Sten Niklasson: Kvinnoliv

Hedvig Charlotta Nordenflycht brukar kallas Sveriges första feminist. Hon föddes 1718 i en borgerlig Stockholmsfamilj och uppges ha kunnat läsa obehindrat redan vid fem års ålder. I likhet med sin samtids högreståndskvinnor förutsattes hon ägna sig åt sömnad och andra hushållsgöromål till behag för en man som kunde försörja henne. Men Hedvig Charlotta ville mer än så. Hon berättar i sina minnen att hon under uppväxtåren gömde böcker under broderibågen och knyppeldynan för att kunna läsa i smyg, alltmedan hon i omgivningens ögon föreföll ägna sig åt sysslor som ansågs passande för unga flickor.

Hon insåg snart att kvinnor nedvärderades intellektuellt, och att alla vägar till högre utbildning förvägrades dem. I en av sina första uppmärksammade dikter Fruentimrens plikt att utöfva deras wett (1741) hävdar hon att kvinnans rättighet och skyldighet är att skaffa sig kunskap och därmed ge sin ande flykt. Kvinnan borde, menar hon, i första hand ses som människa, först i andra hand som kvinna. Detta är enda vägen till jämställdhet

”Dumma lag,du blinda sed                            

som av nedrig avund ljuder,                              

när du Evae kön förbjuder                              

att parnassen komma ved.”                             

”Att du först har fått din fart

ur en svag och manlig hjärna

som sitt välde velat värna

är väl utan tvivel klart.”

I dikterna Quinligt tankespel med underrubriken af en Herdinna i Norden för hon fram förslaget att kvinnor inte bara bör studera humaniora utan också naturvetenskap och på så sätt förbereda sig för ett självständigt yrkesliv.

Hedvig Charlotta var starkt präglad av upplysningstidens ideal, vilkas betoning av rationalitet hon dock kritiserade. En av hennes tidiga hjältar var Jean-Jaques Rosseau, som emellertid snabbt förlorade hennes beundran, då hans djupt reaktionära kvinnosyn uppenbarades. Enligt Rosseaus uppfattning var kvinnor oförmögna ”till snille, brinnande vältalighet och den sublima hänförelse som leder till hjärtats djup”. De kunde enligt honom varken  förstå eller utöva konst, eftersom de saknade den ”känsla och eld” som konst kräver.

Dessa åsikter provocerade Hedvig Charlotta att skriva en dikt med titeln Fruentimrets försvar emot J.J. Rosseau, medborgare i Génève (1761), i vilken hon vältaligt slår fast att förtrycket av kvinnor är en följd av fördomar. Kvinnans underlägsna ställning kan inte knytas till kroppen eller naturen, utan beror på uppfostran, gammal vana och historiska förhållanden, inte på biologin. En del av dikten lyder:

”Ack, grymma tyranni, månn det vår värld förbättrar,

Att halva släktet stängs i dumhets trånga fjättrar.”

Hedvig Charlottas röst och känslostyrka innebar något nytt i svensk litteratur. Genom kungens försorg fick hon 1752 en livstidspension som säkerställde hennes litterära verksamhet och försörjning.

Men denna vittra kvinna hade otur i kärlek. När hon var 19 år gammal dog hennes trolovade Johan Tideman, innan giftermålet blev av. Något år därefter gifte hon sig med prästen Jakob Fabricius, som dock avled efter några månaders äktenskap. Hon tyckte att livet var förbi och skrev:

”Min lefvnads lust är skuren av

och döden är min längtan.

Till dig du mörka tysta grav

står all min trängtan.”

Senare drabbades hon av ytterligare en förlust, då hennes käraste vän avled. Men vid 43 års ålder förälskade hon sig  än en gång, nu i den tjugo år yngre Johan Fischerström. Hon installerade sin älskade som inspektor på sin gård Lugnet nära Skokloster. Men redan under vintern 1762-1763 utvecklades ett amoröst triangeldrama, som, förutom Hedvig Charlotta och Johan, innefattade grevinnan Catharina Charlotta de la Gardie, och som skildras i Nordenflychts dikt Öfver en hyacint (1762). Dikten är ett unikt och modigt uttryck för en försmådd kärleks smärta.

”De ögon som av ömhet brunnit

Som ha mitt liv, min död i sig,

har nyss av sorg och saknad runnit,

för vem? Ack, för en ann än mig.”

Några månader efter dramats upplösning, dog Hedvig Charlotta Nordenflycht, 44 år gammal.

xxx

En av Sveriges mest uppburna salongsvärdinnor anses ha varit Magdalena (”Malla”) Silfverstolpe, född Montgomery  1782 i Nyland i södra Finland. Hon växte upp hos sin mormor på Edsbergs slott i Sollentuna och debuterade i societetslivet vid 15 års ålder. 1807 gifte hon sig med översten David Silfverstolpe, vars mjältsjuka dock gjorde äktenskapet svåruthärdligt.

Ett år efter det att hon blivit änka började hon i sitt hem i Uppsala samla inflytelserika personer ur vetenskapliga och konstnärliga kretsar till ”fredagsaftnar”, i vilka hon, med sin franska skolning och stora bildningstörst, blev en sällskaplig medelpunkt. Här samlades romantikens förgrundsgestalter som Almqvist, Atterbom, Geijer, Tegnér, Törneros, Wennerberg och Wallin, av vilka flera tillägnade henne dikter.

Malla Silfverstolpe bidrog också till den litterära debatten, inte minst med en fortsättning på Almqvists kontroversiella Det går an (1839). Almqvists radikala verk, som handlar om jämlikt samliv mellan man och kvinna utan formell vigsel, ledde till skandal och häftiga personangrepp. Medan Malla i sin kritiska skrift Månne det går an (1840) var relativt återhållsam, var t.ex. August Blanche betydligt fränare i tonen. Han utmanade till och med Almqvist på duell. När denne ignorerade utmaningen, spottade Blanche honom i ansiktet under ett möte vid Strömparterren. Skandalen blev naturligtvis offentlig.

Mallas viktigaste bidrag till litteraturhistorien är hennes memoarer, som grundades på ett helt livs dagboksanteckningar. Hennes värld, som befolkades av många av Sveriges mest prominenta kulturpersonligheter, skildras med stor livfullhet., förtrogenhet och känslighet. Hon tvekar heller  inte att utlämna sina egna innersta tankar och känslor.

I ett rörande avsnitt beskriver hon hur hon i januari 1822 går till postombudet, kryddkrämaren Hassel, och oroligt frågar efter ett brev adresserat till ”XYZ”. Hon är sedan några år änka och 40 år gammal. Under en tid har hon tänkt mycket på den unge, tilldragande man, som enträget uppmanat henne att skriva ner sina minnen. Han heter Per Ulrik Kernell, är 24 år och uppskattad Bellmansångare. Men Malla är osäker och vankelmodig

.”Som en dårskap förebrådde hon sig känslorna hon hade för honom…Icke var hon något för honom, det insåg hon nog…Han skulle finna henne för gammal…”

Efter mycken tvekan hade hon sänt honom en ring i ett anonymt brev med den korta texten ”Jag är din innerligaste vän” , undertecknat med ”XYZ, adress: kryddkrämare Hassel”.

Jo, ett brev till XYZ hade anlänt. Hon vågade inte öppna kuvertet förrän hon blivit ensam på kvällen. Svarsbrevet löd:

”Jag har en stark aning om vem du är, och från den stund jag mottog ditt brev har en inre röst viskat till mig ett enda namn.”

Denna brevväxling blev inledningen till en lidelsefull kärleksrelation i romantikens tecken. Men förbindelsen blev inte långvarig. Kernell drabbades påföljande år av tuberkolos och avled kort därpå under en resa i Tyskland.

Malla Silfverstolpes memoarer har länge betraktats som ett slags kulturhistoriskt uppslagsverk – en källa full av detaljer om andra och mer berömda personer än författaren. Men den rättframhet och ärlighet, med vilken hon beskriver sina egna, djupaste tankar, gör dem också idag  läsvärda som skildring av denna begåvade kvinnas sjuttioåttaåriga liv.

xxx

Ingen kvinna i Sverige hade i början av förra seklet avlagt en fil.kand-examen i ämnena litteraturhistoria, religionshistoria, pedagogik samt teoretisk och praktisk filosofi efter bara ett års studier. Ingen kvinna hade heller dittills tagit en teologie kandidatexamen och argumenterat för att kvinnor skulle få tillträde till prästämbetet. Pionjärens namn var Emilia Fogelklou, född 1878 i Simrishamn.

Emilia hade ingen ambition att själv bli präst, utan ville ägna sitt liv åt att som pedagog förmedla och förklara den religiösa erfarenhetens djupaste innebörd. 1911 accepterade hon en tjänst som lärare vid Djursholms Samskola, där Nathael Beskow var rektor. Beskow hade  lämnat statskyrkan och var en uppskattad predikant i Djursholms kapell, där också Emilia höll andakter.  Efter några år fick hon ett erbjudande om bli lärare vid den nya folkhögskola i Birkagården i Stockholm, som startats av Beskow och författaren Ebba Pauli. Birkagården kom att bli hennes andra hem under flera år.

Emilia var en gränsöverskridande sökare med en stark dragning åt kristen mystik. Hon var eftersökt som föreläsare och lämnade efter tjugo år sin lärargärning för att på heltid vara fri författare och inspiratör. Då svenska kvinnor fått rösträtt 1921, etablerades en medborgarskola för kvinnor på godset Fogelstad. Där blev Emilia en uppskattad gästföreläsare. Under denna tid sökte hon sig till Kväkarna, vars dogmfrihet och fokus på ”det inre ljuset” sammanföll med hennes egen religiösa uppfattning.

1915 bildades Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet. Emilia deltog i den beslutande konferensen i Haag och skulle under följande decennier starkt engagera sig i fredsarbete. Under andra världskriget ägnade hon sig åt flyktinghjälp, och blev efter krigsslutet kurator vid ett flyktingläger på Visingsö för en grupp om 300 polskor som suttit i tyska koncentrationsläger.

1938 ledigförklarade Uppsala Universitet en professur i religionshistoria. Emillia uppmanades söka, men blev inkompetensförklarad, vilket störde henne djupt. Besvikelsen mildrades dock, då hon några år senare blev teologie hedersdoktor som första kvinna i Sverige,

Emilia Fogelklous författarskap är omfattande och betydelsefullt. Hon gav ut ett trettiotal böcker och ett flertal småskrifter i filosofiska, religiösa och litterära ämnen. Hennes korrespondens med tidens bemärkta kvinnor, särskilt Elin Wägner, är ansenlig. Sviten av hennes självbiografiska verk Barhuvad (1950), Resfärdig (1954) och Minnesbilder och ärenden (1963) inleddes med Arnold (1944), som är en kärleksfull skildring av hennes äktenskap med Dantekännaren och kulturgeografen Arnold Norlind. De fick sju år tillsammans i en relation, på vilken klichén ”de gick upp i varandra” är sällsynt passande.

I boken om Arnold skriver hon efter hans död:

”De levde i hemlig och gemensam lycka. Ingen skönhet tycktes henne nu gå ofångad förbi. Hon kunde se naturen i stort och i detalj på hans vis, med mera inlevelse än någonsin. Hon gick därnere i alla vårblommornas Elyseum. Och de var alltid två som såg dem.”

xxx

Tora Dahl tog studenten 1903 och blev en av de första kvinnliga studenterna som skrevs in vid Stockholms Högskola. Hon började skriva redan i tonåren men debuterade som författare först vid 49 års ålder. I sin bok Vägvisare (1977) berättar hon att hennes man, den framstående litteraturkritikern Knut Jaensson en gång sagt: ”Är det nån som ska skriva i den här familjen, så är det jag och inte du. Du har inte litterär begåvning för två öre.” I den litterära salong som paret höll i sin bostad paraderade samtidens stora författare av den nya skolan, såsom Arthur Lundkvist, Gunnar Ekelöf, Ivar Lo-Johansson och Erik Lindegren. Med en dominerande make och ett sådant litterärt umgänge är det inte konstigt att Tora kände sig tillplattad och osäker. Hon rev ofta sönder det hon skrivit, men fortsatte att i skymundan samla anteckningar och utkast i skrivbordslådan. Ett och annat alster, som Inkvartering (1937), Avdelning II, Sal 3 (1948) och Det som har varit (1952), kom ut, men genombrottet dröjde. Förhållandet till Knut var spänt, och i sina dagböcker, som blev offentliga 1994, bekräftar hon att hon under åren 1937 – 1942 hade intima förhållanden med både Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren.

Så dog Knut år 1958. Då, vid 72 års ålder, tog Tora äntligen sig samman. Med nytt mod och nyvunnen beslutsamhet satte hon sig ner och skrev i ojämförlig flit en roman om året ända fram till 1980-talet.

De åtta självbiografiska verken, där hon gestaltas av sitt alter ego Gunborg Haag, intar en central plats i hennes författarskap och har slående likheter med Cora Sandels böcker om Alberte. Den första i serien med titeln Fosterbarn kom ut 1954, då Knut var konvalescent efter en stroke, och den sista fick namnet …när du kommer ut i livet (1966). Ytterligare ett antal självbiografiska skildringar följde, där Tora dock använde sitt eget namn. Hennes prosa är saklig, oförbehållsam och gripande. Men Arthur Lundkvist upprördes av dessa böcker så till den grad att han 1980 skrev ett öppet brev till henne i SvD, i vilket han kallar hennes ton utlämnande, bitter och mästrande.

Andra kritiker var mera positiva. 1965 förärades Tora Dahl Litteraturfrämjandets stora pris, också känt som ”lilla Nobelpriset”.  Hon avled 1982, 95 år gammal.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör