Sten Niklasson: Potäter

Biskopen och romantikern Esaias Tegnér hävdade att Sveriges välstånd byggde på ”fred, vaccin och potäter”. Det kan säkert många hålla med om. Inte minst potatisen fick under lång tid stor betydelse för våra vanor, liksom, för övrigt, våra ovanor. Den förknippas ofta med det typiskt svenska, men har sitt ursprung på andra sidan haven.

Långt innan Inkariket erövrades av Pizarros conquistadorer på 1500-talet, odlade indianerna rotfrukten Papa uppe på Andernas sluttningar. Arkeologiska fynd tyder på att den användes som människoföda flera tusen år före vår tideräkning. Frukten var lätt att odla och klarade också frostnätter. Den blev basföda åt folket och fick en egen gudinna vid namn Axomama. Under beteckningen Patata, senare Potata , infördes den av erövrarna till Europa på 1600-talet. De spanska sjömännen upptäckte att de som åt potatis inte drabbades av skörbjugg som andra i besättningarna, men visste förstås inte att det berodde på att rotfrukten var rik på C-vitamin.

Vindförhållandena på Atlanten hade lärt befälhavarna att rutten via Kanarieöarna var den bästa på hemresan. Där hamnade den lilla rödskaliga knölen först. Än idag odlas där den ursprungliga sorten Solanum andigena, en direkt avkomling av den ”inkapotatis” spanjorerna förde med sig.

På det europeiska fastlandet betraktades potatisen som en botanisk kuriositet och hamnade oftast i trädgårdarna hos de välbeställda på grund av sina vackra blommor. Vanligt folk såg på den främmande växten med stor skepsis. Rotknölens på den tiden starka beska förde tankarna till välkända, giftiga släktingar såsom bolmört, spikklubba, belladonna och alruna i den familj som kallas Solanaceae. För övrigt noterades att potatisknölarna växte under jord, ett område som ansågs höra djävulen till. Dessutom förklarade prästerna att växten inte borde ätas, eftersom den inte står omnämnd i Bibeln. Till råga på allt hade dåtidens potatis långa, fingerliknande utskott, vilka tycktes likna de spetälskas händer. Sådana villfarelser kom olyckligtvis att bekräftas av en schweizisk botaniker som 1596 spred den första ”vetenskapliga” beskrivningen av potatisen. Hans slutsats var att den gav upphov till såväl spetälska, som otyglad sexualdrift.

I England blev introduktionen av potatisen en katastrof. Drottning Elisabeth I var nyfiken på den exotiska växten och gav slottsköket order om att tillreda den på läckrast tänkbara sätt. Men kockarna visste inte hur, utan kastade rotknölarna och använde de gröna delarna, vilka innehåller giftiga alkaloider. En stor del av hovet drabbades av förgiftningssymptom, och odling av växten förbjöds under åtskilliga år.

Under sjuårskriget mellan Frankrike och Preussen i mitten av 1700-talet, hamnade apotekaren Antoine Parmentier i preussisk fångenskap. Eftersom spannmålsskördarna i Preussen slagit fel, hade den framsynte regenten Fredrik II tvingat bönderna att odla potatis i stället. Jämfört med spannmål visade den sig ge fyra gånger större skördar. I fängelset lärde sig Parmentier att uppskatta denna rotfrukt och beslöt att efter sin frigivning lära fransmännen att både odla och äta den. Han gav ut en bok om saken, men läskunnigheten bland de många fattiga och undernärda var skral.

Parmentier gav sig inte. Han anordnade påkostade middagar med potatisrätter för överklassen och såg till att ge den kokette kungen Ludvig XVI, och hans lika flärdfulla maka Marie Antoinette, potatisblommor att bära i perukerna. Dessutom köpte han 1787 ett par hektar ofruktbar mark i Paris utkanter, där han odlade potatis under hård bevakning av beväpnade vakter. Allt detta övertygade parisarna om att den främmande rotfrukten måste vara särdeles exklusiv och värdefull, varpå man givetvis gjorde allt för att komma över den. När revolutionen svepte över landet  ett par år senare, hyllades Parmentier med all rätt för att ha försett det upproriska folket med mat.

Potatisen gjorde också succé i Irland, där bortåt hälften av befolkningen kom att huvudsakligen livnära sig på denna föda. 1845 drabbades emellertid grödorna av mögelsvamp, och potatisen ruttnade på åkrarna. Resultatet blev en landsomfattande hungersnöd. Drygt en miljon människor hade dött av svält, när potatispesten ebbade ut fyra år senare. En och en halv miljon hade tvingats fly sitt hemland, flertalet till USA.

Det är sannolikt att soldater som vände hem till Sverige efter 30-åriga krigets slut medförde en och annan potatis från Pommern. Men det var Olaus Rudbeck som först anses ha introducerat potatisen som föda i Sverige. Under namnet ”peruansk nattskatta” började han redan 1655 odla den i sin botaniska trädgård i Uppsala.

Den som fått äran att stå som fadder till den storskaliga potatisodlingen i Sverige var den självlärde entreprenören och naturaliserade engelsmannen Jonas Alströmer, som sjuttiofem år senare på sin gård Nolhaga utanför Alingsås började produktion baserad på engelsk sättpotatis. Alströmer propagerade med kraft för potatisens goda smak och nyttighet: ”In summa, denna rotens godhet och bruk i ett hushåld, är så mångfaldig at den ei nog kan berömas…”

Potatisodling skedde till en början i trädgårdstäppor och småbruk. Den spred sig långsamt norrut i landet, då man upptäckte att den gav god skörd även på magra jordar i skogsbygder.

Motståndet mot att odla potatis på spannmålsjord var fortsatt starkt. Under 1700-talets första hälft led emellertid Sverige en konstant brist på spannmål. Missväxt förekom ofta, och befolkningen plågades av hungersnöd. Det blev en viktig uppgift för regering och myndigheter att främja potatisodling som ett sätt att minska risken för svält.

I detta arbete kom en svensk adelsdam att spela en viktig roll. Hon hette Eva de la Gardie och gifte sig 1740 vid sexton års ålder med den dubbelt så gamle greven Claes Ekeblad. Den senares roll som riksråd och kanslipresident medförde åtskillig bortovaro, dock inte värre än att paret i snabb takt fick åtta barn. Det blev emellertid Eva Ekeblads ansvar att inte bara förvalta de två slott hon givits i hemgift, Mariedal och Lindholmen, utan också makens egendom Stola herrgård och parets luxuösa residens i Stockholm, beläget på den plats där Kungl. Operan nu ligger. Som arbetsledare beskrevs hon som driftig, respektingivande, auktoritär men rättvis. Det berättas att hon försvarade allmogen mot alla former av övergrepp från fogdarna och inte tvekade att hålla räfst mot dem som gjort ”elaka gärningar”. Samtida vittnesmål berättar att ”Stohla var långt agreablare än andra gårdar för sina commoditeter och den särdeles ordning som där regerar.”

När tiden så medgav, höll Eva Ekeblad kulturell salong i Ekebladska huset i huvudstaden. Hon blev där känd ”som en av de få societetsdamer, vars heder ansågs vara obefläckad”, och hade en nära vänskapsrelation till drottning Lovisa Ulrika.

Men det var inte som slottsfru, hovdam eller salongsvärdinna som Eva Ekeblad skulle skriva in sig i svensk historia. Det var som kemist, en syssla som dittills varit förbehållen män. I herrgårdsköket på Stola hade hon börjat göra en rad försök med potatis. Efter att otaliga gånger ha kokat, mosat, torkat och finfördelat denna rotfrukt, fann hon att den lämpade sig utmärkt som råvara för stärkelse, mjöl och puder. Särskilt det senare var en viktig upptäckt, eftersom tidens sminkmode föreskrev  vitpudrade ansikten och peruker. Oftast användes giftigt blyvitt som gav sårig hud och rethosta vid inandning.

Än mera betydelsefull var hennes metod att göra brännvin med potatis som råvara. Dittills hade man från ett tunnland spannmål kunnat få ut omkring 150 liter av sådan dryck. Bytte man från säd till potatis steg siffran till över 500 liter. Genom att brännvinet med Eva Ekeblads metod blev billigt, lättproducerat och tillgängligt, kom potatisodling att snabbt öka i popularitet, vilket i sin tur medförde att spannmålsgrödorna kunde användas effektivare.  

En kanna brännvin, d.v.s. 2,6 liter, kostade ca en riksdaler, och utgjorde ofta en viktig del av lönen till tjänstefolk, körkarlar, drängar och smeder. Alkoholmissbruk kom visserligen att bli en folksjukdom, men brännvin sågs också som nödvändig medicin mot mörker, kyla och svårmod i det lilla fattiga landet Sverige.

1746 redogjorde Eva Ekeblad för sina rön angående potatis i ett brev till Vetenskapsakademien. En av ledamöterna, vilka alla var män, föreslog att akademien borde kunna kalla till ledamöter ”vittra fruntimmer, vilket ej skall vara obrukeligt i utländska societeter … föreslog fördenskull grevinnan fru Ekeblad, som i anledning av den synnerliga håg hon haver för försöks anställande, ej skulle underlåta att ytterligare giva varjehanda nyttiga rön vid handen.”

Den 3 december 1748 valdes den då tjugofyraåriga Eva Ekeblad som första kvinna in i Vetenskapsakademin. Det skulle dröja över tvåhundra år innan nästa kvinna blev ledamot. Det blev atomforskaren Lise Meitner.

Potatis är numera stapelföda i stora delar av världen. Kina och Indien är de överlägset största producenterna. Förädling har frambringat en rad sorter med olika egenskaper. De gröna delarna är giftiga och kan inte användas till människoföda och djurfoder. Också rotknölarna, särskilt om de blivit grönfärgade till följd av ljusexponering, innehåller glykoalkaloiderna solanin och chakonin, vilka skyddar växten från bakterier, svamp och insekter. En tidigare i Sverige populär sort, Magnum bonum, har tagits bort ur handeln på grund av höga halter sådana ämnen.

Lång och krokig har således vägen varit, som fört potatisen från Andernas sluttningar till sillbordets fröjder och chipspåsen i tv-soffan.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör