Sten Niklasson: Heder åt de döda

De mortuis nil nisi bene (Om de döda inget annat än gott)

Numera är nekrologer och minnesord noga utformade för att framställa den avlidne i en god dager, och i varje fall undvika vederbörandes felsteg och mindre tilltalande egenskaper. Så har det inte alltid varit.

I äldre kulturer föreställde man sig att döden skulle följas av en prövning av den avlidnes hela levnadslopp på både gott och ont, utförd av dödsrikets examinatorer eller domare, vilkas uppgift var att avgöra huruvida den döde förtjänade att behålla sin ställning också i den hinsides tillvaron.

För personer måna om sitt eftermäle blev det därför viktigt att, så länge man var i livet, själva tillföra denna oundvikliga prövningsprocess så mycket positivt tillrättalagd information som möjligt. Det gällde inte minst kungar och kejsare, som ofta utmålades som tyranner och förtryckare, och höga ämbetsmän, vilkas godtycke och korruption ansågs vara mera regel än undantag.

De fornegyptiska makthavarnas gravskick är välbekant, inte minst genom Howard Carters fynd av remarkabla föremål i Tutanchamuns gravkammare år 1922 samt mängden av påträffade uschebti-figurer som placerades i gravar för att bespara de döda slitsamt arbete i nästkommande liv. Mindre kända är de kinesiska högkulturernas gravceremoniel, med undantag för Kinas förste kejsares, Qin Chi Huangdi, begravda terrakottaarmé, vars tusentals soldater, hästar och vapen i naturlig storlek lockar horder av turister till Xian, när det nutida politiska klimatet så medger.

Tangdynastin i Kina, som dominerade riket från 618 till 906 a.D., representerar för många kineser landets gyllene tidsålder, både politiskt och kulturellt.  Det var då Kina öppnade handelsvägar västerut och, tillsammans med Abbasidkalifatet, som med säte i Bagdad styrde stora delar av Mellanöstern och Nordafrika under perioden 750 till 1250 a.D., skapade en marknad för utbyte av varor inom ett jättelikt område från Marocko till Japan. Omkring år 700 hade ett nätverk av vägar som sträckte sig över 6500 kilometer anlagts mellan Stilla Havet och Medelhavet Det var inte bara guld, silke, kryddor och ädla stenar som fraktades på denna ”Silkesväg”, utan också människor, idéer och teknisk kunskap. När de två väldena Tang och Abbasid nådde sin höjdpunkt, kajkade ett isolerat och splittrat Europa i bakvatten och plågades av ständiga krig mellan rivaliserande småriken.

År 728 a.D. dog Liu Tingxun, 72 år gammal, vilket var en ovanligt hög ålder för en militär och ämbetsman som varit Zongwuarméns befälhavare, styresman i provinserna Henan och Huinan samt rådgivare i det kinesiska riksrådet. Om någon, tycks denne mandarin ha varit angelägen om att putsa sitt kommande eftermäle och göra ett gott intryck på underjordens domare. Han hade därför med betrodda tjänares hjälp låtit teckna ner en skildring av sitt liv, där han beskriver sig som ett storartat exempel på hänsynsfullhet, rättrådighet, välvilja, lojalitet och statsmannaskap. Liu skräder heller inte orden när det gäller sina militära framgångar och påstår sig ha avvärjt invaderande trupper lika enkelt som han viftat bort flugor från sin näsa.

Förutom skrivtavlan med Lius egenförfattade nekrolog hittade man vid öppnandet av hans grav i Henan bland mycket annat som ansågs behövligt i underjorden en unik samling keramikfigurer, alla med glasyrer i bärnstensgult, grönt och brunt. De hade enkom tillverkats för att placeras runt kistan i gravkammaren och var endast avsedda att beskådas en gång ovan jord i samband med begravningsceremonin. Eftersom graven inte plundrats eller skadats i samband med jordbävningar, återfanns de i skick som nya.

De var uppställda parvis med två grimaserande monsterfigurer i första ledet, vilka, hälften djur och hälften människor, uppenbarligen var avsedda som vakter. Nästa par bestod av två naturligt återgivna människor med liknande uppdrag, vilkas ansiktsdrag och klädsel tycktes ha indiskt ursprung. Bakom dem stod två kinesiska ämbetsmän med bister uppsyn, vilkas uppgift var att framlägga Liu Tingxuns livshistoria för dödsrikets domare. Nästa par i processionen var två småväxta stalldrängar, vilka skulle hantera de magnifika djur som stod bakom dem. Två nästan meterhöga hästar som utstrålade skönhet och styrka, följdes av en grupp baktriska kameler med bakåtsträckta huvuden. Längst bak, slutligen, stod de två domare som skulle avgöra om den döde Liu Tingxun skulle få behålla sin rang och besätta en motsvarande framskjuten plats i underjorden.

Tillverkningen av keramiska föremål som dessa övervakades, i likhet med mycket annat under Tangepoken, av en särskild del av den enorma förvaltningsapparat som fick rikets hjul att snurra. Liu tog med sig två av dess byråkrater i graven i förhoppning om att de skulle sköta den fortsatta administration som tillvaron i dödsriket antogs kräva. De tjänstemän som ombesörjde mängden av rituella ceremonier i riket hade genomgått omfattande examensprov och konkurrerade ständigt med varandra om attraktiva tjänster, helst i hovets närhet. Ett år uppges 15 000 kandidater ha sökt sig till huvudstaden för att genomgå proven. Bara någon procent antogs.

Lius grav sägs också ha innehållit utsökt dekorerade lackarbeten, som i lika hög grad som keramikfigurerna var ägnade att markera den dödes betydelse. Det är inte osannolikt att någon av lackskålarna i så fall hade överlämnats till Liu som gåva från kejsaren själv. Det kinesiska riket omfattade stora områden från Vietnam i söder, Korea i norr och de vidsträckta stepperna i väster, alla förvaltade av mäktiga militära befälhavare, vilkas lojalitet var av avgörande betydelse för kejsarens position. Ett sätt att försäkra sig om deras stöd var att förära dem en unik gåva som bara kejsaren kunde ge och bara särskilt förtjänta kunde få.

Lackbelagda skålar och dryckeskärl var ofta dekorerade med inläggningar av guld, brons och pärlemor. Tillverkningen, som inleddes med insamling av sav från lackträdet Toxicodendron och krävde många och komplicerade procedurer, kunde ta månaders arbete av flera olika hantverkare. Pigmenterad lack med olika tjockhetsgrader och torktider lades i lager på lager på en kärna av trä och resulterade i en hård, glansig, vätsketät och slagtålig yta. Tillverkningsprocessen gjorde sådana föremål extremt dyra. Men deras största värde som gåva var effekten på mottagarens prestige och den underförstådda personliga relationen till kejsaren.

Keramikfigurerna från Lius grav finna att beskåda i British Museums asiatiska avdelning. I avdelningens samlingar finns också en enastående vacker lackskål, dock inte från Tangperioden, utan från en tid då Handynastin regerade, ett halvt årtusende tidigare. Skålen påträffades i resterna av en tvåtusenårig militär postering nära Pyongyang i dagens Nordkorea. Garnisonens chef kan ha varit just en sådan person, vars pålitlighet ansågs böra stärkas genom en kejserlig gåva.

Detta var en tid då Hankejsarnas makt och kompetens var ifrågasatt och rikets angelägenheter låg i den beryktade änkedrottningen Wangs händer. Denna vidlyftiga dam skötte de facto statens affärer under trettio år, medan de manliga medlemmarna i den kejserliga familjen ägnade sig åt sina konkubiner och älskare. Den sonson som formellt innehade tronen när lackskålen tillverkades runt år 4 a.d. hade tillträtt vid nio års ålder och skulle komma att giftmördas sex år senare. Man kan därför utgå från att mottagaren av skålen kan ha utvalts av Wang.

Runt lackskålens kant finns sextiosju kinesiska tecken som skulle kunna vara en dedikation. Men de representerar en lista på sex hantverkare, vilka var och en ansvarat för de olika stegen i tillverkningen, samt sju förmän, vilkas uppgift varit att säkerställa kvaliteten. Här går konsten hand i hand med byråkratin för att skapa vad som måste anses som en muta.

Ända in i våra dagar är det i kinesisk kultur vanligt att visa särskild respekt för de döda, eftersom de tros övervaka kvarlevande familjemedlemmar och kunna påverka deras öden. Fortfarande händer det att en avliden person vid begravningen utrustas med en rad praktiska ting, såsom mat, pengar, vatten, ja, till och med tandborste. Av samma skäl har rituella måltider med avlidna förfäder i tusentals år varit del av kinesiskt liv.

De första dynastierna, särskilt Shang (1500-1050 f.Kr.) och Zhou (1050-221 f.Kr.), lät tillverka mängder av bronskärl för föda och alkohol, vilka ofta och regelbundet utnyttjades vid ceremoniella måltider för och med de döda. De var inte i första hand avsedda som gravgods, men placerades ofta i gravar för att den döde skulle kunna underhålla sina förfäder i underjorden med mat och vin. Vissa sådana kärl, kallade gui, tillverkades för ceremonier, i vilka rikets ledning offrade till gudarna. Kärlen blev symboler för den ytterst viktiga länken mellan de jordiska och överjordiska makterna.

Under Shangdynastins utvecklades Kina i snabb takt. Man nyttjade tolvmånaders kalendrar, decimalsystem, centraliserad skatteuppbörd och värnplikt för alla unga män. Stora städer växte upp, och utövarna av konst och hantverk åtnjöt hög aktning. Men efter drygt femhundra år störtades Shangkejsaren av Zhoufolket som kom ridande från stepperna i väster. Precis som Kushiterna från Sudan, som intog Egypten ungefär samtidigt, tog Zhou inte bara över hela det dåvarande riket, utan också de förra härskarnas historia, bildspråk och ceremoniel, inklusive bruket av gui.

Zhoudynastin bidrog med två begrepp som kom att spela stor roll i Kinas fortsatta historia. Genom att etablera föreställningen om Himlens uppdrag, och tolka begreppet så att besegrade fiender förlorat gudarnas fullmakt, vilken i stället övergått till segrarna, kunde man legitimera sin maktutövning. Efter att ha fördubblat Shangrikets territorium, skapade Zhouregenterna dessutom namnet Zhongguo, Mittens Rike, en beteckning på Kina som levt kvar i tretusen år.

Konstföremål, inte minst gravfynd, skänker oss ovärderliga inblickar i historien. Det är därför en viktig uppgift för arkeologer och museer att identifiera, bevara och säkerställa dem, innan plundrare och skrupelfria samlare låter dem försvinna på den svarta marknaden.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör