Sten Niklasson: Systembyggarna

Förståelsen av naturen förutsätter kännedom om det språk som används för att beskriva den. Det naturvetenskapliga språket innehåller mängder av universella symboler, namn och begrepp som underlättar internationell kommunikation mellan såväl forskare som intresserade amatörer. Men denna mångfald skulle bli förvirrande utan strukturer, i vilka teorier, kunskaper och fakta dessutom ordnades på ett systematiskt och begripligt sätt. I det följande uppmärksammas ett antal briljanta vetenskapsmän som skapade sådana system.

Människans kännedom om naturen byggde under ett och ett halvt årtusende på örtaböcker och bestiarier, fulla av rykten, religiösa föreställningar och stolliga påhitt. Underhållningsvärdet ökade avsevärt, när böckerna försågs med illustrationer, utförda av konstnärer som aldrig själva sett de växter och djur böckerna beskrev. Innan tryckpressen uppfanns och medgav enkelt mångfaldigande, kopierades handskrifterna av skrivare, vilkas egna fantasier ofta fick innehållet att ännu längre avlägsna sig från verkligheten.

Greken Dioskorides färdades under första århundradet runt Medelhavet som militärläkare i kejsar Neros arméer och beskrev över sexhundra växter som han påträffat. Hans skrift De Materia Medica utgick från växternas nytta som läkemedel och blev mäkta populär under antiken och medeltiden. Men självsvåldiga illustratörer fäste sig mera vid de myter som omgav växterna än vid botaniska fakta. Narcissens blomma försågs till exempel med små människofingrar för att minna om den unge man som enligt legenden blev förälskad i sin spegelbild.

Ytterligare en grekisk naturforskare, kallad Fysiologos, skrev under andra århundradet en motsvarande bok om djur, också den full av besynnerliga fabler och överdrifter.

På 1500-talet försåg den italienske läkaren Mattioli sin antike föregångare Dioskorides verk med egna kommentarer och översatte arbetet till latin. Han gjorde sig också omaket att förse växtnamnen med synonymer på flera språk, vilket ledde till att boken spreds i över femtio upplagor.

Myterna om naturen fick nytt liv genom 1500-talets upptäcktsfärder till främmande kontinenter. Columbus påstod sig till exempel ha mött skönsjungande sirener till havs. Också hans sjöfarande kollegor rapporterade om havsvidunder, sjöjungfrur och vattenandar. Narvalens långa tand fick tjäna som bevis på enhörningens existens. På många kartbilder avbildades bland andra rysliga monster gorgonerna, de tre systrarna Medusa, Euryale och Stheno, vilkas blickar kunde döda, och vilkas hår bestod av giftiga ormar.

Den schweiziske encyclopedisten Konrad Gesner, vars magnum opus var en katalog över alla skrifter som någonsin publicerats, kunde inte låta bli att också göra en spränglärd beskrivning av allt som var känt om samtliga djur. Hans Historia Animalium omfattar fem volymer (1551-1558) och innehåller detaljrika, men föga verklighetstrogna, bilder av allt från möss och elefanter till satyrer och sfinxer.

Problemet för alla naturforskare före 1600-talets mitt var att hitta ett system för klassificering av organismer och naturfenomen som gjorde det möjligt att gruppera dem på något logiskt sätt. Visserligen hade redan Aristoteles insett behovet av ordning och reda och föreslagit en klassindelning av växter och djur. Djuren indelade han i sådana med, respektive utan blod, och bloddjuren i underklasser av sådana som födde levande ungar, och sådana som var äggläggare. Men hans system byggde i grunden på tanken att organismerna visade olika grad av ”fulländning”, och att människan stod högst, medan mineralerna (!) fanns längst ner. Denna ordning var orubblig, och biologisk evolution var därför inte möjlig.

Den som klargjorde begreppet ”art” var en lärare i grekiska och matematik vid Trinity College i Cambridge vid namn John Ray. I en lag som antogs av det engelska parlamentet 1662 hade alla präster och lärare tillhållits att under ed bekräfta sin anslutning till den anglikanska böne- och ritualboken. Ray vägrade och inledde i stället en karriär som naturforskare. Eftersom han tillerkänts en årlig livränta av en förmögen vän som avlidit, var han ekonomiskt oberoende, vilket förstås underlättade beslutet.

I sitt epokgörande arbete Methodus Plantarum (1682) presenterade han en allmängiltig definition av uttrycket art. Med hjälp av detta begrepp beskrev Ray isitt nästa verk Historia Plantarum (1686 – 1704) alla Europas vid den tiden kända växter. Så här skriver han i första bandet:

No surer criterion for determining species has occurred to me than the distinguishing features that perpetuate themselves in the propagation from seed. Thus, no matter what variations occur in the individuals or the species, if they spring from the seeds of one and the same plant, they are accidental variations and not such as to distinguish a species…Animals likewise that differ specifically preserve their distinct species permanently; one species never springs from the seed of another, nor vice versa.

Ray publicerade vidare översikter av fyrfotingar, insekter och kräldjur. Hans skrifter är befriade från monster, vidunder och andra fantasiväsen. Dessutom förpassade han till papperskorgen den svårutrotade föreställningen att djur kunde uppstå genom självalstring, till exempel att råttor ”bildades” i smutsiga trasor och spannmålslårar. Han snuddar också vid tanken att fossil som påträffas högt uppe i fast berg och djupt nere i gruvor måste vara rester av djur och växter som en gång levt på Jorden, och att planeten då sett helt annorlunda ut. Med denna tanke utmanade han alla som hävdade att Gud skapat himmel och jord och allt levande på sex dagar. Den traditionella uppfattningen var att detta ju stod i Bibeln, och att denna skrift ju representerade Guds ord och därmed den enda sanningen.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Läs den andra delen i Sten Niklassons serie Systembyggarna här.