Sten Niklasson: Utan dem stannar världen

Att livet på Jorden hotas av en akut klimatkris kan inte ha gått många människor förbi. Inte heller att krisen till stor del beror på överkonsumtion av Jordens resurser. I en årsgammal bok med titeln ”Material World: A Substantial Story of Our Past and Future”  hävdar ekonomijournalisten Ed Conway att nutidsmänniskan varje år gräver och spränger ut mer material ur jord och berg än hennes fäder sammanlagt gjort under de cirka 200 000 år som gått sedan Homo sapiens såg dagens ljus. Den industriella världen är uppbyggd av enorma mängder sådant material och tycks inte kunna fungera utan ständig tillförsel av mer.

Conway väljer ut sex råvaror på vilka vår existens och framtid vilar. Några av de sex kan te sig överraskande. En av dem är till exempel sand. Detta föga sofistikerade material används i en rad tillämpningar, inte minst som komponent i betong inom byggnadsindustrin, och utnyttjas i ökande utsträckning som utfyllnad i samband med markexpansion. Enligt FNs experter har efterfrågan på sand vuxit med ca 1,3 miljoner ton per år under de senaste tjugo åren. Det är lika med 16 kilo per dag för varje människa på planeten. En av världens största importörer av sand är Singapore som sedan 1960-talet ökat sin markyta med drygt 130 kvadratkilometer. Mycket av efterfrågan tillgodoses av Vietnam, som muddrar upp sanden längs Mekongdeltats stränder, vilket har lett till att byar med många tusen invånare tvingats flytta. I flera nyindustrialiserade länder i Asien är behovet av sand för byggändamål så stort att en svart marknad dominerad av maffialiknande organisationer har vuxit upp. Sandkorruptionen i folkrika stater som Indien och Bangladesh är utbredd och leder inte sällan till snedvriden konkurrens och grovt våld.

En annan av Conways kritiska råvaror är det vanliga mineralet kvarts, det vill säga kiseldioxid, som är en beståndsdel i vanlig sand. Kvarts används i tillverkningen av mikrochips som är centrala halvledarkomponenter i allt från mobiltelefoner, mikrovågsugnar, fordon och TV-apparater, till armbandsur, datorer och digitalkameror. Men halvledarindustrin behöver helt ren kisel. Då duger inte vilken sand som helst som råvara. Utgångsmaterialet till det som till slut skall bli mikroprocessorer är bergarten kvartsit, som under upphettning och i närvaro av kol befrias från syre. Genom ytterligare upphettning och tillsats av några kemikalier kan man i en ytterst komplex, känslig och till stor del hemlig process få fram kisel med 99,9999999 % renhet, vilken i branschen brukar kallas ”nio-nior”. Denna produkt får formen av en obearbetad klump (”boule”) genom att värmas till 1 500 ⁰ C i en speciell smältdegel. Degeln måste klara den höga temperaturen och vara fri från främmande substanser. Det enda kända naturmaterial som klarar dessa krav är fullständigt ren kvarts, vars smältpunkt ligger vid 1 700 ⁰ C.

Sådan kvarts finns bara på ett ytterst litet antal platser på Jorden, där gruvdriften omgärdas av extrem sekretess. Reservdelar och underhåll delas upp på flera leverantörer för att undvika att hemlig processkunskap koncentreras hos ett fåtal. Externa besökare förses med ögonbindlar vid vistelse i vissa av anläggningarna. Sabotage mot dessa få gruvor, vilket med nutida drönarteknik inte kan uteslutas, beräknas kunna medföra svåra avbrott i världens tillverkning av halvledare. Konsekvenserna är vittgående. Så gott som all ekonomisk aktivitet och praktiskt taget varje dollar av världens produktionsvärde beror på ett eller annat sätt av tillgången på halvledare. Av världens tio största företag är sex tech-bolag inom IT-sfären.

Mindre förvånande i Conways lista är de fossila kolvätena olja och gas som har delvis olika egenskaper och användningsområden. Olja är råmaterial för en rad bränslen till transportsektorn, från långtradare, supertankers till flygplan. Raffinaderiernas biprodukter blir i sin tur råvaror till petrokemiska produkter, inte minst plaster som ingår i ett otal konsumentprodukter. Naturgas utnyttjas till stor del för att producera värme och elektricitet, men utgör också en nyckelkomponent vid tillverkningen av konstgödsel, som, i brist på traditionell naturgödsel, är nödvändig  för att föda en stor del av Jordens befolkning. Det mesta av vad vi äter idag är i ett eller annat avseende beroende av fossila råmaterial.

För att fasa ut klimatskadliga fossilprodukter behövs alternativa energikällor, framför allt sol och vind. I Conways bok hävdas att det antal vindkraftverk som skulle erfordras för att ersätta en naturgaseldad energianläggning med en effekt på 100 MW, skulle kräva 50 000 ton betong och 30 000 ton stål. Energieffektiviteten i denna kalkyl är inte uppenbar.

Conway menar vidare att en transportsektor byggd på elektricitet som energikälla skulle öka efterfrågan på koppar väsentligt. Ett av de större internationella konsultbolagen hävdar att efterfrågan på denna metall kommer att fördubblas under de kommande tolv åren. Tillgången på denna metall har emellertid minskat i takt med att de stora fyndigheterna brutits ut. Under 1900-talets början kunde bearbetning av 50 ton kopparförande malm ge ett ton koppar. Idag krävs bearbetning av runt 800 ton berg för att utvinna ett ton av metallen.

Conway inkluderar litium i listan över kritiska råmaterial. Denna metall kallas ibland för ”vitt guld”, vilket säger något om dess betydelse för omställningen till en fossilfri värld. Ett typiskt batteri i elbilar innehåller cirka 8 kilo av ämnet. Bara tillverkningen av ett sådant batteri innebär mellan 4,5 och 6 ton utsläpp av växthusgasen koldioxid.Mer än tre fjärdedelar av de kända resurserna fördelar sig på fyra länder – Australien, Chile, Bolivia och Argentina. Av den resterande fjärdedelen svarar Kina för en stor del, följt av Kanada, Kongo och Mexiko. Konkurrens om litiumtillgångarna har redan lett till problem i de amerikansk-kinesiska relationerna och kan förväntas leda till internationella konflikter åtskilliga år framöver. Det kan tilläggas att ett elbilsbatteri också innehåller cirka 8 kilo kobolt, en strategisk metall som dock inte tas upp i Conways lista.

Om man frågar vad som är gemensamt för så artskilda produkter som ett pappersark, en solpanel, ett ficklampsbatteri, en badanka och en tvål, är Conways svar att ingen av dem kan tillverkas utan salt, det vill säga natriumklorid. Historiskt sett har kontrollen över salttillgångar varit liktydig med makt. Numera är salt visserligen en jämförelsevis billig stapelprodukt. Men den är av stor betydelse. Merparten av saltet går till kemiindustrin, där man genom elektrolys förvandlar det till andra kemiska ämnen, till exempel klor som renar mycket av vårt kranvatten, och natriumhydroxid eller kaustiksoda, som används i läkemedel. En stor del av de läkemedel som saluförs i dag bygger på kemikalier, vilkas ursprung är salt. Salt utgör också råvaran för natriumkarbonat, utan vilket glas, papper och tvål inte kan tillverkas. Det är troligt att salt också kan komma att ha betydelse i nya tekniker för energilagring, till exempel i form av natrium jon-batterier. Dessutom har utbrutna saltgruvor visat sig vara bättre än andra typer av underjordiska rum när det gäller lagring av vätskor och gas, inte minst vätgas.

Conways bok avslutas med reflektionen  att den ökande obalansen mellan efterfrågan och tillgång av vissa strategiskt viktiga råvaruresurser med största säkerhet kommer att ge upphov till ny teknologi i fråga om återvinning av material. Bland dessa resurser intar de sällsynta jordartsmetallerna en särställning. Efterfrågan på dessa sjutton grundämnen med fantasieggande namn som Neodym, Samarium, Lantan och Dysprosium har ökat explosionsartat under senare år. Ämnena används bland annat i magneter, generatorer, katalysatorer bränsleceller och vapensystem. Kina är den överlägset största producenten. Men en av världens mest betydande fyndigheter finns på Grönland. Konkurrensen om dessa råvaruresurser kan förväntas ge upphov till starka geopolitiska spänningar.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör