Sten Niklasson: Tiden går

Tillhör du dem som automatiskt förknippar musik med färger, eller egennamn med smaker? Då kan du ingå i den lilla grupp av befolkningen som kallas synestetiker. Synestesi innebär att flera sinnen är sammankopplade och att ett sinnesintryck, till exempel smärta, direkt och ofrivilligt kopplas med ett annat, till exempel röd färg, eller en form, till exempel ett spetsigt föremål. För en synestetiker kan det vara lika självklart att siffran åtta är grön, som att himlen är blå.

I grunden använder  ju de flesta människor flera sinnen för att skapa ett intryck av något. När vi smakar vin är det inte bara smaklökarna i gommen som avgör vad vi tycker. Vi iakttar dryckens färg och klarhet med synen, vi använder luktsinnet för att bestämma doften och kan frammana minnesbilder av bär, choklad, stall och tobak för att beskriva karaktären. Hur maten vi äter ser ut påverkar smaken, liksom hur den luktar och till och med hur den låter och känns när vi tuggar. Så långt har de flesta erfarenheter. Men sedan blir det svårare. För många av oss är det inte lätt att beskriva smaken av ett ljud, färgen hos en lukt eller doften av en känsla. Men synestetiker kan uppleva sådana analogier som mera intensiva och självklara, eftersom deras sinnen tycks vara fysiskt sammankopplade genom någon form av avvikelse i hjärnans nervbanor. Flera av deras sinnen tycks bearbeta samma insignal samtidigt. Det skulle kunna röra sig om serotoninsystemets så kallade 5HT2a-receptorer, eftersom psykedeliska droger, som påverkar detta system, kan framkalla synestesi hos människor som normalt inte har denna diagnos.

Neurologerna har genom en rad experiment skapat en allt klarare bild av var i hjärnan sinnena syn, lukt, hörsel, känsel och smak har sin hemvist. Men hjärnans hantering av tid har hittills gäckat alla försök att hitta ett centrum för tidsförnimmelser. Mycket talar för att inget sådant centrum existerar, och att tidsuppfattning är resultatet av en komplex överordnad process, vars innehåll och verkan till stora delar är okända. Vår upplevelse av tid är därför en av en av människans mest basala och gåtfulla erfarenheter.

På 1300-talet f. Kr. indelade egyptierna dag och natt i vardera tolv timmar med utgångspunkt i himlakropparnas positioner. Problemet var att tolftedelarnas längd skiftade, eftersom dag och natt blir olika långa på grund av Jordens rörelser och årstidernas växlingar. Det tog mer än två tusen år, innan man på medeltiden bestämde att alla timmar skulle vara lika långa.

Några hundra år f. Kr. insåg grekiska naturvetare att man behövde utveckla metoderna för tidsbestämning. Man hämtade inspiration från det babyloniska talsystemet, vilket i sin tur baserades på astronomiska iakttagelser. Så infördes talet sextio, med vilket timman uppdelades i minuter och sekunder. Det visade sig efterhand av praktiska skäl bli nödvändigt att etablera en tidsskala, på vilken tidsintervall av olika längd kan placeras. Detta för att kunna ställa klockor och fastställa tidpunkter för olika händelser, bakåt och framåt i tiden. Tidpunkten noll på skalan är alltså den punkt där tideräkningen börjar och slutar. För ett dygn blev denna punkt midnatt, och för historiska händelser Kristi födelse (i varje fall i stora delar av västvärlden).

Men bekymret kvarstod att klockors tid, klocktiden, endast med hjälp av ständiga justeringar kunde anpassas till solens position på himlen, soltiden. 

På 1600- och 1700-talen rådde stor enighet om att den allmänt använda tiden måste bygga på soltiden. Det ledde till att almanackorna försågs med konversionstabeller, med vilka klocktiden kunde anpassas till den sanna soltiden. Klockan ansågs vara tolv, när solen stod som högst på den ort där man vistades. Det kunde till exempel betyda en skillnad i lokal tid på nästan en timme mellan Sveriges östligaste, respektive västligaste, punkt. Men problemet med olika lokala tider i landet blev förstås besvärande, när kommunikationsmedel som järnväg och sjöfart krävde tidtabeller som kunde användas av alla, oavsett avreseplats och årstid. Efter mycket funderande infördes till slut i Sverige en enhetlig nationell standardtid år 1879. Tjugoett år senare beslutades vid en internationell konferens i Washington att införa ett tidszonssytem, till vilket nationella standardtider anpassades.  

De flesta av oss upplever att tiden flyr, rinner iväg och obönhörligt tickar på. Tiden är enkelriktad och flödar framåt. Flödet är irreversibelt. Ingen återvändo erbjuds, och inga repriser av en förgången verklighet är möjliga. Vi har kunskap om vad som hänt i det förflutna, men kan inte tillgodogöra oss någon förhandskunskap om verkliga händelser i framtiden. Det är inte förvånande att tidens gåta har lett till vildvuxna spekulationer om att kommande händelser existerat, innan de ännu inträffat, och att framtiden alltså är förutbestämd och därför borde kunna uppenbaras. Liknande idéer gäller det förflutna, som av vissa tänkare tros finnas kvar i en form som gör det möjligt att besöka det genom en slags tidsresa bakåt. Dessa idéer kan förefalla förflugna men aktualiseras faktiskt i kvantmekanikens upp-och-nedvända värld. För övrigt ger oss ju astronomiska observationer möjligheten att uppfånga ljus/händelser från sedan länge slocknade stjärnor (och kanske försvunna galaktiska civilisationer).

Men även om vi har fastställt olika punkter för tidens början, återstår frågan om tiden också har ett slut. Tiden förefaller ju vara något evigt, absolut och oföränderligt. Dock inte för alla.

Einsteins speciella relativitetsteori grundas på att ingenting kan röra sig snabbare än ljuset. Han konstaterade att tiden går allt långsammare (”tidsdilation”), och avstånden blir allt kortare (”längdkontraktion”), ju närmare ljushastigheten man färdas. Det betyder, märkvärdigt nog, att om man når ljusets hastighet, stannar tiden, samtidigt som avståndet till målet krymper till noll. Man kan alltså inte färdas fortare än ljuset. Om så hade varit fallet, hade man ju varit framme innan man startade! Einstein hävdade vidare att tiden är oupplösligt förbunden med rummet. Precis som rummet genom gravitation (dragningskraft eller tyngdkraft i dagligt tal) påverkas av de kroppar som befinner sig i det och ”kröker sig”, påverkas tiden  genom att gå allt långsammare ju närmare en stor kropp man befinner sig. Massiva kosmiska företeelser, till exempel kollapsade stjärnor (svarta hål), deformerar genom gravitation rummet så kraftigt att ingenting, inte ens ljus, kan lämna dem, och att tiden upphör.

Dessa egenartade effekter har bekräftats experimentellt. I oktober 1971 flögs till exempel några cesiumatomur, vilka ändrar sig högst en sekund på tre miljoner år, runt världen på vanliga kommersiella passagerarplan, en gång i östlig, och en gång i västlig riktning (Hafele/Keatingexperimentet). Det visade sig att alla de flygande klockorna visade längre tid för resan österut, alltså i Jordens rotationsriktning, och kortare tid för färden västerut mot jordrotationen, jämfört med exakt likadana och helt synkroniserade ur som var kvar på marken.

Om man anlägger ett kosmologiskt synsätt, är tidens början Big bang, det vill säga Universums födelseför 13,7 miljarder år sedan. Dessförinnan fanns varken tid eller rum. Diskussion råder, huruvida tiden i detta perspektiv också kommer att ta slut genom att Universums expansion någon gång i en avlägsen framtid upphör och vänds till dess kontraktion. Denna möjlighet behöver vi dock knappast bekymra oss för i vårt dagliga liv.

Alla människor upplever tid i cykliska förlopp. Dag blir natt, månen gör sina rundor, ett nytt solvarv inleds efter 365 dagar. Naturen präglas ju också av livets kretslopp, d.v.s. födelse, mognad, åldrande och död. Detta återspeglas i urgamla religiösa föreställningar om att världens undergång skall följas av en ny skapelse, och att döden följs av ett nytt hinsides liv.

Inom psykologin har människors föreställningar om tid blivit föremål för stort intresse, inte minst skillnaden mellan upplevelsen av pågående, respektive förfluten, tid. En händelselös väntan upplevs ofta som lång så länge den pågår, medan den efteråt beskrivs som kort. Tiden kan tyckas flyga iväg i angenämt sällskap, men efteråt tycks den ha varat länge. Skillnaden anses ha att göra med graden av uppmärksamhet och vakenhet. En period med få händelser kräver mindre av båda, än en händelserik. Tiden tycks också gå fortare med människors ökande ålder. Ju mer välbekant världen omkring oss är, desto mindre information om den behöver hjärnans minnesfunktioner lagra, och desto snabbare tycks tiden förflyta. Därför kan barndomens somrar tyckas vara i evighet, medan ålderdomens upplevelser slinker förbi, utan att vi ägnar dem någon större uppmärksamhet.

För många är det naturligt att betrakta tid som en vara. Vi köper ju till exempel tid hos tandläkare och hantverkare. Tid handlas till och med på börser tillsammans med risk i så kallade terminskontrakt som kan avse råvaror, värdepapper eller valutor och innebära köp/försäljning till ett visst pris i framtiden (jmf eng. futures).

Men tidens gåta kvarstår trots alla vetenskapliga och filosofiska ansträngningar att förklara den. I Richard Strauss opera Rosenkavaljeren reflekterar marskalkinnan över sin spegelbild, som visar en människa som en gång var flicka och som i framtiden skall bli gumma. Hennes sorg över tidens gång delas av många, som inser att det är för sent, när tillfället att ångra, glädjas eller älska är förbi. Tegnér var mer uppmuntrande i sitt tal vid en jubelfest 1817: ”Så gott jag kan, vill jag, som han ilar förbi, fatta tiden vid de flygande lockarna”. Att fånga tiden och behärska den har även många av skaldens efterföljare försökt. Tiden är det centrala temat i verk av Proust, Eliot och Joyce, för att nämna några. Det handlar oftast om att förstå nuet med hjälp av det förflutna eller tvärtom. Men alltjämnt gäller dagsverspoetens ord:

”Du får aldrig tag i själva tiden,

fast du hela tiden lever i den.”

Sten Niklasson är författare och fd generaldirektör