Sten Niklasson: Tingen talar

Föremål som bevarats i muséer lockar oss besökare att göra resor tillbaka i tiden. Varje utställt föremål bär på ett budskap som den vetgirige kan tolka och som talar om händelser i det förgångna, om platser och människor, om miljöer och idéer. De viktigaste stegen i vår världs historia skulle kunna berättas genom några hundra av de mest representativa föremålen, från flintyxor och mumier, till bankkort och datorer. Här följer tre exempel på föremål som illustrerar några avgörande utvecklingssteg.

Jordens och människans historia har först under de senaste tretusen åren skildrats i skriven form. Merparten av människans förhistoria är bara känd i form av spårfossil, stenverktyg och benrester. Några av de stenar som funnit vägen till muséernas mest skyddade montrar har emellertid inneburit en kunskapsrevolution.

Länge trodde många läskunniga människor i västerlandet att världen och allt dess liv hade skapats år 4004 f. Kr., närmare bestämt på natten till söndagen den 23 oktober. Denna märkvärdigt precisa tidsangivelse hade år 1650 fastställts av ärkebiskopen Ussher i Armagh efter noggranna bibelstudier. Visserligen skulle senare naturforskare framlägga teorier som starkt ifrågasatte biskopens beräkningar, men det skulle dröja ända till år 1931, innan ovedersägliga bevis hittades för att människans historia var mycket längre än biskopens 6 000 år. Då inledde en ung arkeolog vid namn Louis Leakey undersökningar av bergartslager i en djup klyfta, kallad Olduvai i norra Tanzania. Han fann där stenar som formats av annat än väder och vind – uppenbarligen människohänder. I närheten hittades också benrester från djur som dödats på savannen och styckats med hjälp av stenverktyg. Geologiska analyser visade att lagret där fynden gjordes var runt två miljoner år gammalt. Kunskapen om att människans ursprung är Afrika, och att hon är besläktad med andra däggdjur, innebar att kyrkans bild av människan som skapelsens krona och Guds avbild förpassades till myternas domän.

En av de mest betydelsefulla drivkrafterna i mänsklighetens utveckling blev behovet att utforska dess hemvist Jorden.  Detta krävde metoder att beräkna tid, position, hastighet och avstånd, såväl på land som till sjöss, och att systematiskt notera resultaten på ett för omvärlden begripligt sätt. Det var den grekiske astronomen och kartografen Ptolemaios som i sin epokgörande skrift Geographia på tjugosju kartblad sammanställde det som år 150 var känt om världens geografi. Verket byggde på matematikern Eratosthenes utmanande teori att Jorden var rund med en omkrets på 39 500 km, vilket långt senare skulle visa sig stämma på några hundra km när. Eratosthenes hade dessutom uppfunnit ett koordinatsystem som delade in jordytan i längd- och breddgrader, och i vilket ekvatorn placerats mellan polerna (dock längre norrut än idag) och nollmeridianen i Alexandria. När munken Maximus Planudes år 1295 fann det försvunna manuskriptet till Geographia i ett klosterarkiv, var det mer än tusen år gammalt, men fortfarande aktuellt.

De gamla kartorna kompletterades efterhand av resenärer som med hjälp av astronomiska instrument fastställde positionen för berg, floder, öar och samhällen. Ett sådant instrument var astrolabiet, med vars hjälp man kunde mäta solens höjd över horisonten och på så sätt beräkna latituden eller breddgraden i koordinatsystemet, det vill säga läget i nord/sydlig riktning från ekvatorn till nord- respektive sydpolen. Astrolabiet uppfanns under antiken, kanske av den kvinnliga grekiska filosofen Hypatia, och utvecklades med tiden till finmekaniska underverk bestående av tunna, rörliga mässingskivor med ingraverade astronomiska symboler samt en diopterlinjal (alhidaden). Förutom i navigation till havs, användes det bland annat av muslimer för att finna vägen till Mecka.

I Sverige kan fina exemplar av astrolabier från 1600-talet beses i Skoklosters slottsmuseum. Ett annat förnämligt exemplar finns i British Museum och har troligen ägts av en judisk, högt bildad person i 1300-talets Spanien. Inskriptionerna på detta föremål ger oss en intressant bild av livet i de småriken som delade gränser på den iberiska halvön. Det medeltida Spanien var det enda område i dåtidens Europa, där betydande grupper av muslimer, judar och kristna levde tillsammans i fred, var och en i sina besittningar med sina egna religiösa och kulturella traditioner. Denna samexistens i ömsesidig intellektuell tolerans, convivencia, var extremt ovanlig under denna kaotiska och våldsamma period i europeisk historia. Den medgav ett livaktigt utbyte av kunskap inom naturvetenskap, medicin, filosofi och teologi. Astrolabiets inskriptioner är sålunda på hebreiska, men flera av dem har arabiskt ursprung eller kan härledas till medeltida spanska språk.

Den följande historiska utvecklingen skulle emellertid bli mindre idyllisk. Utbytet mellan judar, muslimer och kristna skulle snabbt försvåras av militanta regimer med målet att uppnå kristen dominans. Precis som skett i England, där judarna fördrivits år 1290 och i Frankrike tio år senare, förvisades såväl judar som muslimer från Spanien runt år 1500.

Ett annat museiföremål som talar till oss om avgörande historiska skeenden ser ut att vara ett vanligt fickur i en liten träask. Men det är något helt annat.

Mekaniska klockor för tidmätning började tillverkas redan på 1300-talet. Men det var först fyrahundra år senare, när de traditionella jordbrukssamhällena började transformeras till industristater, som begreppet tid fick en mer betydelsefull innebörd. Vetenskapliga framsteg ledde till ny kunskap, förändrade perspektiv och inte minst större behov av korrekt tidmätning. I upplysningstidens anda skickades expeditioner ut på haven för att kartlägga kuster, kontinenter och nya handelsvägar. Men det fanns ett problem.

Medan latituden är avståndet norr och söder om ekvatorn, mätt i grader från 0^o vid ekvatorn till 90^o  nord och syd vid respektive poler, är longituden (längdgraden) avståndet öst och väst om nollmeridianen (sedan 1884 belägen i Greenwich nära London) från 0^o till 180^o på andra sidan jordklotet. Eftersom longituden mäts på ekvatorn i samma riktning som Jorden roterar, kan man förklara longitudavståndet mellan två platser som skillnaden i lokal tid mellan respektive platser. Jorden roterar 360^o på 24 timmar, vilket betyder att en timmas tidsdifferens är lika med 15^o  longitud. En längdgrad motsvaras alltså av fyra minuters tid.

Av detta följer att man för att få longitudpositionen samtidigt måste veta både den exakta tiden på den plats man befinner sig och tiden på den plats, varifrån resan startade. Svårigheten var länge att fastställa tiden på referensplatsen, eftersom de klockor som vanligen användes ombord påverkades av fartygets rörelser, luftens temperatur och fuktighet m.m. En felvisning på fyra sekunder innebar till exempel en positionsavvikelse på en sjömil. Det kan förefalla marginellt, men kan i svårnavigerade vatten utgöra skillnaden mellan överlevnad och undergång.

Den 22 oktober 1707 seglade en brittisk flotteskader under befäl av amiralen Cloudesley Showell norrut mot Plymouth efter att ha besegrat den franska medelhavsflottan. En vresig, västlig storm drev fartygen ur kurs under natten. Eftersom longituden inte kunnat säkert fastställas, mötte eskadern sitt öde och förliste vid Outer Gilstone Rock vid Scilly Islands. 1 500 man, inklusive amiralen, förlorade livet. Denna händelse var en av flera katastrofer som föranledde det engelska parlamentet att anta en lag som utfäste en belöning till den som kunde hitta en lösning på problemet att fastställa longituden med en precision på högst tre sekunders avvikelse under ett dygn.

Det blev snickaren och den självlärde urmakaren John Harrison som löste problemet. Efter att ha arbetat i mer än tjugo år med olika lösningar och genomfört omfattande tester, presenterade han  en bärbar kronometer som höll tiden långt bättre än traditionella klockor. Under en testresa från Portsmouth till Jamaica som tog 161 dagar drog sig instrumentet bara en minut och 54,5 sekunder. Efter mycket om och men fick Harrison sin belöning, och hans instrument räddade otaliga sjömäns liv ända tills kronometern ersattes av radiofyrar och satellitnavigering.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör