Sten Niklasson: Historiska dynastier

Den största utmaningen för historiker har alltid varit att skapa sammanhang mellan händelser genom att spåra tendenser, hitta förklaringar och identifiera bakomliggande krafter som gör det möjligt att se mönster i det förgångna som kanske kan användas i framtiden.

Redan före vår tideräkning tyckte sig antikens historieskrivare förstå att historien inte består av en massa sinsemellan orelaterade händelser, utan måste ses som ett universellt sammanhängande skeende som både speglar och bestämmer mänsklighetens öde. Efterhand levererades förklaringar till detta skeende med hänvisning till samhällens tillväxt och mognad (Polybius), utvecklingen av olika statsskick (Aristoteles), Guds skapelse och makt (Augustinus), civilisationers uppgång och fall (Ibn Khaldun), den biologiska evolutionen (Wallace och Darwin), den historiska determinismen (Marx), övermod och underskattning av motståndare (Gibbon och Tuchman) o.s.v.

Också under de senaste hundra åren har ett flertal författare lockats att beskriva och förklara världens historia. Den profetiske H.G. Wells, ibland kallad fadern till science fiction, gjorde det så provokativt att hans bok A Short History of the World (1920) blev förbjuden i general Francos Spanien.

År 1934 publicerades första delen i en serie om tolv volymer med titeln Study of History, i vilken Arnold Toynbee hävdar att civilisationer föds och förgås i förutsebara cykler.

En och annan läsare av denna essä har sannolikt någon av Jared Diamonds två böcker Guns, Germs and Steel: The Fates of Human Societies (1997) och Collapse: How Societies Choose to Fail or Succeed (2005) i bokhyllan. Där beskriver författaren en rad historiska faktorer som leder till samhällens framgång och oundvikliga undergång, såsom överbefolkning, miljöförstöring, resursbrist och ledarskiktens oförmåga att inse och hantera problem.

I sin bok Sapiens (2011) går författaren Yuval Noah Harari ett steg vidare och lanserar tanken att människan visserligen kom att dominera världen, men att Homo sapiens som art är dömd till utplåning på grund av den uppdrivna snabbheten i utvecklingen av ny teknologi, såsom genetisk manipulation, ögonblicklig kommunikation, artificiell intelligens med mera. När detta skrivs växer oron för att en okontrollerbar utveckling av supersmarta datasystem snart kommer att bli det största närliggande hotet mot människans existens.

År 2022 publicerade den engelske före detta bankiren och historikern Simon Sebag Montefiore en bok som innehåller ännu ett tankeväckande grepp på människans historia. På 1.300 sidor görs i The World: A family History of Humanity en översikt över familjernas och dynastiernas roll i det historiska skeendet. Texten präglas av en i historiska sammanhang ovanlig intimitet och är oavbrutet underhållande. Här sparas inte på grymhet, girighet, sex och kaos, särskilt inte i fråga om arvsföljd och tronskiften, där rivalitet ofta lett till förräderi och våld. Exemplen är många och innefattar också författarens egen familj, som består av ättlingar till förmögna sefardiska judar som ända sedan medeltiden i Europa beklätt poster som diplomater och finansmän.

I boken skildras Julius Cesars adoptivson Octavianus, som efter mordet på styvfadern fängslade och mördade kejsarens biologiske son Cesarion. Här beskrivs det mongoliska väldets sed att uppmuntra familjestrider för att till slut låta makten övergå till den av arvingarna som visat sig mest förslagen i politik, krigskonst och släktfejder.

Montefiori ägnar en del lustfyllt utrymme åt den formidabla Tangkejsarinnan Wu, som genom list och ränker arbetade sig upp från sjätte rangens konkubin till de facto-regent och slutligen nådde den högsta kejserliga makten. Hon jämförs med en annan företagsam konkubin som tusen år senare i slutet av Quingdynastin tog makten i Kina, änkekejsarinnan Cixi. Hon ledde Kina under fyrtiosju år och röjde utan misskund sina konkurrenter och meningsmotståndare ur vägen, alltid med tanke på dynastins bestånd.

I det ottomanska riket förutsattes sultanen upphöra att utnyttja en haremsdams tjänster så snart hon fött en son. Men eftersom haremet var välbefolkat, växte trots detta antalet prinsar, och därmed ökade risken för att interna maktstrider kunde leda till försvagning av riket. Av detta skäl skapades en avrättningspatrull av vanställda bödlar, kallad de ”tunglösa”, med uppgift att efterhand minska antalet manliga framtida tronpretendenter.

Ett fridsammare sätt att bilda och bevara dynastier var att arrangera äktenskap i syfte att skapa maktallianser. En av de första att använda denna metod var Alexander den store som år 324 f.Kr. anordnade ett jättebröllop i Susa som sammanflätade de ledande familjerna i Makedonien och Persien och därmed minskade risken för interna strider i imperiet. Knappt tvåtusen år senare följde kejsaren Akbar den store i indiska Mughal Alexanders exempel. Han beseglade sin seger över Rajput genom giftermål med en rad prinsessor från Jaipur, vilket ledde till en familjeallians av flera nordindiska riken och kulturer.

I Europa blev den Habsburgska ätten arketypen för de kungliga dynastier som kom att prägla kontinentens historia. Denna släkts historia började med greven Rudolf som med tvivelaktig bakgrund i slutet av 1200-talet valdes till kejsare i det Heliga Romerska Riket, enligt uppgift för att han ansågs så svag att han skulle bli lätt att styra. Men han visade sig vara motsatsen. Genom att gifta bort fem av sina döttrar till tyska prinsar, lade han grunden till sin ställning som Tysklands regent.

Sexhundra år senare skulle Napoleon Bonaparte vittja Habsburgsläktens förråd av högättade kvinnor, sedan hustrun Josephine inte visat sig kunna ge honom den manlige arvinge han behövde för att grunda en dynasti. Han hade länge trott sig vara steril, men, när han lyckats göra den polska grevinnan Maria Walevska med barn, försatt han inte tiden utan ingick äktenskap med ärkehertiginnan Marie-Louise som var av mer passande börd.

Ingiftena bland de europeiska kungahusen ledde emellertid inte till den mest gynnsamma blodsblandningen, utan visade sig efter några generationers inavel medföra genetiska problem. Montefiore ger i sin bok flera exempel på monstruösa  figurer med såväl fysiska som mentala defekter. 1500-talskejsaren i Rom, Karl V, var så vanställd att han knappt kunde äta. Hans sonson Don Carlos ägnade sig åt att plåga djur, piska pigor, kasta ut tjänare genom fönstret, försöka mörda sin far, och ta livet av sig själv genom att svälja en diamant. Ett par generationer senare dog den Habsburgska grenen i Spanien ut med en annan Carlos som fötts med vattenskalle, deformerad käke, en testikel, en njure, och som var fysiskt oförmögen till fortplantning.

Första världskriget blev en slags familjefejd som brutalt röjde i den incestuösa snårskogen av kusiner, sysslingar och bryllingar, vilka praktiskt taget alla härstammade från Karl den store och senare drottning Victoria. Mordet på ärkehertigen Franz Ferdinand i Sarajevo utlöste en konflikt mellan släktingarna kaiser Wilhelm II, tsar Nicolai II och kung Georg V. Den olycklige habsburgkejsaren Franz Josefs ende son begick självmord efter att ha dödat sin älskarinna. Franz Josefs hustru Sisi knivdödades av en italiensk anarkist. Hans bror kejsar Maximilian av Mexico avrättades och kusinen Pedro II av Brasilien störtades. År 1922 hade dynastierna Habsburg, Hohenzollern, Romanov och Ottoman förlorat det mesta av sin makt.

Förutsägelsen att dynastibyggandet därmed skulle upphöra visade sig vara ogrundad. Maffian i Italien, den saudiska kungafamiljen, de ryska oligarkerna, Kim Jong Un med släktingar i Nordkorea, Kennedyklanen, Rotschildfamiljen och Wallenbergarna i Sverige är några exempel. Ännu i dag har för övrigt mer än fyrtio länder en monark som ärvt sin ställning som statsöverhuvud och som trots kringskurna befogenheter vaksamt månar om arvsföljden.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör