Sten Niklasson: Om maktens dårskap

Historien upprepar sig.

Den sanningen går många härskare förbi, ibland av ren okunnighet, men oftast på grund av självbedrägeri, vars urkälla vanligen är tjockskallighet. Senare tiders despoter har möjligen hört lord Actons sentens att makt korrumperar, men fortsätter envist att avvisa invändningar och låter sig inte påverkas av fakta. Makthavare bedömer ofta människor och händelser utifrån orubbliga, förutfattade meningar. Möjligheten att befalla skapar ofta oförmåga att tänka, och leder till att makthavarnas ansvarskänsla avtar i takt med ökad maktutövning. Reflektion och självkritik får vika för snikenhet, ärelystnad och självgodhet. Vägran att lära av erfarenheten utmynnar i missgrepp, men att medge ett misstag, att i tid avsluta ett uselt projekt, att ta ut en ny kurs, är i många makthavares ögon mera motbjudande än alla andra alternativ. Inte minst under senare år har exemplen på sådan dårskap blivit många och skrämmande tydliga. Dessa sentida dårars namn är kända. De går, liksom sina många föregångare, till historien som oförmögna att motstå förnuftets fiender – vanföreställningar, inrotade fördomar, ärelystnad, statusjakt och självöverskattning.

Historien är så full av lärorika dårskaper att varje försök att göra en förteckning stupar på sin egen orimlighet. Här må bara framhållas några skildringar som borde vara obligatorisk lektyr för alla som klamrar sig fast vid makten.

I Homeros Iliaden och Odysséen, några hundra år senare förädlad  i Vergilius Aeneiden, berättas om Trojas fall efter tio års bitter kamp. En avgörande orsak var den legendariska episoden med trähästen.

Grekerna var på väg att ge upp belägringen av Troja och segla hem, men på gudarnas inrådan föreslog Odysseus att man skulle göra ett sista försök att erövra staden. Hans krigslist gick ut på att att tillverka en jättelik trähäst som kunde rymma femtio beväpnade män. Hästen skulle lämnas utanför stadsporten, medan huvuddelen av den grekiska hären skulle låtsas segla iväg för gott, men i stället gömma sina skepp i närheten, men utom synhåll. Trojanernas kung Priamos, som ansåg hästen helig, beslutade att ta in den i staden som en skänk åt gudarna. Mot detta opponerade sig många i folkhopen på stadens torg. En präst vid namn Laokoon skrek att grekernas gåva var svekfull. Priamos dotter Kassandra försökte övertyga sin far om att han var på väg att begå ett ohyggligt misstag. När hästen trots invändningarna dragits in, rusade fienderna i dess innanmäte ut och inledde en orgie, där trojanerna utan misskund slaktades och våldtogs. Troja lämnades i ruiner.

Varför brukade inte trojanerna sitt förnuft, när de fann att hela den grekiska styrkan var försvunnen och hade lämnat efter sig en stor trähäst utanför stadsporten? Varför undersökte de inte den monstruösa hästen närmare? Dessa alternativa åtgärder var möjliga, men avfärdades, vilket ledde till förintelse.

Trots att alla kände till den sextiotvåårige kardinalen Rodrigo Borgias cynism, penninghunger och principlöshet, liksom hans många älskarinnor och barn, lyckades han köpa till sig påvevärdigheten år 1492 och tog sig namnet Alexander VI. Det blev inledningen till en period i påvedömets historia som präglades av moraliskt förfall, konspirationer, giftmord och meningslösa krig under trettiotre år. Två månader efter det att hans svärson mördats, presiderade Alexander vid en bankett som hans hämningslöse son Cesare anordnade i Vatikanen. Denna begivenhet, som går under namnet ”Kastanjebaletten”, inleddes med en middag som i lyx och överflöd uppges ha varit oöverträffad. Efter måltiden dansade ett femtiotal nakna kurtisanet med gästerna, varpå kastanjer kastades ut på golvet. Dessa ”plockades upp” av de nakna kvinnorna, kravlande på händer och knän, alltmedan påven och barnen Cesare och Lucrezia kommenterade deras konster. Så följde samlag mellan gästerna och kurtisanerna, varvid priser utdelades till de uthålligaste.

Varför tog Alexander och hans korrumperade ämbetsbröder under renässansen inte varning av det ständigt växande missnöjet med deras likgiltighet inför kristenhetens behov? Varför insåg de inte av ren självbevarelsedrift att deras oberäkneliga och sedeslösa hantering av påvedömet för omgivningen framstod som rätt och slätt grymhet och omåttliga världsliga begär? Denna dårskap fick enorma konsekvenser för kyrkans ställning.

Inte sällan hänger maktutövningens degeneration samman med sättet, på vilket innehavaren fått sin makt. Här visar sig folkvalda ledare, åtminstone innan de hunnit strypa oberoende media, förstatliga domstolarna och avskaffa oppositionella politiska partier, relativt befriade från tyranniska tendenser. Men urvalsprocesser som inte har något samband med kandidaternas kvalifikationer och folkliga stöd förekommer också i ”folkstyrda” stater, särskilt i så kallade demokratiska folkrepubliker av kommunistiskt snitt.

En antik förebild för många med maktambitioner skulle kunna vara historien om när Darius blev kung av Persien. Tillsammans med sex sammansvurna hade Darius störtat den regerande envåldshärskaren. I diskussionen om vilken slags styre man skulle införa, monarki eller ett kollegium av visa män, förslog Darius att man skulle välja den ”bäste mannen i riket”. Förslaget accepterades, och man enades om att den, vars häst gnäggade först, när gruppen tillsammans red ut påföljande morgon, skulle bli kung. Eftersom en vidtalad stalldräng hade tjudrat en brunstig märr från Darius stall på en kritisk plats längs vägen, var Darius hingst först att igenkännande gnägga, varefter hästägaren kunde ta tronen i besittning.

Så fortsätter falskhet och maktlystnad att skörda triumfer genom seklerna. Man kan erinra sig det väldiga aztekiska rikets utplåning till följd av Montezumas vidskeplighet och katastrofala undfallenhet mot några hundra man ledda av Cortés. Liksom det senromerska imperiet som, i likhet med Kina under den sista kejsardynastin, föll sönder till följd av härskarnas allsidiga inkompetens och självgodhet. Eller den spanske kungen Filip IIs försök att med sin ”oövervinnliga armada” betvinga vad han visste var världens mest kraftfulla sjömakt. Eller Ludvig XIVs självförgudning, ofattbara slöseri och förföljelse av hugenotterna, som obönhörligt drev Frankrike till sammanbrott och resulterade i den absoluta monarkins fall.

Eller den franska revolutionens skräckvälde, som ledde till pöbelns godtyckliga likvideringar av otaliga oskyldiga och banade vägen för Napoleon I, en självutnämnd kejsare, vars arrogans till slut blev hans eget fall. Eller släktingen Napoleon IIIs ödesdigra misstag att utmana den preussiske järnkanslern Bismarck om makten i Europa, vilket resulterade i  ett förödmjukande militärt nederlag samt kejsarens fängslande och landsflykt till England. 1871 års tyska kejsardöme under preussisk överhöghet, vars övermod och makthunger ledde till dess undergång i första världskriget. Den tyska statsledningens beslut att 1917 inleda det oinskränkta ubåtskriget, trots att det med säkerhet skulle få USA att skicka miljoner soldater till Europa och tvinga Tyskland till kapitulation. 1919 års överenskommelse i Versailles om att tvinga det besegrade och förnedrade Tyskland att betala enorma krigsskadestånd, vilket ledde till hyperinflation och skapade grogrunden för  nazismen och ytterligare ett världskrig. Hitlers vettlösa beslut år 1941 att inleda ett flerfrontskrig genom att  anfalla Ryssland, trots att han var medveten om Napoleons och Karl XIIs misslyckanden. Japans förvuxna ambitioner att skaffa sig herravälde över Asien och utplåna den amerikanska Stillahavsflottan i Pearl Harbour, trots att risken för att USA skulle gå med i kriget efter detta överraskningsanfall på amerikanskt territorium, måste ha framstått som överväldigande, inte minst för den Harvardutbildade amiralen Yamamoto själv.

Ändå är det långt ifrån slut på historiska lärdomar. Vetskapen om Stalins katastrofala kollektivisering av Sovjetstatens jordbruk, som ledde till miljontals dödsoffer, hindrade inte Mao Zedongs ”stora språng” och ”kulturrevolution”, som kostade miljoner kineser livet och hejdade Kinas modernisering med mer än ett decennium. Frankrikes underskattning av Viêt Minh-gerillan och brutala åtgärder för att till varje pris behålla sitt koloniala fäste i Indokina, som resulterade i ett blodigt nederlag i Dien Bien Phu år 1954 och en delning av Vietnam i två stater.  USAs krig i Vietnam räknas av många historiker till efterkrigstidens mera dåraktiga företag, möjligen överträffat av Sovjetunionens ockupation av Afghanistan med åtföljande nio års resultatlöst krig mot Mujahedingerillan. De eviga konflikterna i Mellanöstern samt Syrien- och Irakkrigen kan läggas till listan över händelser präglade av brist på klokhet, oförvitlighet och moraliskt mod att ändra kurs.

Ingen bör vara förvånad över att dagens despoter som Donald Trump, Vladimir Putin och Xi Jinping, för att nämna några, visar totalt förakt för rättstatens principer genom att med lögner, manipulation och pervers hänsynslöshet befästa sin makt. De ignorerar historiska fakta och sällar sig till den långa raden av mörkrets furstar som skapat skräck och lidande för miljoner människor.

Historien upprepar sig.

Sten Niklasson författare och tidigare generaldirektör