Sten Niklasson: Mera Mozart

Det finns en scen i Milos Foremans film Amadeus, där hovkapellmästaren Antonio Salieri i förtvivlan vänder sig mot Gud efter att ha läst noterna till ett av Mozarts verk och i sitt inre hört musiken.

”All  I wanted was to sing to God. He gave me that longing, and then made me mute. If he didn´t want me to praise him with music, why implant the desire? Like a lust in my body! And then deny me the talent?”

Salieri kan inte begripa att den Högste har förlänat den omogne och flyktige Mozart gudomlig talang, medan han själv, som i allt han skriver hyllar Skaparen, tycker sig ha placerats bland de mediokra tonsättarna. Salieris tvivel och misströstan kontrasteras i filmen mot Mozarts gälla skratt, när denne jagar sin flickvän bland möblerna i slottsgemaken.

Av Mozarts brev, framför allt till sin kusin Bäsle, framgår att han var fallen för uttryck, som i vår tid skulle ha betecknats som barnsligt ”kiss- och bajsspråk”. Den brittiske musikproducenten Peter Hall beskriver en kostlig scen, när Margret Thatcher inför en föreställning av Peter Schaffers pjäs Amadeus försiktigtvis blev förhandsinformerad om Mozarts förkärlek för vulgär humor. Så här berättar han:

”She was not pleased. In her best headmistress style she gave me a severe wigging for putting on a play that depicted Mozart as a scatological imp with a love of four-letter words. It was inconceivable, she said, that a man who wrote such exquisite and elegant music could be so foulmouthed. I said that his letters prove that he had an extraordinarily infantile humour… ”I don´t think you heard what I said”, the Prime Minister replied. ”He couldn´t have been like that!” I sent a copy of Mozart´s letters to Number Ten the next day. But it was useless. The Prime Minister said I was wrong, so wrong I was.”

Mozart var ett musikaliskt under. Redan år 1762, vid sex års ålder, lämnade han sin födelsestad Salzburg för att tillsammans med sin far Leopold och sin äldre syster Nannerl resa till Wien för att där presenteras som ett himmelskt inspirerat underbarn. Vid en uppvisning inför kejsarinnan Maria Theresa bländade han de närvarande genom att med opåverkad virtuositet spela även när ett ogenomskinligt tygstycke draperats över klaviaturen.

Redan påföljande år inledde han och fadern en tre och ett halvt år lång turné i Europa. Under en vistelse i London utsattes han för ett experiment iscensatt av en jurist vid namn Barrington. Den då åttaårige Mozart ombads läsa noterna till ett för honom helt okänt musikstycke och därefter med denna utgångspunkt komponera två olika stycken, en ljuv kärlekssång och en sång om häftig vrede. Resultatet presenterades för Royal Society, som fastslog att barnet utan tvekan måste vara ett geni. Samma år skrev Mozart sin första symfoni och fyra år senare sin första opera.

Den unge Mozarts gudabenådade skaparkraft ter sig desto märkligare med tanke på den miljö, i vilken hans verk uppfördes. I Wien fanns under denna tid ingen konsertsal i vår mening, där en andäktig publik utan störningar kunde avnjuta musik. Tonsättare och musiker hänvisades till teatrar, där besökarna under pågående föreställning kom och gick, åt och drack, spelade kort, pratade och flörtade. Mozart fick dessutom, likt sina kollegor, oftast vara sin egen allt-i-allo, kompositör, agent, dirigent, solist och orkesterledare.

I september 1777 reste den tjugoettårige Mozart till Paris tillsammans med sin mor. Han hade tröttnat på sitt liv som hovmusiker hos den högdragne ärkebiskopen Colloredo i Salzburg. Paris ansågs erbjuda en mera världsvan publik, en sofistikerad musikmiljö, och större möjligheter att knyta värdefulla kontakter. Tanken var att Paris skulle bli ett steg i Mozarts livslånga strävan efter lukrativa uppdrag och fast anställning. Men resan blev ett misslyckande. Mozarts personlighet vann inte parisarnas hjärtan. Han grälade med sina värdar och klagade på det franska musiklivets självbelåtenhet. När han ombads spela i en förnäm salong i Faubourg Saint-Germain, behandlades han som en betjänt av hertiginnan de Chabot och hennes väninnor, vilka oberörda av musiken fortsatte med sin teckningslektion. Till råga på eländet avled hans mor efter några månader. När den manipulative och stundtals tyranniske fadern Leopold fick dödsbudet, lade han skulden på sonen, vilket grumlade en redan ansträngd familjerelation.

Mozarts privata problem tycks emellertid sällan ha påverkat hans musikaliska produktivitet. Under en enda sommar år 1788 skrev han sina tre sista symfonier, nr 39, 40 och 41. Mellan 1782 och 1786 kom inte mindre än femton pianokonserter till. Sitt sista levnadsår 1791 ägnade han, förutom den ofullbordade dödsmässan Requiem i d-moll (K. 626), åt två operor, Trollflöjten (K. 620)och Titus (K. 621), Klarinettkonserten i A-dur (K. 622)samt, inte minst, Pianokonserten nr 27 i B-dur (K. 595), vars långsamma Larghetto framkallat lycka och tårar hos många generationer musikälskare.

Men det är framför allt i sina operor som Mozart visar sin egenartade förmåga att kombinera det charmfulla med det utmanande, det traditionella med det radikala och missgärning med försoning. I Cosi fan tutte tvivlar den cyniske gamle ungkarlen don Alfonso på hjärtats oföränderlighet och iscensätter en intrig som utmanar kärlek och trohet. Hans ränkspel lyckas och leder till förvirring och skam, som dock till slut övergår i harmoni och förståelse. I Figaros bröllop försvarar tjänarna Figaro och Susanna framgångsrikt sin egen heta kärleksförbindelse mot sin arbetsgivare greven Almavivas erotiska övergrepp, vilka rättfärdigas av tvivelaktig aristokratisk legitimitet. I Don Juan skildras hur den tygellöse huvudpersonen med hjälp av sin betjänt Leporello förleder kvinnor för att tillfredsställa sina lustar och till slut förtärs av helvetets eld, när han vägrar att ångra sina dåd. Men när den våldtagna donna Anna och den övergivna donna Elvira jagar efter hämnd på don Juan har publiken svårt att förena sin upprördhet över deras öden med musikens förföriska flöde. Mozarts musik förvandlar med förtrollande kraft det mörka och sorgliga till motsatsen. Det är genialt.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör