Sten Niklasson: Tillväxt?

Det framställs närmast som ett axiom att ekonomisk tillväxt är nödvändig för att säkerställa välfärden. Med välfärd avses i allmänhet hög kvalitet i vad gäller vård, skola och omsorg, en god inre och yttre miljö samt en rimlig levnadsstandard. För det stora flertalet människor är välfärd i denna mening lika med livskvalitet. Den traditionella tillväxtmodellen bygger på den enkla tanken att om en viss åtgärd ger en viss positiv effekt, så resulterar kraftfullare åtgärder i ökad effekt. Ökad tillväxt antas därför ge högre livskvalitet.

Så länge tillväxt innebär att verkningsgraden ökar, det vill säga att utbytet eller avkastningen av givna resurser blir bättre, höjer tillväxten effektiviteten. Men tillväxt leder oftast till större förbrukning av resurser. Strävan efter ökad välfärd innebär därför mestadels ett större resursuttag.

Tillväxt, uttryckt som ökning av BNP, är ett kvantitativt ekonomiskt mått, vars syfte är att beskriva – och i politikernas händer påverka – verkligheten. Men verkligheten bestäms inte enbart eller i första hand av ekonomiska modeller utan av naturlagarna. Av naturen styrda system är självreglerande. Om till exempel cellantalet i en cancertumör ökar exponentiellt, tar svulsten till slut död på den organism den är en del av, och förgör därmed också sig själv. På samma sätt minskar en population eller ett bestånd av djur, när antalet individer blir större än födoresurserna medger.

Ökningen av den produktion, som utgör det primära uttrycket för ekonomisk tillväxt, kan inte ske utan ökat tryck på naturens resurser. Produktions- och transportprocesserna släpper redan ut växthusgaser, som överstiger planetens absorptionsförmåga, och därför resulterar i klimatstörningar. Den industrialiserade jordbruksproduktionen har lett till jordförluster, utarmning av arter och minskning av den naturliga motståndskraften mot sjukdomar hos grödor och djur. Användningen av produktionshöjande kemikalier påverkar i allt högre grad människors och djurs egna hormonsystem. Om inte människan själv begränsar den accelererande tillväxtens negativa konsekvenser, kommer naturen själv att reglera hennes livsvillkor.

Mot detta anförs ofta invändningen att marknadsekonomin, liksom naturen, är självreglerande. Marknadskrafterna skulle enligt detta tänkesätt automatiskt kompensera brist på råvaror, förstörd miljö och ökade sociala problem genom ny teknologi och ändrade prisförhållanden. Bakom detta resonemang ligger bland annat föreställningen att olika typer av resurser är utbytbara mot varandra, det vill säga att de resurser, som förbrukas genom ökad tillväxt, kan ersättas med likvärdiga resurser som tillväxten skapar. Men många av för tillväxten nödvändiga naturtillgångar är ändliga och icke ersättningsbara. Flera av dem är redan oåterkalleligen förstörda eller svårt degraderade.

Så långt är invändningen om marknadens självreglerande förmåga korrekt, att värdet av de resurser, som används för utvinning av krympande, icke ersättningsbara och alltmer svårtillgängliga naturtillgångar, förr eller senare kommer att överstiga värdet av det som produceras. När stigande marginalkostnader är lika med konstanta eller fallande marginalintäkter, blir ytterligare tillväxt oekonomisk. 

Marginaleffekten av tillväxtfrämjande, resursförbrukande åtgärder riskerar alltså att minska med tiden. Till slut blir utbytet av ökade insatser noll. Om ökningen likväl fortsätter, kommer livskvaliteten att sjunka. Exemplen i form av välfärdssjukdomar, växande avfallsberg, skövlade naturtillgångar etc. är många och skrämmande. Hittills har inget ekonomiskt system förmått att effektivt hantera denna utmaning.

Argumentet att fortsatt tillväxt är nödvändig för att lösa de problem som sådan tillväxt medför, innebär en klassisk Moment 22- situation. Författaren Joseph Hellers beskrivning av den absurda logiken i bombflygarnas tillvaro på ön Pianosa, utgör en tänkvärd guide också i fråga om tillväxtens förutsättningar och konsekvenser.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör