Sten Niklasson: Satie

I september 1973 samlades en brokig samling konstnärer och artister i The Pocket Theatre på Manhattan för att övervara en världspremiär. På scenen fanns en grupp pianister, som förberedde uppförandet av ett verk kallat Vexations, skrivet sjuttio år tidigare av den franske avantgardisten Erik Satie. Noterna till musikstycket fick plats på ett halvt notpapper och innehöll instruktionen att det skulle upprepas 840 gånger. Först på flygeln var tonsättaren och zenbuddhisten John Cage. Han var känd för sin komposition 4:33, som uppförs under fyra minuter och trettiotre sekunder utan det minsta ljud från musikerna. För den som menar att själva poängen med musik är en följd av toner som får lyssnarens sinnen att vibrera, måste ett musikstycke i absolut tystnad vara obegriplig. Men Cage och Satie vände båda upp och ner på gängse föreställningar om vad musik är.

Det tog Cage och hans pianistkollegor arton timmar och fyrtio minuter att spela Vexations. De åhörare som visade tålamod blev för varje 20-minutersperiod de stannade kvar belönade med 20 cents återbetalning av biljettkostnaden, som var fem dollar. Endast en person klarade att stanna ända till slutet. När den enformiga musiken äntligen tystnade påföljande dag, hördes en svag röst ropa ”Encore!”

Vexations var möjligen inte tänkt att uppföras. Notbladet hittades i en ficka till en av Saties kostymer, när hans vänner gick igenom kvarlåtenskapen efter hans död. Där hade de uppenbarligen legat i flera år. Det är typiskt för John Cage att återuppliva just detta egendomliga stycke och därmed bidra till att Saties musik uppmärksammades.

Särlingen Satie, som sade sig ”ha fötts mycket ung under en mycket gammal tid”, kallade sig inte själv ”musiker”. Han föredrog i stället svårförståeliga benämningar som ”gymnopedist” och ”phonometriker”. Under hela sitt vuxna liv var han en udda nytänkare med ett drag av ironiskt allvar, som visade nya vägar för de franska tonsättare som hukade i skuggan av Wagners episka romantik.

Uppväxt i den lilla hamnstaden Honfleur i Normandie, blev Satie på initiativ av sin styvmor, som var pianolärare, redan i tidiga tonåren inskriven vid Paris konservatorium, där han vantrivdes ”som i ett fängelse”, och betraktades som lat och talanglös. Hans starkt kritiske pianolärare hävdade att eleven borde ägna sig åt att skriva, snarare än att spela, musik. Satie slutade på konservatoriet utan betyg och tog värvning i armén, där han inte heller fann sig tillrätta. Redan efter några månader blev han avvisad, för att han påstods avsiktligt ha smittat sig själv med en luftvägsinfektion.

Satie sökte sig till bohemkretsarna i Montmatre och drog sig fram som ackompanjatör och visförfattare på nattklubbarna Chat Noir och Auberge du Clou. Han blev känd som excentriker, lätt identifierad på sina alltid gråa sammetskostymer, sin svarta höga hatt, fladdrande halsduk och pincené.

Under sin tid på Chat Noir hade Satie börjat publicera små musikstycken under konstiga namn som Gymnopédies, Ogives, Gnossiennes och Embryons desséchés. 1891 utsågs han till tonsättare och kapellmästare vid den hemlighetsfulla Rosenkorsorden, som hämtat sina idéer i det faraonska Egypten, renässansens alkemi och gammaljudisk mysticism. Detta uppdrag resulterade i en rad kompositioner som Salut drapeau! och Le fils des étoiles. Efter ett par år bröt han med rosencreutzarna och gjorde i stället musik till en ”kristen balett” i samarbete med den mångårige vännen Contamine de Latour. Han annonserade också världspremiären på en anti-wagnersk opera med titeln Le bâtard de Tristan (”Tristans oäkting”), som han dock varken påbörjat eller troligen ens avsett att skriva.

Saties fascination för det forntida Egypten upphörde aldrig. Som hemvärnsman under första världskriget patrullerade han Paris gator för att se till att stadsborna tog sig ner i skyddsrummen, så snart flyglarmen började ljuda. En kväll under sirenernas vrål hittade en bekant honom liggande vid foten av den obelisk på Place de la Concorde som en gång prydde tempelområdet i Luxor. Satie förklarade att han, om en bomb skulle döda honom, ville förena sig med den fornegyptiska prinsessa som han var övertygad om låg begravd under stenpelaren.

En av grannarna i det nedgångna hus på 6 rue Cortot, där Satie bodde, var konstnären och modellen Suzanne Valadon. Drabbade av ömsesidig passion, inledde de båda en kärleksaffär i januari 1893. Relationen varade bara i sex månader och skulle bli Saties veterligen enda intima förbindelse med en kvinna. Den person, vars ”hela varelse, älskliga ögon, varsamma händer och små fötter” han förhäxats av, lämnade hos honom en känsla av ”iskall ensamhet som fyller huvudet med tomhet och hjärtat med sorg”.

När lidelsen var som hetast, målade Valadon ett porträtt av den tjugosexårige Satie, vilket, trots sin blygsamma storlek, tydligt framhäver ett ansikte med ungdomliga och kraftfulla drag, vaxad mustasch och blå ögon bakom pincenén. Porträttets färger är lagda lager vid lager med en teknik Valadon troligen tillägnat sig av Cézanne. Bilden tycks också ha inspirerats av den naturlighet och realism som präglar Toulouse-Lautrecs affischkonst.

Mot slutet av 1893 nådde Saties provokativa skaparkraft en kulmen. Han grundade en kyrka med sig själv som enda medlem och präst och tog sig titeln Maître de Chapelle.  Kyrkans namn, Église Métropolitaine d´Art de Jésus Conducteur, var inte mindre imponerande.Med denna klerikala inramning började han komponera en Grande Messe, medan han samtidigt spred mängder av brev, artiklar och pamfletter, präglade av egensinne i såväl religiösa, som konstnärliga frågor. Han ansökte också två gånger – förgäves – om medlemskap i den franska konstakademien med den uppfordrande förklaringen att dess ledning var ”skyldig” honom detta hedersbevis. Samma år träffade han också den unge Maurice Ravel, vars egna verk under denna period bär tydliga spår av Saties tonspråk. Både Ravel och vännen Claude Debussy skulle efterhand komma att göra Saties verk kända för en bredare publik.

I mitten av 1896 var Satie utfattig och tvangs flytta till en mindre och billigare bostad i Arcueil, en arbetarförort ett tiotal kilometer från Montmatre. Under de tjugosju år han bodde där, släppte han ingen över tröskeln. Han fortsatte att livnära sig som ackompanjatör på Chat Noir och tillryggalade varje spelkväll vägen dit till fots oavsett väder. Några av kabarévisorna tonsattes och arrangerades av Satie själv. De flesta har försvunnit eller hamnat i glömska, men några lever kvar, bland dem de ömsinta valserna Je te veux, Tendrement och Poudre d´Or.

Satie tog senare avstånd från kabarémusiken, som han menade ”stred mot hans natur”. Men också några verk av annat slag återstår från denna tid i hans liv. Han skrev musiken till en pantomim av Jules Depaquit med namnet Jack in the Box och komponerade en kort komisk opera med titeln Geneviève de Brabant. Humor var annars inte det hans omgivning omedelbart förknippade med Satie. I en stund av hälsosam självkritik menade han att hans humor liknade Cromwells, och att han också stod i skuld till Cristopher Columbus, eftersom han då och då kände den ”amerikanska andans ironiskt iskalla bett”.

Till sina vänners förvåning sökte sig Satie 1905 till Schola Cantorum de Paris, för att studera kontrapunkt. Han skulle komma att följa kurserna där i mer än fem år och fick till slut sitt eftersträvade avgångsdiplom. Under studietiden fortsatte han arbeta som kabarépianist, men sammanställde också en rad egna verk som visar hans utveckling som tonsättare. Det står klart att han förkastade den formbundna teknik, enligt vilken ett antal motiv vävs samman och utvecklas i flera satser. Konsekvent nog är hans egna alster genomgående korta för att, som han själv uttryckte saken, ”inte kräva mer av publikens tid än absolut nödvändigt”. Han tog också avstånd från melodramatisk gestaltning, särskilt talteater med uppläsning av texter till musik.

Med början 1912 publicerade Satie en rad miniatyrstycken för piano, vilka inte minst uppmärksammades på grund av kompositörens kommentarer till notskriften. Den stackars interpreten tvingades försöka tolka anvisningar som ”Lätt som ett äpple”, ”Öppna ert huvud”, ”Bli osynlig för ett ögonblick”. Dessutom hade Satie för vana att slopa taktstrecken, vilket inte gjorde saken lättare. Han var också en av de första tonsättarna att ändra pianots klangfärg genom att föreskriva papperstussar fästa mellan strängarna.

Många uppfattade hans musik som meningslösa tonkombinationer, förvrängda linjer och konturlösa rytmer. De säregna verktitlarna och kommentarerna i noterna uppfattades som tillgjorda och barnsliga. För en stor del av tidens kritikerkår var Satie en respektlös och obetydlig posör. Men för grupper av yngre tonsättare som Jeunes ravélites och Les six framstod han som ett inspirerande föredöme. Sett med historiens facit i hand, kan hans musik sägas spegla den futuristiska tidsanda som ifrågasatte klassicismen och i olika konstformer sökte återge maskinålderns nya energi och ljudvärld.  Satie använde sig till exempel av ljud från skrivmaskiner, revolvrar och tombolahjul i sin instrumentation. Poeten Filippo Tommaso Marinetti publicerade 1909 ett för denna hållning typiskt manifest, i vilket han hävdade att en tjutande bil är vackrare än gudinnan Nike från Samotrake.

Till Saties umgängeskrets hörde Jean Cocteau, Guillaume Apollinaire och en rad dadaister som André Breton, Hans Arp, Tristan Zara och Man Ray. Han hade träffat Cocteau 1915 och börjat skriva musik till dennes version av Shakespeares En midsommarnattsdröm, vilket till slut resulterade i en föreställning med titeln Cinq grimaces pour le songe d´une nuit d´été. Samarbetet med Cocteau ledde efter något år också till baletten Parade, där Pablo Picasso stod för scenografi och kostymer, medan Léonide Massine svarade för koreografin och Apollinaire för förordet i programmet.

Parade, världens första kubistiska balett, sattes upp den 18 maj 1917 på Théâtre du Châtelet i Paris med Sergei Diaghilevs ryska balett. Den surrealistiska historien utspelar sig vid en gatucirkus, där en fransk och en amerikansk inkastare försöker locka publik med smakprov ur olika nummer. Musiken, som var en obeskrivlig kakafoni av skottsalvor, sirentjut och andra oljud, fick publiken att högljutt bua och kasta hopknycklade programblad mot dansare och musiker. Plötsligt rusade en ung officer upp på scenen och hotade i sin tur den skränande publiken med sitt vapen. Lyckligtvis kunde polisen avlägsna honom innan hans hot sattes i verket. Parade blev en skandal ochuppfördes bara en gång. Men den bidrog i hög grad till Saties rykte som en modernismens föregångsman. I samarbete med René Clair och Francis Picabia gjorde Satie också musik till en dadaistisk balett med namnet Relâche, som 1924 sattes upp av Rolf de Maré och Svenska Baletten på Théâtre des Champs Élysées.

Satie hamnade i fängelse, då han efter premiären på Parade skrivit ett vykort till en av sina kritiker i starkt förolämpande ordalag. Men efter någon vecka släpptes han efter ingripande från en av sina beundrare, Wineretta Singer, prinsessa av Polignac.  Singer, som studerat gammalgrekiska, beställde ett musikverk om Sokrates från Satie. Detta symfoniska drama, som presenterades för beställaren 1918 under namnet Socrate, anses av många vara ett av tonsättarens främsta.

Efter år av alkoholmissbruk dog den femtionioårige Satie av skrumplever den 1 juli 1925. I hans lortiga och kaotiska hyresrum fann hans vänner två illa medfarna flyglar, den ena ovanpå den andra, fyllda med ett stort antal paraplyer och mängder av osorterade papper, bl.a. många opublicerade och oavslutade texter och kompositioner. 1997 publicerades en del av detta material under titeln A Mammal´s Notebook – The Writings of Erik Satie. Den kan rekommenderas till dem som försöker förstå vilka tankar som gav upphov till begrepp som absurdism, minimalism, surrealism och dadaism.

Intresset för Saties musik är fortfarande levande bland moderna tonsättare. Man kan exempelvis höra ekot av hans verk i Arvo Pärt´s melankoliska Für Alina, liksom i John Adams pianokonsert Century Rolls. Mannen, som av sin samtid blev kallad en clown, har varit död i snart 100 år, men fortlever envist i sitt musikaliska arvegods.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör