Sten Niklasson: Systembyggarna – The Wallace Line

John Stevens Henslow var en stilfull och engagerande föreläsare i Cambridge under 1800-talets första hälft som med sitt breda kunnande inom kemi, mineralogi och botanik lyckades intressera åtskilliga studenter att välja en karriär inom naturvetenskaperna. Bland dem fanns teologistuderanden Charles Darwin. Det var Henslow som i egenskap av meriterad naturvetare erbjöds att följa med på forskningsfartyget Beagles långfärd, och som, när hans hustru motsatt sig den bortovaro denna resa skulle innebära, rekommenderade fartygets kapten att i stället ta med den tjugotvåårige Darwin.

Samma år – 1836 – som Darwin efter sin femåriga resa med Beagle återvände till England, fyllde Alfred Russel Wallace tretton år. Han var ett av nio barn till en fattig familj i Wales och fick detta år sluta skolan, eftersom familjen saknade pengar till terminsavgifterna. Han drog sig fram med tillfälliga arbeten och hamnade efter några år i Leicester, där han blev vän med en ung zoolog, som fick honom att börja samla insekter. Fascinerad av mångfalden i naturen, började Wallace läsa allt han kom åt om geologi och biologi. Bland de verk han slukade fanns Darwins dagboksanteckningar från resan med Beagle. Där fanns också amatörforskaren Roger Chambers Vestiges of the Natural History of Creation (1844). Flera kända vetenskapsmän hade stämplat den som hädisk, eftersom den spred teorier om kosmisk utveckling och arternas evolution. Medveten om att innehållet var kontroversiellt, hade Chambers gett ut boken under pseudonym. Det minskade ingalunda dess popularitet. Den trycktes i fyra upplagor på sju månader.

År 1848 reste Wallace till Brasilien för att samla djur i regnskogen. Han kom att stanna i landet i fyra år och förde hela tiden precis som sina läromästare noggranna anteckningar om flora och fauna, liksom om lokala stammar och deras språk.

I juli 1852 embarkerade han en brigg för återresan till England. Den tjugoåttonde dagen till havs fattade lasten eld och tvingade besättning och passagerare att överge fartyget. Praktiskt taget allt Wallace hade samlat under sin vistelse i Brasilien gick förlorat. Efter tio dygn i en öppen livbåt blev Wallace och några besättningsmän upplockade av ett förbipasserande fartyg på väg till England.

Obruten av detta missöde gav sig Wallace två år senare av på en ny expedition, denna gång till den ostindiska övärlden, där han samlade in mer än 125 000 exemplar av olika djur, av vilka ett tusental arter var nya för vetenskapen. Han upptäckte också tydliga zoologiska skillnader mellan uppenbart besläktade djur i två närbelägna områden som åtskildes av sund och insåg att evolutionen frambringat olika arter av samma släkte, vilka på grund av den geografiska barriären inte beblandats med varandra. Barriären, som går mellan Borneo och Celebes samt i sundet mellan Bali och Lombok skulle senare döpas till The Wallace Line.

Wallace publicerade sina rön i boken The Malay Archipelago (1869) och dedicerade verket till Darwin. Det var här som han i detalj förklarade hur miljöförändringar gav upphov till olika arter, det vill säga det som Darwin skulle kalla principen om det naturliga urvalet (fastän Darwin lade vikten vid konkurrensen mellan olika individer, snarare än miljöfaktorer).

Wallaces bok blev populär både bland forskare och lekmän och trycktes i många upplagor långt in på 1900-talet.

I de flesta skildringar av evolutionsteorins tillkomst hyllas Darwin som upphovsman, medan Wallace nämns i förbigående som en av inspiratörerna. Denna värdering av Wallaces insatser har flera orsaker. För det första var Darwin en mera känd forskare än Wallace. För det andra befann sig Wallace i Fjärran Östern, när den samtidiga publiceringen av deras teorier skedde, och kunde inte personligen försvara sina tankar hemma i England. För det tredje, och kanske viktigaste, började Wallace efter sin återkomst att rikta sitt intresse mot andra ting. Han hade länge studerat hypnos, mesmerism och frenologi. Nu började han propagera för spiritismen, vilket ledde till avståndstagande från flera kollegor, inklusive Darwin.

Wallace skydde inte kontroversiella ämnen. Han kunde vara stridbar när ämnet intresserade honom, och hamnade ibland i hätska debatter med personer som hävdade att Jorden är platt, eller som menade att ravinerna på Mars var kanaler byggda av intelligenta varelser. Han motsatte sig förslag om obligatorisk smittkoppsvaccinering och ådrog sig läkarkårens misshag genom påståendet att fler patienter dog av vaccineringen än av sjukdomen.

Under senare år har Wallaces insatser på nytt uppmärksammats. Flera biografier har skrivits om honom. Där har hans främjande av kvinnans rättigheter och hans varnande ord om miljöeffekterna av skogsskövling och inplantering av främmande arter framhållits. Också hans oerhörda produktivitet har prisats. En nyligen gjord studie visar att Wallace under sitt nittioåriga liv publicerade 22 större böcker och 747 uppsatser och vetenskapliga artiklar.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Läs tidigare delar i serien Systembyggarna här och här.