Sten Niklasson: Strömkriget

År 1880 hade Thomas Edison beviljats patent för ett system för eldistribution. Han lyckades få ett kontrakt på elektrifiering av en mindre del av New York City. Men det fanns ett problem. Hans lösning byggde på likström, som med den tidens teknik och kopparpriser krävde många anläggningar och betydande investeringar. Växelström var lättare att transformera upp och ner, vilket gav mindre effektförluster i näten. Konkurrerande system byggda för växelström krävde därför mindre investeringar, eftersom ett enda kraftverk kunde försörja hela städer via klenare elledningar. Nackdelen med växelström var emellertid att teknologin och utrustningen inte nått samma utvecklingsnivå som likströmssystemen. Edison trodde sig därför ha avgörande konkurrensfördelar på marknaden. Han kunde ha fått rätt, om det inte varit för en ung serb vid namn Nikola Tesla.

Nikola Tesla var excentrisk, enligt vissa bedömare på gränsen till galenskap. Han sade sig föra samtal med varelser från Mars och blev fysiskt illamående vid åsynen av persikor och pärlor. Han hade beröringsskräck för andra människors hår och beräknade tvångsmässigt volymen vätska i koppar och glas som sattes fram åt honom.

När Tesla efter några års studier av elektroteknik i Europa anlände till USA år 1884, bestod hans bagage av fyra cent, ett poesialbum och ett rekommendationsbrev till Edison. Denne imponerades av ynglingen och anställde honom omgående som ingenjör. Det dröjde dock inte länge förrän relationen dem emellan rämnade.

Till skillnad från Edison menade Tesla att framtiden låg i växelström. Som om inte det var nog, var deras personligheter väsensskilda. Den neurotiske och introverte Tesla hade bacillskräck och klädde sig alltid med omsorg i eleganta kostymer, medan Edison med sina fläckiga arbetskläder såg ut som en asfaltläggare. När Edison vägrade betala en avtalad ersättning för Teslas framgångsrika arbete med att förbättra krånglande likströmsgeneratorer, vände denne på klacken och gick iväg med kommentaren att han vägrade arbeta åt en lögnare.

Tesla hamnade efter kort tid i Pittsburgh, där han fick nytt jobb hos entreprenören Georg Westinghouse som satsade stort på växelströmsteknologi. Detta hade dock mötts av tekniska svårigheter. Tesla lyckades lösa flera av de problem som fördröjt utvecklingen av detta system, och plötsligt visade sig växelström vara en attraktiv lösning, inte minst på landsbygden. Stigande kopparpriser drabbade dessutom Edisons likströmsteknik, men inte konkurrenten Westinghouse i samma höga grad.

Westinghouse hade invigt sitt första kraftverk i Buffalo år 1886. Mindre än ett år senare var ytterligare sextioåtta produktionsanläggningar i drift eller under byggnad. För den konkurshotade Edison återstod alternativet att offentligt misstänkliggöra växelströmstekniken och utmåla den som ett hot mot samhället. Därmed inleddes vad som av historiker kom att kallas ”strömkriget”.

År 1886 tillsatte staten New York en tremannakommitte med uppgift att hitta humanare sätt att avrätta dödsdömda brottslingar än traditionell hängning. Man identifierade och förkastade ett fyrtiotal metoder, alltifrån injektion av gift till korsfästning, giljotin och nackskott. En av kommittens ledamöter beslöt att be den kände Edison att ge sitt stöd till avrättning med elektricitet. Efter att ha förklarat att han i princip motsatte sig dödsstraff, förklarade Edison i sitt svar att han tillstyrkte denna metod. Han tillade nogsamt att alla typer av elektriska generatorer visserligen kunde användas för ändamålet, men att den mest dödsbringande var den som kallades växelströmsmaskinen, vilken tillverkades av Westinghouse.

Edison förklarade vidare för häpna journalister och förfärade läsare att de boende i hus som dragit in växelström riskerade att dödas vid beröring av metallföremål som trappräcken, dörrhandtag och lamparmaturer. Han undvek att nämna det faktum att högspänd växelström enkelt kunde transformeras ner till mindre farliga nivåer i bostäderna. Han lät sina egna anhängare utmåla den konkurrerande teknologin som ”värd fördömmelse” och hävda att växelström i ledningar ovanför stadsgator  var lika farliga som levande ljus i en krutfabrik. Men  Edison nöjde sig inte med att i intervjuer och anföranden undanhålla sanningen och producera direkta lögner. Han behövde på ett mer påtagligt och dramatiskt sätt demonstrera växelströmmens farlighet.

Han fick hjälp av en beundrare som hette Harold Brown, till vilken han upplät ett laboratorium för tester av elektricitetens verkan på djur. Efter ett antal grymma försök att med växelström avliva hundar av olika storlek, anordnade Brown en demonstration för pressen. Reportagen från denna händelse ledde till ett publikt ramaskri om oacceptabel behandling av djur. För att bemöta motargumentet att djuren i alla fall var alltför små för att likställas med människor, arrangerade Brown fortsatta demonstrationer, där också kalvar och hästar dödades, dock med viss svårighet.

Browns experiment visade sig vara till ringa nytta, när det gällde att rubba allmänhetens begynnande förtroende för växelström. Westinghouse uppnådde snart en klar dominans på marknaden. Edison insåg att det bara återstod för honom att en gång för alla styrka sambandet mellan växelström och livsfara för människor.  Han behövde för detta ändamål en dödsdömd brottsling.

På morgonen den 29 mars 1889 slog frukthandlaren William Kemmler ihjäl sin fru för att hon flirtat med en annan karl. Han anhölls, erkände och förklarade sig beredd att dö i galgen. Vad han inte visste var att staten New York hade förbjudit avrättning genom hängning, och att han därför skulle bli den förste i historien att dö i vad som kom att kallas ”den elektriska stolen”.

Personalen på fängelset anlitade den nu allmänt bekante djurdödaren Harold Brown för att konstruera stolen. Denne Edisonsupporter rekommenderade föga förvånande att man borde utnyttja växelströmsgeneratorer från Westinghouse. När detta företag vägrade leverera utrustning till fängelset för det avsedda ändamålet, införskaffades begagnad utrustning av fabrikatet Westinghouse, vars serienummer filades bort, så att dess tidigare innehavare inte skulle kunna identifieras. Edison såg till att fängelsets val av Westinghouseprodukterna blev allmänt känt. Senare uppdagades att Edison betalat Brown en betydande penningsumma för att bygga och anpassa stolen just för denna utrustning. Detta framgick av brev som den lika skrupellöse Westinghouse låtit stjäla från Browns kontor.

I sitt nästa drag i detta strömkrig lät Westinghouse, dock utan framgång, muta några delstatsparlamentariker att försöka uppnå ett rättsligt förbud mot avrättning med elektricitet. När detta misslyckades, betalade han en välkänd advokat tre miljoner dollar (i dagens penningvärde) för att som ombud för Kemmler i domstol försöka stoppa utnyttjandet av den ”omänskliga” avrättningsmetoden. Delstatens advokater kallade aningslöst in Edison som expertvittne. Denne sade sig ödmjukt inte veta något om de medicinska aspekterna av målet, men försäkrade att Kemmler skulle dö omedelbart och smärtfritt, dock endast om växelström användes.

Kemmlers död blev varken snabb eller smärtfri. Den blev en ohyggligt makaber och plågsam händelse. Den första elchocken dödade honom inte. Innan teknikerna långt om länge fått igång utrustningen för en andra stöt, led han alla helvetets kval. Den andra stötvågen varade så länge att Kemmlers kropp började brinna, varpå de inkallade vittnena svimmade, grät och kräktes om vartannat.

Edison lät antyda att den vidriga scenen var exakt vad man kunde förvänta sig av en så farlig teknologi som växelström. Westinghouse sammanfattade vad många ansåg: ”Dom kunde ha gjort det bättre med en yxa!”

När ett kraftverk nära Niagarafallen öppnade år 1896 och försåg staden Buffalo trettiotvå kilometer bort med växelström, vilket hade varit omöjligt med likström, erkände sig Edison besegrad. Strömkriget var slut.

Sten Niklasson är författare och fd generaldirektör