Sten Niklasson: Grundämnet som föder och förgör

En uppgift för de astronauter som studerar Jorden från ovan är att identifiera framträdande strukturer av mänskligt ursprung. I mängden av sådana, var länge en ca 100 km lång ”linje” genom västra Saharas enformiga öken ett mysterium. Närmare analyser visade att linjen var världens längsta löpande transportband, som går från gruvstaden Bou Craa till hamnstaden El Marsa i Marocko.

År 1975 släppte Spanien sin sekelgamla kontroll över västra Sahara. Stora delar av området invaderades på tvivelaktiga grunder av Marocko, vilket resulterade i massflykt av tiotusentals människor, huvudsakligen nomader. Många av flyktingarna tog sig till Algeriet, där många fortfarande lever i tillfälliga bostäder under miserabla förhållanden. En befrielserörelse med namnet Polisario inledde väpnade insatser med syfte att uppnå självständighet för det Västsahara där medlemmarna haft sitt hem under många generationer. Medlingsförsök från FN ledde till vapenvila, men situationen förblev instabil. I november 2020 återupptog Polisario de väpnade aktionerna. Några veckor senare förklarade  Donald Trump i ett av sina sista framträdanden som president att USA skulle erkänna Marockos suveränitet över regionen. Trumps beslut ansågs av många strida mot folkrätten och blev starkt kritiserat. Efterträdaren Biden utsattes för interna påtryckningar att reversera beslutet, hittills dock utan resultat.

Anledningen till stridigheterna om detta öde och föga fruktbara område kan förklaras med ett ord – ”fosfor”. 

När människan för tiotusen år sedan blev bofast och började odla upp bördiga områden i Främre Orienten, insåg man efterhand att grödor visserligen fick sin behövliga näring från jorden, men att årliga skördar innebar att marken utarmades på näringsämnen. Lösningen blev att lägga delar av odlingsytan i temporär vila eller träda, att berika jorden med avfall från djur och människor samt att plantera grönsaker som  bidrog till att återställa markens näringsinnehåll tills nästa skörd. Men det räckte inte.

Under 1800-talets början påvisades att lokalbefolkningen i Peru samlat fågelspillning, kallat guano, från en ögrupp med namnet Chincha nära kusten. Analyser visade att guanon innehöll höga koncentrationer av näringsämnena kväve och fosfor. Perus regering insåg att man här hade en värdefull exportvara och skyndade sig att sluta långtidsavtal med europeiska och asiatiska köpmän. Kinesiska arbetare lejdes för det eländiga arbetet att skrapa guano från öarna, och miljoner ton av den stinkande sörjan lastades under ett par decennier för export från hamnstaden Callao.

I USA ledde guanohaussen till krav från lantbrukarna på regeringen att säkra tillgången på guanogödsel. Senatorn William Seward lade fram ett lagförslag som uppdrog åt alla amerikaner att för landets räkning göra anspråk på ”alla träcktäckta öar, holmar och klippor som inte föll under andra staters rättmätiga jurisdiktion”. Inom tre år hade USA inmutat ett femtiotal sådana öar, bland dem Midwayatollen i Stilla Havet.,

I slutet av 1800-talet hade de klassiska guanotillgångarna i sort sett uttömts. Forskarna hittade emellertid nya fyndigheter, rika på den joniserade formen av fosfor, fosfat, bland annat i Nordafrika, där Marocko nu har försäkrat sig om cirka sjuttio procent av världens kända reserver. Det är denna fosfat som transporteras på den ”linje” som astronauterna upptäckte i Västsahara och som gett Marocko ställningen som världens största exportör av ämnet.

Strävandena att föda en växande världsbefolkning har medfört att praktiskt taget all odling idag är beroende av fosfathaltig gödsel. Sedan 1960-talets början har den globala konsumtionen av sådan gödsel fyrdubblats. Men det finns en baksida.

Skördarna har blivit större, men fosfor från gödseln sipprar också ut i sjöar och andra vattendrag, vilkas naturligt baserade växtlighet övergöds. Explosiv tillväxt av den traditionella vattenfloran ger ofta algblomning som följd. Viss algblomning har toxiska effekter och kan orsaka hjärn- och leverskador hos djur och människor. När massan av alger dör, sker nedbrytningen med hjälp av syre i vattnet, vilket leder till syrefattiga, döda zoner, där inget kan överleva. Ett avskräckande exempel på denna biologiska effekt är s.k. CAFOs (Concentrated Cattle Feeding Operations) längs flera floder i USA, där miljoner kor och svin föds upp på fosfatgödslad soja och majs, som de förvandlar till starkt fosforhaltig ”naturgödsel”, och som till stor del spolas ut i flodvattnet.

Analyser av trettio års satellitbilder av ett sjuttiotal större sjöar i världen visar att 60 % av dem lider av allt intensivare övergödning, algblomning och syrebrist. Döda zoner uppstår också i våra hav, där den globala uppvärmningen påverkar vattentemperaturen, vilket i sin tur minskar syrehalten i vattnet och ökar belastningseffekten av utläckande näringsämnen.

Människor , precis som djur, behöver fosfor i små kvantiteter, men utsöndrar merparten av ämnet i form av urin. Många forskare hävdar att återanvändning av urin och annan naturgödsel efter pasteurisering och annan rening inte bara är önskvärd, utan absolut nödvändig för att minska övergödningen och förgiftningen av livsviktiga vattentillgångar. Det uppges att volymen naturgödsel på Jorden uppgår till fyra miljarder ton per år. Om hela denna volym teoretiskt skulle återanvändas, skulle behovet av fosfatgödsel halveras.

I ett globalt perspektiv utgör dessutom matsvinnet ett gigantiskt problem. Ungefär en tredjedel av all producerad mat kastas. I högkonsumtionsländer som USA är andelen ännu högre. Att reducera volymen matsvinn skulle innebära en proportionerlig minskning av fosforbehovet.

Man behöver inte vara alarmist för att inse vidden av övergödningsproblemet. Även sansade forskare talar nu om ett annalkande ”phosphogeddon”, som, i likhet med liknande problem som uppstår till följd av växthusgaser, grundvattenbrist, nanoplaster, jorderosion och så vidare, kan få miljöskadorna på Jorden att passera punkten utan återvändo fortare än vi anar.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör