Stig Strömholm; Förvirrat om rättigheter
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
STIG STRÖMHOLM:
Färvirrat om rättigheter
l en serie artiklar i detta och
kommande nummer av tidskriften belyses äganderätten och
medborgarrätten.
statsministern har i en artikel
i DN använt begreppet ”medborgarrätt” i minst tre olika betydelser. Texten kan i sin mångtydighet inte betecknas som
annat än starkt förvirrad, konstaterar Stig Strömholm.
Professor Stig Strömholm är
prorektor vid Uppsala Universitet.
R
r rikets statsminister hyser jag, likom säkert huvuddelen av rikets inyggare, den allra största aktning
och respekt. Ett illdåd, som plågade oss
alla men som måste ha varit särskilt smärtsam för honom, förde honom till hans nuvarande ställning. För kort tid sedan hade
jag förmånen att få lyssna till en liten krets
eminent sakförståndiga och kloka bedömare. De var alla eniga om att statsministern sedan sitt ärohetstillträde inte
kunde anses ha begått ett enda verkligt betydelsefullt fel eller misstag. Med fasthet
och klokhet hade han förvaltat det höga
ämbete till vilket han kallats.
Det var den 28 november om aftonen.
Artikeln i DN
Den 30 november fanns på Dagens Nyheters debattsida en artikel, till vilken statsministern anges vara författare. Jag måste
tillstå, att det var med snabbt stigande oro
men också efterhand växande beklämning
som jag tog del av detta aktstycke, vilket
hade som rubrik ”Striden gäller medborgarrätten”.
I huvudsak innehöll artikeln följande.
Under lång tid, hette det, hade socialdemokratin nödgats kämpa för den allmänna rösträtten. Det var det första steget
mot det goda samhället, där ”varje medborgare (har) rätt till ett bra arbete med
god arbetsmiljö och en lön man kan leva
på”. Man har nu hunnit ett stycke på väg
men är ännu ej framme. Från borgerligt
håll har man velat undantaga ägandetoch
dess avkastning från all beskattning, och
när socialdemokraternainförtvissaskatter
(liksom när de infört medbestämmande
och löntagarfonder) har de utsatts för
orimliga beskyllningar. Bl a har de på sistone beskyllts för att intaga en kommunistisk ståndpunkt, fast de isjälvaverket arbetar med hjälp av parlamentarisk demokrati, som kommunisterna fördömer. Nu
stundar en ny viktig ideologisk uppgörelse
med borgerligheten. Dennas motstånd
mot engångsbeskattningen av livförsäkringsbolagens förmögenheter visar att de
borgerliga i själva verket är mest intresserade av att skydda ägandet. Makt och inflytande skall enligt dem baseras på ägande. Häremot ställer, säger statsministern
avslutningsvis, ”vi socialdemokrater medborgarrätten ochmedborgamas rätt att besluta om skatter även på ägandet och dess
avkastning”.
Det brukar anses vara elementär
anständighet att i möjligaste mån
utnyttja de ord man väljer i en nå-
gorlunda enhetlig och klar betydelse.
Så långt rikets regeringschef. Jag avser
inte att här vare sig kommentera hans historiebeskrivning eller den allmänpolitiska
motsättning han i så dramatiska färger
uppmålar. Mer kompetenta må göra det.
Men på en punkt förefaller det mig vara
nära nog en yrkesplikt, med all den respekt
jag som inledningsvis anförts hyser för
statsministern, att något litet anmärka på
hans framställning.
På tretton ställen i sin artikel använder
statsministern ordet ”medborgarrätt” eller
synonymer eller sammansättningar av detta ord. Det brukar anses vara elementär
anständighet i debatt på en viss nivå att i
möjligaste mån utnyttja de ord man väljer i
en någorlunda enhetlig och klar betydelse
13
och att inte göra bruk av de glidningar och
mångtydigheter som så ofta präglar vårt
ofullkomliga språk.
Olika betydelser av
”medborgarrätt”
Hurförfar nu i detta hänseende statsministern med det ståtliga och positivt värdeladdade ordet ”medborgarrätt”? Dessvärre kan man utan någon som helst svå-
righet urskilja tre helt olika betydelser i
ordet, så som det användes i hans artikel.
Den första innebörden synes hänföra
sig till något vagt men djupt, något obestämbart men grundläggande. Med rösträttens införande, säger statsministern,
togs det första steget ”mot ett samhälle där
rätten att bestämma utgår från medborgarrätten”(min kursiver.). ”Det är som
individer och medborgare i Sverige”, fortsätter regeringschefen i samma höga ideella tonläge, ”som vi alla skall vara med och
bestämma – likaväl över landets ekonomi
och politik som över det lilla och vardagsnära.” Det kan knappast vara den erfarne
politikerns avsikt att vi som ”individer” en
och en skall ”vara med och bestämma”-
detta socialistiska älsklingsord – ” överdet
lilla och vardagsnära”, som rör vår granne.
Sådant brukar kallas att lägga näsan i blöt,
om det begås av individer. Det kan lätt urarta till förmynderi om det gäller majoriteter. Sannolikt gäller det emellertid sådana. Det är svårt att se hur det myckna bestämmandet eljest skulle anordnas.
Emellertid säger statsministern uttryckligen, när han skyndar vidare, att ”för oss
är medborgarrättstanken vidareän rösträtten” (min kursiver.). Och här spårar han
vältaligt in på en helt ny väg. ”Medborgarrätten” blir något helt annat än nyss: ”Varje medborgare”, heter det, ”har rätt till ett
l
\l
l
14
värdigt liv, som individ och medborgare”
Detta är den andra klart urskiljbara innebörden i ordet. Det är den som återkommer, när regeringschefen kort därefter förklarar, att rösträtten legat till grund för en
politik ”som förverkligat medborgarrätten
också på andra områden”. Andra än vilken? Rösträttens? Möjligen. statsministern går vidare och påpekar att alla i Sverige har rätt till vård, utbildning o s v. ”Denna rätt harvi som medborgare, intetillföljd
av ekonomisk ställning.” Det sistnämnda
påpekandet är i sammanhanget förbryllande. Har någon någonsin påstått motsatsen?
Ett fjärde medborgarrättsbegrepp
statsministerns bemödanden att klarlägga
socialdemokratins förhållande till kommunismen är likaledes svårtolkade. Möjligen opererar han med ett fjärde medborgarrättsbegrepp, när han säger att socialdemokratin präglas av ”strävan att med
hjälpav demokrati och medborgarrättsteg
för stegutveckladetexisterandesamhället”
(min kursiver.). ”Med hjälp av?” Den
medborgarrätt som först var ett slags ”bestämmandets” rättsliga grundoch därnäst
blev ett målför samhällets strävan har nu
blivit ett hjälpmedel.
Kanske är det dock troligare att den nu
senast berörda betydelsen i huvudsak
hängersamman- om man här kan tala om
sammanhang – med den tredje och sista
innebörden i ordet ”medborgarrätt”, den
om vilken det enligt statsministern stundar
till ideologisk strid mot borgerligheten.
Aven här är ”medborgarrätt” något som
används: ”Då medborgarrätten används
för att beskatta ägandet, då är det fråga om
’stöld’ och ’kommunism'”, utroparvår regeringschef och fortsätter: ”Mot denna
ståndpunkt- att makt och inflytande skall
baseras på äganderätten- ställer vi socialdemokrater medborgarrätten och medborgarnas rätt att besluta om skatter även
på ägandet och dess avkastning” (min
kursiver.). Det senaste citatet tyder visserligen på att ”medborgarrätten” och
”medborgarnas rätt att besluta” skulle
vara två skilda ting. Men i detta sammanstatsministern har åstadkommit en
textsom isin mångtydighetinte kan
betecknas som annat än starkt förvirrad.
hangkan inte gärna ”medborgarrätt” vara
detsamrna som rättigheten att leva ett anständigt liv. Och det är väl ändå inte rätten
till pension eller utbildning som ”används”
för att beskatta ägandet.
Ord med ”rätt” och ”rättighet” som beståndsdelar har uppenbarligen en stark
dragningskraft. Det skall gärna vara ”rätt”
innan man hugger för sig. Ett slags kvarglömd bordsbön, så att säga. Men rättighetsterminologin är inte blott lockande.
Den är också farlig. I början av detta århundrande ansåg sig en på socialdemokratiskt håll högt skattad rättsteoretisk skola
med den likaledes socialdemokratiske
professom och riksdagsledamoten Lundstedt som banerförare ha givit dödstöten åt
allt tal om rättigheter i politik och juridik.
Hade statsministern konsulterat dem av
sina åsiktsfränder som under 1960- och
1970-talenså energiskt kämpade mot iden
att ivår regeringsform utvidga reglerna om
skydd för medborgerliga fri- och rättigheter, skulle de med säkerhet ha bestämt
varnat honom för att trassla in sig i det farliga rättighetsspråket Särskilt iden om allsköns oprecisa och framför allt orealiserbara ”rättigheter” till arbete, levnadsstandard m m avvisade man från socialdemokratiskt håll med särskild kraft.
starkt förvirrad text
Nublevdetinteså. Påtagligt desorienterad
bland de språkliga fallgroparna och antingen ensam eller omgiven av dåliga rådgivare har statsministern, som ovanstående genomgång utan ytterligare påpekanden klart visar, åstadkommit en text som i
Skriver han i en dagstidning blir valetoch användningen av ordoch begrepp på ett helt annat sätt viktiga.
sin mångtydighet inte kan betecknas som
annat än starktförvirrad. Medveten demagogi eller omedveten tankeoreda är dessvärre de enda två tolkningar som står till
buds, och eftersom den förra är utesluten i
fråga om vår regeringschef, återstår oroväckande nog endast den senare. En
”medborgarrätt”, som den ena minuten är
något slags grundrättighet, i nästa ögonblick sammanfaller med de enskilda invånarnas önskan om goda livsvillkor för
att sekunden därefter vara en synonym till
riksdagsmajoritetens möjlighet att ostraffad ta för sigav minoritetsgruppers besparingar – den ”medborgarrätten” bör
snabbt och effektivt avhysasfrån debatten.
Det finns anledning hysa den största
förståelse för en regering, som befinner sig
i ekonomiskt trångmål. Femtio år ekonomiskt vingleri har försatt den i en situation,
där det allmännas fattigdom nästan makabert kontrasterar mot det enskildavälstån- 15
det. Som makthavare i alla tider ser man
sig om efter byte. Man söker där man tror
det går lättast och diskretast att ta för sig.
Det är naturligtvis en i och för sig tilltalande ja nästan rörande artighet mot traditionella rättsbegrepp, att regeringschefen
först försöker plocka upp en rättighet ur
hatten. Men då skall han också klara tricket! Eljest är det nog bättre att tiga och utöva sin makt.
För vår statsminister har jag, liksom sä-
kert de allra flesta, en så stor aktning att vi
rentav tror att han menar vad han säger.
Ett sådant rykte är inte helt riskfritt.
Naturligtvis har han primitiva och oupplysta opinioner ute på vänsterkanten att ta
hänsyn till. Vad han anses kunna säga på
interna bönemöten må vara rörelsens sak.
Men skriver han i en dagstidning, där han
riskerar att läsas av fria, kritiska människor, blir valet och användningen av ord
och begrepp på ett helt annat sätt viktiga.
Alltför grötiga utläggningar kan rentav
uppfattas som en smula oförsynta mot lä-
sarna.
Jag har således den allra största aktning
och respekt för rikets statsminister. Boileau hade den allra djupaste vördnad för
konung Ludvig XN. Ändålär han ha sagt,
när monarken prisade en dålig teaterpjäs:
”I sådanating skall Ers Majestätinteförlita
sig på Sin egen smak. Stycketär uselt.” Om
detta var möjligt där och då, vid solkonungens hov, då måste det i dag vara en
ringa medborgares och till och med en ämbetsmans rätt att om regeringschefens artikel ej blott strafflöst utan även påföljdsfritt
i alla de andra stycken där makten kan
skada en enskild, frankt och öppet säga:
”Herr statsminister, med all respekt:
stycket var genomuselt. Spela inte pjäser
med rättigheteriutan attha läst påbättre!”
Färvirrat om rättigheter
l en serie artiklar i detta och
kommande nummer av tidskriften belyses äganderätten och
medborgarrätten.
statsministern har i en artikel
i DN använt begreppet ”medborgarrätt” i minst tre olika betydelser. Texten kan i sin mångtydighet inte betecknas som
annat än starkt förvirrad, konstaterar Stig Strömholm.
Professor Stig Strömholm är
prorektor vid Uppsala Universitet.
R
r rikets statsminister hyser jag, likom säkert huvuddelen av rikets inyggare, den allra största aktning
och respekt. Ett illdåd, som plågade oss
alla men som måste ha varit särskilt smärtsam för honom, förde honom till hans nuvarande ställning. För kort tid sedan hade
jag förmånen att få lyssna till en liten krets
eminent sakförståndiga och kloka bedömare. De var alla eniga om att statsministern sedan sitt ärohetstillträde inte
kunde anses ha begått ett enda verkligt betydelsefullt fel eller misstag. Med fasthet
och klokhet hade han förvaltat det höga
ämbete till vilket han kallats.
Det var den 28 november om aftonen.
Artikeln i DN
Den 30 november fanns på Dagens Nyheters debattsida en artikel, till vilken statsministern anges vara författare. Jag måste
tillstå, att det var med snabbt stigande oro
men också efterhand växande beklämning
som jag tog del av detta aktstycke, vilket
hade som rubrik ”Striden gäller medborgarrätten”.
I huvudsak innehöll artikeln följande.
Under lång tid, hette det, hade socialdemokratin nödgats kämpa för den allmänna rösträtten. Det var det första steget
mot det goda samhället, där ”varje medborgare (har) rätt till ett bra arbete med
god arbetsmiljö och en lön man kan leva
på”. Man har nu hunnit ett stycke på väg
men är ännu ej framme. Från borgerligt
håll har man velat undantaga ägandetoch
dess avkastning från all beskattning, och
när socialdemokraternainförtvissaskatter
(liksom när de infört medbestämmande
och löntagarfonder) har de utsatts för
orimliga beskyllningar. Bl a har de på sistone beskyllts för att intaga en kommunistisk ståndpunkt, fast de isjälvaverket arbetar med hjälp av parlamentarisk demokrati, som kommunisterna fördömer. Nu
stundar en ny viktig ideologisk uppgörelse
med borgerligheten. Dennas motstånd
mot engångsbeskattningen av livförsäkringsbolagens förmögenheter visar att de
borgerliga i själva verket är mest intresserade av att skydda ägandet. Makt och inflytande skall enligt dem baseras på ägande. Häremot ställer, säger statsministern
avslutningsvis, ”vi socialdemokrater medborgarrätten ochmedborgamas rätt att besluta om skatter även på ägandet och dess
avkastning”.
Det brukar anses vara elementär
anständighet att i möjligaste mån
utnyttja de ord man väljer i en nå-
gorlunda enhetlig och klar betydelse.
Så långt rikets regeringschef. Jag avser
inte att här vare sig kommentera hans historiebeskrivning eller den allmänpolitiska
motsättning han i så dramatiska färger
uppmålar. Mer kompetenta må göra det.
Men på en punkt förefaller det mig vara
nära nog en yrkesplikt, med all den respekt
jag som inledningsvis anförts hyser för
statsministern, att något litet anmärka på
hans framställning.
På tretton ställen i sin artikel använder
statsministern ordet ”medborgarrätt” eller
synonymer eller sammansättningar av detta ord. Det brukar anses vara elementär
anständighet i debatt på en viss nivå att i
möjligaste mån utnyttja de ord man väljer i
en någorlunda enhetlig och klar betydelse
13
och att inte göra bruk av de glidningar och
mångtydigheter som så ofta präglar vårt
ofullkomliga språk.
Olika betydelser av
”medborgarrätt”
Hurförfar nu i detta hänseende statsministern med det ståtliga och positivt värdeladdade ordet ”medborgarrätt”? Dessvärre kan man utan någon som helst svå-
righet urskilja tre helt olika betydelser i
ordet, så som det användes i hans artikel.
Den första innebörden synes hänföra
sig till något vagt men djupt, något obestämbart men grundläggande. Med rösträttens införande, säger statsministern,
togs det första steget ”mot ett samhälle där
rätten att bestämma utgår från medborgarrätten”(min kursiver.). ”Det är som
individer och medborgare i Sverige”, fortsätter regeringschefen i samma höga ideella tonläge, ”som vi alla skall vara med och
bestämma – likaväl över landets ekonomi
och politik som över det lilla och vardagsnära.” Det kan knappast vara den erfarne
politikerns avsikt att vi som ”individer” en
och en skall ”vara med och bestämma”-
detta socialistiska älsklingsord – ” överdet
lilla och vardagsnära”, som rör vår granne.
Sådant brukar kallas att lägga näsan i blöt,
om det begås av individer. Det kan lätt urarta till förmynderi om det gäller majoriteter. Sannolikt gäller det emellertid sådana. Det är svårt att se hur det myckna bestämmandet eljest skulle anordnas.
Emellertid säger statsministern uttryckligen, när han skyndar vidare, att ”för oss
är medborgarrättstanken vidareän rösträtten” (min kursiver.). Och här spårar han
vältaligt in på en helt ny väg. ”Medborgarrätten” blir något helt annat än nyss: ”Varje medborgare”, heter det, ”har rätt till ett
l
\l
l
14
värdigt liv, som individ och medborgare”
Detta är den andra klart urskiljbara innebörden i ordet. Det är den som återkommer, när regeringschefen kort därefter förklarar, att rösträtten legat till grund för en
politik ”som förverkligat medborgarrätten
också på andra områden”. Andra än vilken? Rösträttens? Möjligen. statsministern går vidare och påpekar att alla i Sverige har rätt till vård, utbildning o s v. ”Denna rätt harvi som medborgare, intetillföljd
av ekonomisk ställning.” Det sistnämnda
påpekandet är i sammanhanget förbryllande. Har någon någonsin påstått motsatsen?
Ett fjärde medborgarrättsbegrepp
statsministerns bemödanden att klarlägga
socialdemokratins förhållande till kommunismen är likaledes svårtolkade. Möjligen opererar han med ett fjärde medborgarrättsbegrepp, när han säger att socialdemokratin präglas av ”strävan att med
hjälpav demokrati och medborgarrättsteg
för stegutveckladetexisterandesamhället”
(min kursiver.). ”Med hjälp av?” Den
medborgarrätt som först var ett slags ”bestämmandets” rättsliga grundoch därnäst
blev ett målför samhällets strävan har nu
blivit ett hjälpmedel.
Kanske är det dock troligare att den nu
senast berörda betydelsen i huvudsak
hängersamman- om man här kan tala om
sammanhang – med den tredje och sista
innebörden i ordet ”medborgarrätt”, den
om vilken det enligt statsministern stundar
till ideologisk strid mot borgerligheten.
Aven här är ”medborgarrätt” något som
används: ”Då medborgarrätten används
för att beskatta ägandet, då är det fråga om
’stöld’ och ’kommunism'”, utroparvår regeringschef och fortsätter: ”Mot denna
ståndpunkt- att makt och inflytande skall
baseras på äganderätten- ställer vi socialdemokrater medborgarrätten och medborgarnas rätt att besluta om skatter även
på ägandet och dess avkastning” (min
kursiver.). Det senaste citatet tyder visserligen på att ”medborgarrätten” och
”medborgarnas rätt att besluta” skulle
vara två skilda ting. Men i detta sammanstatsministern har åstadkommit en
textsom isin mångtydighetinte kan
betecknas som annat än starkt förvirrad.
hangkan inte gärna ”medborgarrätt” vara
detsamrna som rättigheten att leva ett anständigt liv. Och det är väl ändå inte rätten
till pension eller utbildning som ”används”
för att beskatta ägandet.
Ord med ”rätt” och ”rättighet” som beståndsdelar har uppenbarligen en stark
dragningskraft. Det skall gärna vara ”rätt”
innan man hugger för sig. Ett slags kvarglömd bordsbön, så att säga. Men rättighetsterminologin är inte blott lockande.
Den är också farlig. I början av detta århundrande ansåg sig en på socialdemokratiskt håll högt skattad rättsteoretisk skola
med den likaledes socialdemokratiske
professom och riksdagsledamoten Lundstedt som banerförare ha givit dödstöten åt
allt tal om rättigheter i politik och juridik.
Hade statsministern konsulterat dem av
sina åsiktsfränder som under 1960- och
1970-talenså energiskt kämpade mot iden
att ivår regeringsform utvidga reglerna om
skydd för medborgerliga fri- och rättigheter, skulle de med säkerhet ha bestämt
varnat honom för att trassla in sig i det farliga rättighetsspråket Särskilt iden om allsköns oprecisa och framför allt orealiserbara ”rättigheter” till arbete, levnadsstandard m m avvisade man från socialdemokratiskt håll med särskild kraft.
starkt förvirrad text
Nublevdetinteså. Påtagligt desorienterad
bland de språkliga fallgroparna och antingen ensam eller omgiven av dåliga rådgivare har statsministern, som ovanstående genomgång utan ytterligare påpekanden klart visar, åstadkommit en text som i
Skriver han i en dagstidning blir valetoch användningen av ordoch begrepp på ett helt annat sätt viktiga.
sin mångtydighet inte kan betecknas som
annat än starktförvirrad. Medveten demagogi eller omedveten tankeoreda är dessvärre de enda två tolkningar som står till
buds, och eftersom den förra är utesluten i
fråga om vår regeringschef, återstår oroväckande nog endast den senare. En
”medborgarrätt”, som den ena minuten är
något slags grundrättighet, i nästa ögonblick sammanfaller med de enskilda invånarnas önskan om goda livsvillkor för
att sekunden därefter vara en synonym till
riksdagsmajoritetens möjlighet att ostraffad ta för sigav minoritetsgruppers besparingar – den ”medborgarrätten” bör
snabbt och effektivt avhysasfrån debatten.
Det finns anledning hysa den största
förståelse för en regering, som befinner sig
i ekonomiskt trångmål. Femtio år ekonomiskt vingleri har försatt den i en situation,
där det allmännas fattigdom nästan makabert kontrasterar mot det enskildavälstån- 15
det. Som makthavare i alla tider ser man
sig om efter byte. Man söker där man tror
det går lättast och diskretast att ta för sig.
Det är naturligtvis en i och för sig tilltalande ja nästan rörande artighet mot traditionella rättsbegrepp, att regeringschefen
först försöker plocka upp en rättighet ur
hatten. Men då skall han också klara tricket! Eljest är det nog bättre att tiga och utöva sin makt.
För vår statsminister har jag, liksom sä-
kert de allra flesta, en så stor aktning att vi
rentav tror att han menar vad han säger.
Ett sådant rykte är inte helt riskfritt.
Naturligtvis har han primitiva och oupplysta opinioner ute på vänsterkanten att ta
hänsyn till. Vad han anses kunna säga på
interna bönemöten må vara rörelsens sak.
Men skriver han i en dagstidning, där han
riskerar att läsas av fria, kritiska människor, blir valet och användningen av ord
och begrepp på ett helt annat sätt viktiga.
Alltför grötiga utläggningar kan rentav
uppfattas som en smula oförsynta mot lä-
sarna.
Jag har således den allra största aktning
och respekt för rikets statsminister. Boileau hade den allra djupaste vördnad för
konung Ludvig XN. Ändålär han ha sagt,
när monarken prisade en dålig teaterpjäs:
”I sådanating skall Ers Majestätinteförlita
sig på Sin egen smak. Stycketär uselt.” Om
detta var möjligt där och då, vid solkonungens hov, då måste det i dag vara en
ringa medborgares och till och med en ämbetsmans rätt att om regeringschefens artikel ej blott strafflöst utan även påföljdsfritt
i alla de andra stycken där makten kan
skada en enskild, frankt och öppet säga:
”Herr statsminister, med all respekt:
stycket var genomuselt. Spela inte pjäser
med rättigheteriutan attha läst påbättre!”