Sten Niklasson: Konungarnas konung

Det var en gång en kung som hette Minilik. Han härskade över ett av världens fattigaste länder, Etiopien. Minilik blev ryktbar genom att år 1896 vid staden Adwa besegra en manstark och välbeväpnad expeditionskår, utsänd av Italien som länge kastat lystna blickar på denna del av Afrika.

Miniliks framgångsrika kamp mot de europeiska kolonisatörerna samt det faktum att Etiopien är det enda land i Mellanöstern och Nordafrika som bekänner sig till en övervägande kristen religion, gör landet unikt.

Den på äldre dagar invalidiserade Minilik tvangs så småningom lämna över makten till sin dotter Zewditu som regerade ända fram till 1930. Zewditu efterträddes av en beräknande och ärelysten man som, när han föddes 1892, gavs namnet Teferi Mekonnin. Han försågs också med tilläggsnamnet Ras, som är amhariska och betyder ledare.

Ras Teferi hade noga planerat sitt maktövertagande och bland annat spritt ryktet att han i rakt nedstigande led härstammade från drottningen av Saba och hennes gemål kung Salomo. Han nöjde sig inte med titeln kejsare utan försåg sig dessutom med de ståtliga benämningarna Konungarnas Konung, Herrarnas Herre, Guds Utvalde samt Lejonet av Juda.

Ras Teferis praktfulla kröning uppfattades i Jamaica på andra sidan jordklotet som en bekräftelse på den bibliska profetian att en svart konung skulle uppenbara sig i Afrika. I huvudstaden Kingston uppmanade predikanterna ättlingarna till de slavar som en gång inköpts i Afrika att nu återvända till sitt ursprung. Utan eget förvållande blev den nye etiopiske kejsaren Ras Teferi på så sätt en ikon för den rörelse i Västindien, som med en lätt förvrängning av hans namn kom att kallas Rastafarikulten, och vars musikaliska idoler skulle komma att bli Bob Marley och hans hustru Rita.

När Ras Teferi så småningom fick klart för sig hur man i Jamaica uppfattat hans makttillträde, beslöt han att dela ut gratis mark till karibier som ville bosätta sig i Etiopien. Trots Bob Marleys populära sånger Going to our Father´s land och A lion in Zion blev det emellertid ingen större jamaicansk folkvandring till Etiopien.

Trots sin föga imponerande yttre gestalt gjorde den nye kejsaren ett kraftfullt intryck på omvärlden. Under namnet Haile Selassie, som ungefär betyder ”Den heliga treenigheten”, vidtog han energiska åtgärder för att modernisera det urgamla riket. Omedelbart efter sin kröning lät han utarbeta landets första författning. Han skapade en statligt avlönad ämbetsmannakår, ombesörjde uppbörd av skatter och tullar och organiserade en armé, som efter afrikanska förhållanden var ovanligt disciplinerad. Den nye kejsaren var vidare klarsynt nog att förstå landets prekära geostrategiska läge och försökte, dock förgäves, förhandla sig till en hamn vid Röda Havet.

Trots att han försökt trygga Etiopiens gränser genom medlemskap i Nationernas Förbund, anfölls landet i oktober 1935 av 250 000 modernt utrustade italienska soldater. När huvudstaden Addis Abbeba föll i april året därpå, flydde Haile Selassie landet, som under de följande fem åren skulle slås samman med Eritrea och Somaliland under namnet Italienska Östafrika.

Italienarna lyckades, trots hänsynslös terrorbombning av civila mål och utnyttjandet av det förbjudna vapnet senapsgas, aldrig få full kontroll över sin afrikanska besittning. På flera håll fortsattes striden mot ockupanterna av löst organiserade etiopiska gerillaförband. Kort efter det att Il Duce Mussolini ställt sig på Tysklands sida under andra världskriget, befriades Etiopien med de allierades hjälp från sina italienska herrar, och kejsaren återvände från sin exil. 

Med hjälp av massiva biståndsinsatser, inte minst från Sverige, fortsatte den modernisering av landet som påbörjats före den italienska ockupationen. Men Haile Selassie kom alltmer att framstå som en maktfullkomlig diktator, som ignorerade den ohyggliga misären på landsbygden och utan misskund lät avrätta sina meningsmotståndare. Han var en palatsintrigernas självmedvetne mästare och styrde från sin elfenbenstron sina fattiga och förtryckta undersåtar i suveränt envälde.

Kejsaren lät 1973 ge ut sina memoarer som i engelsk version fick den talande titeln My life and Ethiopia´s progress (1892-1937). En intressant motvikt till författarens självförhärligande beskrivning i dessa memoarer återfinns i den polske journalisten Kapuscinskis bok Kejsaren (1985). I denna bok skildras bland annat hovlivets lika avskyvärda som dråpliga ceremoniel. Bland de många intervjuerna i boken förekommer en, som i sin absurditet illustrerar vidden av det feodala system som kejsarens makt byggde på.

Kejsarens hund Lulu hade en favoriserad position vid hovet. Hon sov i den kejserliga sängen och låg vid Den Utvaldes fötter, då han på sin tron mottog gästande dignitärers lojalitetsbevis. Då och då, möjligen därtill dresserad av kejsaren, spankulerade Lulu ner från tronsockeln för att urinera på gästernas skor. Etiketten förbjöd gästerna att med minsta rörelse reagera mot besudlingen. Den intervjuade hovfunktionärens enda uppgift under ett helt decennium var att, liggande på knä framför de av Lulu utvalda offren, torka av dessas genomblöta skor med en trasa.

Kejsarens autokratiska styre och oförmåga att lindra den långvariga svält som plågade landet blev hans fall. I februari 1974 utbröt demonstrationer och gatustrider i Addis Abeba. En utlösande faktor var en dokumentärfilm med titeln Den okända hungersnöden, som producerats av BBC. Filmen, som skakade en hel värld, visar kejsaren, när han matar Lulu med det finaste kött från ett gyllene fat. Inklippta avsnitt skildrar hur tiotusentals etiopier samtidigt håller på att dö av svält.

I september samma år stormade en grupp officerare under ledning av översten Mengistu Haile Mariam det kejserliga palatset och fängslade Lejonet av Juda. Makten övergick genom kuppen till Dergen, som var ett slags militärt råd. Rådet avskaffade monarkin, nationaliserade all jord och organiserade medborgarna i grupper för lokalt självstyre enligt marxist-leninistisk modell.

Ett knappt år senare mördade Mengistu kejsaren genom att kväva honom med en kudde. Liket begravdes i en jordhög bakom en toalett på palatsets bakgård. I samband med mordet passade Mengistu på att roffa åt sig den urgamla ring kejsaren bar som tecken på sin härstamning från kung Salomo.

I februari 1977 hade Mengistu eliminerat alla sina politiska rivaler och påtagit sig rollen som landets enväldige ledare. Med stöd från Sovjetunionen bildades ett marxist-leninistiskt parti. Mengistu valdes föga förvånande till partiordförande och president. Inte heller han kunde emellertid mildra effekterna av torka och missväxt. Det folkliga missnöjet ökade men trycktes brutalt ner av Mengistutrogna trupper. Marxisternas på urskillningslöst våld baserade vanstyre gav upphov till en ny gerillarörelse, som lyckades gripa makten 1991. Mengistu flydde landet i sista ögonblicket och beviljades asyl av sin kollega Mugabe i Zimbabwe, där han fick sitt hemvist.

Kort därpå hittades Haile Selassies kvarlevor och bestods en pampig återbegravning i Addis Abebas katedral. Konungarnas Konung hedrades långt efter sin våldsamma död av en sällan skådad exotisk blandning av ordensprydda utländska statsöverhuvuden, rastafarianhängare med långa hårflätor och spjutförsedda lokala stamkrigare.

Så slutade den verkliga sagan om Konungarnas Konung.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör