Sten Niklasson: Gentlemannatjuvar

Den franske författaren Maurice Leblanc skapade med sin romanfigur Arsène Lupin urtypen för gentlemannatjuven. Begreppet har kommit att beteckna tekniskt skickliga stölder av värdefulla smycken, antikviteter och konstverk, som genomförts utan vapen, våld, vandalism och ofta utan spår av förövaren. Brottslingarna har blivit föremål för beundran och kallas ibland till och med ”artister”, inte minst i Frankrike, där rebeller som rubbar den gängse ordningen av tradition omfattas av sympati.

1911 stals från Louvren i Paris en relativt obemärkt målning av Leonardo da Vinci, kallad Mona Lisa. Det tog tjugoåtta timmar innan någon upptäckte att den var borta. Under de två år verket var försvunnet, satsades stora resurser i eftersökningarna. Polisen anhöll poeten Guillaume Apollinaire, som släpptes efter förhör. Också Pablo Picasso, som, i god tro skulle det visa sig, köpt två stulna statyetter av en belgisk bekant som också misstänktes för stölden av Mona Lisa, inhämtades till förhör, men släpptes.

Pressen gjorde stor sak av det faktum att tjuven lyckats överlista säkerhetsanordningarna i ett av världens förnämsta konstmuseer. Den stora uppmärksamheten kring den fräcka stölden varade ända tills den verklige tjuven, en italienare vid namn Vincenzo Peruggia, till slut greps. Den bidrog till att Mona Lisa blev den sannolikt mest kända målningen i världen. Händelsen fick också många muséer, kyrkor och enskilda konstälskare att se över säkerheten för sina samlingar. Men trots förbättringar, sköts bevakningen på många håll också i våra dagar av obeväpnade – och inte sällan oengagerade – vakter under dagtid och lättforcerade elektroniska larm nattetid.

Stölder av konstnärliga verk omges av åtskilliga myter och missuppfattningar. Många tror, naturligt nog, att flertalet stulna verk köps av gallerister och konstsamlare. Men när det gäller välkända bildkonstverk är detta sällan fallet, mest beroende på att sådana verk, till skillnad från smycken som kan slipas om, och antikviteter, som ofta saknar både foton och dokumentation om proveniens, är närmast omöjliga att sälja vidare, ens till en bråkdel av värdet. Det har hänt att konsttjuvar försökt begära lösensummor baserade på försäkringsvärdet av stulna museiverk, vilket också visat sig vara problematiskt, då sådana oftast offentligt ägda verk sällan är permanent försäkrade. Faktum kvarstår – bara ca tio procent av all stulen konst återfinns eller återbördas.

Skräcken för många ägare till dyrbara verk är att en tjuv i brist på avsättningsmöjligheter helt enkelt förstör stöldgodset eller gömmer undan det på sätt som medför irreparabla skador. Sådana farhågor är inte helt ogrundade.

2001 anhölls en fransk konsttjuv vid namn Stéphane Breitwieser som stulit sammanlagt 239 verk från ett drygt hundratal muséer och gallerier. Förundersökningen visade att hans mamma rivit sönder många av målningarna och malt ner resterna i en avfallskvarn för att undanröja komprometterande bevis mot sin son.

2012 anhölls en rumän med namnet Radu Dogaru för medhjälp vid ett tillgrepp av sju målningar från Rotterdams konsthall. I detta fall påstod sig hans mamma ha bränt upp verken i en ugn.

Egenartade är också de fall, där tjuven själv blir så förhäxad av ett konstverk att hen, i avsaknad av beställare och köpare, tar risken att behålla det för egen del. Huvudperson i ett illustert sådant fall var Vjeran Tomic.

Tomic föddes 1968 i Paris i en familj av bosniska immigranter. När hans mor blev allvarligt sjuk, skickades han till sin farmor i den bosniska orten Mostar, där han tränade sin vighet genom att ständigt klättra omkring i stadens berömda stenbroar.

Elva år gammal återvände Tomic till Paris utan att kunna många ord på franska, och utan att ha fått någon djupare känslomässig relation sina föräldrar. Tillsammans med likasinnade vänner skolkade han från skolan och tillbringade dagarna i ända på den stora kyrkogården Père Lachaise, där pojkarna tävlade om vem som snabbast kunde ta sig fram genom att hoppa mellan taken på mausoléerna. Efterhand ökade deras skicklighet, och via de höga murarna runt kyrkogården började de ta sig in i lägenheter i angränsande hus för att stjäla saker som de kunde sälja på loppmarknaden vid Porte de Montreuil.

Tomics atletiska talanger kom väl till pass, och redan vid sexton års ålder kunde han utan svårighet klättra uppför fasaden till flervåningshus, springa på såphala hustak och forcera både larm, dörrlås och kassaskåp. Väl inne i en lägenhet, letade han först efter värdefulla smycken som var lätta att sälja. Av förhörsprotokoll och brev framgår att han många gånger besökte kända konstsamlares bostäder utan att ta något.  Syftet var att identifiera och lokalisera de mest värdefulla föremålen och sedan i detalj förbereda själva tillgreppet. Ett inbrott i en lyxvåning kunde ta ett par timmar och avkastade ofta tillräckligt med kontanter för att täcka kostnaderna för ett halvårs vistelse på Rivieran.

Många av de bostäder Tomic plundrade innehöll kända konstverk. Han var väl medveten om farorna förbundna med försök att avyttra sådana föremål, och avstod oftast från att ta dem. Men ända sedan han som tonåring besökte Musée de l´Orangerie och förtrollades av Monets jättedukar med näckrosor, liksom Renoirs familjeidyller, hade han känt lockelsen. Det hände att den blev honom övermäktig, och drev honom att i en känsla av oövervinnlighet stjäla också väldokumenterade tavlor. På hösten 2000 använde sig Tomic av ett armborst och avancerad klätterutrustning för att nattetid nästla sig in i en lägenhet, vars ägare låg och sov. Bytet blev två Renoir, en Derain, en Utrillo, en Braque samt flera andra verk, tillsammans värda flera miljoner euro.

Tomic hade efterhand etablerat en affärsrelation med en galleriägare vid namn Jean Michel Corvez, till vilken han under en följd av år sålt stulet gods till betydande värden. Medveten om Tomics preferens för rika personers bostäder, gav Corvez honom en lista med namn på konstnärer som hans kunder favoriserade. Listan innehöll namn som Chagall, Warhol, Pisarro, Klimt, Monet och Modigliani. För sin egen del önskade sig Corvez ett speciellt verk av Fernand Léger, som fanns på Musée d´Art Moderne de la Ville de Paris (MAM). Dennes målning från 1922 hette Stilleben med levande ljus och hade vid utlån till andra muséer försäkrats för fyra miljoner euro. Marknadsvärdet var dock avsevärt högre. Corvez erbjöd Tomic 40 000 dollar, vilket, ehuru med tvekan, accepterades.

I maj 2010 gjorde Tomic under öppettid ett besök på MAM som är inrymt i en flygel till Palais de Tokyo. Muséet baserar sin verksamhet på en konstsamling som en gång donerades till staden Paris av en excentrisk tandläkare med sinne för samtida konst. Tomic memorerade först Légertavlans plats och noterade sedan att flera av de rörelsedetektorer i gallerierna, vilkas indikatorlampor normalt bytte från grönt till rött varje gång någon besökare gick förbi, inte ändrade färg, och alltså inte fungerade. Han konstaterade också att taket var försett med kameror, men att åtminstone ett av de lägre fönstren blockerades från kamerornas bildfält av en balustrad.

Det som mest intresserade Tomic var att just detta fönster var monterat i en karm av metall som skruvats fast i ytterväggen. Tidigt en morgon någon dag senare, när han från gatan sett nattvakten passera på sin vanliga runda i gallerierna, fäste han ett stort stycke mörkt tyg utanpå fönstret. Dold av skynket kunde han arbeta utan att uppmärksammas från gatan nedanför. Under sex nätter arbetade han vid fönstret. Först applicerade han färglösningsmedel på karmens skruvar. Efter att också ha använt rostlösare, tog han bort skruvarna och fyllde hålen med modellera i samma färg som karmen. Några dagar senare återvände Tomic till platsen klädd i mörka kläder och huva. Med hjälp av två sugkoppar lyfte han bort fönstret och klippte bort säkerhetsgallret innanför med en bultsax. Efter en kort tur inne i muséet, där han undvek de fungerande rörelsedetektorerna, lämnade han snabbt samma väg som han kommit in och väntade en stund utanför, för att försäkra sig om att han inte utlöst något fjärrlarm.

Väl inne igen, sökte han upp Légertavlan, och tog ut duken ur dess ram. På väg tillbaka hejdade han sig fascinerad vid Matissemålningen Pastoral. Han kunde inte motstå frestelsen och tog den. Sedan fick han ögonen på Modiglianis porträtt av sin älskarinna Lunia Czechowska. Han stal också det. I ett närmast rusigt tillstånd tog han i förbifarten Picassos Duva med ärtor och Braques Olivträd nära Estaque. Det krävdes två vändor genom fönstret för att lasta dukarna i den bil han parkerat några hundra meter bort.

Värdet av de stulna konstverken uppskattades till mer än 70 miljoner dollar. Det gjorde stölden till den största i sitt slag sedan 1990, då ett par tjuvar, förklädda till poliser, gjorde inbrott i ett museum i Boston och tog med sig tretton verk, som sammanlagt uppgavs vara värda ca 500 miljoner dollar.

Anonyma tips och telefonavlyssning fick polisen att något halvår efter stölden på MAM börja intressera sig för Tomic. Hans kontakter och rörelsemönster kartlades, och man väntade på ett tillfälle att ertappa honom på bar gärning. Ett sådant tillfälle uppenbarade sig den 7 december 2010, då Tomic blandade sig med publiken i Centre Pompidou, som är ett av Europas största muséer för modern konst. Där sågs han särskilt studera nödutgångarna. En dag senare skuggades han till en byggfirma, där han inhandlade lim, sugkoppar och skyddshandskar. Men Tomic fattade misstankar och sköt upp projektet på obestämd tid.

Våren 2011 var Tomic i trängande behov av pengar och på jakt efter ett lämpligt stöldobjekt. Under en nattlig promenad på Avenue Montaigne, noterade han en modern etagevåning, där ljuset var tänt hela natten, förmodligen för att ägaren inte var hemma. Via en brandstege på ett närbeläget hus tog han sig in via taken och genomsökte våningen. Han fann några saker av obetydligt värde men var övertygad om att verkligt intressanta föremål fanns undangömda någonstans i bostaden. Efter ett flertal resultatlösa sökningar fann han till slut ett kassaskåp bakom en väggpanel. Det visade sig emellertid vara tomt. Han tvingades besviken lämna platsen med en samling armbandsur och en målning av Pisarro. Vad han inte visste var att polisen följt alla hans förehavanden.

Vid den undersökning av Tomics bostad som följde på hans anhållande hittades, förutom bytet från etagevåningen, en arsenal av redskap och verktyg, bland annat avancerad bergsklättrarutrustning. Han erkände utan omsvep, inte bara sitt senaste brott, utan också stölden på MAM. Han berättade med stolthet om sitt arbete och beskrev sig själv som en ”visionär”.

Rättegången i början av 2017 tilldrog sig jättelikt medialt intresse. Förutom Tomic stod också Corvez samt en urmakare vid namn Birn, som förvarat det stulna godset från MAM, inför rätta. Tomic uppträdde artigt, lugnt och självsäkert. Han förklarade frankt att han betraktade stölden från MAM vara det mästerverk som krönte hans karriär, och att han ansåg sig ha särskild rätt till stöldgodset. Corvez hävdade i sin tur att han aldrig bett Tomic stjäla något, utan bara sagt att han kände till en person som kunde vara villig att köpa en Léger, om Tomic händelsevis råkade få tag på en sådan. Birn för sin del förklarade att han övertalats av Corvez att förvara dukarna i sin affär, men blivit nervös och till slut kastat allihop i en container. Många i rättssalen, inklusive Tomic och Corvez, var övertygade om att Birns förklaring var rent påhitt.

Tomic dömdes till åtta, Corvez till sju och Birn till sex års fängelse. Tavlorna från stölden i MAM har inte återfunnits.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör