Sten Niklasson: Snille och smak

Ovanför ingången till aulan i Uppsala Universitets huvudbyggnad kan man läsa citatet:

”Tänka fritt är stort

men tänka rätt är större”.

Den  som formulerat denna aforism är 1700-talsförfattaren, poeten och filosofen Thomas Thorild. Texten lånar sig till flera tolkningar. Särskilt ordet ”rätt” är förbryllande. Vems rätt eller vilken rätt avsågs? När universitetsbyggnaden uppfördes 1887, kan man anta att professorerna menade att ordet ”rätt” var liktydigt med ”moraliskt riktigt”, eftersom man fruktade moraliskt förfall till följd av aktiviteter från kulturradikala kretsar. Men rebellen Thorild avsåg säkert att ”rätt” tänkande hade med logik och vetenskaplig kunskap att göra, inte med moral.

Länsmanssonen Thorild, som från början hette Thomas Jönsson, blev föräldralös redan vid två års ålder och växte upp hos släktingar. Han visade tidigt prov på begåvning och utmärkte sig, såväl under gymnasiestudierna i Göteborg, som senare under sin vistelse vid Lunds Universitet, där han dock inte avlade någon examen. Han tyckte sig inte få utlopp för sin intellektuella kraft i Lund och fortsatte sina studier i filosofi i Stockholm. Redan som tjugotvååring var han förtrogen med Leibniz, Spinoza, Swedenborg och Goethe  och fylld av tillförsikt beträffande sin egen filosofiska färdväg.

Stockholms litterära och musikaliska elit samlades varje vecka till flera timmar långa sammanträden i ordenssällskapet Utile Dulci (ung. ”Det nyttiga förenat med det nöjsamma”). De litterära pristävlingarna spelade stor roll i sällskapets verksamhet och innebar ingående, närmast domstolslika, granskningar av insända bidrag i syfte att hålla författarnas alster inom de gränser granskningsnämnden satte för god smak och vitterhet. Författarna var från början anonyma, och sällskapet ansåg sig därför bära ansvaret för eventuella avvikelser från den goda smaken. En av sällskapets viktigaste funktionärer var dess sekreterare och smakdomare Johan Henric Kellgren, en av tidens ledande kritiker.

1781 inlämnade Thorild till sällskapets poesitävling en lärodikt med titeln Passionerna. Han beskrev själv detta skaldestycke som ”innehållande kraften av hans filosofi och glansen av hans inbillning; orimmat, hänryckt, förunderligt.”

Den 24 februari 1782 beslöt sällskapet att belöna Passionerna, men inte med det stora pris som Thorild eftertraktade. Beslutet motiverades i detalj av Kellgren som pekade på verkets förtjänster, men i synnerhet underströk dess svagheter, särskilt dess orimmade vers, som ansågs vara ”en likaså vådlig som onödig nyhet”. Kellgrens slutsats var att Thorild skulle vinna allmänt bifall, om han bara ville underkasta sig ”den erkända skaldekonstens stadgade lagar”.

Men det ville inte Thorild. I sitt bidrag hade han skrivit:

”Hvarje kreatur har sin krets af godhet och skönhet

Är i sit stoft Gud! Så til sig hänförer allting:

Skapar omkring sig en verld, en egen ordning af tingen.”

Detta var raka motsatsen till Kellgrens ideala skaldekonst. Strax lät Thorild offentliggöra att han avsade sig priset. Han förklarade övermodigt att ”Hvart snille är födt Lagstiftare: sjelfskapaere i sit ämne. Det tar icke, utan ger lagar.”

Kellgrens svarade med Nytt försök till orimmad vers  och en bitande satirisk insändare i Stockholmsposten under signaturen ”Husägare”, i vilken han under rubriken ”Angående påbudet om snöskottningen” hävdade att varje husägare är född lagstiftare , självrådare om sin trappa, men att renlighet måste vara ett mål för alla. Kellgrens skoningslösa hån, sårade Thorild djupt. 1783 slog han tillbaka med sin Straffsången, i vilken man kunde läsa:

”Var fin! Du ärans skojare

odödlighetens lillepytt

Var fin! Och kringom munnen stryk

en politessens sirapsrand…”

Polemiken fortsatte med allt hårdare ord. Thorild skapade till och med en egen tidning med namnet Den nya granskaren, i vars spalter han spred sin filosofi och med grova tillmälen angrep Kellgren. Tidningen lades ner efter fyra månader. Han engagerade sig också politiskt, först genom att ifrågasätta den nygrundade Svenska Akademien, i vilken Kellgren valts in på initiativ av Gustaf III. Thorild avvisade hela idén med en akademi som, precis som dess föregångare Utile Dulci, skulle utgöra smakdomstol, och underströk att snillen skapar sina egna vägar. I en motion som adresserades till kungen och avsågs bli behandlad av 1786 års riksdag, yrkade Thorild på införande av oinskränkt tryckfrihet och avskaffande av all censur. För detta var dock inte tiden mogen.

Trött på det inskränkta käbblet i Sverige,  började han  smida planet på att flytta till England, där han trodde sig få större gehör för sina idéer. Men innan dess såg han sig nödgad att förbättra sina akademiska meriter. Med sedvanlig självtillräcklighet inledde han studier i såväl juridik som medicin i Uppsala, men gav snart upp planerna på medicin. Han avlade juris kandidat-examen men avbröt sin fortsatta karriär inom detta område efter en dispyt med examinatorn som hotat att underkänna honom i licenciatexamen.

Thorild trivdes till en början bra i England men insåg snart att hans förhoppningar om litterär ära och berömmelse i detta land var hopplöst överdrivna. Han återvände efter något år till Stockholm, där han fann sig vara så gott som bortglömd. På sensommaren 1791 började Thorild ge ut En critik öfver critiker, som väckte stor uppmärksamhet. Här formulerar han ett slags manifest:

”Inget ämne bör dömas oädelt, som är vigtigt. Äro icke alla laster och tyrannier låga, mörka, oftast smutsiga? Men at visa dem blottade i sin skam, för at med sanningens himmelska eld, förtära dem, är rätt.

Stilens rätta höghet är at göra en sak liflig och lefvande: det är at visa det sköna i al sin skönhet, och det stygga i al sin styggelse.

Man målar icke det fula vackert. Man målar icke Fan i morgonrodnans guld, i solens glans, i himmelens azur, likaså litet som en so i rosenrödt.”

Den 21 december 1792 publicerades Thorilds skrift Om det allmänna förståndets frihet. I dess förord, kallat, Ärligheten, tillägnades verket H. K. Höghet, Regenten, hertig Karl, som uppmanades att med bortseende från formaliteter se till landets sanna bästa genom att ”avskaffa de fyra barbariska nationerna: rikets stånd, vilka visat sig vara dess obestånd” och i stället inrätta en för hela folket gemensam riksdag.

Uppståndelsen i högerkretsarna blev enorm. Samma kväll ilade chefen för hemliga polisen, underståthållaren Liljensparre, tillsammans med hertig Karl till Gustaf Adolf Reuterholm, som var den verklige makthavaren i riket under den tid hertigen var förmyndarregent. Emot Reuterholms rekommendation, beslöts att låta åtala Thorild för att, med Lilliesparres ord, ha utgivit en upprorisk skrift som innehöll brott ”som i svenska lagboken omtalas och med dödsstraff beläggas.” Hovrätten dömde författaren till 14 dagars fängelse på vatten och bröd, varjämte skriften skulle förstöras. Högsta dömstolen ändrade domen till fyra års landsförvisning och bekräftade att Thorilds skrift skulle makuleras ”såsom onyttig och till sitt sammanhang brottslig”. Sannolikt låg bakom domstolens beslut farhågor för att den yvige och oberäknelige Thorild skulle kunna bli en farlig folkledare och medverka till en statskupp, om han tilläts stanna i Sverige. Märkligt nog fick dock Thorild genom Reuterholms försorg både pengar till utlandsresan och ett årligt understöd så länge utlandsvistelsen varade.

Under några månader 1793 uppehöll sig Thorild i Köpenhamn, där han utgav Om quinnokönets naturliga höghet, där han hävdar kvinnors rätt till utveckling och medborgarskap samt beskriver män som råbarkade odjur, vilka strävar efter att kuva och behärska varandra. Kvinnorna, däremot, skildras som ädla varelser, vilka skulle sköta världens angelägenheter mycket bättre än männen. I en ytterligare skrift presenterade Thorild en slags vägledande filosofi för äkta makar med titeln Harmonin eller allmän plan för en upplyst och äkta kärleksförening.

I augusti 1793 utvisades Thorild från Danmark efter ett mindre smickrande uttalande om en medlem av den kungliga familjen. Han hamnade efter vistelser i Hamburg och Lübeck i Greifswald, som låg i det då svenska Pommern, och urnämndes till bibliotikarie vid stadens universitet med professors namn. Hela tiden fortsatte han att skriva allt från fackböcker som Handbok för omtänksamma hushåld i diäten till vetenskapliga avhandlingar som Maximum seu Archimetria.

1807 besattes Greifswald av franska trupper, vilka tvingade Thorild att lämna sitt hus. Hans hälsa försämrades därefter snabbt, och han avled natten till den 1 oktober 1808.

I 1800-talsutgåvan av Nordisk Familjebok sammanfattas Thorilds gärning på följande sätt:

Hans fel och svagheter, hans ofantliga och dock naiva sjelfuppskattning, hans polemiska heftighet och osystematiska framställning, gjorde at hans läror och åsigter ej vunno det afseende som de förtjenat, och först medelbart, efter ett par årtionden, fingo något, ehuru ej stort, inflytande på svenska literaturen och samhällslifvet.”

Men Thorilds betydelse som nydanare skall inte underskattas. Han hade, som en av de första i svensk litteratur, självkänsla nog att göra sin personliga uppfattning till högsta norm för sin konst och kraft nog att försvara den.

”Man vinner ej det nya genom upoffring af det antagna, eller det fria och höga utan genom upsprång öfver vanligheten: många andas väl och förnöjdt, där andra känna sig förqväfvas: Sparfen qvittrar mellan quistarne, och der kan Örnen endast hvila.”

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör