Sten Niklasson: Maestro

Supermaestron Herbert von Karajan har av vissa beskrivits som kall, beräknande och självtillräcklig på gränsen till det parodiska, och av andra som genialisk, medkännande och omtänksam.

Karajan föddes 1908 i Salzburg i en österrikisk överklassfamilj. Han fick snabbt stämpeln musikaliskt underbarn och blev åtta år gammal inskriven vid Mozarteum, där han fick en gedigen utbildning under de följande tio åren. Efter några år som Kapellmeister vid stadsteatern i Ulm skedde den egentliga debuten som dirigent med Max Reinhardts produktion av Faust vid Salzburgfestivalen 1933.

Karajans karriär fick en rejäl skjuts efter det att han ansökt om medlemskap i det tyska nazistpartiet i mars 1935. Hans beundrare menar att detta bara utgjorde ett sätt att främja karriären, men det bör påpekas att han aldrig tvekade att inleda sina konserter med nazifavoriten Horst Wessel Lied. Karajans nazistiska sympatier medförde under alla omständigheter att en rad kända musiker med judisk bakgrund vägrade uppträda tillsammans med honom. Bland dem fanns Isaac Stern, Arthur Rubinstein och Itzhak Perlman. Karajan kommenterade själv sitt politiska förflutna så här: ”Om Hitler endast varit en mördare, skulle han inte ha följts av 70 miljoner människor, det är omöjligt.” Yttrandet vittnar onekligen om politisk naivitet.

Visserligen hade Karajan efter sin framgång med Wagners krävande Tristan och Isolde jämställts med en storhet som Furtwängler, men det en kritiker i Berlin kallade Das Wunder Karajan skulle visa sig vara ett något förhastat omdöme.

I juni 1939 dirigerade Karajan Wagners Mästersångarna. Det blev ingen succé. Karajan, som nonchalant valt att arbeta utan partitur, förlorade kontrollen, sångarna blev osäkra och stakade sig, och ridån fick dras ner mitt i föreställningen. Hitler, som satt på hedersplats, blev rasande och beslöt att Karajan aldrig någonsin skulle få dirigera vid den årliga Bayreuthfestivalen. En och annan trodde att Karajans karriär var slut, men tack vare att han stod högt i kurs hos Hermann Göring, fick han under resten av kriget fortsätta som dirigent vid Berlinoperans orkester.

År 1938 hade Karajan gift sig med oprettprimadonnan Emy Holgerloef, men äktenskapet varade bara i två år. Mitt under brinnande krig 1942 gifte sig Karajan om sig med Anita Güterman, dotter till en välkänd industrimagnat. Eftersom hon hade en judisk farfar, ansågs hon av rasideologerna som kvartsjudinna. Men med hänsyn till sin makes stigande berömmelse beslöt partiet emellertid att ge henne ställning som en av Tysklands ”hedersarier”. Enligt Karajan själv ledde giftermålet till att han mottog flera hot och till följd därav sökte utträde ur partiet. Han skilde sig från Anita Güterman 1958 och gifte samma år om sig med Diors stjärnmannekäng Eliette Mouret.

De sista krigsåren tillbringade Karajan i Italien. I Milano blev vännen och arkitekten Aldo Pozzo nedslagen, då det blev känt att han låtit honom bo i sitt hus.

I mars 1946 avslutade den österrikiska avnazifieringsmyndigheten sina förhör med Karajan, som tilläts återuppta sitt arbete som dirigent. Kort därefter gav han sin första konsert med Wienerfilharmonikerna, men förbjöds vidare aktiviteter av den ryska ockupationsmakten. Han tvangs därför uppträda anonymt vid Salzburgfestivalen, hur det nu gick till.

1955 utnämndes Karajan till chefsdirigent på livstid för prestigeorkestern Berlinfilharmonikerna. I denna kapacitet gjorde han en stor mängd inspelningar, varav många blivit legendariska. Orkestern präglades av en ytterligt raffinerad, för att inte säga polerad ljudbild, så perfekt att vissa kritiker kallade den prefabricerad och artificiell. Och i jämförelse med t. ex. rivalen och företrädaren Wilhelm Furtwänglers inspelningar av samma verk, framstår Karajans också för en otränad lyssnare ofta som charmlösa trots den orkestrala glansen.

Karajans musikaliska karriär kantas av strider med artister och operastyrelser. Många såg honom som en outhärdlig diva, vars humör för stunden avgjorde kvaliteten på scenframträdanden och skivinspelningar. Andra menade att hans karismatiska personlighet var en nödvändig förutsättning för hans framgångar som dirigent. För massmedia var han hur som helst ett hett och villigt byte. Villan i Saint Tropez belägrades regelbundet av paparazzi, och hans omsorgsfullt odlade image som playboy med snabba bilar, segelbåtar, utförsåkning och egenhändigt flugna flygplan, skapade alltid säljande rubriker.

Karajans monumentala egoism tog sig inte sällan extrema uttryck. När han dirigerade Wagner på Metropolitan, lät han höja dirigentpulten ur orkesterdiket för att på så sätt placera sig själv och inte sångarna på scenen i publikens blickfång. På liknande sätt lät han i flera inspelningar av Verdis operor ändra den naturliga balansen, så att ljudet från orkestern, och därmed hans egen roll som dirigent, skulle bli mera framträdande. Han kritiserades också med rätta för sina ohemula krav på gager och royalties. I ett avseende fick Karajans diktatoriska stil emellertid en positiv effekt. Berlinfilharmonikerna var traditionellt en för kvinnor ointaglig manlig bastion. När Karajan 1982 utsåg sin protegé, den unga Sabine Meyer, till första klarinettist, protesterade orkestern högljutt. Konflikten utvecklades till skandal, och Karajan valde att ägna huvuddelen av sin tid åt Wienfilharmonikerna i stället. Ironiskt nog var denna orkester om möjligt ett ännu mer sexistiskt manskollektiv. Först 1997 upptogs till följd av amerikanska medborgarrättsprotetser harpisten Anna Lelkes som fullvärdig orkestermedlem. Hon hade då spelat med orkestern i flera decennier.

Journalisten Oscar Hedlund har i sin bok Galen i musik skildrat ett försök att intervjua Karajan så här:

Vi var där i god tid och kunde från insidan se hur man började spänna rep och sätta ut vakter för att mota bort pressen. Med putsade teleobjektiv gick vi omkull i skytteställning längst bak i Musikvereins Stora sal.

Så kom han, på slaget.

Herbert von Karajan, det stora geniet, den över alla upphöjde. Han hade nyss varit inne på oljebyte, vartenda hårstrå och slinga hade tuktats till de exakt okynniga virvlarna. Han fjädrade sig fram mellan repen, liksom vädrande färskt nötkött, dvs. vi.

– Guten Tag…Guten Tag…Guten Tag…

Den striglade rösten drar mot falsett. Wiens filharmoniker består av 104 man och inte en kvinna. Var och en fick sig ett gällt Guten Tag. Det lät mer uppfordrande än vänligt.

De enda bilder som inte togs var röntgen på oxeltänderna. Men chansen fanns.

Intervju var det dock inte tal om.

Vad man än må tycka om Karajan som person, måste hans musikaliska gärning betecknas som enastående. Framför allt är hans över 800 skivinspelningar imponerande. Fram till hans död i Salzburg den 16 juli 1989 hade över 100 miljoner Karajanskivor sålts, vilket torde vara ett svårslaget rekord. Bilden av denne supermaestro på skivomslagen, i svart polotröja, med slutna ögon och händerna lyfta i en intensiv dirigentpose, kommer att stanna länge i minnet.