Sten Niklasson: Skattsökning
Nedre Schlesien var en del av Tyskland från 1871 till 1945. Området omfattade den nordvästra delen av den tidigare provinsen Schlesien och tillhör numera Polen.
Efter den tyska arméns svidande nederlag vid Stalingrad vintern 1942-1943, flyttade naziregeringen strategiskt viktiga fabriker, liksom värdefulla konstföremål till Nedre Schlesien av säkerhetsskäl. När de tyska trupperna i andra världskrigets slutskede fick order om att dra sig tillbaka för att försvara Berlin, åtföljde delar av civilbefolkningen de retirerande militärkolonnerna. Den annalkande Sovjetarmén dödade urskillningslöst tyskar som inte hunnit undan. De tyska familjerna tvangs lämna sina hem utan att få med sig mer än det nödvändigaste. De som stannat och lyckats överleva tvingades efter krigsslutet att flytta tillbaka till Tyskland av den polska regeringen, som fyllde det övergivna området med polacker österifrån. De nyinflyttade placerades i tomma tyska hus, vilka ofta hade de mesta av inredningen kvar.
Det hände att de nyanlända påträffade i hast nedgrävda tunnor och kistor med pälsar, bordssilver, konstföremål och smycken, när de grävde i trädgårdarna eller plöjde på åkrarna. Ägarna till dessa värdesaker, som flytt för livet, hade säkert räknat med att någon gång återvända. Få av dem gjorde det.
I arkivet på det krigshistoriska muséet i Wroclaw finns den polska polisens protokoll från ett förhör med den tyske officeren Herbert Klose, som tjänstgjort i stadens polishögkvarter. Klose uppger att hans chef i november 1944 bad honom hjälpa tyska landsmän att gömma värdeföremål, så att de inte skulle falla i Röda arméns händer. Eftersom de lokala bankerna inte ansågs säkra, samlades under Kloses överinseende in mängder av guld, juveler och konst som placerades i hermetiskt tillslutna stålkistor, vilka var omärkta, bortsett från ett nummer. Kistorna gömdes på flera platser i stadens omgivningar. Några har sedermera hittats, och lokalbefolkningen är fortfarande på jakt efter resten.
xxx
Kloses berättelse om gömda skatter är ingalunda den enda av det slaget. I slutet av kriget cirkulerade ett envist rykte som gick ut på att en stor del av den tyska riksbankens reserver hade gömts i en saltgruva. Den 4 april 1945 intog den amerikanska 90e infanteridivisionen staden Merkers i Thüringen. Två flyktingar av franskt ursprung berättade att saltgruvan Kaiseroda i stadens närhet innehöll guld och konst som gömts undan av nazisterna. När de amerikanska soldaterna sprängt en av gruvans igensatta ingångar, uppenbarade sig ett rum med 23 meters bredd och 46 meters djup. Där hittades 3 682 säckar med tysk valuta, 80 säckar med utländska valutor, 8 307 guldtackor, 55 lådor med guld i annan form, 3 326 säckar med guldmynt, 63 säckar med silver, en säck med platinatackor, åtta säckar med guldringar samt 207 stora lådor med värdefull konst. Allt flyttades snabbt i säkerhet till Frankfurt. Enligt en överenskommelse mellan de blivande segrarmakterna skulle den del av Tyskland, där Merkers låg, ställas under sovjetiskt militärkommando så snart tyskarna kapitulerat.
I krigets förberedelseskede var den tyska riksbankens reserver svårt ansträngda. För att kunna försörja den enorma rustningsindustrin med råmaterial och komponenter, inleddes en kampanj för att konfiskera guld och värdeföremål från judiska familjer och företag, liksom annekterade och ockuperade områden. Bytet omvandlades med hjälp av olika internationella penninginstitut till valutor som godtogs av leverantörerna. Denna systematiska plundring uppges under perioden 1937-1939 ha tillfört Reichsbank 1,3 mdr USD i dagens penningvärde. Under krigsåren intensifierades rovdriften. 550 milj USD i guld konfiskerades från banker i bl.a. Belgien och Nederländerna. Mycket av det stulna tvättades i Schweiz nationalbank, som under kriget mottog sammanlagt 8,2 mdr USD i guld från Nazityskland, varav 5,8 mdr uppskattas ha varit stöldgods. Enligt en rapport från en tjänsteman i det amerikanska finansministeriet omhändertog även Vatikanens bank strax innan krigsslutet guld från Nazityskland till ett värde av 1,5 mdr CHF. Uppgifterna stöddes av underrättelserapporter från flera källor.
Intressant nog var det neutrala Portugal den största mottagaren av naziguld efter Schweiz. Skälet var att landet var en stor producent av volfram, en metall som har strategisk betydelse för tillverkningen av pansarbrytande ammunition. Den tyska rustningsindustrin var så gott som helt beroende av volframleveranser från Portugal, som krävde betalning i guld.
xxx
Efter det att Österrike annekterats av Nazityskland 1938, omvandlades bl.a. området Althaussee i Steiermark till ett semesterparadis för nazisteliten. Här sökte i krigets slutskede också ett antal pronazistiska regeringar i östra Europa sin tillflykt.
I de närbelägna bergen fanns ett flertal saltgruvor, där förhållandena var lämpliga för förvaring av känsliga konstföremål. Med början 1943 gömdes i dessa gruvor ett stort antal konstverk som på uppdrag av Hitler stulits från kyrkor, slott och muséer och som efter krigsslutet skulle pryda führerns planerade jättemuseum i hans hemort, den närbelägna staden Linz. 1945 innehöll detta lager 6 577 målningar, 137 skulpturer samt 484 lådor med andra konstföremål.
När de allierades trupper i april närmade sig Althaussee, gav gauleitern Eigruber order om att spränga gruvorna med hjälp av åtta bomber om 500 kg vardera, vilka transporterats in i brytrummen. Ödeläggelsen förhindrades i sista stund av en grupp gruvarbetare och en enhet ur den österrikiska motståndsrörelsen. Alla konstverk räddades, däribland Michelangelos Madonnan från Bruges, van Eycks Altartavlan från Gent och Vermeers Astronomen.
xxx
På morgonen den 7 maj 1945 skrev den tyske befälhavaren i Österrike på kapitulationsvillkoren. Hans trupper skulle överlämna sig och sina vapen påföljande dag. På slottet Immendorf i södra Österrike förberedde de där stationerade tyska soldaterna sin avfärd. På kvällen, då de flesta försvunnit, anlände ett specialförband ur SS. Deras order var att spränga slottet, som från golv till tak var fullt av konstverk som stulits från österrikiska muséer och privatsamlingar, för att undvika att de beslagtogs av de sovjetiska trupper som närmade sig. På morgonen den 8 maj detonerade de sprängladdningar som placerats i slottets fyra torn och orskade en brand som pågick i flera dygn. Inte ett enda konstverk räddades. Bland annat försvann tretton målningar av Gustav Klimt i lågorna. Av slottet återstod endast ett skal.
Enligt amerikanska regeringskällor beslagtog nazistiska trupper och agenter cirka 20% av all europeisk konst före och under andra världskriget. Detta motsvarar omkring 250 000 konstföremål. Många har inte återbördats till sina rättmätiga ägare. Fortfarande saknas tiotusentals verk.
xxx
Med början 1943 utnyttjade naziförband sjön Toplitz i de österrikiska alperna nära Salzburg för vapentester. I sjön sänktes också över 100 miljoner GBP i sedlar, vilka skickligt förfalskats med hjälp av därtill tvingade fångar i koncentrationslägret Sachsenhausen. I vad som gick under namnet Operation Bernard skulle stora mängder sådana sedlar släppas över England i syfte att få den brittiska krigsekonomin att kollapsa. Operationen sattes emellertid bara delvis i verket. Bank of England uppskattar att det vid krigsslutet fanns 20-30 miljoner falska GBP i cirkulation. Sökandet efter de dumpade lådorna i Toplitzsjön har varit komplicerat men framgångsrikt och har fortsatt långt in på 2000-talet, bl.a. med hjälp av den undervattensfarkost som användes för att undersöka Titanics vrak.
xxx
Ett av de mest seglivade ryktena om gömda naziskatter gäller ett kraftigt beväpnat tåg som under de sista dagarna av kriget uppges ha lämnat Breslau (nu Wroclaw) lastat med 300 ton guld och andra värdeföremål. Det uppges ha körts in i ett tunnelsystem under Góry Sowiebergen i Schlesien, vilket utgjorde en del av ett jättelikt bunkerkomplex nära Waldenburg med kodnamnet Riese. Golvytan i detta ofullbordade komplex var avsedd att bli 190 000 kvm. De få bevarade dokumenten om Riese anger att det underjordiska mastodontbygget skulle tjäna som bombsäker tillflyktsplats för nazieliten och dimensioneras för att hysa 27 000 människor. Det kom inte att utnyttjas för detta ändamål, men tjänade som lagringsplats för plundrat gods. På foton tagna just efter krigsslutet syns hela städer av baracker som hyste tusentals slavarbetare. Enligt polska historiker kunde en grupp sådana arbetare om fyrtio man gräva ut ca tretton löpmeter tunnel – fyra meter hög och drygt tre meter bred – på tolv timmar. Flertalet slavarbetare dog efter några veckor i den bistra bergsmiljön, men några överlevde och kunde i efterhand vittna.
Den 28 augusti 2015 meddelade Polens kulturminister Zuchowski att några markradarbilder tagna av ett tyskt gruvföretag, med 99% säkerhet visade ett 100 meter långt tåg på 50 meters djup vid en fyra km lång spårsträcka mellan Wroclaw och Waldenburg. Efter det att polsk militär rensat området från sprängämnen och ammunition, inleddes flera sökinsatser. De radarbilder som startat all denna aktivitet visade sig emellertid inte föreställa tåg utan isformationer.
Flera vittnesuppgifter talar också om en konvoj av lastbilar som i början av 1945 körde in i en tunnel nära staden Walim och lämnades där. Ingången sprängdes och kamouflerades med jord, stenar och vegetation. Lastbilskonvojen har lika lite som det påstådda tåget, påträffats.
Andra vittnesmål berättar att Röda arméns soldater efter sin ankomst till området bedrev plundring, men att Stalin senare lät sätta in specialtrupper med uppgift att systematiskt söka efter och tillvarata värdeföremål, vilka sågs som kompensation för Sovjetunionens väldiga förluster under kriget. Det uppskattas att två och en halv miljoner sådana föremål, också hela innehållet i ett antal muséer, fraktades österut.
Men letandet fortsätter än idag i de schlesiska bergen. Sedan praktiskt taget alla kolgruvor i området lagts ner, finns det gott om arbetslösa gruvarbetare som letar både jobb och guld.
Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör