Stig-Björn Ljunggren: Den refraktära professuren i Uppsala

Det måste ha varit någon gång i början av 80-talet på ett lunchhak i huset Ubbo i Uppsala. Jag och en person från ett annat studentkårparti diskuterade en problematisk samhällstrend. Vi tyckte oss se hur stat och kapital växte samman och bildade ”en ny klass”. Det formades en slags ”nomenklatura” eller ”en politisk adel”, med blandning från olika sektorer, som gemensamt tillskansade sig alltmer makt, krävde anpassning och försökte eliminera oberoende krafter. Nuförtiden kallas det allmänt för ”klägget”.

Diskussionen gick ut på, som jag minns det!, att detta härskarkast också drog till sig intellektuella – författare, poeter, akademiker skribenter, journalister, etcetera. De blev ”samsupna” och ”myglare”, medverkade alla till att underhålla en världsbild som alla förväntades dela.

Det krävdes därför en grupp ”refraktära” intellektuella för att stå emot. Alltså personer som vågade vara uppstudsiga, motsträviga, icke anpassliga. Alla dessa uttryck, ”samsupna”, ”myglare” och ”refraktär” användes av en då ledande bråkstake i den svenska debatten, Jan Myrdal.

Utifrån detta kokade vi ihop ett förslag om att inrätta en gästprofessur vid Uppsala Universitet som skulle kallas nåt i stil med ”Uppsala Studentkårs refraktära professur”. Denne ”refraktäre” innehavare skulle vara någon motsträvig, okänslig, uppkäftig, icke anpassningsbar person, kanske rent av terapiresistent från alla försök att bli koopterad av makten. Tanken var att belöna svenska intellektuella som ställt sig utanför etablissemanget, körde sitt eget race och till kostnaden av många fiender och elaka påhopp, ändå fortsatte odla sina egna ståndpunkter. Vederbörande skulle få lön under ett år, det enda kravet var att hålla några föreläsningar, men i övrigt bedriva sin refraktära verksamhet efter egen skön.

Vi gjorde antagandet att det egentligen bara var en handfull personer som skulle vara kvalificerade. Egentligen bara Jan Myrdal själv, varför han borde kallas till professuren. Därefter kanske ett par till skulle kunna få erbjudandet, tror vi tänkte oss Lars Gustafsson, sen skulle tjänsten troligtvis vakantsättas. Det blev ett jävla liv, men förslaget avslogs givetvis. Tidningarna skrev och Jan Myrdals enda kommentar var att han skulle svara när han väl hörde något från studenterna.

Som alla säkert gissat vid det här laget var kompisen Hans Wallmark. Han aktiv i Fria Studenter, kårpartiet som stod nära Föreningen Heimdal, medan jag själv var med i det postmaoistiska partiet Argus, och redan då på väg in i socialdemokratin. Vi blev bägge skriftställare, jag som frilans och Hans först som ledarskribent och senare hyggligt framgångsrik riksdagsledamot. Blev vi själva refraktära? Nja …men inte heller fullt anpassningsbara.

Diskussionen då är lika aktuell nu. Det finns en grasserande politisk korrekthet över hela det ideologiska fältet. Huvudkrymparna har julafton. Vänster och höger och fönster tävlar om att pissa in sina allt snävare åsiktskorridorer. Men det vi borde efterlysa handlar inte enbart om att hitta den som alltid säger emot, det kan vilken idiot som helst göra, vilket i våra dagar blivit mer än uppenbart, utan vad vi borde vårda är ambitionen att öppet och tolkningsgeneröst undersöka om det finns alternativa tolkning av det som sker.

Det är en ambition som vi borde fortsätta vårda bättre och även om Hans Wallmark blivit äldre får vi hoppas att även han ser problemmolnen hopa sig. Det refraktära uppdraget är ännu inte slutfört.

Stig-Björn Ljunggren är politisk chefredaktör för Sydöstran, fil dr och fd kårfifflare