Sten Niklasson: Systembyggarna – Arternas föränderlighet

Läs den första delen i Sten Niklassons serie Systembyggarna här.

John Rays artbegrepp anammades av Linné, som redan innan han fyllt trettio år i en uppsats med titeln Systema Naturae (Leyden 1735) lagt grunden till sin berömmelse. Han vidareutvecklade idén att den sexuella reproduktionen var nyckeln i klassificeringen av växter och djur. I sitt system använde han begrepp som labia, gyne och clitoria, vilka hade motsvarigheter i människans anatomi. Det var en djärv ansats som fick samtida kollegor att ta anstöt av hans frispråkighet. Till och med Goethe, som var lika intresserad av erotik som naturvetenskap, skulle nästan hundra år senare uttala sig om vikten av att skydda ungdomar mot Linnés snuskiga sexuallära.

Med hjälp av medeltidens föga klassiska latin uppfann Linné en binär nomenklatur bestående av släktnamn, följt av artnamn, som kunde användas på allt levande. I sin Species Plantarum (1753) försåg han 5 900 växtarter med sådana binära namn. ”Jag har förlöst arter som en kläckande höna”, som han själv uttryckte saken. Linnés system utvecklades efterhand till att omfatta sju nivåer, nämligen rike (t.ex. djur), fylum (t.ex. ryggsträngsdjur), klass (t.ex. däggdjur), ordning (t.ex. primater), familj (t.ex. hominider), släkte (t.ex. Homo) samt art (t.ex. Homo sapiens).

Men Linnés skaparkraft räckte inte för att ifrågasätta arternas beständighet. Han hävdade att ”vi kan räkna lika många arter nu, som skapades i begynnelsen”. Det förskaffade honom en oförsonlig fiende i den franske vetenskapsmannen Georges-Louis Leclerc, greve av Buffon. Men till Linnés förtjänst bör nämnas att han mot slutet av sitt liv ansattes av tvivel och i senare upplagor av Systema Naturae strök påståendet att alla arter var givna en gång för alla.

Buffon blev med sitt jätteverk Histoire Naturelle , som kom ut i trettiosex volymer under hans livstid och ytterligare åtta efter hans död, en av populärvetenskapens pionjärer. Verket behandlade på franska språket alla tänkbara ämnen inom naturvetenskaperna och riktade sig till lekmän såväl som lärde. Några av hans beskrivningar av djur var så lättförståeliga att de gavs ut som barnböcker.

Buffon var en lysande sällskapsmänniska som kunde underhålla sina gäster med berättelser om allt från zoologi till geologi och meteorologi. Hans nära väninna Mme Necker, maka till den franske finansministern, skrev efter Buffons bortgång att ”Monsieur de Buffon inte kunde tala med mig om underverken på Jorden utan att inge mig intrycket att han själv var ett av dem”.

Buffon ansåg att Linné genom sin nomenklatur gjort vetenskapens språk krångligare än vetenskapen själv. Men framför allt förkastade han Linnés tro på arternas oföränderlighet. I sin skrift Epoques de la Nature (1779) förklarade han att naturen utvecklats under sju långa epoker och banade därmed vägen för kommande evolutionsteorier. Under detta utsträckta tidsdrama hade arter både uppkommit och försvunnit, vilket förklarade förekomsten av underliga fossil som inte motsvarades av någon levande varelse. Dessa revolutionerande tankar ledde till att den teologiska institutionen vid universitetet i Paris under hot tvingade Buffon att ta tillbaka vissa formuleringar. Denne hade inget val och förklarade skriftligen att han återtog allt i sin bok som handlade om hur Jorden kommit till och allt som eventuellt stred mot Moseböckerna.

En viktig pusselbit i människans förståelse av naturen tillhandahölls av den engelske läkaren Edward Tyson som under andra hälften av 1600-talet ägnade sig åt jämförande anatomiska studier. Han blev en av de första att rasera den gängse föreställningen att människan var en unik varelse som skapats som Guds avbild och därför saknade släktskap med de lägre stående djuren.

Tillfälligheter gjorde att Tyson fick möjlighet att dissekera djur som visade sig ha en inre uppbyggnad som skilde sig från deras yttre kännetecken. I boken Anatomy of a  porpess (1680 ) konstaterade han att en tumlares yttre tyder på att den är en fisk, medan dess innanmäte visar att den är allt annat än en fisk.

En schimpansunge som hembragts från Afrika av en sjöman, men som dött av en infektion efter ankomsten till England, gav Tyson tillfälle att påvisa rader av anatomiska likheter mellan ”pygmén” som han kallade apan, och människan. Hans kontroversiella slutsats var att schimpansen liknade människan mer än den liknade andra primater.

Också Linné konstaterade femtio år senare att ”skillnaden mellan den dummaste apa och den klokaste människa är så liten, att ingen naturens lantmätare ännu kan staka ut gränsen mellan dem”. I sitt system kallade han människan för Homo sapiens, det vill säga en art i familjen hominider i ordningen primater. Människan var inte längre Guds avbild eller en fallen ängel. Hon var en art bland andra däggdjur.

Men Linnés beskrivning av varianterna inom denna art präglades av fördomar förnumstigt blandade med observationer av verkligheten:

Fyrfota, stum, lurvig = Vilde

Kopparfärgad, kolerisk, upprätt (håret svart, rakt, tjockt; näsborrarna vida, ansiktet kärvt; skäggväxten gles; envis, nöjd, fri; bemålar sig med röda streck; styrs av vanor = Amerikansk

Ljus, sangvinisk, muskulös; håret gult, brunt, flödande; ögonen blå; blid, fyndig, uppfinningsrik; höljer sig i tättsittande kläder; styrs av lagar = Europeisk

Sotsvart, melankolisk, hård; håret svart, ögonen mörka; sträng, högdragen, lysten; bär löst sittande plagg; styrs av åsikter = Asiatisk

Svart, flegmatisk, avslappad; håret svart, krulligt; huden silkeslen; näsan platt; läpparna svällda; listig, lat, slarvig; smörjer in sig med fett; styrs av nycker = Afrikansk

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör