Stig Strömholm; En ny juristutbildning
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
– – —–
STIG STRÖMHOLM:
En ny juristutbildning
Professor Stig Strömholm granskar i denna
artikel den del av den nya högskolereformen,
som avserjuristutbildningen. Han konstaterar attjuristutbildning är och även ifortsättningen skallförbli den billigaste utbildningen vid universiteten. Troligen kommer den
dock att kräva ökade resurser, om intefakulteterna blir spärrade. De nyaförslagen bygger i stort sett på den gamla ordningen. Men
vissaförändringar finns, bland annat en
viss uppdelning av studierna efter tredje terminen. Nyhetens ursprung tycks stammafrån
en socialdemokratisk chefstjänsteman inom
TCO, och den skall genomföras trots att denna studiegång kritiserats våldsamt, inte
minst av de studerande själva.
Mätt med de mått som måste komma till användning när man vill söka inregistrera de
svenska utbildnings-”reformernas” fladdriga
feberkurva kan juristutbildningen betecknas
som en tämligen gynnad patient; den har
länge undgått kvacksalvarnas hästkurer.
Också har den kakofoni av tjattrande charlataner och klagande offer, som i tjugo år stått
högljudd kring de filosofiska fakulteternas
plågobädd, i huvudsak uteblivit i fråga om
juristutbildningen. Tystnaden har varit misstänkt lik hälsans stillatigande. Sant är att
denna hälsa varit den fattige mannens.
Bland svenska högskoleutbildningar har
den juridiska vid nyligen företagna undersökningar visat sig vara den i särklass billigaste: enligt 1968 års utbildningsutredning
kostade år 1972 en juris studerande det allmänna 3 000 kronor per år (mot 14 000 för
en teknolog, 6 000 för en socionom, 25 000
för en medicinare, mellan 4 000 och 5 000
för en humanist).
De stora förändringarna i juristutbildningen under vårt århundrade markeras av
åren 1904, 1935 och 1958. Vid den första av
_dessa reformer försvann juridikofilen, den
sista lämningen av den medeltida ordning
enligt vilken en filosofisk examen fordrades
för tillträde till de ”högre” fakulteterna. År
1935 tillkom en ämnesindelning och studieordning, som i huvudsak förblev orörd vid
1958 års mindre ingripande reform. De viktigaste nyheterna i 1958 års ordning var dels
den ökade betydelse som tillerkändes ekonomiämnena (nationalekonomi och företagsekonomi), dels inrättande av examensämnet
”tillämpade studier”. Avsikten var att varje
studerande under den sista av de nio termi- 169
ner studierna planenligt borde omfatta skul- Därmed skall förvisso inte sägas, att denna
le utarbeta en större uppsats, ett slags ”exa- utbildning varit eller är idealisk. Mäter man
mensarbete”. Till denna anordning, med produkt mot kostnad, vilket kanske är etl
dess krav på självständigt arbete, knöts stora alltför enkelt betraktelsesätt, finns det emelförhoppningar, som emellertid knappast lertid knappast anledning att underkänna
kan sägas ha infriats, då det snart medgavs verksamhetens bedrivande eller resultat.
de studerande att byta ut ämnet ”tillämpade
studier”mot en termins elementära studier
vid annan fakultet.
Den normala studiegången enligt 1958 års
ordning, som alltjämt är gällande, omfattar inom de nio terminernas ram först en
propedeutisk kurs om cirka sex veckor, därefter tretton ämnen av varierande omfång:
rättshistoria, nationalekonomi med företagsekonomi (tillsammans cirka en termin), civilrätt I, II och III (tillsammans cirka två och
en halv terminer), straffrätt, processrätt, offentlig rätt (med ämnesdelarna statsrätt och
förvaltningsrätt), folkrätt, finansrätt, internationell privaträtt, allmän rättslära och tilllämpade studier. De studerande har en viss
frihet att läsa ämnena i annan ordning. Varje ämne tenteras separat, numera så gott
som undantagslöst skriftligen. Man har tillå-
tits behålla så antediluvianska vidunderligheter som graderade betyg, vilka till råga på
eländet ännu betecknas med sina latinska
namn: Cum laude, Non sine laude, Approbatur …
Med undantag för normal hatpropaganda
i vulgärpressen, enstaka förlöpningar av socialdemokratiska statsråd och ”kritiska” uttalanden av underkända eller vänsterfrälsta
studerande torde det ha rått en ganska hög
grad av enighet om att den svenskajuristutbildningen varit och är någorlunda adekvat
för de uppgifter den avser att förbereda för.
Problem for undervisningen
Ett par problem har framför alltefter 1960-talets lavinartade utveckling av studerandeantalet – i Uppsala fanns 1945 drygt 600 juris
studerande, 1955 inemot 700, 1965 cirka
850, 1970 bortåt 2 000 och 1975 cirka l 400
– visat sig särskilt svårbemästrade. Det ena
är den reella studietidens förlängning. Det
är alltmer sällsynt att de planenliga 4 1/2
åren räckt till, och studietider överstigande
sex år är inte ovanliga. Det andra är det mycket stora bortfallet av studenter under de
första två åren. Siffran har hållit sig omkring
35-40 procent.
Inför dessa problem kan fria bedömare
dra olika slutsatser. En sådan är följande:
tillträde till juridiska studier är i praktiken
helt ospärrat för gymnasiets produkter;
dessa är tre gånger så många som för 25 år
sedan; studierna omfattar i huvudsak sådant
som alls inte studerats i skolan och innefattar
därför nyheter, som kan avskräcka; det som
skall inläras är inte alltid helt lätt, och kraven
på självverksamhet är betydande. Ett fyrtioprocentigt bortfall skulle då kunna framstå som tämligen naturligt – som ett uttryck
för att de juridiska fakulteterna fått och nödgats lösa den ofrånkomliga men impopulära
uppgiften att skilja mellan dem som lämpat
sig för studierna och dem som inte gör det.
l
l
l
170
Så långt de fria bedömarna. Till deras
krets hör som bekant inte jämlikhetens utbildningspolitiska trosvittnen, som dominerat och låt vara något mindre högljutt alltjämt dominerar maktpositionerna. Om inte
varje medlem av en osovrad skara kan genomföra studierna planenligt, ligger enligt
dessa felet axiomatiskt hos studieorganisationen, lärare och i sista hand uppställda kunskaps- och färdighetskrav. Eftersom varje
tvivel på adepternas förmåga är förbjudet,
heter botemedlen mer undervisning, mer
grupparbete, avskaffande av betyg och helst
också kunskapskontroller.
Åren närmast efter 1958 års reform genomfördes en icke obetydlig personell förstärkning av de juridiska fakulteterna, men
dels kom den antalsmässiga explosionen efter l965 alla beräkningar att slå slint, dels
fördröjdes upprustningen snart för att helt
gå i stå omkring 1970. Efter den tiden har
de juridiska fakulteterna överhuvudtaget inte tillförts några nämnvärda resursökningar.
Inte heller har de blivit delaktiga av den ”automatik” – den automatiska anpassning av
anslagen efter studerar.detillströmningen –
som kännetecknat de filosofiska fakulteterna. Ett resultat har blivit att undervisningsintensiteten med det stora studentantalet blivit
låg; det är ett annat sätt att uttrycka de juridiska studiernas exceptionella billighet. Om
nu undervisning överhuvudtaget är till nå-
gon nytta på akademisk nivå – och med de
studievanor som den nya skolans elever bibragts, liksom den genomsnittliga intellektuella nivå som den successiva tredubblingen
av studentantalet under 25 år rimligtvis
medfört, är det sannolikt att skolmässig un- .dervisning faktiskt blivit nödvändig – torde
alla bedömare, oavsett utgångspunkterna,
kunna enas om att en intensifierad undervisning åtminstone i någon mån kan bidraga
till att släpa ett något större antal elever genom studiegången.
En sista kommentar till 1958 års resursmässigt aldrig fullt ut genomförda studieordning. Redan innan den infördes, riktades från många håll kritik mot de juridiska
studierna därför att de var alltför fattiga på
samhällsvetenskapliga inslag liksom överhuvudtaget på sådana element, som kunde ge
de blivande juristerna en mer jordnära och
realistisk kunskap om det samhälle i vilket
de skulle verka. Den dos av samhällsvetenskap, som 1958 års utredningsmän gav, hänförde sig väsentligen till ekonomiämnena,
som fick en betydande förstärkning. Företagsekonomi var i 1950-talets intellektuella
klimat ”samhällstillvänt”. Man kan lätt ironisera över modets växlingar: det är kanske
ännu en överdrift att påstå, att företagsekonomin betraktas som asocial, men otvivelaktigt är det andra samhällsvetenskapliga insikter som står högst i kurs. Strävan efter att integrera sådana insikter med de juridiska studierna var vid sidan av kravet på intensifierad undervisning en utgångspunkt, när en
av U 68:s talrika undergrupper satte igång
med att förbereda förändringar i juristutbildningen.
U 68 om juristutbildningen
Det skall genast sägas, att denna undergrupp utförde ett arbete, som med hänsyn
till direktiv, utgångspunkter och ”det politiskt möjliga” mot 1960-talets slut måste betecknas som självständigt, gediget och förnuftigt – med en viktig reservation, som jag
strax skall återkomma till.
Utredningsresultatet framlades i betänkandet ”Högskoleutbildning – juristlinje,
förvaltningslinje och social linje” (SOU
1973: 59), som remissbehandlades under
1974 och därvid mötte ett övervägande erkännsamt mottagande.
Väsentligt intensivare undervisning och
ökat samhällsvetenskapligt stoff var som redan påpekats två självklara ledmotiv i betänkandet. En tredje fördes med kraft fram:
det var strävan att inom ramen för en enhetlig juristutbildning, avsedd att ge full kompetens för alla juridiska banor, möjliggöra
en långtgående differentiering efter de studerandes intresse och yrkesplaner. Under
gällande studieordning föreligger valfrihet
egentligen endast beträffande den nionde
terminens ”tillämpade studier”; i övrigt är
ämnessammansättningen låst. U 58 ville behålla nio terminers studietid men reducerade det gemensamma, för alla obligatoriska
lärostoffet till sex terminer. Inte mindre än
tre terminer skulle ägnas åt s k valfria och alternativa kurser. På denna punkt var remissopinionen delad. Med vissa undantag dominerade dock ståndpunkten, att det gemensamma obligatoriska stoffet beskurits alltför
kraftigt.
Den nyss gjorda reservationen beträffande kvaliteten i U 58:s arbete i fråga om juristutbildningen hänför sig till de ekonomiska
beräkningarna. Dessa syftade visserligen till
att höja resursnivån med cirka 50 %, men de
hade en i hög grad skissartad karaktär och
171
blev också föremål för omfattande kritik.
Det torde idag inte vara någon överdrift att
säga, att U 58-gruppen var en smula sangvinisk när det gällde möjligheten att med en
sådan i och för sig betydande förstärkning
uppnå det ambitiösa kurs- och undervisningsprogram man ville skapa.
Efter remissbehandling av U 58-förslaget
uppdrog regeringen i juli 1975 åt universitetskanslersämbetet att i enlighet med vissa
riktlinjer utarbeta en utbildningsplan för juristlinjen och framlägga den i samband med
ämbetets petita för budgetåret 1977-1978.
I dåvarande utbildningsministern Zachrissons direktiv för arbetet ingick bl a följande.
Utbildningen skulle inledas av en ”grundkurs” om högst 40 poäng (dvs ett läsår; det
sedan länge i filosofisk fakultet grasserande
poängsystemet, där l poäng motsvarar en
veckas studier, gjorde här sitt intåg ijuristutbildningen) och i sin helhet omfatta 180 poäng, av vilka alternativa och valfria kurser –
till skillnad från den fasta, för alla gemensamma kärnan av obligatoriska studiemoment – skulle vara högst 50 poäng. Det lades ämbetet om hjärtat att skapa förutsättningar för s k återkommande utbildning och
vidare att tillgodose ”önskemål från olika
grupper i arbetslivet om kortare, särskilt ändamålsinriktad juridisk utbildning”.
Den senast citerade frasen har en förhistoria och konsekvenser, som förtjänar en kort
kommentar. U 58 hade avstått från att framlägga förslag om något slags förkortad juristutbildning. Man hade – rimligt nog – funnit, att något behov härav inte förelåg på arbetsmarknaden. Kanske erinrade man sig
också den gamla kansliexamen, som just var
172
en sådan kortare utbildningsgång och som
avskaffades 1935, då den visat sig inte ha nå-
gon egentlig funktion att fylla.
De sakkunniga remissinstanserna stödde
U 68 i denna bedömning, men i UKÄ:s remissvar intogs en annan attityd. Svaret byggde på ett yttrande av den s k fakultetsberedningen för rätts- och samhällsvetenskaperna,
vars ordförande var – och trots det politiska
regimskiftet alltjämt är – TCO:s socialdemokratiskt engagerade utbildningschef
Iden om en s k etappavgång, en kortare juridisk utbildning med specialinriktning på nå-
gon viss yrkesverksamhet och med möjlighet
att återkomma och fullborda studierna,
framstår otvivelaktigt som ett krav från
TCO-leden eller kanske snarare från organisationens centrala funktionärsskikt. Argumentet, att något behov inte visat sig på arbetsmarknaden, avvisades med att behovet
skulle kunna visa sig, när den ifrågavarande
utbildningen väl kommit till stånd. Detta sätt
att skapa nya utbildningsalternativ i syfte att
i efterhand påverka arbetsmarknaden – ett
förfarande, för vilket utbildningsexperimentets objekt vanligen får betala räkningen –
är inte okänt från de senare årens progressiva utbildningspolitik. I den offentliga debatten om den nya juristutbildningen har den
förkortade utbildningsgången också varit ett
av de främsta tvisteämnena.
I regeringsdirektiven hette det vidare, att
UKÄ borde analysera en förändrad juristutbildning enligt två kostnadsalternativ, av vilka det ena skulle innebära oförändrad kostnadsnivå. Det andra skulle innebära att kostnaderna för juridisk utbildning skulle få stiga till paritet med den billigaste av alla utbildningsvägar vid samhällsvetenskaplig fakultet, dvs från c:a 3 000 kronor per student
och år till c:a 4 500 kronor.
Slutligen ålade regeringen UKÄ dels att
pröva möjligheten att omfördela fasta Ulldervisningsresurser mellan olika ämnen – i
klartext: att dra in professurer i ämnen, som
avsågs krympa, och överföra dem till växande ämnen – dels att undersöka om vissa
tjänster kunde omkonstrueras så att undervis-ningsskyldigheten skulle delas på flera lä-
rosäten. Till sist skulle UKÄ också överväga
om en ökad undervisningsintensitet i vissa
ämnen skulle kunna uppnås genom en successiv omvandling av befintliga professurer
till tjänster som universitetslektor eller forskarassistent.
Lärartjänsterna
Även den sist berörda punkten kräver en
kommentar. Som en följd av 1960-talets antalsmässiga explosion vid de svenska universiteten tillskapades som bekant fr-amför allt
vid de filosofiska fakulteterna i allt större
skala en ny typ av lärartjänster, universitetslektorat, som karakteriserades främst av att
de – till skillnad från de ”klassiska” universitetslärarbefattningarna, professurer och docenturer- utgör rena undervisningstjänster
med en undervisningsskyldighet av inemot
400 timmar per läsår. Den nya, enormt ökade studentpopulationen – vars genomsnittliga förkunskaper och förmåga till traditionella akademiska självstudier naturligt nog innebar en drastiskt sänkt nivå i förhållande
till tidigare förhållanden – krävde en vä-
sentligt intensifierad, skolmässig undervismng. Av ekonomiska skäl ansåg man sig
tvungen att skapa ljänster, ur vilka man kunde ”krama fram” ett maximum av lektionstimmar. Att dessa anordningar så småningom i grunden förändrade hela begreppet
”akademisk undervisning” behöver knappast påpekas.
Vid de filosofiska fakulteterna vållade det
ingen som helst svårighet att besätta de nya
tjänsterna. I första omgången blev dessas innehavare i stor utsträckning professorskompetenta vetenskapsmän, som hade att välja
mellan universitetslektorat och befattningar
inom skolväsendet. Inte heller senare har
det varit svårt att finna sökande till lektoraten; däremot har myndigheternas utnämningspraxis systematiskt inriktats på att gynna sökande med ”pedagogiska meriter”, dvs
i praktiken många ljänsteår i akademisk elementärundervisning, medan vetenskaplig
meritering tillerkänts väsentligt lägre konkurrensvärde. l dag finns i Sverige två helt
skilda universitetslärarbanor: den ena går
via docentur och forskningsinsatser till – i
bästa fall – en slutlig professur; den andra
går från doktorsexamen via vikat·iat och tillfalliga förordnanden till ordinarie universitetslektoraL Av många skäl, som inte kan redovisas här, är detta sannolikt en olycklig utleckling.
De juridiska fakulteterna hade med få undantag avstått från att inrätta och söka medel till lektorat. Å ena sidan ansåg man, på
grundval av vissa erfarenheter, att sådana
tjänster inte kunde attrahera jurister av tillräckligt god kvalitet. Till skillnad från de filo ofiska fakultetema, där den huvudsakliga
alternativkarriären utgörs av skolväsendets
173
lärartjänster, måste man vid juridisk fakultet .
konkurrera med betydligt mer lukrativa och
karriärmässigt attraktiva banor. Å andra sidan har det från juridiska fakulteternas sida
med kraft hävdats, att man inte är beljänt av
ren lektionsundervisning (”lektorsundervisning”) utan med nödvändighet måste eftersträva en problemorienterad och problemlö-
sande undervisningstyp, som regel i form av
seminaneovningar (”professorsundervisning”). Fakulteterna har därför yrkat på att
de resursförstärkningar man behöver måste
tillföras i form av professurer, docenturer
och den nya rekryteringsljänsten forskarassistent. Regeringsdirektiven till UKÄ uppfattades mot denna bakgrund som i hög
grad oroväckande.
Den nya utbildningen
Arbetet inom UKÄ bedrevs med hjälp av två
arbetsgrupper, den s k juristgruppen, med
företrädare för de juridiska fakulteterna,
och den s k arbetsmarknadsgruppen, bestå-
ende av fackförbundsfunktionärer och nå-
gon företrädare för myndigheter och arbetsgivarorganisationer. Dessutom hölls överläggningar med olika intressegrupper. Under utredningsarbetets gång bereddes också
fakulteter och utbildningsnämnder tillfalle
att yttra sig.
Utredningens slutprodukt redovisades på
hösten 1976 i en särskild stencilerad rapport
(UKÄ-rapport 1976: 4). I allt väsentligt har
förslaget accepterats av statsmakterna i den
speciella proposition (1976/77 nr 59) som
framlades i mars 1977 och som innehåller de
delar av U 68-”reformen” som måste underställas riksdagen.
174
Den nya juristutbildningen består av följande ämnen (kurser):
Ar l
Juridisk introduktionskurs
Rättsteknik (dvs elementär
kunskap om rättskällorna
och deras användning)
Rättshistoria och rättssociologi
Ekonomi (både national- och företagsekonomi)
Offentlig rätt
Rätt och samhälle
Ar2
Civilrätt A (avtalsrätt m m)
Civilrätt B (familjerätt mm)
Civilrätt C (fastighetsrätt m m)
Civilrätt D (arbets- och associationsrätt m m)
Ar3
Straffrätt
Processrätt
Förvaltningsrätt
S k alternativa kurser
i föregående ämnen
Ar4
Finansrätt
Alternativa kurser i föregående
ämnen
Internationell rätt
Allmän rättslära med
rättsinformatik
Valfria kurser
poäng
10
2
8
8
8
4
10
10
lO
10
lO
10
lO
lO
10
lO
7
8
5
konstitutionell rätt i början av studierna och
förvaltningsrätt i slutet motsvarar i själva
verket 1935 års ordning, liksom ”rättstekniken”, en utbrytning ur den allmänna rättslä-
ran, onekligen till syfte och inriktning på-
minner om J935 års ’juridisk encyklopedi”.
Rättshistorien har räddats – det var en hård
strid – om ock i beskuret skick och i förening med rättssociologi. Ekonomiämnena
är däremot hårt drabbade. Dessa ämnens fö-
reträdare har ifrågasatt möjligheten att överhuvudtaget meddela en meningsfull undervisning inom den anvisade ramen. ”Rätt och
samhälle” slutligen är en nyhet, om vars värde diskussionen varit häftig. Avsikten är att
detta skall vara ett ”tematiskt” studium av
något speciellt aktuellt problem.
I fråga om de senare studieåren har framför allt beskärningen av straff- och processrätten väckt oro. Förhoppningen är emellertid att alternativa och valfria kurser i dessa
ämnen skall komplettera den magra obligatoriska kosten.
Den största nyheten i förslaget är införande av en tvåårig s k grundläggande rättsutbildning. Studierna för denna ”etappavgång” skall sammanfalla med de normalajuridiska studierna till och med tredje terminens första hälft (civilrätt A). Därefter kan
de studerande välja en arbetsrättslig, en civilAr5
Valfria kurser
rättslig, en ekonomisk-skatterättslig eller en
20 förvaltningsrättslig inriktning för sina stuMan kan först och främst notera, att förändringarna inte är revolutionerande. Den juridiska introduktionskursen utgör i huvudsak
en utvidgad version av den propedeutiska
kursen. Delningen av offentlig rätt på
dier under en och en halv termin. Avsikten
är därvid att de skall utnyt~a befintliga obligatoriska eller alternativa kurser inom vederbörande ämnesområden. Införandet av
denna studiegång har kritiserats våldsamt,
inte minst av de studerandes organisationer
och företrädare.
UKÄ-förslaget innebär inga revolutioner i
vad avser tjänstestrukturen vid juridisk fakultet, även om ämbetet föreslår en viss successiv omrubricering av vissa professurer.
Samtidigt är det uppenbart att de juridiska
fakulteterna i framtiden knappast kommer
att kunna tillgodose det kraftigt ökade kravet på intensiv undervisning och differentierade kurser utan att inrätta universitetslektorat
Avgörande för den nya utbildningsordningens utfall blir naturligt nog resursfrå-
gan. UKÄ förklarar med rätta att en reell reform med oförändrad resursnivå är en
omöjlighet. Den förstärkning man föreslår
utgör cirka 50 % i förhållande till nuläget.
Det kan låta betydande, men om man betänker utgångspunkterna och jämför med förhållandena i flertalet europeiska och ameri- 175
kanska stater är det i själva verket en ytterligt blygsam förstärkning. Härtill kommer
att UKÄ arbetat med hypotesen, att tillträ-
det till utbildningen skall vara spärrat och att
antalet nyinskrivna juris studerande varje år
skall vara väsentligt lägre än idag. Brister
denna förutsättning, är förstärkningen
omärklig.
Den Fälldinska regeringen föreslår att
den nya studieordningen skall börja tillämpas den l januari 1978. Fristen för organisatoriska och utbildningsmässiga förberedelser är mycket knapp, och entusiasmen inför
förändringen bland de juridiska fakulteternas lärare och studerande måste betecknas
som sval. Samtidigt kräver rättvisan att man
jämför det slutliga resultatet med vissa bland
de vildvuxna ideer och förslag som hotat under utredningstiden. Det kunde ha blivit betydligt värre …
174
Den nya juristutbildningen består av följan- konstitutionell rätt i början av studierna och
förvaltningsrätt i slutet motsvarar i själva
verket 1935 års oroning. liksom ”rättstekniken”, en utbrytning ur den allmänna rättslä-
de ämnen (kurser):
År l
Juridisk introduktionskurs
Rättsteknik (dvs elementär
kunskap om rättskällorna
och deras användning)
Rättshistoria och rättssociologi
Ekonomi (både national- och företagsekonomi)
Offentlig rätt
Rätt och samhälle
År2
Civilrätt A (avtalsrätt m m)
Civilrätt B (familjerätt m m)
Civilrätt C (fastighetsrätt m m)
Civilrätt D (arbets- och associationsrätt m m)
År]
Straffrätt
Processrätt
Förvaltningsrätt
S k alternativa kurser
i föregående ämnen
År4
Finansrätt
Alternativa kurser i föregående
ämnen
Internationell rätt
Allmän rättslära med
rättsinformatik
Valfria kurser
År5
Valfria kurser
poäng
10
2
8
8
8
4
10
10
10
10
10
10
10
10
10
10
7
8
5
ran, onekligen till syfte och inriktning på-
minner om 1935 års ’juridisk encyklopedi”.
Rättshistorien har räddats – det var en hård
strid – om ock i beskuret skick och i förening med rättssociologi. Ekonomiämnena
är däremot hårt drabbade. Dessa ämnens fö-
reträdare har ifrågasatt möjligheten att överhuvudtaget meddela en meningsfull undervisning inom den anvisade ramen. ”Rätt och
samhälle” slutligen är en nyhet, om vars värde diskussionen varit häftig. Avsikten är att
detta skall vara ett ”tematiskt” studium av
något speciellt aktuellt problem.
I fråga om de senare studieåren har framför allt beskärningen av straff- och processrätten väckt oro. Förhoppningen är emellertid att alternativa och valfria kurser i dessa
ämnen skall komplettera den magra obligatoriska kosten.
Den största nyheten i förslaget är införande av en tvåårig s k grundläggande rättsutbildning. Studierna för denna ”etappal’-
gång” skall sammanfalla med de normalajuridiska studierna till och med tredje terminens första hälft (civilrätt A). Därefter kan
de studerande välja en arbetsrättslig, en civilrättslig, en ekonomisk-skatterättslig eller en
20 förvaltningsrättslig inriktning för sina studierunder en och en halv termin. Avsikten
Man kan först och främst notera, att föränd- är därvid att de skall utnyttja befintliga obiiringarna inte är revolutionerande. Den juri- gatoriska eller alternativa kurser inom vediska introduktionskursen utgör i huvudsak derbörande ämnesområden. Införandet av
en utvidgad version av den propedeutiska denna studiegång har kritiserats våldsamt,
kursen. Delningen av offentlig rätt på inte minst av de studerandes organisationer
STIG STRÖMHOLM:
En ny juristutbildning
Professor Stig Strömholm granskar i denna
artikel den del av den nya högskolereformen,
som avserjuristutbildningen. Han konstaterar attjuristutbildning är och även ifortsättningen skallförbli den billigaste utbildningen vid universiteten. Troligen kommer den
dock att kräva ökade resurser, om intefakulteterna blir spärrade. De nyaförslagen bygger i stort sett på den gamla ordningen. Men
vissaförändringar finns, bland annat en
viss uppdelning av studierna efter tredje terminen. Nyhetens ursprung tycks stammafrån
en socialdemokratisk chefstjänsteman inom
TCO, och den skall genomföras trots att denna studiegång kritiserats våldsamt, inte
minst av de studerande själva.
Mätt med de mått som måste komma till användning när man vill söka inregistrera de
svenska utbildnings-”reformernas” fladdriga
feberkurva kan juristutbildningen betecknas
som en tämligen gynnad patient; den har
länge undgått kvacksalvarnas hästkurer.
Också har den kakofoni av tjattrande charlataner och klagande offer, som i tjugo år stått
högljudd kring de filosofiska fakulteternas
plågobädd, i huvudsak uteblivit i fråga om
juristutbildningen. Tystnaden har varit misstänkt lik hälsans stillatigande. Sant är att
denna hälsa varit den fattige mannens.
Bland svenska högskoleutbildningar har
den juridiska vid nyligen företagna undersökningar visat sig vara den i särklass billigaste: enligt 1968 års utbildningsutredning
kostade år 1972 en juris studerande det allmänna 3 000 kronor per år (mot 14 000 för
en teknolog, 6 000 för en socionom, 25 000
för en medicinare, mellan 4 000 och 5 000
för en humanist).
De stora förändringarna i juristutbildningen under vårt århundrade markeras av
åren 1904, 1935 och 1958. Vid den första av
_dessa reformer försvann juridikofilen, den
sista lämningen av den medeltida ordning
enligt vilken en filosofisk examen fordrades
för tillträde till de ”högre” fakulteterna. År
1935 tillkom en ämnesindelning och studieordning, som i huvudsak förblev orörd vid
1958 års mindre ingripande reform. De viktigaste nyheterna i 1958 års ordning var dels
den ökade betydelse som tillerkändes ekonomiämnena (nationalekonomi och företagsekonomi), dels inrättande av examensämnet
”tillämpade studier”. Avsikten var att varje
studerande under den sista av de nio termi- 169
ner studierna planenligt borde omfatta skul- Därmed skall förvisso inte sägas, att denna
le utarbeta en större uppsats, ett slags ”exa- utbildning varit eller är idealisk. Mäter man
mensarbete”. Till denna anordning, med produkt mot kostnad, vilket kanske är etl
dess krav på självständigt arbete, knöts stora alltför enkelt betraktelsesätt, finns det emelförhoppningar, som emellertid knappast lertid knappast anledning att underkänna
kan sägas ha infriats, då det snart medgavs verksamhetens bedrivande eller resultat.
de studerande att byta ut ämnet ”tillämpade
studier”mot en termins elementära studier
vid annan fakultet.
Den normala studiegången enligt 1958 års
ordning, som alltjämt är gällande, omfattar inom de nio terminernas ram först en
propedeutisk kurs om cirka sex veckor, därefter tretton ämnen av varierande omfång:
rättshistoria, nationalekonomi med företagsekonomi (tillsammans cirka en termin), civilrätt I, II och III (tillsammans cirka två och
en halv terminer), straffrätt, processrätt, offentlig rätt (med ämnesdelarna statsrätt och
förvaltningsrätt), folkrätt, finansrätt, internationell privaträtt, allmän rättslära och tilllämpade studier. De studerande har en viss
frihet att läsa ämnena i annan ordning. Varje ämne tenteras separat, numera så gott
som undantagslöst skriftligen. Man har tillå-
tits behålla så antediluvianska vidunderligheter som graderade betyg, vilka till råga på
eländet ännu betecknas med sina latinska
namn: Cum laude, Non sine laude, Approbatur …
Med undantag för normal hatpropaganda
i vulgärpressen, enstaka förlöpningar av socialdemokratiska statsråd och ”kritiska” uttalanden av underkända eller vänsterfrälsta
studerande torde det ha rått en ganska hög
grad av enighet om att den svenskajuristutbildningen varit och är någorlunda adekvat
för de uppgifter den avser att förbereda för.
Problem for undervisningen
Ett par problem har framför alltefter 1960-talets lavinartade utveckling av studerandeantalet – i Uppsala fanns 1945 drygt 600 juris
studerande, 1955 inemot 700, 1965 cirka
850, 1970 bortåt 2 000 och 1975 cirka l 400
– visat sig särskilt svårbemästrade. Det ena
är den reella studietidens förlängning. Det
är alltmer sällsynt att de planenliga 4 1/2
åren räckt till, och studietider överstigande
sex år är inte ovanliga. Det andra är det mycket stora bortfallet av studenter under de
första två åren. Siffran har hållit sig omkring
35-40 procent.
Inför dessa problem kan fria bedömare
dra olika slutsatser. En sådan är följande:
tillträde till juridiska studier är i praktiken
helt ospärrat för gymnasiets produkter;
dessa är tre gånger så många som för 25 år
sedan; studierna omfattar i huvudsak sådant
som alls inte studerats i skolan och innefattar
därför nyheter, som kan avskräcka; det som
skall inläras är inte alltid helt lätt, och kraven
på självverksamhet är betydande. Ett fyrtioprocentigt bortfall skulle då kunna framstå som tämligen naturligt – som ett uttryck
för att de juridiska fakulteterna fått och nödgats lösa den ofrånkomliga men impopulära
uppgiften att skilja mellan dem som lämpat
sig för studierna och dem som inte gör det.
l
l
l
170
Så långt de fria bedömarna. Till deras
krets hör som bekant inte jämlikhetens utbildningspolitiska trosvittnen, som dominerat och låt vara något mindre högljutt alltjämt dominerar maktpositionerna. Om inte
varje medlem av en osovrad skara kan genomföra studierna planenligt, ligger enligt
dessa felet axiomatiskt hos studieorganisationen, lärare och i sista hand uppställda kunskaps- och färdighetskrav. Eftersom varje
tvivel på adepternas förmåga är förbjudet,
heter botemedlen mer undervisning, mer
grupparbete, avskaffande av betyg och helst
också kunskapskontroller.
Åren närmast efter 1958 års reform genomfördes en icke obetydlig personell förstärkning av de juridiska fakulteterna, men
dels kom den antalsmässiga explosionen efter l965 alla beräkningar att slå slint, dels
fördröjdes upprustningen snart för att helt
gå i stå omkring 1970. Efter den tiden har
de juridiska fakulteterna överhuvudtaget inte tillförts några nämnvärda resursökningar.
Inte heller har de blivit delaktiga av den ”automatik” – den automatiska anpassning av
anslagen efter studerar.detillströmningen –
som kännetecknat de filosofiska fakulteterna. Ett resultat har blivit att undervisningsintensiteten med det stora studentantalet blivit
låg; det är ett annat sätt att uttrycka de juridiska studiernas exceptionella billighet. Om
nu undervisning överhuvudtaget är till nå-
gon nytta på akademisk nivå – och med de
studievanor som den nya skolans elever bibragts, liksom den genomsnittliga intellektuella nivå som den successiva tredubblingen
av studentantalet under 25 år rimligtvis
medfört, är det sannolikt att skolmässig un- .dervisning faktiskt blivit nödvändig – torde
alla bedömare, oavsett utgångspunkterna,
kunna enas om att en intensifierad undervisning åtminstone i någon mån kan bidraga
till att släpa ett något större antal elever genom studiegången.
En sista kommentar till 1958 års resursmässigt aldrig fullt ut genomförda studieordning. Redan innan den infördes, riktades från många håll kritik mot de juridiska
studierna därför att de var alltför fattiga på
samhällsvetenskapliga inslag liksom överhuvudtaget på sådana element, som kunde ge
de blivande juristerna en mer jordnära och
realistisk kunskap om det samhälle i vilket
de skulle verka. Den dos av samhällsvetenskap, som 1958 års utredningsmän gav, hänförde sig väsentligen till ekonomiämnena,
som fick en betydande förstärkning. Företagsekonomi var i 1950-talets intellektuella
klimat ”samhällstillvänt”. Man kan lätt ironisera över modets växlingar: det är kanske
ännu en överdrift att påstå, att företagsekonomin betraktas som asocial, men otvivelaktigt är det andra samhällsvetenskapliga insikter som står högst i kurs. Strävan efter att integrera sådana insikter med de juridiska studierna var vid sidan av kravet på intensifierad undervisning en utgångspunkt, när en
av U 68:s talrika undergrupper satte igång
med att förbereda förändringar i juristutbildningen.
U 68 om juristutbildningen
Det skall genast sägas, att denna undergrupp utförde ett arbete, som med hänsyn
till direktiv, utgångspunkter och ”det politiskt möjliga” mot 1960-talets slut måste betecknas som självständigt, gediget och förnuftigt – med en viktig reservation, som jag
strax skall återkomma till.
Utredningsresultatet framlades i betänkandet ”Högskoleutbildning – juristlinje,
förvaltningslinje och social linje” (SOU
1973: 59), som remissbehandlades under
1974 och därvid mötte ett övervägande erkännsamt mottagande.
Väsentligt intensivare undervisning och
ökat samhällsvetenskapligt stoff var som redan påpekats två självklara ledmotiv i betänkandet. En tredje fördes med kraft fram:
det var strävan att inom ramen för en enhetlig juristutbildning, avsedd att ge full kompetens för alla juridiska banor, möjliggöra
en långtgående differentiering efter de studerandes intresse och yrkesplaner. Under
gällande studieordning föreligger valfrihet
egentligen endast beträffande den nionde
terminens ”tillämpade studier”; i övrigt är
ämnessammansättningen låst. U 58 ville behålla nio terminers studietid men reducerade det gemensamma, för alla obligatoriska
lärostoffet till sex terminer. Inte mindre än
tre terminer skulle ägnas åt s k valfria och alternativa kurser. På denna punkt var remissopinionen delad. Med vissa undantag dominerade dock ståndpunkten, att det gemensamma obligatoriska stoffet beskurits alltför
kraftigt.
Den nyss gjorda reservationen beträffande kvaliteten i U 58:s arbete i fråga om juristutbildningen hänför sig till de ekonomiska
beräkningarna. Dessa syftade visserligen till
att höja resursnivån med cirka 50 %, men de
hade en i hög grad skissartad karaktär och
171
blev också föremål för omfattande kritik.
Det torde idag inte vara någon överdrift att
säga, att U 58-gruppen var en smula sangvinisk när det gällde möjligheten att med en
sådan i och för sig betydande förstärkning
uppnå det ambitiösa kurs- och undervisningsprogram man ville skapa.
Efter remissbehandling av U 58-förslaget
uppdrog regeringen i juli 1975 åt universitetskanslersämbetet att i enlighet med vissa
riktlinjer utarbeta en utbildningsplan för juristlinjen och framlägga den i samband med
ämbetets petita för budgetåret 1977-1978.
I dåvarande utbildningsministern Zachrissons direktiv för arbetet ingick bl a följande.
Utbildningen skulle inledas av en ”grundkurs” om högst 40 poäng (dvs ett läsår; det
sedan länge i filosofisk fakultet grasserande
poängsystemet, där l poäng motsvarar en
veckas studier, gjorde här sitt intåg ijuristutbildningen) och i sin helhet omfatta 180 poäng, av vilka alternativa och valfria kurser –
till skillnad från den fasta, för alla gemensamma kärnan av obligatoriska studiemoment – skulle vara högst 50 poäng. Det lades ämbetet om hjärtat att skapa förutsättningar för s k återkommande utbildning och
vidare att tillgodose ”önskemål från olika
grupper i arbetslivet om kortare, särskilt ändamålsinriktad juridisk utbildning”.
Den senast citerade frasen har en förhistoria och konsekvenser, som förtjänar en kort
kommentar. U 58 hade avstått från att framlägga förslag om något slags förkortad juristutbildning. Man hade – rimligt nog – funnit, att något behov härav inte förelåg på arbetsmarknaden. Kanske erinrade man sig
också den gamla kansliexamen, som just var
172
en sådan kortare utbildningsgång och som
avskaffades 1935, då den visat sig inte ha nå-
gon egentlig funktion att fylla.
De sakkunniga remissinstanserna stödde
U 68 i denna bedömning, men i UKÄ:s remissvar intogs en annan attityd. Svaret byggde på ett yttrande av den s k fakultetsberedningen för rätts- och samhällsvetenskaperna,
vars ordförande var – och trots det politiska
regimskiftet alltjämt är – TCO:s socialdemokratiskt engagerade utbildningschef
Iden om en s k etappavgång, en kortare juridisk utbildning med specialinriktning på nå-
gon viss yrkesverksamhet och med möjlighet
att återkomma och fullborda studierna,
framstår otvivelaktigt som ett krav från
TCO-leden eller kanske snarare från organisationens centrala funktionärsskikt. Argumentet, att något behov inte visat sig på arbetsmarknaden, avvisades med att behovet
skulle kunna visa sig, när den ifrågavarande
utbildningen väl kommit till stånd. Detta sätt
att skapa nya utbildningsalternativ i syfte att
i efterhand påverka arbetsmarknaden – ett
förfarande, för vilket utbildningsexperimentets objekt vanligen får betala räkningen –
är inte okänt från de senare årens progressiva utbildningspolitik. I den offentliga debatten om den nya juristutbildningen har den
förkortade utbildningsgången också varit ett
av de främsta tvisteämnena.
I regeringsdirektiven hette det vidare, att
UKÄ borde analysera en förändrad juristutbildning enligt två kostnadsalternativ, av vilka det ena skulle innebära oförändrad kostnadsnivå. Det andra skulle innebära att kostnaderna för juridisk utbildning skulle få stiga till paritet med den billigaste av alla utbildningsvägar vid samhällsvetenskaplig fakultet, dvs från c:a 3 000 kronor per student
och år till c:a 4 500 kronor.
Slutligen ålade regeringen UKÄ dels att
pröva möjligheten att omfördela fasta Ulldervisningsresurser mellan olika ämnen – i
klartext: att dra in professurer i ämnen, som
avsågs krympa, och överföra dem till växande ämnen – dels att undersöka om vissa
tjänster kunde omkonstrueras så att undervis-ningsskyldigheten skulle delas på flera lä-
rosäten. Till sist skulle UKÄ också överväga
om en ökad undervisningsintensitet i vissa
ämnen skulle kunna uppnås genom en successiv omvandling av befintliga professurer
till tjänster som universitetslektor eller forskarassistent.
Lärartjänsterna
Även den sist berörda punkten kräver en
kommentar. Som en följd av 1960-talets antalsmässiga explosion vid de svenska universiteten tillskapades som bekant fr-amför allt
vid de filosofiska fakulteterna i allt större
skala en ny typ av lärartjänster, universitetslektorat, som karakteriserades främst av att
de – till skillnad från de ”klassiska” universitetslärarbefattningarna, professurer och docenturer- utgör rena undervisningstjänster
med en undervisningsskyldighet av inemot
400 timmar per läsår. Den nya, enormt ökade studentpopulationen – vars genomsnittliga förkunskaper och förmåga till traditionella akademiska självstudier naturligt nog innebar en drastiskt sänkt nivå i förhållande
till tidigare förhållanden – krävde en vä-
sentligt intensifierad, skolmässig undervismng. Av ekonomiska skäl ansåg man sig
tvungen att skapa ljänster, ur vilka man kunde ”krama fram” ett maximum av lektionstimmar. Att dessa anordningar så småningom i grunden förändrade hela begreppet
”akademisk undervisning” behöver knappast påpekas.
Vid de filosofiska fakulteterna vållade det
ingen som helst svårighet att besätta de nya
tjänsterna. I första omgången blev dessas innehavare i stor utsträckning professorskompetenta vetenskapsmän, som hade att välja
mellan universitetslektorat och befattningar
inom skolväsendet. Inte heller senare har
det varit svårt att finna sökande till lektoraten; däremot har myndigheternas utnämningspraxis systematiskt inriktats på att gynna sökande med ”pedagogiska meriter”, dvs
i praktiken många ljänsteår i akademisk elementärundervisning, medan vetenskaplig
meritering tillerkänts väsentligt lägre konkurrensvärde. l dag finns i Sverige två helt
skilda universitetslärarbanor: den ena går
via docentur och forskningsinsatser till – i
bästa fall – en slutlig professur; den andra
går från doktorsexamen via vikat·iat och tillfalliga förordnanden till ordinarie universitetslektoraL Av många skäl, som inte kan redovisas här, är detta sannolikt en olycklig utleckling.
De juridiska fakulteterna hade med få undantag avstått från att inrätta och söka medel till lektorat. Å ena sidan ansåg man, på
grundval av vissa erfarenheter, att sådana
tjänster inte kunde attrahera jurister av tillräckligt god kvalitet. Till skillnad från de filo ofiska fakultetema, där den huvudsakliga
alternativkarriären utgörs av skolväsendets
173
lärartjänster, måste man vid juridisk fakultet .
konkurrera med betydligt mer lukrativa och
karriärmässigt attraktiva banor. Å andra sidan har det från juridiska fakulteternas sida
med kraft hävdats, att man inte är beljänt av
ren lektionsundervisning (”lektorsundervisning”) utan med nödvändighet måste eftersträva en problemorienterad och problemlö-
sande undervisningstyp, som regel i form av
seminaneovningar (”professorsundervisning”). Fakulteterna har därför yrkat på att
de resursförstärkningar man behöver måste
tillföras i form av professurer, docenturer
och den nya rekryteringsljänsten forskarassistent. Regeringsdirektiven till UKÄ uppfattades mot denna bakgrund som i hög
grad oroväckande.
Den nya utbildningen
Arbetet inom UKÄ bedrevs med hjälp av två
arbetsgrupper, den s k juristgruppen, med
företrädare för de juridiska fakulteterna,
och den s k arbetsmarknadsgruppen, bestå-
ende av fackförbundsfunktionärer och nå-
gon företrädare för myndigheter och arbetsgivarorganisationer. Dessutom hölls överläggningar med olika intressegrupper. Under utredningsarbetets gång bereddes också
fakulteter och utbildningsnämnder tillfalle
att yttra sig.
Utredningens slutprodukt redovisades på
hösten 1976 i en särskild stencilerad rapport
(UKÄ-rapport 1976: 4). I allt väsentligt har
förslaget accepterats av statsmakterna i den
speciella proposition (1976/77 nr 59) som
framlades i mars 1977 och som innehåller de
delar av U 68-”reformen” som måste underställas riksdagen.
174
Den nya juristutbildningen består av följande ämnen (kurser):
Ar l
Juridisk introduktionskurs
Rättsteknik (dvs elementär
kunskap om rättskällorna
och deras användning)
Rättshistoria och rättssociologi
Ekonomi (både national- och företagsekonomi)
Offentlig rätt
Rätt och samhälle
Ar2
Civilrätt A (avtalsrätt m m)
Civilrätt B (familjerätt mm)
Civilrätt C (fastighetsrätt m m)
Civilrätt D (arbets- och associationsrätt m m)
Ar3
Straffrätt
Processrätt
Förvaltningsrätt
S k alternativa kurser
i föregående ämnen
Ar4
Finansrätt
Alternativa kurser i föregående
ämnen
Internationell rätt
Allmän rättslära med
rättsinformatik
Valfria kurser
poäng
10
2
8
8
8
4
10
10
lO
10
lO
10
lO
lO
10
lO
7
8
5
konstitutionell rätt i början av studierna och
förvaltningsrätt i slutet motsvarar i själva
verket 1935 års ordning, liksom ”rättstekniken”, en utbrytning ur den allmänna rättslä-
ran, onekligen till syfte och inriktning på-
minner om J935 års ’juridisk encyklopedi”.
Rättshistorien har räddats – det var en hård
strid – om ock i beskuret skick och i förening med rättssociologi. Ekonomiämnena
är däremot hårt drabbade. Dessa ämnens fö-
reträdare har ifrågasatt möjligheten att överhuvudtaget meddela en meningsfull undervisning inom den anvisade ramen. ”Rätt och
samhälle” slutligen är en nyhet, om vars värde diskussionen varit häftig. Avsikten är att
detta skall vara ett ”tematiskt” studium av
något speciellt aktuellt problem.
I fråga om de senare studieåren har framför allt beskärningen av straff- och processrätten väckt oro. Förhoppningen är emellertid att alternativa och valfria kurser i dessa
ämnen skall komplettera den magra obligatoriska kosten.
Den största nyheten i förslaget är införande av en tvåårig s k grundläggande rättsutbildning. Studierna för denna ”etappavgång” skall sammanfalla med de normalajuridiska studierna till och med tredje terminens första hälft (civilrätt A). Därefter kan
de studerande välja en arbetsrättslig, en civilAr5
Valfria kurser
rättslig, en ekonomisk-skatterättslig eller en
20 förvaltningsrättslig inriktning för sina stuMan kan först och främst notera, att förändringarna inte är revolutionerande. Den juridiska introduktionskursen utgör i huvudsak
en utvidgad version av den propedeutiska
kursen. Delningen av offentlig rätt på
dier under en och en halv termin. Avsikten
är därvid att de skall utnyt~a befintliga obligatoriska eller alternativa kurser inom vederbörande ämnesområden. Införandet av
denna studiegång har kritiserats våldsamt,
inte minst av de studerandes organisationer
och företrädare.
UKÄ-förslaget innebär inga revolutioner i
vad avser tjänstestrukturen vid juridisk fakultet, även om ämbetet föreslår en viss successiv omrubricering av vissa professurer.
Samtidigt är det uppenbart att de juridiska
fakulteterna i framtiden knappast kommer
att kunna tillgodose det kraftigt ökade kravet på intensiv undervisning och differentierade kurser utan att inrätta universitetslektorat
Avgörande för den nya utbildningsordningens utfall blir naturligt nog resursfrå-
gan. UKÄ förklarar med rätta att en reell reform med oförändrad resursnivå är en
omöjlighet. Den förstärkning man föreslår
utgör cirka 50 % i förhållande till nuläget.
Det kan låta betydande, men om man betänker utgångspunkterna och jämför med förhållandena i flertalet europeiska och ameri- 175
kanska stater är det i själva verket en ytterligt blygsam förstärkning. Härtill kommer
att UKÄ arbetat med hypotesen, att tillträ-
det till utbildningen skall vara spärrat och att
antalet nyinskrivna juris studerande varje år
skall vara väsentligt lägre än idag. Brister
denna förutsättning, är förstärkningen
omärklig.
Den Fälldinska regeringen föreslår att
den nya studieordningen skall börja tillämpas den l januari 1978. Fristen för organisatoriska och utbildningsmässiga förberedelser är mycket knapp, och entusiasmen inför
förändringen bland de juridiska fakulteternas lärare och studerande måste betecknas
som sval. Samtidigt kräver rättvisan att man
jämför det slutliga resultatet med vissa bland
de vildvuxna ideer och förslag som hotat under utredningstiden. Det kunde ha blivit betydligt värre …
174
Den nya juristutbildningen består av följan- konstitutionell rätt i början av studierna och
förvaltningsrätt i slutet motsvarar i själva
verket 1935 års oroning. liksom ”rättstekniken”, en utbrytning ur den allmänna rättslä-
de ämnen (kurser):
År l
Juridisk introduktionskurs
Rättsteknik (dvs elementär
kunskap om rättskällorna
och deras användning)
Rättshistoria och rättssociologi
Ekonomi (både national- och företagsekonomi)
Offentlig rätt
Rätt och samhälle
År2
Civilrätt A (avtalsrätt m m)
Civilrätt B (familjerätt m m)
Civilrätt C (fastighetsrätt m m)
Civilrätt D (arbets- och associationsrätt m m)
År]
Straffrätt
Processrätt
Förvaltningsrätt
S k alternativa kurser
i föregående ämnen
År4
Finansrätt
Alternativa kurser i föregående
ämnen
Internationell rätt
Allmän rättslära med
rättsinformatik
Valfria kurser
År5
Valfria kurser
poäng
10
2
8
8
8
4
10
10
10
10
10
10
10
10
10
10
7
8
5
ran, onekligen till syfte och inriktning på-
minner om 1935 års ’juridisk encyklopedi”.
Rättshistorien har räddats – det var en hård
strid – om ock i beskuret skick och i förening med rättssociologi. Ekonomiämnena
är däremot hårt drabbade. Dessa ämnens fö-
reträdare har ifrågasatt möjligheten att överhuvudtaget meddela en meningsfull undervisning inom den anvisade ramen. ”Rätt och
samhälle” slutligen är en nyhet, om vars värde diskussionen varit häftig. Avsikten är att
detta skall vara ett ”tematiskt” studium av
något speciellt aktuellt problem.
I fråga om de senare studieåren har framför allt beskärningen av straff- och processrätten väckt oro. Förhoppningen är emellertid att alternativa och valfria kurser i dessa
ämnen skall komplettera den magra obligatoriska kosten.
Den största nyheten i förslaget är införande av en tvåårig s k grundläggande rättsutbildning. Studierna för denna ”etappal’-
gång” skall sammanfalla med de normalajuridiska studierna till och med tredje terminens första hälft (civilrätt A). Därefter kan
de studerande välja en arbetsrättslig, en civilrättslig, en ekonomisk-skatterättslig eller en
20 förvaltningsrättslig inriktning för sina studierunder en och en halv termin. Avsikten
Man kan först och främst notera, att föränd- är därvid att de skall utnyttja befintliga obiiringarna inte är revolutionerande. Den juri- gatoriska eller alternativa kurser inom vediska introduktionskursen utgör i huvudsak derbörande ämnesområden. Införandet av
en utvidgad version av den propedeutiska denna studiegång har kritiserats våldsamt,
kursen. Delningen av offentlig rätt på inte minst av de studerandes organisationer