Stig Strömholm; Folkrörelserna och makten
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
STIG STRÖMHOLM:
Folkrörelserna och makten
Professor Stig Strömholm i Uppsala har tagit
initiativet till och hållit samman den serie av
artiklar om korporativismen, som Svensk
Tidskrift publicerar i detta häfte. I denna inledande artikel diskuterar hanfolkrörelserna som politisk maktapparat. Han ger några
drastiska exempel på hur makt utövas. Den
slutsats han läggerfram blir den, attfolkrö-
relserna måste ägna tid åt att ompröva sig
själva, om de inte skallfortsätta ”i den
osminkat östeuropeiska riktning som de meidnerskaförslagen innebär.”
Sedan statsminister Palme 1969 – övertog
ledningen av det socialdemokratiska partiet,
har detta fått vidkännas en högst markant
Lillbakagång bland väljarna. Det vore pedantiskt att söka formulera denna återgång i exakta siffror – faktorer, som är främmande
för opinionsutvecklingen, har spelat eller
kan ha spelat en marginell roll – men det
förefaller vara ett rimligt påstående, att partiet kan anses ha förlorat mellan 25 och 29
mandat i riksdagen och mellan 250 000 och
300 000 väljare.
Partiets roll i den offentliga debatten och
opinionsbildningen utanför den monopoliserade sektorn har i varje fall inte förstärkts.
Inom vissa opinionsmässigt viktiga grupper
– t ex universitets- och studentvärlden – har
partiet på flera håll nära nog utraderats.
I ett samhälle, där valresultat och fri debatt i enlighet med den idealtypiska, väl fungerande demokratins principer och ideal vore de främsta mätarna på en organiserad
grupps ställning och inflytande borde denna
utveckling innebära, att socialdemokratins
intlytande i stort skulle ha genomgått motsvarande minskning. Ingen vaken, någorlunda välplacerad iakttagare av den svenska
scenen torde emellertid förneka, att det förhåller sig precis tvärtom. På ett svåran.tlyserat men påtagligt sätt har sådana iakttagare
uppfattat utvecklingen så att socialdemokratin inte blott befinner sig i en ständig,
jämn framryckning längs tidigare valda vä-
gar utan därutöver är i färd med att bryta in
på nya områden och med att installera sig
_för gott, som om en politisk maktväxling inte
längre vore möjlig.
Valsiffrorna är ovedersägliga. Men jag
tror man vågar påstå;-att det mer omätbara
intrycket av en rörelse i motsatt riktning är
lika korrekt. Det borde vara möjligt att genom lämpligt utformade enkätundersökningar få ett någorlunda acceptabelt empiriskt underlag för det intrycket. Jag utgår i
det följande från att det är riktigt.
Att socialdemokratin ryckt fram (eller åtminstone tycks ha ryckt fram) på en rad
punkter, trots att partiet trängts tillbaka i de
hänseenden som borde vara utslagsgivande,
beror på att partiet förstärkt sitt grepp över
två maktapparater – den offentliga förvaltningen och de s k folkrörelserna – och att
dessa apparater samtidigt har väsentligt utökat sitt inflytande över samhällslivet i stort.
Vad beträffar förvaltningen, skall i sanningens namn sägas, att socialdemokratin
förhållit sig utomordentligt anständigt under mycket lång tid. Politiska utnämningar
och politiska belöningar har hållits på en acceptabel nivå mycket länge t o m inom statsdepartementen. Skälen behöver naturligtvis
inte vara enbart trohet mot spelreglerna: ännu för ett par årtionden sedan hade rörelsen
alltjämt ont om användbart folk och hyste en
viss misstro till tjänstvilliga medarbetare ur
de traditionellt borgerliga ämbetsmannaleden. Inte heller behöver den (med viss reservation sagt) alltmer framträdande politiseringen av förvaltningen enbart bero på bristande trohet mot spelreglerna: det finns fler
välutbildade socialdemokrater att välja
bland, och naturligt nog söker sig sådana
som sympatiserar med den förda politiken
särskilt gärna till dess maktcentra i departement och verk. Men sannolikt har de mer
trosvissa, mer hänsynslösa och mer segerva- 263
na unga socialistiska akademiker, som låter
sina röda knappnålshuvuden glänsa i maktens korridorer, en annan syn på skiljelinjen
mellan politik och offentlig tjänst än såväl
deras företrädare som äldre socialdemokrater. Vid ett regimskifte är det inte blott de av
rörelsen belönade ambassadörerna och generaldirektörerna utan ett betydligt bredare
skikt som kommer att vålla problem. Man
vill livligt hoppas, att oppositionen har uttänkt någon plan och några förnuftiga principer för att möta dessa svårigheter.
Maktapparaten
Den andra maktapparat, med vars hjälp socialdemokratin kan möta väljarnas sjunkande entusiasm med en viss tillförsikt, är de s k
folkrörelserna.
Det vore självfallet vanvettigt att betrakta
hela det stora organisationskomplex som
kallas ”folkrörelser” som en maktapparat,
avsedd att perperuera det socialdemokratiska maktinnehavet. Detta är tvärtom naturligtvis endast vad man brukar kalla en indirekt, latent funktion. Folkrörelsernas främsta medvetna syften är att främja medlemmarnas intressen i olika hänseenden, och deras konstruktion fyller dessutom merendels
(med en del viktiga begränsningar) säkert internt de krav som kan ställas på ”demokratiska” organ, vad det nu riktigt innebär utanför den politiska sektorn.
Det vore emellertid lika vanvettigt att bortse från att folkrörelserna på en rad olika sätt
framgångsrikt kan fylla funktionen av maktapparater i förbund med den socialdemokratiska rörelsen och att de i så fall har –
264
och i allt högre grad håller på att få – mycket goda förutsättningar att i termer av
”samhällelig makt” drastiskt reducera de allmänna valens genomslagskraft.
Är det riktigt, att socialdemokratin skjutit
fram sina positioner på det sätt som här på-
ståtts, och har det skett genom de offentliga
och de korporativa apparaterna, kan man
konstatera att socialdemokraterna trots allt
har gjort en från de demokratiska ideologiernas synpunkt något tvivelaktig affär: de
har bytt ut trupp mot stabspersonal (många
bönder mot några löpare, om man vill tala
schackspråk). Det tycks emellertid ännu så
länge vara en god affär, och säkert är –
ideologerna får sedan säga vad de vill – att
sååana byten för det mesta lönar sig intill en
viss, ännu säkert avlägsen gräns.
Betyder nu detta, att folkrörelserna utgör
en fara – en fara, varvid en politiserad byrå-
krati skulle vara den andra – för demokratins funktionsduglighet?
Hur makten utövas
Vad är en folkrörelse? Det förvillande och
besvärliga med den frågan är att folkrörelserna isjälva verket uppträder i så olika skepnader på så många plan. Inskränker man sig
till erfarenheter från ett enda av dessa, blir
bilden falsk – orättvis, ofullständig eller
skönmålande.
På bottenplanet: den entusiastiske lokale
sekreteraren, som i ur och skur cyklar med
stenciler till medlemmarnas brevlådor för
att försöka locka de tröga och ointresserade
till ett möte, som måste äga rumjust samma
kväll som TV bjuder på landskamp eller den
kommunalt finansierade ungdomsgården
lockar med en topporkester. Det gäller att
spara porto och att vinna själar. Eller den
strävsamme kassören, som stretar för att få
in en liten blänkare i lokalpressen för att slippa offra föreningens magra kassa på en annons. Eller de frivilliga och oavlönade ordningsvakterna eller fanbärarna, som lyckas
få en timmes ledig!”> et för att kunna paradera med standaret vid en gammal medlems
begravning.
Så länge man håller sig till det planet –
och vill man vara rättvis, måste man bereda
det en betydande plats i bilden – ja, då
handlar det verkligen om folkrörelser, om
små öar av gemenskap och illa lönad strä-
van. Ännu så länge har många av de ledande
i de stora organisationerna gått igenom den
ekluten, och det är många dagar och kvällar
av denna glanslösa och sega kamp som de
har inför ögonen, när de talar om ”sin” rö-
relse. Det är inte förvånande, att de kan bli
upprörda, när akademiska debattörer betecknar denna som ”maktapparat” eller ”fara för demokratin”.
Vi höjer oss till ett annat plan. Chefen för
den lokala myndigheten eller det medelstora
företaget håller informella överläggningar i
frågan hur man skall finna ett lämpligt arbete åt en svårplacerad anställd, vars arbetsplats skall organiseras om eller läggas ned
men som på grund av reglerna om anställningstrygghet bör beredas annat arbete. I
överläggningarna deltar en representant för
den fackliga organisation, till vilken den ifrå-
gavarande anställde normalt skulle höra.
Omplaceringsfrågan är besvärlig; den anställde har en starkt specialiserad utbildning
och yrkeserfarenhet, som inte lätteligen kan
utnyt~as adekvat på annat håll. Diskussionen tar tid. ”jag har ju förstås en ide”, säger
chefen, ängsligt skämtsam, ”men jag begriper att facket kommer att bråka om det.” –
”Hur är det förresten”, undrar den facklige.
”Är han organiserad?” – ”Nej.” – ”Då får
det vara färdigtrasslat. Du kan göra vad du
vill. Jag skiter i honom.”
Jag skulle inte ha vågat återge exemplet,
om det inte varit sant och om jag inte varit
närvarande. Det är emellertid lätt att utbyta
”fackligt organiserad” mot ”medlem av hyresgästföreningen” osv i det oändliga. Det är
inte svårt att återfinna drag av maktapparat,
beroende och i värsta fall förtryck i den bilden.
Ytterligare ett steg uppåt. Myndigheten A
skall avge remissyttrande över ett lagförslag,
som ligger i periferin av myndighetens arbetsområde. I styrelsen sitter dels en representant för en stor löntagarorganisation,
dels en företrädare för de anställda – en
hierarkiskt lägre funktionär i samma organisation. Förslaget berör inte i något hånseende mynclighetens interna verksamhet och
påverkar inte arbetsförhållandena. Men det
har allmänpolitiska implikationer och är
omstritt. Låt oss antaga, att politiskt aktiva ledande figurer i den berörda löntagarorganisationen har gjort bestämda uttalanden i frå-
gan. Syftet med det svenska remissväsendet,
försåvitt gäller myndigheter, domstolar och
verk, kan inte rimligtvis vara att de allmänpolitiska värderingar, som råkar dominera
bland de ledande och de handläggande,
skall få ett starkare genomslag än motsvarande politiska värderingar hos vilken annan li- 265
kastor väljargrupp som helst. Vad man förväntar sig av remisskrivande myndigheter är
erfarenhet, sak- och författningskunskap
och praktiska, hanteringsmässiga överväganden. Genom de två representanterna för organisationen i styrelsen – kanske de enda,
som valt linje i politiskt hänseende och på
politiska grunder och som därför genom sitt
samfällda agerande är mångdubbelt starkare än de andra – får de politiska ideer som
företräds av organisationens ledargrupp en
effekt, som från de demokratiska och rättsstatliga ideologiernas synpunkt saknar legitimitet. De 500 000 eller l 500 000 organisationsmedlemmarna runt om i landet – dessa
som gör organisationen ”tung” och dess talesmän mäktiga – får oåtsporda göra ~änst
som slagträn i en uppgörelse, om vilken de
sannolikt är helt okunniga.
Man skulle kunna gå vidare. Det översta
planet är organisationens ordförande-, förbundsordförande- och chefs~änstemannani?-
vå. Vi befinner oss mycket nära den svenska
stegens högsta topp. Är maktutövningen här
alltid legitimerad?
Vi-andan
Då vi återvänder till frågan vad folkrörelserna är, måste svaret bli nyanserat för att vara
sant. De spänner över allt det som här glimtvis och rapsodiskt har belysts. Internt är de
– med undantag i detalj som inte kan tas
upp i detta sammanhang- uppbyggda efter
principer, som i allt väsentligt är lånade från
den representativa politiska demokratin. Att
de har ”pampar” och att de dras med de problem som passiva och tröga medlemmar ut- 266
gör, detta utgör inte någon avgörande invändning mot deras konstruktion; sådant
kommer ingen demokratisk organisation
förbi.
Lika litet kan man med fog invända, att
den formellt demokratiska interna konstruktionen inte ger hela sanningen; vad som slår
den utomstående bedömaren är att medlemmarna är utsatta för ett starkt socialt tryck,
en ”vi-anda”, som tar sig uttryck i starka disciplin- och lojalitetskrav gentemot ”vårt folk”
och en viss misstänksam aggressivitet mot yttervärlden. Historiskt sett är dessa attityder
lättbegripliga; folkrörelserna var från början de missgynnades tillflyktsorter, de fick ej
sällan pröva på motverkan från övriga delar
av samhället och de omfattades begripligt
nog med en emotionell värme, som sammanhängde med att de ~änade och uppfattades
som stödjepunkter för en ny och livsviktig
gemenskap.
Den utomstående betraktaren kan samtidigt knappast underlåta att fråga sig om inte
de historiskt givna och begripliga ”vi-ochdom-”attityderna har frusit fast på ett sätt,
som inte svarar mot de berörda gruppernas
och organisationernas reella ställning i det
svenska samhället av idag, och om inte detta
ideologiska arv riskerar att bli antingen ett
självändamål -en stämning, som på allt svagare grunder kan mobiliseras och utnyttjas i
politiska syften, som inte längre är självklart
sammankopplade med rörelsernas egna mål
och funktioner – eller en verklighetsbeslö-
jande troslära. Det är påfallande i hur hög
grad ”folkrörelseideologin” kan på ett förrä-
diskt sätt brukas i direkt politiskt syfte.
Gemensam kurs
Framför mig har jag en publikation, ”Gemensam kurs” utgiven av Vi-skolan som underlag för KF:s konsumentkongress hösten
l 976. Boken skall användas av studiecirklar,
som avses behandla konsumentorganisationernas framtida roll. Den är intressant inte
minst därför att den sålunda hör hemma inom den del av ”Folkrörelsesverige”, som i
det längsta förklarat sig vilja iaktta en åtminstone principiell politisk neutralitet.
Folkrörelserna, heter det inledningsvis (s 6),
är ett medel att förbättra konsumenternas
ställning och få ett bättre samhälle för oss alla. För att detta skall vara möjligt, krävs
emellertid en ”gemensam kurs”, och det är
denna man vill diskutera. ”Den stora frågan
är”, förklarar författarna, ”hur skall vi fördela arbetsuppgifterna – mellan de stora
folkrörelserna? – mellan folkrörelser, stat
och kommun?”
Det är inte svårt att konstatera, att det valda historiska perspektivet innebär att Sveriges moderna historia är dess folkrörelsers,
närmare bestämt deras som stått och står arbetarrörelsen nära. Det kanske mest intressanta i framställningen är den kvardröjande
misstron mot den offentliga apparaten –
mot inrättningar, som borgerliga betraktare
säkert ofta anser i realiteten ha ”övertagits”
av folkrörelsernas politiska medspelare, socialdemokratin. Kommunala bibliotek och
kommunal vuxenutbildning hör till de offentliga institutioner som man betraktar kritiskt. Ett par exempel kan ges.
”De gamla folkbildningsbiblioteken i arbetarrörelsens eller nykterhetsrörelsens
regi var (nämligen) inte bara bibliotek. De
var en träffpunkt för människor med samma livs- eller världsåskådning. Nu rör debatten den funktionen hos biblioteken.
Kan folkbiblioteken också göra människor
politiskt engagerade, få dem att tro på
ideer och arbeta för dem, få dem att erkänna att politik är ett sätt att styra samhällen och att politiken därför är nödvändig? – Svaren på frågorna är väl inte givna. Några frågor ställer man dock genast.
I detta land har vi av tradition anställt personal i kommunerna utan hänsyn till deras politiska åskådning. Betyg och 9änstgöringsår har varit avgörande vid 9änstetillsättningarna. Bibliotekspersonalen har
som regel en utbildning långt över genomsnittet. Högre utbildning har, ända fram i
våra dagar, barn som kommer från de välbeställda klasserna fått. Är det urvalet bra
om man skall ge bibliotekspersonalen i
uppgift att försöka få människor engagerade i samhällsfrågor? Kan f. ö. någon
människa vara effektiv i ett sådant jobb
om hon samtidigt måste vara strängt objektiv? Kan en moderat med övertygelse
tala för behovet av att studera och diskutera låginkomstutredningen? Kan man
övertyga utan att själv vara övertygad eller
trots att man är övertygad motståndare?”
(s 120)
267
tarrörelsens bildningsivrare skulle ha tagit så
lätt på objektiviteten i förmedlingen av en
kunskap, som de ofta betraktade som ett
gott i sig. Men det är tankeväckande att denna argumentation bedömts vara säljbar i en
publikation i av detta slag.
Misstron mot ”samhällets” inskridande på
utbildningsområdet återkommer på tal om
vuxenutbildningen. Fördelningen mellan
samhälle och organisationer är inte klar, heter det (s 125). Somliga vill lämna det som
rör ideer och åskådningar åt studieförbunden, den rena objektiva kunskapsförmedlingen åt skolorna. ”Frågan är dock – finns
det ämnen där inte människo- och samhällssynen slår igenom? Är det inte ändå farligare om ämnen som ytligt sett förefaller helt
neutrala och objektiva innehåller material
som leder i viss riktning? T ex till ett helt kritiskt (förmodligen feltryck för ”okritiskt”;
min anm.) accepterande av en marknadsekonomi?”
På annat ställe tar författarna bladet från
munnen och serverar lösningen utan några
”kritiska” frågor. På tal om boendet konstateras, att det vidtagits en del åtgärder mot
Jag har tillåtit mig detta långa citat eme- markspekulation. ”Men än återstår en del att
dan det är så intressant och talande. Vad göra. Lösningen på sikt är att samhället äger
som är intresseväckande är inte argumenta- marken och att marken upplåtes åt nyt9aren
tionen som sådan, med dess ganska klumpi- mot långsiktiga hyresrätter, s k tomträtter” (s
ga ohederlighet i användningen av termen · 96). Där fick kursdeltagarna rent besked
”engagerad”, som i början betyder ”lidelse- från den politiskt mest neutrala folkrörelfullt engagerad i allmänhet” och i slutet sen!
”troende socialism”, och med dess insinuant
suggestiva glissando fram till den olämpliga
moderate bibliotekarien. Sådant hör snarast Trossamfund
hemma i den unga vänsterns repertoar, och
jag är långt ifrån säker på att den tidiga arbeFrån ”Gemensam kurs” lösgör sig en slutsats, som kan förefalla paradoxal men som
268
säkert är väsentlig för att begripa åtskilligt –
om också inte allt – av folkrörelsernas agerande. l viktiga hänseenden är dessa rörelser reaktionära. De är trossamfund som med
oro ser de troende bli allt ljummare med den
ökade delaktigheten i det principiellt neutrala ”samhället” med dess materiella lockelser.
Tongångarna för tanken till åldrande troshjältar, som suckar över förfallet, sedan kyrkan accepterats av staten, och som i minnet
återkallar den gamla goda tiden – förföljelsernas, trosvisshetens och martyrernas tid.
Konfrontationen med den principiellt ”objektiva” kommunala och statliga apparaten
uppfattas som ett hot.
För bedömare med andra grundläggande
värderingar – och framför allt för sådana
som anser att just denna växande offentliga
apparats neutralitet är ett värde av allra
största betydelse för ett fritt och uthärdligt
samhälle – är den inställning som här kommer till uttryck djupt oroande. Den åskådningsmässigt neutrala förvaltningsapparaten är ett dyrbart resultat av århundradens
befrielsekamp. Man behöver inte söka länge
för att finna avskräckande exempel på hur
det går när nya trosläror bemäktigar sig denna apparat.
Låt oss knyta ihop diskussionen. Å ena sidan ~änstgör folkrörelserna, i första hand
deras ledar- och funktionärsskikt, som ett av
de element med vilkas hjälp det socialdemokratiska partiet stärker sitt grepp över samhället trots vikande väljarsiffror. Det sker genom detta ledar- och funktionärsskikts faktiska makt över medlemmarna och genom
den makt, som de politiska ledarna givit dem
genom att i på senaste år snabbt stigande
omfattning bereda ”folkrörelserna” (och vissa andra organisationer) plats i offentliga organ eller rentav anförtro dem offentliga
uppgifter. Vad som gör denna form av socialdemokratisk infiltration möjlig och effektiv är i första rummet personalunioner och
personlig politisk färg hos organisationsledningarna. Självfallet finns det situationer,
där de intressen folkrörel erna enligt sina
egna målbestämningar har att företräda
sammanfaller med dem som den socialdemokratiska politiken främjar. Här finns således sakliga skäl för stödet, och folkrörelserepresentanternas agerande är ”legitimerat”
åtminstone i relation till de egna medlemmarna. Denna form av legitimation räcker
emellertid inte för att undanröja den brist
på ”demokratisk legitimation” – eller snarare den karaktär av privilegierad överrepresentation – som folkrörelseinflytandet innebär gentemot andra grupper i samhället.
Personalunionerna och de ledande folkrö-
relseföreträdarnas personliga mantalsskrivningsort inom socialdemokratin innebär
emellertid också en uppenbar risk för att
dessa makthavare i alla de frågor, där de har
ett inflytande som inte direkt motsvaras av
medlemmarnas intressen och där medlemmarnas demokratiska kontroll följaktligen
är svag, i själva verket nyt~ar de stora men
passiva medlemsskarorna som slagträn i den
egna socialdemokratiska åskådningens
~änst. Där det är fallet, saknas också den interna legitimationen för agerandet. Mot
denna risk hjälper inte de kontrollmekanismer som folkrörelserna förfogar över; kontrollen sätter in och blir effektiv när organisationen missköter eller misslyckas med
främjandet av de intressen som är centrala
för medlemmarna. Mot ledar- och funktionärsskiktets agerandejust i de frågor som inte berör medlemmarna i högre grad, slår
denna kontroll emellertid slint.
Samtidigt som folkrörelserna låter sig
nyt~as som maktapparat eller bas för maktutövning på det offentliga och politiska området, är de misstänksamma och intoleranta
trossamfund, som anser sig hotade just av
det välfärdssamhället som de varit med om
att skapa men som de nu måste dela med de
”andra” och som till råga på allt tycks hota
att tunna ut trosglöden och förföra det egna
folket.
Ett nytt dilemma
I själva verket förefaller det som om de
svenska folkrörelserna hamnat i ett dilemma, som alla triumferande kyrkor förr eller
senare står inför och som kan uttryckas med
frågan vad det gagnar en människa att vinna
hela världen om hon förlorar sin själ. Hur
högt man än värderar entusiasmen och solidariteten i de tidiga folkrörelserna kan det
inte gärna döljas, att dessa attityder var resultat av yttre, sociala, ekonomiska och ideologiska förhållanden, som helt enkelt har
försvunnit i välfärdssamhället – till stor del
genom folkrörelsernas egna insatser. Vad
man utan vidare vågar hålla för visst är att
folkrörelserna lika litet som andra trossamfund, vilka byggt upp en egen stark organisation, är hågade att frivilligt avskaffa sig
själva ens när betingelserna för deras framväxt och framgång radikalt förändras. Det
är ett väl belagt historiskt fenomen; att star- 269
ka organiserade grupper i det läget brukar
utveckla en intensiv – ofta avledande, inte
alltid rationell – aktivitet för att liva andarna, vidmakthålla den egna positionen och
om möjligt förstärka den.
Perspektivet är tämligen oroande. Bör
LO:s intensiva ”utspelspolitik” med revolutionära förslag om marksocialisering och
löntagarfonder ses i detta ljus? Är det fråga
om drastiska revitaliseringsförsök av en organisation, som uppenbarligen laborerar
med stora svårigheter i förhållandet till de
egna, framför allt yngre, medlemmarna?
Det finns tecken som tyder på att folkrörelserna eller åtminstone vissa bland dem gripits av svindel inför alla yttre framgångar
och inre problem. Händelser sådana som
”transportbasen” Ericsons Spanienresa med
åtföljande förklaringar och förtroendevotum tyder onekligen på en organisation, som
inte riktigt behärskar sin situation och sina
uppgifter.
Det borde finnas mycket starka skäl för de
ledande inom folkrörelserna att ägna mer
tid åt självbesinning och omprövning av
verksamhetsformer, ideologier och mål än
åt fortsatt expansion i den osminkat östeuropeiska riktning som de meidnerska förslagen innebär.
Folkrörelserna i politiken
Helt generellt måste samverkan med den socialdemokratiska politiken innebära en
utomordentligt allvarlig belastning för folkrörelserna. Vid första påseende kan arrangemanget te sig genialt och enbart förmånligt för både parter: politikerna släpper in
270
organisationsfolket i alltfler offentliga beslutsprocesser, organisatonsfolket nyttjar sin
(eller snarare sina medlemmars) ”tyngd” för
att stödja den politiska rörelsen. Tillsammans tar man, valresultaten till trots, ”över”
AB Sverige.
Men även detta ömsesidigt gynnsamma
avtal har sina finstilta klausuler, som binder
båda parter, kanske tyngre än de önskar. I
valåret 1976 torde rörelsens politiska gren
inte enbart glädjas åt att den oundvikligen
sammankopplas med en fackföreningsrörelse, som tycks ha löpt amok och vars snabba
och väldirigerade ”rådslag” i socialiseringsfrågan på kort tid förverkat en stor del av
det kapital av förtroende som organisationen i många årtionden byggt upp.
Fråga är dock om inte folkrörelserna i
längden gör de sämre affärerna. Privilegierna och delaktigheten i maktutövningen lägger för det första på dem ett medansvar,
som kan bli mycket tungt att bära och som
vid en för socialdemokratin ogynnsam politisk utveckling kan förvandla triumferna till
svidande nederlag.
Låsningen till det styrande partiet – och
därmed också till den offentliga maktapparat som detta i allt högra grad gör till sitt redskap – hotar folkrörelsernas identitet: deras
själ, om man så vill. Det är bara inte möjligt
att hålla entusiasmen och solidariteten vid liv
under längre tid, om man i realiteten är
härskare.
Det är också osannolikt, att folkrörelsernas mål och organisationsprinciper i längden kan bevaras intakta, om dessa fortsätter
att förvandlas till fullt integrerade element i
en allomfattande maktapparat. Särskilt uppenbart är det att fackföreningsrörelsen i
den meidnerska framtidsmodellen hamnar i
en dubbelroll, för vilken den alls inte är
konstruerad. Men inte heller bildningsförbund och liknande organisationer är uppbyggda på sådant sätt att de kan uppbära
rollen som element i ett offentligt – dvs i
princip för alla öppet, med tvångsmedel i
stället för frivillighet opererande – utbildningssystem.
Överhuvudtaget är det svårt att föreställa
sig, att folkrörelserna skulle vara beredda att
acceptera de krav – på öppenhet, objektivitet, rättssäkerhetsgarantier och besvärsmöjligheter – som övergången från frivilliga
kamporganisationer till halvoffentliga makthavare i en rättsstat i längden måste medföra. Visserligen tycks f n inom de triumferande kyrkorna råda en häpnadsväckande
aningslöshet i dessa hänseenden. Vill folkrö-
relserna inte bli redskap för en utveckling efter östeuropeiskt mönster, är dessa krav
emellertid oavvisliga.
Folkrörelserna och makten
Professor Stig Strömholm i Uppsala har tagit
initiativet till och hållit samman den serie av
artiklar om korporativismen, som Svensk
Tidskrift publicerar i detta häfte. I denna inledande artikel diskuterar hanfolkrörelserna som politisk maktapparat. Han ger några
drastiska exempel på hur makt utövas. Den
slutsats han läggerfram blir den, attfolkrö-
relserna måste ägna tid åt att ompröva sig
själva, om de inte skallfortsätta ”i den
osminkat östeuropeiska riktning som de meidnerskaförslagen innebär.”
Sedan statsminister Palme 1969 – övertog
ledningen av det socialdemokratiska partiet,
har detta fått vidkännas en högst markant
Lillbakagång bland väljarna. Det vore pedantiskt att söka formulera denna återgång i exakta siffror – faktorer, som är främmande
för opinionsutvecklingen, har spelat eller
kan ha spelat en marginell roll – men det
förefaller vara ett rimligt påstående, att partiet kan anses ha förlorat mellan 25 och 29
mandat i riksdagen och mellan 250 000 och
300 000 väljare.
Partiets roll i den offentliga debatten och
opinionsbildningen utanför den monopoliserade sektorn har i varje fall inte förstärkts.
Inom vissa opinionsmässigt viktiga grupper
– t ex universitets- och studentvärlden – har
partiet på flera håll nära nog utraderats.
I ett samhälle, där valresultat och fri debatt i enlighet med den idealtypiska, väl fungerande demokratins principer och ideal vore de främsta mätarna på en organiserad
grupps ställning och inflytande borde denna
utveckling innebära, att socialdemokratins
intlytande i stort skulle ha genomgått motsvarande minskning. Ingen vaken, någorlunda välplacerad iakttagare av den svenska
scenen torde emellertid förneka, att det förhåller sig precis tvärtom. På ett svåran.tlyserat men påtagligt sätt har sådana iakttagare
uppfattat utvecklingen så att socialdemokratin inte blott befinner sig i en ständig,
jämn framryckning längs tidigare valda vä-
gar utan därutöver är i färd med att bryta in
på nya områden och med att installera sig
_för gott, som om en politisk maktväxling inte
längre vore möjlig.
Valsiffrorna är ovedersägliga. Men jag
tror man vågar påstå;-att det mer omätbara
intrycket av en rörelse i motsatt riktning är
lika korrekt. Det borde vara möjligt att genom lämpligt utformade enkätundersökningar få ett någorlunda acceptabelt empiriskt underlag för det intrycket. Jag utgår i
det följande från att det är riktigt.
Att socialdemokratin ryckt fram (eller åtminstone tycks ha ryckt fram) på en rad
punkter, trots att partiet trängts tillbaka i de
hänseenden som borde vara utslagsgivande,
beror på att partiet förstärkt sitt grepp över
två maktapparater – den offentliga förvaltningen och de s k folkrörelserna – och att
dessa apparater samtidigt har väsentligt utökat sitt inflytande över samhällslivet i stort.
Vad beträffar förvaltningen, skall i sanningens namn sägas, att socialdemokratin
förhållit sig utomordentligt anständigt under mycket lång tid. Politiska utnämningar
och politiska belöningar har hållits på en acceptabel nivå mycket länge t o m inom statsdepartementen. Skälen behöver naturligtvis
inte vara enbart trohet mot spelreglerna: ännu för ett par årtionden sedan hade rörelsen
alltjämt ont om användbart folk och hyste en
viss misstro till tjänstvilliga medarbetare ur
de traditionellt borgerliga ämbetsmannaleden. Inte heller behöver den (med viss reservation sagt) alltmer framträdande politiseringen av förvaltningen enbart bero på bristande trohet mot spelreglerna: det finns fler
välutbildade socialdemokrater att välja
bland, och naturligt nog söker sig sådana
som sympatiserar med den förda politiken
särskilt gärna till dess maktcentra i departement och verk. Men sannolikt har de mer
trosvissa, mer hänsynslösa och mer segerva- 263
na unga socialistiska akademiker, som låter
sina röda knappnålshuvuden glänsa i maktens korridorer, en annan syn på skiljelinjen
mellan politik och offentlig tjänst än såväl
deras företrädare som äldre socialdemokrater. Vid ett regimskifte är det inte blott de av
rörelsen belönade ambassadörerna och generaldirektörerna utan ett betydligt bredare
skikt som kommer att vålla problem. Man
vill livligt hoppas, att oppositionen har uttänkt någon plan och några förnuftiga principer för att möta dessa svårigheter.
Maktapparaten
Den andra maktapparat, med vars hjälp socialdemokratin kan möta väljarnas sjunkande entusiasm med en viss tillförsikt, är de s k
folkrörelserna.
Det vore självfallet vanvettigt att betrakta
hela det stora organisationskomplex som
kallas ”folkrörelser” som en maktapparat,
avsedd att perperuera det socialdemokratiska maktinnehavet. Detta är tvärtom naturligtvis endast vad man brukar kalla en indirekt, latent funktion. Folkrörelsernas främsta medvetna syften är att främja medlemmarnas intressen i olika hänseenden, och deras konstruktion fyller dessutom merendels
(med en del viktiga begränsningar) säkert internt de krav som kan ställas på ”demokratiska” organ, vad det nu riktigt innebär utanför den politiska sektorn.
Det vore emellertid lika vanvettigt att bortse från att folkrörelserna på en rad olika sätt
framgångsrikt kan fylla funktionen av maktapparater i förbund med den socialdemokratiska rörelsen och att de i så fall har –
264
och i allt högre grad håller på att få – mycket goda förutsättningar att i termer av
”samhällelig makt” drastiskt reducera de allmänna valens genomslagskraft.
Är det riktigt, att socialdemokratin skjutit
fram sina positioner på det sätt som här på-
ståtts, och har det skett genom de offentliga
och de korporativa apparaterna, kan man
konstatera att socialdemokraterna trots allt
har gjort en från de demokratiska ideologiernas synpunkt något tvivelaktig affär: de
har bytt ut trupp mot stabspersonal (många
bönder mot några löpare, om man vill tala
schackspråk). Det tycks emellertid ännu så
länge vara en god affär, och säkert är –
ideologerna får sedan säga vad de vill – att
sååana byten för det mesta lönar sig intill en
viss, ännu säkert avlägsen gräns.
Betyder nu detta, att folkrörelserna utgör
en fara – en fara, varvid en politiserad byrå-
krati skulle vara den andra – för demokratins funktionsduglighet?
Hur makten utövas
Vad är en folkrörelse? Det förvillande och
besvärliga med den frågan är att folkrörelserna isjälva verket uppträder i så olika skepnader på så många plan. Inskränker man sig
till erfarenheter från ett enda av dessa, blir
bilden falsk – orättvis, ofullständig eller
skönmålande.
På bottenplanet: den entusiastiske lokale
sekreteraren, som i ur och skur cyklar med
stenciler till medlemmarnas brevlådor för
att försöka locka de tröga och ointresserade
till ett möte, som måste äga rumjust samma
kväll som TV bjuder på landskamp eller den
kommunalt finansierade ungdomsgården
lockar med en topporkester. Det gäller att
spara porto och att vinna själar. Eller den
strävsamme kassören, som stretar för att få
in en liten blänkare i lokalpressen för att slippa offra föreningens magra kassa på en annons. Eller de frivilliga och oavlönade ordningsvakterna eller fanbärarna, som lyckas
få en timmes ledig!”> et för att kunna paradera med standaret vid en gammal medlems
begravning.
Så länge man håller sig till det planet –
och vill man vara rättvis, måste man bereda
det en betydande plats i bilden – ja, då
handlar det verkligen om folkrörelser, om
små öar av gemenskap och illa lönad strä-
van. Ännu så länge har många av de ledande
i de stora organisationerna gått igenom den
ekluten, och det är många dagar och kvällar
av denna glanslösa och sega kamp som de
har inför ögonen, när de talar om ”sin” rö-
relse. Det är inte förvånande, att de kan bli
upprörda, när akademiska debattörer betecknar denna som ”maktapparat” eller ”fara för demokratin”.
Vi höjer oss till ett annat plan. Chefen för
den lokala myndigheten eller det medelstora
företaget håller informella överläggningar i
frågan hur man skall finna ett lämpligt arbete åt en svårplacerad anställd, vars arbetsplats skall organiseras om eller läggas ned
men som på grund av reglerna om anställningstrygghet bör beredas annat arbete. I
överläggningarna deltar en representant för
den fackliga organisation, till vilken den ifrå-
gavarande anställde normalt skulle höra.
Omplaceringsfrågan är besvärlig; den anställde har en starkt specialiserad utbildning
och yrkeserfarenhet, som inte lätteligen kan
utnyt~as adekvat på annat håll. Diskussionen tar tid. ”jag har ju förstås en ide”, säger
chefen, ängsligt skämtsam, ”men jag begriper att facket kommer att bråka om det.” –
”Hur är det förresten”, undrar den facklige.
”Är han organiserad?” – ”Nej.” – ”Då får
det vara färdigtrasslat. Du kan göra vad du
vill. Jag skiter i honom.”
Jag skulle inte ha vågat återge exemplet,
om det inte varit sant och om jag inte varit
närvarande. Det är emellertid lätt att utbyta
”fackligt organiserad” mot ”medlem av hyresgästföreningen” osv i det oändliga. Det är
inte svårt att återfinna drag av maktapparat,
beroende och i värsta fall förtryck i den bilden.
Ytterligare ett steg uppåt. Myndigheten A
skall avge remissyttrande över ett lagförslag,
som ligger i periferin av myndighetens arbetsområde. I styrelsen sitter dels en representant för en stor löntagarorganisation,
dels en företrädare för de anställda – en
hierarkiskt lägre funktionär i samma organisation. Förslaget berör inte i något hånseende mynclighetens interna verksamhet och
påverkar inte arbetsförhållandena. Men det
har allmänpolitiska implikationer och är
omstritt. Låt oss antaga, att politiskt aktiva ledande figurer i den berörda löntagarorganisationen har gjort bestämda uttalanden i frå-
gan. Syftet med det svenska remissväsendet,
försåvitt gäller myndigheter, domstolar och
verk, kan inte rimligtvis vara att de allmänpolitiska värderingar, som råkar dominera
bland de ledande och de handläggande,
skall få ett starkare genomslag än motsvarande politiska värderingar hos vilken annan li- 265
kastor väljargrupp som helst. Vad man förväntar sig av remisskrivande myndigheter är
erfarenhet, sak- och författningskunskap
och praktiska, hanteringsmässiga överväganden. Genom de två representanterna för organisationen i styrelsen – kanske de enda,
som valt linje i politiskt hänseende och på
politiska grunder och som därför genom sitt
samfällda agerande är mångdubbelt starkare än de andra – får de politiska ideer som
företräds av organisationens ledargrupp en
effekt, som från de demokratiska och rättsstatliga ideologiernas synpunkt saknar legitimitet. De 500 000 eller l 500 000 organisationsmedlemmarna runt om i landet – dessa
som gör organisationen ”tung” och dess talesmän mäktiga – får oåtsporda göra ~änst
som slagträn i en uppgörelse, om vilken de
sannolikt är helt okunniga.
Man skulle kunna gå vidare. Det översta
planet är organisationens ordförande-, förbundsordförande- och chefs~änstemannani?-
vå. Vi befinner oss mycket nära den svenska
stegens högsta topp. Är maktutövningen här
alltid legitimerad?
Vi-andan
Då vi återvänder till frågan vad folkrörelserna är, måste svaret bli nyanserat för att vara
sant. De spänner över allt det som här glimtvis och rapsodiskt har belysts. Internt är de
– med undantag i detalj som inte kan tas
upp i detta sammanhang- uppbyggda efter
principer, som i allt väsentligt är lånade från
den representativa politiska demokratin. Att
de har ”pampar” och att de dras med de problem som passiva och tröga medlemmar ut- 266
gör, detta utgör inte någon avgörande invändning mot deras konstruktion; sådant
kommer ingen demokratisk organisation
förbi.
Lika litet kan man med fog invända, att
den formellt demokratiska interna konstruktionen inte ger hela sanningen; vad som slår
den utomstående bedömaren är att medlemmarna är utsatta för ett starkt socialt tryck,
en ”vi-anda”, som tar sig uttryck i starka disciplin- och lojalitetskrav gentemot ”vårt folk”
och en viss misstänksam aggressivitet mot yttervärlden. Historiskt sett är dessa attityder
lättbegripliga; folkrörelserna var från början de missgynnades tillflyktsorter, de fick ej
sällan pröva på motverkan från övriga delar
av samhället och de omfattades begripligt
nog med en emotionell värme, som sammanhängde med att de ~änade och uppfattades
som stödjepunkter för en ny och livsviktig
gemenskap.
Den utomstående betraktaren kan samtidigt knappast underlåta att fråga sig om inte
de historiskt givna och begripliga ”vi-ochdom-”attityderna har frusit fast på ett sätt,
som inte svarar mot de berörda gruppernas
och organisationernas reella ställning i det
svenska samhället av idag, och om inte detta
ideologiska arv riskerar att bli antingen ett
självändamål -en stämning, som på allt svagare grunder kan mobiliseras och utnyttjas i
politiska syften, som inte längre är självklart
sammankopplade med rörelsernas egna mål
och funktioner – eller en verklighetsbeslö-
jande troslära. Det är påfallande i hur hög
grad ”folkrörelseideologin” kan på ett förrä-
diskt sätt brukas i direkt politiskt syfte.
Gemensam kurs
Framför mig har jag en publikation, ”Gemensam kurs” utgiven av Vi-skolan som underlag för KF:s konsumentkongress hösten
l 976. Boken skall användas av studiecirklar,
som avses behandla konsumentorganisationernas framtida roll. Den är intressant inte
minst därför att den sålunda hör hemma inom den del av ”Folkrörelsesverige”, som i
det längsta förklarat sig vilja iaktta en åtminstone principiell politisk neutralitet.
Folkrörelserna, heter det inledningsvis (s 6),
är ett medel att förbättra konsumenternas
ställning och få ett bättre samhälle för oss alla. För att detta skall vara möjligt, krävs
emellertid en ”gemensam kurs”, och det är
denna man vill diskutera. ”Den stora frågan
är”, förklarar författarna, ”hur skall vi fördela arbetsuppgifterna – mellan de stora
folkrörelserna? – mellan folkrörelser, stat
och kommun?”
Det är inte svårt att konstatera, att det valda historiska perspektivet innebär att Sveriges moderna historia är dess folkrörelsers,
närmare bestämt deras som stått och står arbetarrörelsen nära. Det kanske mest intressanta i framställningen är den kvardröjande
misstron mot den offentliga apparaten –
mot inrättningar, som borgerliga betraktare
säkert ofta anser i realiteten ha ”övertagits”
av folkrörelsernas politiska medspelare, socialdemokratin. Kommunala bibliotek och
kommunal vuxenutbildning hör till de offentliga institutioner som man betraktar kritiskt. Ett par exempel kan ges.
”De gamla folkbildningsbiblioteken i arbetarrörelsens eller nykterhetsrörelsens
regi var (nämligen) inte bara bibliotek. De
var en träffpunkt för människor med samma livs- eller världsåskådning. Nu rör debatten den funktionen hos biblioteken.
Kan folkbiblioteken också göra människor
politiskt engagerade, få dem att tro på
ideer och arbeta för dem, få dem att erkänna att politik är ett sätt att styra samhällen och att politiken därför är nödvändig? – Svaren på frågorna är väl inte givna. Några frågor ställer man dock genast.
I detta land har vi av tradition anställt personal i kommunerna utan hänsyn till deras politiska åskådning. Betyg och 9änstgöringsår har varit avgörande vid 9änstetillsättningarna. Bibliotekspersonalen har
som regel en utbildning långt över genomsnittet. Högre utbildning har, ända fram i
våra dagar, barn som kommer från de välbeställda klasserna fått. Är det urvalet bra
om man skall ge bibliotekspersonalen i
uppgift att försöka få människor engagerade i samhällsfrågor? Kan f. ö. någon
människa vara effektiv i ett sådant jobb
om hon samtidigt måste vara strängt objektiv? Kan en moderat med övertygelse
tala för behovet av att studera och diskutera låginkomstutredningen? Kan man
övertyga utan att själv vara övertygad eller
trots att man är övertygad motståndare?”
(s 120)
267
tarrörelsens bildningsivrare skulle ha tagit så
lätt på objektiviteten i förmedlingen av en
kunskap, som de ofta betraktade som ett
gott i sig. Men det är tankeväckande att denna argumentation bedömts vara säljbar i en
publikation i av detta slag.
Misstron mot ”samhällets” inskridande på
utbildningsområdet återkommer på tal om
vuxenutbildningen. Fördelningen mellan
samhälle och organisationer är inte klar, heter det (s 125). Somliga vill lämna det som
rör ideer och åskådningar åt studieförbunden, den rena objektiva kunskapsförmedlingen åt skolorna. ”Frågan är dock – finns
det ämnen där inte människo- och samhällssynen slår igenom? Är det inte ändå farligare om ämnen som ytligt sett förefaller helt
neutrala och objektiva innehåller material
som leder i viss riktning? T ex till ett helt kritiskt (förmodligen feltryck för ”okritiskt”;
min anm.) accepterande av en marknadsekonomi?”
På annat ställe tar författarna bladet från
munnen och serverar lösningen utan några
”kritiska” frågor. På tal om boendet konstateras, att det vidtagits en del åtgärder mot
Jag har tillåtit mig detta långa citat eme- markspekulation. ”Men än återstår en del att
dan det är så intressant och talande. Vad göra. Lösningen på sikt är att samhället äger
som är intresseväckande är inte argumenta- marken och att marken upplåtes åt nyt9aren
tionen som sådan, med dess ganska klumpi- mot långsiktiga hyresrätter, s k tomträtter” (s
ga ohederlighet i användningen av termen · 96). Där fick kursdeltagarna rent besked
”engagerad”, som i början betyder ”lidelse- från den politiskt mest neutrala folkrörelfullt engagerad i allmänhet” och i slutet sen!
”troende socialism”, och med dess insinuant
suggestiva glissando fram till den olämpliga
moderate bibliotekarien. Sådant hör snarast Trossamfund
hemma i den unga vänsterns repertoar, och
jag är långt ifrån säker på att den tidiga arbeFrån ”Gemensam kurs” lösgör sig en slutsats, som kan förefalla paradoxal men som
268
säkert är väsentlig för att begripa åtskilligt –
om också inte allt – av folkrörelsernas agerande. l viktiga hänseenden är dessa rörelser reaktionära. De är trossamfund som med
oro ser de troende bli allt ljummare med den
ökade delaktigheten i det principiellt neutrala ”samhället” med dess materiella lockelser.
Tongångarna för tanken till åldrande troshjältar, som suckar över förfallet, sedan kyrkan accepterats av staten, och som i minnet
återkallar den gamla goda tiden – förföljelsernas, trosvisshetens och martyrernas tid.
Konfrontationen med den principiellt ”objektiva” kommunala och statliga apparaten
uppfattas som ett hot.
För bedömare med andra grundläggande
värderingar – och framför allt för sådana
som anser att just denna växande offentliga
apparats neutralitet är ett värde av allra
största betydelse för ett fritt och uthärdligt
samhälle – är den inställning som här kommer till uttryck djupt oroande. Den åskådningsmässigt neutrala förvaltningsapparaten är ett dyrbart resultat av århundradens
befrielsekamp. Man behöver inte söka länge
för att finna avskräckande exempel på hur
det går när nya trosläror bemäktigar sig denna apparat.
Låt oss knyta ihop diskussionen. Å ena sidan ~änstgör folkrörelserna, i första hand
deras ledar- och funktionärsskikt, som ett av
de element med vilkas hjälp det socialdemokratiska partiet stärker sitt grepp över samhället trots vikande väljarsiffror. Det sker genom detta ledar- och funktionärsskikts faktiska makt över medlemmarna och genom
den makt, som de politiska ledarna givit dem
genom att i på senaste år snabbt stigande
omfattning bereda ”folkrörelserna” (och vissa andra organisationer) plats i offentliga organ eller rentav anförtro dem offentliga
uppgifter. Vad som gör denna form av socialdemokratisk infiltration möjlig och effektiv är i första rummet personalunioner och
personlig politisk färg hos organisationsledningarna. Självfallet finns det situationer,
där de intressen folkrörel erna enligt sina
egna målbestämningar har att företräda
sammanfaller med dem som den socialdemokratiska politiken främjar. Här finns således sakliga skäl för stödet, och folkrörelserepresentanternas agerande är ”legitimerat”
åtminstone i relation till de egna medlemmarna. Denna form av legitimation räcker
emellertid inte för att undanröja den brist
på ”demokratisk legitimation” – eller snarare den karaktär av privilegierad överrepresentation – som folkrörelseinflytandet innebär gentemot andra grupper i samhället.
Personalunionerna och de ledande folkrö-
relseföreträdarnas personliga mantalsskrivningsort inom socialdemokratin innebär
emellertid också en uppenbar risk för att
dessa makthavare i alla de frågor, där de har
ett inflytande som inte direkt motsvaras av
medlemmarnas intressen och där medlemmarnas demokratiska kontroll följaktligen
är svag, i själva verket nyt~ar de stora men
passiva medlemsskarorna som slagträn i den
egna socialdemokratiska åskådningens
~änst. Där det är fallet, saknas också den interna legitimationen för agerandet. Mot
denna risk hjälper inte de kontrollmekanismer som folkrörelserna förfogar över; kontrollen sätter in och blir effektiv när organisationen missköter eller misslyckas med
främjandet av de intressen som är centrala
för medlemmarna. Mot ledar- och funktionärsskiktets agerandejust i de frågor som inte berör medlemmarna i högre grad, slår
denna kontroll emellertid slint.
Samtidigt som folkrörelserna låter sig
nyt~as som maktapparat eller bas för maktutövning på det offentliga och politiska området, är de misstänksamma och intoleranta
trossamfund, som anser sig hotade just av
det välfärdssamhället som de varit med om
att skapa men som de nu måste dela med de
”andra” och som till råga på allt tycks hota
att tunna ut trosglöden och förföra det egna
folket.
Ett nytt dilemma
I själva verket förefaller det som om de
svenska folkrörelserna hamnat i ett dilemma, som alla triumferande kyrkor förr eller
senare står inför och som kan uttryckas med
frågan vad det gagnar en människa att vinna
hela världen om hon förlorar sin själ. Hur
högt man än värderar entusiasmen och solidariteten i de tidiga folkrörelserna kan det
inte gärna döljas, att dessa attityder var resultat av yttre, sociala, ekonomiska och ideologiska förhållanden, som helt enkelt har
försvunnit i välfärdssamhället – till stor del
genom folkrörelsernas egna insatser. Vad
man utan vidare vågar hålla för visst är att
folkrörelserna lika litet som andra trossamfund, vilka byggt upp en egen stark organisation, är hågade att frivilligt avskaffa sig
själva ens när betingelserna för deras framväxt och framgång radikalt förändras. Det
är ett väl belagt historiskt fenomen; att star- 269
ka organiserade grupper i det läget brukar
utveckla en intensiv – ofta avledande, inte
alltid rationell – aktivitet för att liva andarna, vidmakthålla den egna positionen och
om möjligt förstärka den.
Perspektivet är tämligen oroande. Bör
LO:s intensiva ”utspelspolitik” med revolutionära förslag om marksocialisering och
löntagarfonder ses i detta ljus? Är det fråga
om drastiska revitaliseringsförsök av en organisation, som uppenbarligen laborerar
med stora svårigheter i förhållandet till de
egna, framför allt yngre, medlemmarna?
Det finns tecken som tyder på att folkrörelserna eller åtminstone vissa bland dem gripits av svindel inför alla yttre framgångar
och inre problem. Händelser sådana som
”transportbasen” Ericsons Spanienresa med
åtföljande förklaringar och förtroendevotum tyder onekligen på en organisation, som
inte riktigt behärskar sin situation och sina
uppgifter.
Det borde finnas mycket starka skäl för de
ledande inom folkrörelserna att ägna mer
tid åt självbesinning och omprövning av
verksamhetsformer, ideologier och mål än
åt fortsatt expansion i den osminkat östeuropeiska riktning som de meidnerska förslagen innebär.
Folkrörelserna i politiken
Helt generellt måste samverkan med den socialdemokratiska politiken innebära en
utomordentligt allvarlig belastning för folkrörelserna. Vid första påseende kan arrangemanget te sig genialt och enbart förmånligt för både parter: politikerna släpper in
270
organisationsfolket i alltfler offentliga beslutsprocesser, organisatonsfolket nyttjar sin
(eller snarare sina medlemmars) ”tyngd” för
att stödja den politiska rörelsen. Tillsammans tar man, valresultaten till trots, ”över”
AB Sverige.
Men även detta ömsesidigt gynnsamma
avtal har sina finstilta klausuler, som binder
båda parter, kanske tyngre än de önskar. I
valåret 1976 torde rörelsens politiska gren
inte enbart glädjas åt att den oundvikligen
sammankopplas med en fackföreningsrörelse, som tycks ha löpt amok och vars snabba
och väldirigerade ”rådslag” i socialiseringsfrågan på kort tid förverkat en stor del av
det kapital av förtroende som organisationen i många årtionden byggt upp.
Fråga är dock om inte folkrörelserna i
längden gör de sämre affärerna. Privilegierna och delaktigheten i maktutövningen lägger för det första på dem ett medansvar,
som kan bli mycket tungt att bära och som
vid en för socialdemokratin ogynnsam politisk utveckling kan förvandla triumferna till
svidande nederlag.
Låsningen till det styrande partiet – och
därmed också till den offentliga maktapparat som detta i allt högra grad gör till sitt redskap – hotar folkrörelsernas identitet: deras
själ, om man så vill. Det är bara inte möjligt
att hålla entusiasmen och solidariteten vid liv
under längre tid, om man i realiteten är
härskare.
Det är också osannolikt, att folkrörelsernas mål och organisationsprinciper i längden kan bevaras intakta, om dessa fortsätter
att förvandlas till fullt integrerade element i
en allomfattande maktapparat. Särskilt uppenbart är det att fackföreningsrörelsen i
den meidnerska framtidsmodellen hamnar i
en dubbelroll, för vilken den alls inte är
konstruerad. Men inte heller bildningsförbund och liknande organisationer är uppbyggda på sådant sätt att de kan uppbära
rollen som element i ett offentligt – dvs i
princip för alla öppet, med tvångsmedel i
stället för frivillighet opererande – utbildningssystem.
Överhuvudtaget är det svårt att föreställa
sig, att folkrörelserna skulle vara beredda att
acceptera de krav – på öppenhet, objektivitet, rättssäkerhetsgarantier och besvärsmöjligheter – som övergången från frivilliga
kamporganisationer till halvoffentliga makthavare i en rättsstat i längden måste medföra. Visserligen tycks f n inom de triumferande kyrkorna råda en häpnadsväckande
aningslöshet i dessa hänseenden. Vill folkrö-
relserna inte bli redskap för en utveckling efter östeuropeiskt mönster, är dessa krav
emellertid oavvisliga.