Sten Niklasson: Vem var Homeros?

Nyligen hade Dagens Nyheter en artikel av Göran Leijonhufvud som handlade om ett nyvaknat intresse för den europeiska antiken bland kinesiska ungdomar och intellektuella. Eftersom det ju är antikens greker som anses ha lagt grunden till den demokratiska utvecklingen i västerlandet, kan detta intresse te sig äventyrligt i ljuset av den hårda nationalistiska centralstyrning som genomförts under den nuvarande kinesiske presidenten Xi Jinping. När Xi tillträtt som president år 2012, förbjöds all akademisk undervisning som behandlar västerländsk demokrati, särskilt i fråga om mänskliga rättigheter.

Visserligen tycks undervisningen vid de större universiteten i Kina, jämfört med exempelvis massmedia, åtnjuta en, låt vara begränsad, frihet i vad gäller diskussion om universella ideologiska värderingar. Men kinesernas nyfikenhet på antika författare och deras språk uppges i hög grad kunna härledas till den tysk-amerikanske filosofen Leo Strauss, vars tänkande inte bara inspirerar det republikanska partiet i USA, utan också ledarskiktet i det kinesiska kommunistpartiet. En av förmedlarna av Strauss budskap är Wang Huning, som varit ideologisk rådgivare till flera kinesiska presidenter, och som vid kommunistpartiets nyligen avhållna kongress fick förnyat förtroende som en av de sju medlemmarna i den högsta partiledningen.

Strauss hävdar med hänvisning till Aristoteles att alla människor är skapade lika och åtnjuter okränkbara rättigheter till liv och frihet vilka har sin grund i naturrätten. Han anser att senare tolkningar av naturrättens innebörd har medfört olyckliga förvanskningar och avvikelser. Det gäller både upplysningstidens demokratiska ideal och den amerikanska nyliberalismen, som han menar har övergivit antikens värdegrund och på sina håll banat väg för neofascism. Att den kinesiska statsledningen inte motsätter sig universitetens kurser i antikens idéhistoria, kan ha sin förklaring i att man vill belysa farorna med moderna liberala tolkningar. Men vad vet vi egentligen om ”antikens värdegrund”?

”Antikens värdegrund” visar sig inte så lätt att identifiera och härleda. Naturrätten uppstod förvisso som begrepp under antiken och avser rättigheter och skyldigheter, som är givna av gudarna och naturen, är universellt giltiga för alla tider och alla folk, och står över de tillfälliga lagar som stiftas av stater. Den rätten anses ofta utgöra idéhistorisk grund för demokratin som statsskick.

Aristoteles sägs bland mycket annat vara naturrättens fader, men han var kritisk mot demokrati som förhärskande styresform och förordade en slags blandning av demokratiska ideal och oligarki. Han ansåg också att människor är av naturen ojämlika, och att förhållandet herre/slav därför är naturligt.

Aristoteles hämtade inspiration hos Platon, vid vars akademi han vistades i tjugo år. Platons idealstat befolkas av människor, vilka bidrar och bedöms var och en efter sin förmåga. Olika klasser och förflyttningar dem emellan förekommer därför. Staten styrs bäst om filosoferna blir kungar, och kungarna blir filosofer. Men Platon tillägger att de riktiga filosoferna tar avstånd från politik, medan de falska filosofer som söker personlig makt dras till politiken. De som är bäst lämpade att leda samhället är de som inte önskar en sådan roll. De som eftersträvar ledande positioner är sålunda olämpliga att axla samhällsansvar.

Platon i sin tur torde ha ärvt tankar rörande rätt och makt från sin lärare Sokrates. Denne var aristokrat och präglades av sin ärvda tillgång till samhällsställning, bildning och makt. På hans tid var bortåt en tredjedel av Athens befolkning slavar utan vare sig frihet eller rösträtt. Detta sågs som naturens ordning och kan förklara varför Sokrates människosyn framstår som elitistisk. Enligt denne är människan av naturen god. Den som vet vad som är gott kan tygla impulser, drifter och sinnesvillor. Den människan känner verkligheten och vägleds av pliktkänsla, snarare än maktbegär. Därför är filosofer bäst utrustade för att utforma politik och styra samhället. Det offentliga samtalet skall styras av förnuftet och innebär en ständig prövning av argument och motargument i form av dialektik.

Frågan är, om inte dessa tänkares utgångspunkt att människors handlande styrs av naturligt givna moraliska principer, vilka är ”rätta” om de stärker möjligheterna till fred och samlevnad, kan spåras tillbaka ända till Homeros. Men vem var denne gigant, antikens förste och för många störste författare, och vad vet vi om hans verk?

Det är inte helt osannolikt att Homeros var en verklig historisk person från ön Chios, som verkade på sjuhundratalet f. Kr. Men när Aristoteles fyrahundra år senare talar om honom, framstår Homeros mera som en legend  ”som lärt andra poeter konsten att ljuga intelligent”. Historikern Herodotos hade uppfattningen att Homeros levde fyrahundra år före hans tid, vilket slulle betyda niohundratalet f. Kr., det vill säga innan stadsstaterna Athen och Sparta  bildats.

Homeros sägs av vissa källor ha varit blind och tillskrivs trots detta författarskapet för Iliaden och dess komplement Odysséen. Dessa väldiga episka dikter, som omfattar 16 000, respektive 12 000 rader på daktylisk hexameter, innehåller en beskrivning av Akilles hjälteroll i det trojanska kriget och Odysseus äventyrliga hemfärd från Troja till sin hemö Ithaka, dit han till slut anlände efter tio års irrfärder. Dikterna innehåller mängder av återblickar och framtidsbilder. Människornas liv skildras jämsides med gudarnas tillvaro, och spänningen mellan de dödliga och odödliga, mellan godtycke, moral och rätt, är ständigt närvarande. Stilen präglas av stor detaljrikedom och liknelser, berättade med ett språk, i vilket högtidliga och ålderdomliga fraser blandas med lokala folkliga dialekter.

På 1800-talet började de klassiskt lärda att underkasta Iliaden och Odysséen samma kritiska ursprungsanalys som Bibeln. På samma sätt som Moseböckerna inte längre ansågs vara skrivna av Moses, utan utgöra berättelser från olika håll som redigerats och satts samman långt senare, yppades tvivel på att Homeros verkligen var upphovsman till de monumentala verk som bär hans författarnamn. En del debattörer, bland dem den flerfaldige brittiske premiärministern William Gladstone, hävdade med eftertryck att ett enda ”designing mind” måste ha krävts för att fullborda sådana mästerverk, medan andra med hänvisning till motsägelser och språkliga anakronismer menade att flera diktare sannolikt bidragit i tillblivelseprocessen. Denna så kallade ”homeriska fråga” har länge sysselsatt forskningen.

På 1930-talet skulle en ung professor vid Harvard skänka nytt ljus över Homeros befattning med Iliaden och Odysséen. I två uppsatser, publicerade under den tämligen oskyldiga titeln Studies in the Epic Technique of Oral Verse-making , framförde den trettioårige Milman Parry uppfattningen att Homeros dikter var resultatet av en muntlig berättartradition. Homeros hade inte skrivit dem, därför att de inte skrivits alls. De hade traderats muntligen av flera generationer sångare och diktare och till slut, långt efter Homeros tid, smälts samman till skriftliga berättelser.

Parrys viktigaste insats som klassisist var att tillsammans med sin vapendragare Albert Lord resa runt i föga besökta områden i det dåtida Jugoslavien och göra inspelningar av sånger som av lokala förmågor improviserades på det sätt som kanske skett på Homeros tid. Parry själv hann aldrig lyssna till materialet som bestod av tusentals aluminiumskivor. Han dog trettiotre år gammal på ett hotellrum i Los Angeles, när han grävde i sin väska och råkade avfyra en laddad pistol i packningen.

Redan år 1795 publicerade en tysk språkforskare vid namn Wolf en skrift, där han hävdade att Iliaden och Odysséen var sammanställda versioner av kortare dikter som spritts muntligt århundraden innan grekerna blev läskunniga. Han noterade för övrigt att ingen som figurerar i dikterna någonsin varken läser eller skriver.

I inledningen till en modern översättning av Iliaden noterar Robert Fagles att de greker och trojaner som skildras i dikteposet strider med vapen av brons, en legering av tenn och koppar som användes i området fram till omkring 1200 f. Kr. Men i en annan del av diktverket förekommer en bågskytt som använder pilspetsar av järn, vilket tyder på att den berättelsen kommer från en senare tid då järn blivit en vanlig metall.

Också under antiken, närmare bestämt på etthundratalet, funderade man över dessa episka verks ursprung. Historikern Plutarchos menade att själva sammanställandet av dikterna kunde tillskrivas den spartanske härskaren Lycurgus, som förmodligen stött på dem under sina färder i Mellanöstern. Det var på den tiden vanligt att ge äran av betydande sociala och kulturella gärningar åt personer, vilkas befattning med saken kanske var perifer, och vilka kanske inte ens existerat.

Om något, har denna korta genomgång av några kända antika filosofers och författares betydelse för den nutida statskonstens utveckling visat hur komplexa de idéhistoriska sambanden är. Det finns alltså gott om utrymme också för kinesiska forsknings- och utbildningsinsatser, men också för  anpassning av den ”antika värdegrunden” till modernare ideologier och politiska system.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör