Sten Niklasson: Giftmord eller inte?

I Milos Formans film Amadeus porträtteras hovkapellmästaren Antonio Salieri som en bitter och ondsint tonsättare som i sin avund orsakar konkurrenten Mozarts förtida död. Ryktet att Salieri förgiftat sin sex år yngre kollega spreds i Wien just innan han själv avled år 1825. Skvallret inspirerade fem år senare Alexander Pusjkin att skriva en pjäs om saken. Sjuttio år senare förvandlade Nikolai Rimsky-Korsakov denna pjäs till en opera. När den brittiske dramatikern Peter Schaffer 1979 gjorde den moderna version av historien som några år senare filmades av Forman, befästes uppfattningen av Salieri som Mozarts intrigante och mordlystne rival.

Men bilden av Salieri som en lömsk, andra rangens kompositör vilar på skakig grund. Han befann sig i Paris under merparten av den tid som han påstås ha smitt ränker mot Mozart i Wien. Vidare har en rad samtida kollegor och uppdragsgivare vittnat om hans modesta framtoning, stillsamma humor och sympatiska personlighet. Hans kompositioner fick stöd från en rad högt placerade personer, vilka alla bekräftade att han besatt både charm och musikalisk talang. Det kan tilläggas att Salieri också var en uppskattad lärare och bland sina elever kunde räkna åtskilliga kända tonsättare, bland dem Beethoven, Schubert, Meyerbeer och Liszt.

Salieri skrev ett drygt fyrtiotal operor, av vilka flera efter sekler av glömska återupplivats av nutida dirigenter och sångsolister. En av de första, La Scuola de´ Gelosi (1778), är en romantisk komedi om kärlekens irrgångar, som mycket väl kan ha varit förebild för Mozarts senare komponerade Cosi fan tutte (1789). Goethe, som var operakonässör, var närvarande på premiären, och hyllade förtjust verkets rikedom och raffinemang. Prästen och hovpoeten Lorenzo da Ponte skrev för övrigt inte librettot till Cosi fan tutte för Mozart utan för Salieri, men Mozart lade utan lov beslag på det för eget bruk.

Salieris operor påverkade säkert Mozart. Den förras Tarare (1787) till exempel är en sagolik blandning av tragedi och komedi som utspelar sig i det exotiska Hormuz vid Persiska golfen. Librettot skrevs direkt för denna opera av den radikale levnadskonstnären Beaumarchais och inspirerade Salieri att excellera i ljuva kärleksduetter, vildsinta marscher och recitativ i en för tiden ovanligt fri form. Efter att ha fått veta att Salieri arbetade med Tarare, lockades troligen Mozart att göra en egen opera, Le nozze di Figaro (1786), med utgångspunkt just i Beaumarchais texter. I en annan av Salieris komiska operor, La Grotta di Trofonio (1785), vars handling förebådar Mozarts Don Giovanni (1787), förekommer en trollkarl, som låter märkvärdigt lik Kommendören i Mozarts opera.

Rivaliteten mellan de två tonsättarna skall inte överdrivas. Senare tiders forskning har styrkt att de var kollegor som rörde sig i samma hovkretsar och ibland också samarbetade och uppförde varandras verk. Nyligen hittade en av Salieris levnadstecknare, den tyske musikforskaren Herrman, partituret till en kantat, där Mozart komponerat en del och Salieri en annan. Det visade sig vara svårt för en ovetande lyssnare att avgöra vem av dem som skrivit vad.

Efter att ha utnämnts till kammartonsättare av den starkt musikengagerade kejsaren Joseph II, gjorde Salieri succé hos Wienpubliken med flera komiska operor i italiensk miljö, som La Fiera di Venezia (1772)och La Locaniera (1775). Hans karriär fick ytterligare skjuts, då han med stöd både från kejsaren och sin vän Christoph Willibald Gluck fick det ärofulla uppdraget att komponera en opera till invigningen av La Scala i Milano. Operan, som fick namnet Europa riconosciuta (1778), återupplivades 2004, då operahuset öppnade efter en omfattande renovering.

Salieris liv tog en oväntad vändning 1783. Hans mentor Gluck hade fått en beställning från Parisoperan på ett verk, baserat på den bloddrypande legenden om danaiderna, d.v.s. den libyske kungen Danaus femtio döttrar, vilka alla utom en mördade sina äkta män under bröllopsnatten. Den sjuklige Gluck mötte begripliga svårigheter att hantera denna oformliga historia och bad Salieri om hjälp. Det dröjde inte länge förrän ansvaret för hela projektet hamnade hos denne. Beställaren ville först inte acceptera förändringen, men Joseph II, som passande nog var bror till drottning Marie Antoinette, ingrep, och Salieris arbete resulterade i en sensationell publik framgång. Det sägs att Berlioz bestämde sig för att viga sitt liv åt musiken efter att under 1820-talet ha upplevt en föreställning av Danaiderna (1784).

Salieris stämpel som illasinnad konkurrent och giftmördare kan ha flera förklaringar. Att döma av Mozarts efterlämnade brev var både han själv och familjen benägna att misstänka dolska komplotter och fientligheter bakom varje bakslag. Då Mozarts alster ibland inte möttes av den beundran han ansåg dem värda, sökte han ofta orsaken i konspirationer. På sin dödsbädd lär han ha sagt att han säkert blivit förgiftad. Men ingenting styrker att han misstänkte just Salieri.

Enligt en bok av Ian Woodfield, Cabals and Satires: Mozart´s Comic Operas in Vienna (2018), var Mozart verkligen utsatt för en sammansvärjning. Det var dock inte Salieri som var dess ledare, utan en föga uppmärksammad kompositör vid namn Carl Ditter von Dittersdorf. Denne hade inlett en offentlig kampanj för att smutskasta Mozarts i hans tycke förkonstlade och överarbetade verk. Von Dittersdorf hade till och med skrivit en satirisk version av Figaros bröllop, i vilken rollfiguren Cherubino gjorts till en lätt igenkännbar karikatyr av Mozart – omogen, flyktig, fåfäng.

I november 1791 insjuknade Mozart i hög feber. Salieri besökte sin kollegas sjukbädd några dygn före slutet, som inträffade den 5 december. Han deltog också i begravningståget och dirigerade sannolikt Mozarts mäktiga, men vid dödsfallet ofullbordade, Requiem i d-moll vid ett av verkets första framföranden. Det är däremot högst osäkert, om Salieri deltog i Mozarts sista dagars febrila ansträngningar att fullborda mässan.

De dunkla omständigheterna kring tillkomsten av denna dödsmässa har sysselsatt musikhistoriker i tvåhundra år. Klart är att Mozarts hustru Constanze bär en del av skulden till förvirringen. Det är också klarlagt att verket via bulvaner beställts av en underlig greve och amatörmusiker vid namn Franz von Walsegg, som ville hedra minnet av sin nyligen avlidna hustru. Walsegg var känd för att anonymt beställa verk av andra som han sedan påstod var skrivna av honom själv. Mozart hade vid beställningen fått hälften av sitt honorar. Constance insåg att hon, för att kunna åberopa rätten till andra hälften, måste kunna överlämna ett komplett verk, och att upphovsmännen till eventuella tillägg efter makens död måste hemlighållas. Minst två tonsättare anlitades av Constance för att komplettera mässan. Alla inblandade svors till tystnad. Långt senare visade sig huvuddelen av kompletteringarna ha gjorts av Frans Xaver Süssmayr. Resultatet överlämnades till Walsegg med en förfalskad signatur av Mozart.

Mystiken kring Mozarts requiem har inte minskat, vilket säkert har bidragit till dess popularitet. Originalmanuskriptet visades upp i samband med världsutställningen i Bryssel 1958. En okänd person med dunkla motiv lyckades bereda sig tillgång till de gulnade arken och rev bort det nedre högra hörnet av den näst sista sidan. Pappersbiten innehöll en instruktion till Mozarts efterkommande att upprepa Quam Olim-fugan i slutet av Hostiassatsen. Fragmentet har inte återfunnits.

Tidigt på 1820-talet började Salieris hälsa svikta, såväl kroppsligt som mentalt. Det påstods bland skvallriga wienare att han, när slutet nalkades, erkänt att han giftmördat Mozart, men de två skötare som vakade över honom dygnet om förnekade att han någon gång gjort något sådant medgivande. Tvärtom, i stunder av klarhet hade han försäkrat sina besökare att ryktet var grundfalskt.

Svartmålningen av Salieri kan ha bidragit till förgudningen av Mozart. Men det mesta tyder på att Salieri och Mozart respekterade varandra och sorglöst lånade idéer från varandra. Resultatet av deras mödor kan inte sägas tydliggöra att en av dem var ett geni, medan den andre var medioker. Lika lite visar tillgängliga fakta att en av dem var offer, medan den andre var brottsling. Ny forskning kan efter sekler av misstro ge Salieri den uppmärksamhet han förtjänar och kanske till och med upprättelse även hos Mozarts trogna dyrkare.