Sten Niklasson: Tremetersmysteriet

År 2012 arbetade Robert DePalma, en trettioårig doktorand vid University of Kansas, vid en uttorkad dammbädd nära Bowman i North Dakota. Området är en del av en geologisk formation kallad Hell Creek, som vid tiden för det asteroidnedslag i mexikanska golfen, vilket utplånade en stor del av Jordens djur- och växtliv för 65 miljoner år sedan, präglades av ångande flodstränder och subtropisk slättmark. I dessa trakter hittade den färgstarke fossilletaren Barnum Brown vid Naturhistoriska Muséet i New York det första skelettet efter Tyrannosaurus rex år 1902, ett fynd som väckte världsvid uppmärksamhet. Här var dinosaurier och deras bytesdjur med stor sannolikhet lika talrika som nutida bufflar och antiloper på den afrikanska savannen. Här borde alltså finnas goda förutsättningar att finna välbevarade fossil. Idag kan mängderna av nedslagsrester, aska och damm hittas i Jordens sedimentära bergarter som mörka band, tjocka som en mobiltelefon. Lagret kallas traditionellt för KT-horisonten och markerar gränsen mellan de geologiska perioderna Krita och Tertiär

Det är, med tanke på asteriodnedslagets katastrofala effekter på Jordens artbestånd, inte konstigt att fossil har visat sig vara sällsynta i lagren omedelbart ovanför KT-gränsen. Men egendomligt nog hade, trots många års intensivt letande, praktiskt taget inga fossil hittats i lagren tre meter under KT-gränsen. Där borde de finnas. Det som ibland kallades tremetersmysteriet föranledde vissa paleontologer att lansera teorin att dinosaurierna var på god väg att dö ut långt innan asteroidkatastrofen.

När DePalma grävt undan det tunna ytlagret hittade han emellertid en rik fossiliserad flora och fauna på någon meters djup. Här fanns fossila fiskar, växter och benrester från flera arter dinosaurier, varav en del nya för vetenskapen. Antalet välbevarade fossil, deras utseende och placering tydde på att djuren omedelbart dött i samband med en plötslig översvämning. Det var när DePalma upptäckte små håligheter, liknande dem som orsakats av hagel i lerbäddar, som han började ana vad som orsakat massdöden på platsen. Han frilade försiktigt håligheterna och fann till sin häpnad mängder av droppformade nedslagsfragment av sten (tektiter), vilkas glasartade smältyta var klart synlig. Det skulle senare visa sig att den geokemiska sammansättningen av dem överensstämde med tektiter från asteroidkatastrofen som hittats på Haiti.

När DePalma också stötte på såväl sötvattenslevande, som havslevande arter på samma plats, stod det klart för honom att fyndigheten måste representera händelseförloppet vid nedslaget för 65 miljoner år sedan. En flodvåg orsakad av nedslaget hade dränkt området.

Under följande års arbete producerade lagren vid Bowman ytterligare remarkabla fynd, bland annat fossila fjädrar som sannolikt tillhört en tidigare okänd art dinosaurier, och en variant av diamant, kallad Lonsdaleit, som bildas när kolmolekyler i en asteroid i samband med nedslag eller kollisioner pressas samman under stort tryck. Också rariteter som hela dinosaurieägg innehållande embryon påträffades.

Men DePalma insåg efterhand att hans teori led av en fundamental brist. En tsunami skapad av nedslaget i mexikanska golfen skulle, även om den sköljde fram i en hastighet av mer än 150 km/tim, behöva flera timmar för att nå Hell Creek ett par tusen kilometer norrut. Nedfallet av tektiter däremot måste ha skett inom en timme efter katastrofen. Och de hade fallit i vatten fyllt av döda eller döende djur. Det stämde helt enkelt inte.

En bekant till DePalma, som var geofysiker, kom på förklaringen – ett fenomen som kallas seiche -och som innebär att en avgränsad vattensamling genom en jordbävning kan hävas i stora vågor som rullar fram och tillbaka från sida till sida. Det var högst sannolikt att dammarna och sjöarna vid Bowman råkat ut för detta i samband med de gigantiska sättningar i jordskorpan som asteroidnedslaget orsakat.

DePalmas presentation av sina fynd möttes med tvivel av etablerade paleontologer. Han hade inte ens en doktorsexamen och uppträdde ändå med förvånande självsäkerhet. Dessutom var han hemlighetsfull med data om fyndplatsens exakta belägenhet och obenägen att upplåta fossil för studier på andra muséer och laboratorier än dem han själv hade samarbete med.

Reaktionerna var typiska för denna gren av naturvetenskapen. Paleontologins historia kantas av berättelser om mutor, dubbelspel och lömska överfall. Under 1800-talet utkämpades vad pressen kallade The Bone War mellan USAs två ledande fossiljägare Othniel Marsh och Edward Cope. Deras konkurrens om dinosaurieskelett i den amerikanska västern innefattade attacker på varandras läger, mutor till motståndarens arbetslag och förtal av konkurrenten i skrift och vid vetenskapliga möten.

Mygel, lögner och skurkaktighet förekommer som bekant fortfarande inom delar av den akademiska världen. DePalmas försiktighet är därför förståelig och möjligen berättigad. Mycket tyder på att fynden i Hell Creek faktiskt är en av århundradets stora paleontologiska upptäckter.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör