Stockholm-Riga och tillbaka
1946
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
STOCKHOLM-RIGA
OCH TILLBAKA
.EN LETTISK FLYKTING BERÄTTAR
Minnesanteckningar av en flykting, som i november 1944 reste
från Sverige till Sovjet-Lettland och i maj i år kom tillbaka.
LYCKLIG resa! önskade mig Sovjetunionens konsul, log vänligt
med hela ansiktet och tryckte varmt min hand till avsked.
Detta hände en dag i november 1944. I sällskap med några letter
.och ester begav jag mig till mitt hemland. I Sverige kände vi ju
·oss i alla fall som flyktingar och främlingar. Personligen hoppades jag, tack vare min kända antifascistiska inställning, på erkänsla och ljusare framtid efter hemkomsten. Fastän på samma
gång stod det klart för mig, att det var svårt att vänta sig något
-välstånd i det av krig och främmande ockupationer skövlade hemlandet. Den i bröstet molande hemlängtan fällde utslaget. Den
tvang mig att säga farväl till de svenska sötebrödsdagarna och
.alla friheterna. Att sätta det fattade beslutet i verket var enkelt:
.en anmälan på sovjetkonsulatet i Stockholm, Birger Jarlsgatan
110, var allt som behövdes. Själva resan blev man bjuden på.
Avresedagen infann jag mig ombord på en ångare. Från topp
till tå var jag på sovjetkonsulatets bekostnad klädd i nya svenska
kläder, utrustad med flera kappsäckar packade med en del nyttiga
.saker och med 150 svenska kronor på fickan, som jag fått som
present vid resan. strax innan landgången skulle dras in, överfölls jag av vemodig obeslutsamhet, men de i minnet uppdykande
.hemlandsbilderna tycktes ropa och kalla på mig. J ag kände mig
plötsligt nöjd och lycklig för att jag lydde min inre röst.
Efter Åbo angjordes Helsingfors. Första kallduschen. Mottagandet på sovjetlegationen var inte precis hjärtligt. Frågor som
liknade förhör. Sedan kom resan nordöstvart under eskort av be- -väpnade män i civila kläder. Våra frågor »När är vi framme i
Estland och Lettlandh besvarades lakoniskt.
– Jaa-a, vägen går över Petrosavodsk.
247
Stockholm-Riga och tillbaka
Ganska snart var vi framme i den finsk-karelska sovjetrepublikens huvudstad, Petrosavodsk. Efter ankomsten fördes vi till
NKVD. Tio timmars förhör. Alla kläder och saker, som vi hade
med oss, togs ifrån oss. Givetvis mot kvitto. Vi fick i stället krypa
in i gamla och slitna ryska kläder, vilka som det strax visade sig
redan var upptagna av andra slags invånare. För mina 150 kr.
fick jag ett kvitto lydande på 150 rubel; formellt sett ganska riktig officiell kurs. För vårt eget vidkommande slutade den trista
proceduren med inkvarteringen i ett »omprövningsläger» i närheten av Petrosavodsk. Där tog den oändliga omprövningen
7 veckor för oss. Det var tydligen inte nog; vi måste fortsätta till
Moskva. Allt jag lämnat mot kvitto: mina kläder och andra tillhörigheter, bl. a. ett schweizerur, en trogen väckarklocka och min
minnesrika Leikakamera, fick inte följa med mig. Vem som nu
gläds åt att besitta dem, har jag ingen aning om.
I Moskvas NKVD började det om igen. Långa korsförhör och
resultatet – koncentrationsläger. Efter 2 månaders vistelse där
släpptes jag fri och fördes till Lettland för att insättas i den sovjetryska handelsflottans tjänst. Det råder nämligen en stor brist på
arbetskraft i Sovjet. Sjömän söker man med ljus och lykta efter.
Som blivande styrman hade jag goda utsikter att bekläda en första
styrmans eller till och med en kaptens post. Men eftersom jag
under min vistelse i Sovjet sett alltför mycket för att känna någon
trivsel eller säkerhet beslöt jag utnyttja första bästa tillfälle att
komma därifrån.
Jag kunde på olika sätt konstatera, att ingen av de baltiska
flyktingarna efter ankomsten till Sovjetunionen fick direkt eller
åtminstone snart fortsätta till hemlandet. Var och en måste först
minst 6 månader vistas i fängelser och koncentrationsläger för att
därefter dirigeras hem eller till Sibirien. Mycket beror på humöret
hos den förhörsledande NKVD :tjänstemannen. Åtskilliga av de
intellektuella får aldrig lämna fängelsecellen utan hänförs till
kategorin spioner eller misstänkliga folkelement och döms till
8-25 års straffarbete.
Strax efter den tyska kapitulationen i Kurland i maj i fjol kom
jag till Liepaja (Libau). Hamnen och staden, liksom Ventspils’
(Vindaus), hade lidit svårt under det sovjetryska bombardemanget.
Civilbefolkningen hade också fått vidkännas avsevärda förluster i
döda och sårade.
Kurland blev efter kapitulationen avskilt från det övriga Lettland för att sovjetmyndigheterna skulle kunna infånga de kring- 248
Stockholm-Riga och tillbaka
irrande soldaterna och alla övriga misstänkliga element, som höll
till i skogarna. Eftersom skogarna i denna del av landet är svårframkomliga och mycket sumpiga, så satte ryssarna eld på dem.
Stora skogsområden, till exempel utmed lansvägen VentspilsKuldiga och i distrikten Zleka och Ilgale blev fullständigt förbrända. över Kurland drog samtidigt en flodvåg av plundrande
röda soldater. Ingenting av värde och som var flyttbart lämnades kvar hos bönderna. Parallellt finkammades landet av
NKVD:förbanden, hjälpta av polishundar. NKVD tog med sig
alla män i åldern 16-60 år och drev dem till fots, ofta tiotals mil,
till de så kallade filtreringslägren. De inrättades i all hast och
utgjordes för det mesta av öppna åkerfält, utan några som helst
byggnader eller tält, kringgärdade med taggtråd och bevakade av
NKVD:poster. Lägret vid Kuldiga inneslöt 14,000 olyckliga människor, det vid Ventspils 20,000, vid Liepaja 25,000 o. s. v. Kyla,
väta och total avsaknad av hygien orsakade massjukdomar. Självmord och utbrott av vansinne förekom. NKVD hade sina spioner
utplacerade bland de internerade. Upptäckter av sådana ledde
ibland till blodiga uppgörelser, vilket endast förvärrade läget för
de inneslutna.
I dessa filtreringsläger tog förhören mycket lång tid. De på-
skyndades först när någon svårare epidemi gjorde det nödvändigt.
40 OJo kunde vanligen komma på fri fot. De övriga, huvudsakligen
bestående av forna skyddskårister, poliser, ämbetsmän och bättre
situerade, blev transporterade till Ryssland. Det hette »till sovjetarbeten». De som tillfångatagits antingen som lettiska legionärer
eller tvångsinkallade av tyskarna sorterades ut i särskilda grupper och vidarebefordrades till de sovjetryska koncentrationslägren.
Likvideringen på stället förekom bland dem. Vid sammanflödet
av floderna Venta och Alava finns en massgrav med 40 av ryssarna skjutna letter. I augusti i fjol avrättades ett okänt antalletter vid Padure i Kuldigas närhet och begravdes där.
Rensningsaktionerna kulminerade i slutet av maj. De som senare under förhören i filtreringslägren befanns skyldiga men av
någon anledning slapp deportation till Sovjet ställdes inför folkdomstol. Anklagelserna stöddes vanligen på landsförräderiparagrafen och domen löd på från 8 till 25 års straffarbete. Försvar
för den anklagade ansågs överflödigt och domslutet fick inte överklagas. Det måste dock framhållas att dödsdomar tillgrepos mera
;sällan. Ryssarna började tydligen spara på människomaterialet.
De behövde arbetskraft.
249
Stockholm-Riga och tillbaka
Fram till l april i år förekom inte några större massdeportationer av befolkningen till Sovjet heller. Man vet i alla händelser
att varje den minsta kommun har sina listor på deportationskandidater färdiga o~h att exekutivkommitteer för detta ändamål
står NKVD:organen till förfogande, men apparaten har av någon
anledning ännu inte behövt sättas i funktion. Natten till den 4 mars.
var emellertid kritisk. Då blev i Kurlands större städer, Liepaja,
Ventspils, Kuldiga, alla motorfordon mobiliserade. KL 3 skulle
massarresteringarna för deportationerna vidta, sades det. Två
timmar dessförinnan blev ordern återkallad från Riga.
Efter Kurlands kapitulation uppsatte ryssarna av lettiska ungdomar minsökarkommandos med kort utbildning. I avsikt att få
fart på arbetet tillämpades även i det här fallet den i Ryssland
mycket omtyckta tävlingsprincipen. Följden blev hundratals unga
mäns död.
I juli i fjol måste varje bykommun för brådskande arbete skicka
till Riga från 50 till 100 unga män. En del av dem anade oråd
och föredrog att gå till skogs. De emellertid som inställde sig i
Riga tvangs att fortsätta till Ryssland. Ingen av dem har ännu
avhörts.
Efter filtreringsaktionens slutförande och minfältens rensning
utsträcktes civilförvaltningen, givetvis stödd på NKVD, även till
Kurland. I alla större och mindre orter liksom i bykommunerna
sattes exekutivkommitteer upp. Ordförande i dessa blev för det
mesta ryssar eller från Sovjetunionen hemvändande och där utbildade lettiska kommunister. Kanske mera för syns skull blev en
lett Noviks minister för NKVD. På andra viktigare poster i samma
för sovjetsystemet grundläggande förvaltning placerades det letter: major Amtmanis, överstelöjtnant Bakmans, överste J aunarajs
och kapten Steinmanis.
Som NKVD :s hjälporgan fungerar i Sovjetunionen som bekant
milisen. En sådan måste organiseras även i Sovjet-Lettland. Till
tjänst uttogs »politiskt tillförltliga» letter i åldern 18-30 år. Då
det visade sig att ett tillräckligt antal miliser inte kunde uppbringas, fick skogsjägmästare med sin personal träda till och på
flera orter helt överta även milisens funktioner. Trots all gallring
finns bland milisen fosterländskt sinnade personer. De gör inte så
litet nytta, när det gäller att varna personer som hotas av arresteringsorder.
Jordreformen av 1940 trädde åter i funktion. Ingen får enligt
denna bruka mer än 30 hektar. För övrigt är även denna rätt
250
Stockholm-Riga och tillbaka
förbunden med politisk tillförlitlighet. Brist på arbetskraft inom
lantbruket gjorde ändå, att tyska samarbetsmän, poliser och
tjänstemän från den tyska ockupationstiden samt mindre framträdande skyddskårister fick brukningsrätt till 8 hektar. Endast
sabotörer och för sitt utpräglat patriotiska sinnelag kända bönder måste lämna sina gårdar och ge sig iväg med vad de själva
orkade släpa på.
skattetrycket var högt under den första röda ockupationen, men
nu utökades det med att impediment indrogs i skatteobjekt. Bördan blev än tyngre, när bönderna förpliktades att till den röda
armen som tack för »befrielsen» gratis leverera alla slags livsmedel. Men den lettiske bonden med sin familj hungrade ännu
inte. Trots att han måste avvara ett och annat till skogsbröderna,
de till skogarna flyktade och modigt kämpande patrioterna, vilket
han i det här fallet gjorde beredvilligt. De två främmande ockupationerna hade lärt den lettiske bonden konsten att ge vad han behagade till sina förtryckare och sticka undan det mesta och det
bästa.
Arbetarna i de lettiska städerna hade det vida mer bekymmersamt. Månadslönen för den okvalificerade arbetaren var 300 rb,
för den kvalificerade 400-500 rb. Arbetsförmännen fick 600 rb i
månaden. Konstnärsyrkena behövde däremot inte klaga. Skådespelaren Janis Osis tjänade till exempel 2,500 rb pr månad och
hans kolleger Ed. Emilgis och Elfrida Pakule 3,000 rb var. Sovjet
behöver konstnärer för att kunna ersätta sina medborgares bristande vardagliga bröd med ögonfägnande skådespel. Men eftersom värdet på polismakten i Sovjet sätts ännu högre, så erhåller
NKVD:ministern i Sovjet-Lettland hela 8,000 rb månatligen och
hans avdelningschefer från 4,000 till 5,000 rb. En skrivmaskinsfröken hos NKVD får 1,500 rb, det är vackert så. Domarkåren
står däremot inte så högt i kurs. En undersökningsdomare får
nöja sig med 2,500 rb i månaden.
I livsmedelshänseende delas stadsinvånarna i proletariatriket i
5 klasser. Den lägsta kategorin utgörs av allt slags onyttigt folk:
gamla, arbetsodugliga och barn. De får 300 gram bröd dagligen
och 400 g socker och lika mycket fettämnen under en fyra veckors
period. De med fysiskt arbete sysselsatta tilldelas från 400 till
500gbröd pr dag samt 800 g socker, 800 g fett, l kg kött och l liter
brännvin under en fyra veckors period. Till de två högsta klasserna, A och B, hör NKVD:folket, företagsledarna, de bemärkta
konstnärerna och de nyttiga vetenskapsmännen. Ransonerna för
251
Stockholm-Riga och tillbaka
deras livsuppehälle är under samma tid: 600 g bröd, dagligen, vidare, för 4 veckor: 6 kg socker, 2 kg konfekt, 6 kg fettämnen, 14 kg
köttvaror, 10 kg fisk, 10 kg grönsaker, 2 kg frukt och 5 liter brännvin. Åtgången av livsmedel för dessa två klasser blir kanske inte
så stor, när de i huvudstaden Riga omfattar endast 2,000 personer.
Svarta börsen existerar naturligtvis och den är som på andra
håll i Sovjet tillåten. Priserna var på sista tiden i Riga följande:
socker, smör och fläsk, likvärdiga och lika mycket omtyckta,
200 rh pr kg; kött 100-120 rh pr kg, potatis 10 rh pr kg. Herrskodon, som en ganska begärlig vara, kostade 1,500 rh paret och
en herrkostyms notering låg mellan 4,000 och 6,000 rb.
Av de 1940-1941 till Sibirien deporterade fick endast några få
återvända, de som låtit sig omvändas till kommunism och inträtt
i sovjetpropagandans tjänst. Brev från de deporterade till deras
anhöriga och släktingar började anlända, men de var så gott som
uteslutande skrivna av kvinnor och innehöll vädjanden om hjälp
med kläder och pengar. Om ödet av de 500 lettiska officerare, som
1941 från Litene förts till Sovjet, har ingen hört något i Lettland.
I september i fjol blev en sällsam förordning offentliggjord. De
deporterades alla tillhörigheter och av dem brukad egendom skulle
nämligen, tills de själva kommit hem, överlämnas i deras kvarvarande anhörigas vård. Detta togs som ett tecken på att Sovjet
slagit in på en mildare ockupationspolitik. Tills i maj, när jag
lämnade Lettland, hade emellertid ännu ingen fått begagna sig
av denna möjlighet. Kanhända att förordningen, som flera liknande som aldrig kom till verkställighet, var resultatet av det
kaos som allt mera bemäktigat sig Sovjets överbyråkratiserade
statsapparat.
Medan den röda hären 1944 stod utanför Rigas försvarsverk,
spelade sovjetradion Lettlands nationalhymn 6 gånger om dagen.
När Riga fallit, var det inte längre nödvändigt att exekvera denna
hymn så ofta. Så småningom försvann den helt från programmet,
sedan blev den formellt förbjuden och nu ersätts den av Sovjets
nya nationalsång.
På det kyrkliga området har ju i Sovjet under de senare åren
inträffat en del förändringar. Hittills har de inte återverkat på
den lutherska kyrkans ställning i Sovjetlettland. Genom nationaliseringen av kyrkojord, -byggnader och -inventarier och genom
den mot kyrkan tillämpade ekonomiska politiken blir kyrkans
ställning mer och mer undergrävd. Församlingarna, som för öv- 252
Stockholm-Riga och tillbaka
rigt inte längre erkänns som juridiska personer, måste hyra sina
kyrkor och övriga lokaler och betala 1,50 rh i hyra pr kvm och
månad. Det elektriska ljuset betingar för dem en många gånger
högre taxa än för biografer. Följden har blivit att allt flera kyrkor
måste stänga.
Striden i Sverige om de internerade baltiska militärernas utlämnande till Sovjet gav genljud i Lettland. Arbetarna vid fabriker och verkstäder liksom allmänheten vid möten på öppna torg
uppmanades av auktoriserade kommunistiska talare att ansluta
sig till de av dem framlagda och mycket skarpt formulerade resolutionerna. Där yrkades att inte endast de 167 skulle av Sverige utlämnas till Sovjet utan att samtliga baltiska flyktingar
skulle tvingas att vända hem.
Sedan några av de internerade efter tvångstransporten till
Sovjet uppträtt i Moskvaradion, blev det fullständigt tyst om
dem. Olika rykten kom i omlopp att några av dem dömts till döden
och arkebuserats och att resten utspritts bland tvångsarbetslägren
i norra Ryssland. Men dessa rykten som rykten i Sovjet i allmänhet var omöjliga att kontrollera. I alla händelser, trots mitt livliga intresse för dessa hemtransporterade militärer och trots
gjorda efterforskningar beträffande deras öde kunde jag inte få
det minsta bevis för att någon av dem fått komma till sina
hem. Inte heller deras anhöriga har fått veta något om dem utöver
vad de hört genom Moskvaradion.
Det finns en skillnad mellan den röda ockupationen nu och för
fem år sedan. Sovjetryssarna tycks i allmänhet ha blivit något
humanare. De undv;iker dödsdomarna och de nattliga likvideringarna liksom massdeportationerna. Hur det blir längre fram,
kan ingen veta eller lita på. A andra sidan har den sovjetryska
administrationen blivit mycket mera kaotisk. Den ena myndigheten vet inte, vad den andra gör, och den ene tjänstemannen
skyller på den andre. Befolkningens passiva motstånd mot ockupationsmakten har å sin sida blivit betydligt mera kompakt och
sammansvetsat. Ingen, inte heller arbetarna, tror längre på de
sovjetryska löftena. Man gör vad man blir tvingad till, men
ingenting därutöver. Ibland kommer det till och med till öppen
opposition. Som dagarna före förstamajfestligheterna i år. Arbetarna vid metallverkstäderna Vairogs i Riga deklarerade frankt,
att de inte ämnade ställa upp till förstamajparaden på den grund
19-46428 Svensk Tidskrift 1946 253
Stockholm-Riga och tillbaka
att arbetarna tvingades därtill med hotelser och lockades med
extra ranson brännvin. Och de uraktlät mangrant att infinna sig.
Någon bestraffning blev det inte av. Ja, helt enkelt därför att det
råder brist på arbetskraft, i synnerhet är det ont om metallarbetare.
Ett annat exempel. För närvarande spelas det ganska mycket
rysk teater i Riga, och de olika ryska gästspelen är täta. Men
bänkraderna står för det mesta tomma. Publiken bojkottar
ockupationsmaktens konst. Endast partifolket och tjänstemännen
sin plikt likmätigt besöker dessa föreställningar. Men så släpptes
för en tid sedan den berömda lettiska sångerskan BrechmanStengels ur NKVD:fängelset och fick återvända till operan. När
hon efter befrielsen för första gången uppträdde i Tosca, var
operan fylld till trängsel av rent lettisk publik, och den beredde
henne efter varje akt sådana ovationer att de tycktes aldrig vilja
ta slut. Hon blev bokstavligen överhöljd av blommor. Detta var
både karakteristiskt och symboliskt.
Få letter vill förlika sig med ockupationen. Alla tror fast på
att liksom det blev slut på den första ryska ockupationen och på
den efterföljande tyska, så måste det komma ett slut även på den
andra ryska. Detta hopp stärker folkets uthållighet, men frågan
är ändå: hur länge detta pinade och prövade folk kan härda ut i
dessa drömmerier~
Till sist måste jag nämna en detalj. Solidariteten och samhörighetskänslan med litauer och ester har hos varje lett blivit till en
självklar sak och en samvetsplikt. Och träffar man därute, bakom
den täta järnridån, på någon litauer eller est, kommer man genast
underfund med att de känner och tänker på precis samma sätt.
Dessa tre folk har sammansvetsats till ett mycket fast folkblock.
254
OCH TILLBAKA
.EN LETTISK FLYKTING BERÄTTAR
Minnesanteckningar av en flykting, som i november 1944 reste
från Sverige till Sovjet-Lettland och i maj i år kom tillbaka.
LYCKLIG resa! önskade mig Sovjetunionens konsul, log vänligt
med hela ansiktet och tryckte varmt min hand till avsked.
Detta hände en dag i november 1944. I sällskap med några letter
.och ester begav jag mig till mitt hemland. I Sverige kände vi ju
·oss i alla fall som flyktingar och främlingar. Personligen hoppades jag, tack vare min kända antifascistiska inställning, på erkänsla och ljusare framtid efter hemkomsten. Fastän på samma
gång stod det klart för mig, att det var svårt att vänta sig något
-välstånd i det av krig och främmande ockupationer skövlade hemlandet. Den i bröstet molande hemlängtan fällde utslaget. Den
tvang mig att säga farväl till de svenska sötebrödsdagarna och
.alla friheterna. Att sätta det fattade beslutet i verket var enkelt:
.en anmälan på sovjetkonsulatet i Stockholm, Birger Jarlsgatan
110, var allt som behövdes. Själva resan blev man bjuden på.
Avresedagen infann jag mig ombord på en ångare. Från topp
till tå var jag på sovjetkonsulatets bekostnad klädd i nya svenska
kläder, utrustad med flera kappsäckar packade med en del nyttiga
.saker och med 150 svenska kronor på fickan, som jag fått som
present vid resan. strax innan landgången skulle dras in, överfölls jag av vemodig obeslutsamhet, men de i minnet uppdykande
.hemlandsbilderna tycktes ropa och kalla på mig. J ag kände mig
plötsligt nöjd och lycklig för att jag lydde min inre röst.
Efter Åbo angjordes Helsingfors. Första kallduschen. Mottagandet på sovjetlegationen var inte precis hjärtligt. Frågor som
liknade förhör. Sedan kom resan nordöstvart under eskort av be- -väpnade män i civila kläder. Våra frågor »När är vi framme i
Estland och Lettlandh besvarades lakoniskt.
– Jaa-a, vägen går över Petrosavodsk.
247
Stockholm-Riga och tillbaka
Ganska snart var vi framme i den finsk-karelska sovjetrepublikens huvudstad, Petrosavodsk. Efter ankomsten fördes vi till
NKVD. Tio timmars förhör. Alla kläder och saker, som vi hade
med oss, togs ifrån oss. Givetvis mot kvitto. Vi fick i stället krypa
in i gamla och slitna ryska kläder, vilka som det strax visade sig
redan var upptagna av andra slags invånare. För mina 150 kr.
fick jag ett kvitto lydande på 150 rubel; formellt sett ganska riktig officiell kurs. För vårt eget vidkommande slutade den trista
proceduren med inkvarteringen i ett »omprövningsläger» i närheten av Petrosavodsk. Där tog den oändliga omprövningen
7 veckor för oss. Det var tydligen inte nog; vi måste fortsätta till
Moskva. Allt jag lämnat mot kvitto: mina kläder och andra tillhörigheter, bl. a. ett schweizerur, en trogen väckarklocka och min
minnesrika Leikakamera, fick inte följa med mig. Vem som nu
gläds åt att besitta dem, har jag ingen aning om.
I Moskvas NKVD började det om igen. Långa korsförhör och
resultatet – koncentrationsläger. Efter 2 månaders vistelse där
släpptes jag fri och fördes till Lettland för att insättas i den sovjetryska handelsflottans tjänst. Det råder nämligen en stor brist på
arbetskraft i Sovjet. Sjömän söker man med ljus och lykta efter.
Som blivande styrman hade jag goda utsikter att bekläda en första
styrmans eller till och med en kaptens post. Men eftersom jag
under min vistelse i Sovjet sett alltför mycket för att känna någon
trivsel eller säkerhet beslöt jag utnyttja första bästa tillfälle att
komma därifrån.
Jag kunde på olika sätt konstatera, att ingen av de baltiska
flyktingarna efter ankomsten till Sovjetunionen fick direkt eller
åtminstone snart fortsätta till hemlandet. Var och en måste först
minst 6 månader vistas i fängelser och koncentrationsläger för att
därefter dirigeras hem eller till Sibirien. Mycket beror på humöret
hos den förhörsledande NKVD :tjänstemannen. Åtskilliga av de
intellektuella får aldrig lämna fängelsecellen utan hänförs till
kategorin spioner eller misstänkliga folkelement och döms till
8-25 års straffarbete.
Strax efter den tyska kapitulationen i Kurland i maj i fjol kom
jag till Liepaja (Libau). Hamnen och staden, liksom Ventspils’
(Vindaus), hade lidit svårt under det sovjetryska bombardemanget.
Civilbefolkningen hade också fått vidkännas avsevärda förluster i
döda och sårade.
Kurland blev efter kapitulationen avskilt från det övriga Lettland för att sovjetmyndigheterna skulle kunna infånga de kring- 248
Stockholm-Riga och tillbaka
irrande soldaterna och alla övriga misstänkliga element, som höll
till i skogarna. Eftersom skogarna i denna del av landet är svårframkomliga och mycket sumpiga, så satte ryssarna eld på dem.
Stora skogsområden, till exempel utmed lansvägen VentspilsKuldiga och i distrikten Zleka och Ilgale blev fullständigt förbrända. över Kurland drog samtidigt en flodvåg av plundrande
röda soldater. Ingenting av värde och som var flyttbart lämnades kvar hos bönderna. Parallellt finkammades landet av
NKVD:förbanden, hjälpta av polishundar. NKVD tog med sig
alla män i åldern 16-60 år och drev dem till fots, ofta tiotals mil,
till de så kallade filtreringslägren. De inrättades i all hast och
utgjordes för det mesta av öppna åkerfält, utan några som helst
byggnader eller tält, kringgärdade med taggtråd och bevakade av
NKVD:poster. Lägret vid Kuldiga inneslöt 14,000 olyckliga människor, det vid Ventspils 20,000, vid Liepaja 25,000 o. s. v. Kyla,
väta och total avsaknad av hygien orsakade massjukdomar. Självmord och utbrott av vansinne förekom. NKVD hade sina spioner
utplacerade bland de internerade. Upptäckter av sådana ledde
ibland till blodiga uppgörelser, vilket endast förvärrade läget för
de inneslutna.
I dessa filtreringsläger tog förhören mycket lång tid. De på-
skyndades först när någon svårare epidemi gjorde det nödvändigt.
40 OJo kunde vanligen komma på fri fot. De övriga, huvudsakligen
bestående av forna skyddskårister, poliser, ämbetsmän och bättre
situerade, blev transporterade till Ryssland. Det hette »till sovjetarbeten». De som tillfångatagits antingen som lettiska legionärer
eller tvångsinkallade av tyskarna sorterades ut i särskilda grupper och vidarebefordrades till de sovjetryska koncentrationslägren.
Likvideringen på stället förekom bland dem. Vid sammanflödet
av floderna Venta och Alava finns en massgrav med 40 av ryssarna skjutna letter. I augusti i fjol avrättades ett okänt antalletter vid Padure i Kuldigas närhet och begravdes där.
Rensningsaktionerna kulminerade i slutet av maj. De som senare under förhören i filtreringslägren befanns skyldiga men av
någon anledning slapp deportation till Sovjet ställdes inför folkdomstol. Anklagelserna stöddes vanligen på landsförräderiparagrafen och domen löd på från 8 till 25 års straffarbete. Försvar
för den anklagade ansågs överflödigt och domslutet fick inte överklagas. Det måste dock framhållas att dödsdomar tillgrepos mera
;sällan. Ryssarna började tydligen spara på människomaterialet.
De behövde arbetskraft.
249
Stockholm-Riga och tillbaka
Fram till l april i år förekom inte några större massdeportationer av befolkningen till Sovjet heller. Man vet i alla händelser
att varje den minsta kommun har sina listor på deportationskandidater färdiga o~h att exekutivkommitteer för detta ändamål
står NKVD:organen till förfogande, men apparaten har av någon
anledning ännu inte behövt sättas i funktion. Natten till den 4 mars.
var emellertid kritisk. Då blev i Kurlands större städer, Liepaja,
Ventspils, Kuldiga, alla motorfordon mobiliserade. KL 3 skulle
massarresteringarna för deportationerna vidta, sades det. Två
timmar dessförinnan blev ordern återkallad från Riga.
Efter Kurlands kapitulation uppsatte ryssarna av lettiska ungdomar minsökarkommandos med kort utbildning. I avsikt att få
fart på arbetet tillämpades även i det här fallet den i Ryssland
mycket omtyckta tävlingsprincipen. Följden blev hundratals unga
mäns död.
I juli i fjol måste varje bykommun för brådskande arbete skicka
till Riga från 50 till 100 unga män. En del av dem anade oråd
och föredrog att gå till skogs. De emellertid som inställde sig i
Riga tvangs att fortsätta till Ryssland. Ingen av dem har ännu
avhörts.
Efter filtreringsaktionens slutförande och minfältens rensning
utsträcktes civilförvaltningen, givetvis stödd på NKVD, även till
Kurland. I alla större och mindre orter liksom i bykommunerna
sattes exekutivkommitteer upp. Ordförande i dessa blev för det
mesta ryssar eller från Sovjetunionen hemvändande och där utbildade lettiska kommunister. Kanske mera för syns skull blev en
lett Noviks minister för NKVD. På andra viktigare poster i samma
för sovjetsystemet grundläggande förvaltning placerades det letter: major Amtmanis, överstelöjtnant Bakmans, överste J aunarajs
och kapten Steinmanis.
Som NKVD :s hjälporgan fungerar i Sovjetunionen som bekant
milisen. En sådan måste organiseras även i Sovjet-Lettland. Till
tjänst uttogs »politiskt tillförltliga» letter i åldern 18-30 år. Då
det visade sig att ett tillräckligt antal miliser inte kunde uppbringas, fick skogsjägmästare med sin personal träda till och på
flera orter helt överta även milisens funktioner. Trots all gallring
finns bland milisen fosterländskt sinnade personer. De gör inte så
litet nytta, när det gäller att varna personer som hotas av arresteringsorder.
Jordreformen av 1940 trädde åter i funktion. Ingen får enligt
denna bruka mer än 30 hektar. För övrigt är även denna rätt
250
Stockholm-Riga och tillbaka
förbunden med politisk tillförlitlighet. Brist på arbetskraft inom
lantbruket gjorde ändå, att tyska samarbetsmän, poliser och
tjänstemän från den tyska ockupationstiden samt mindre framträdande skyddskårister fick brukningsrätt till 8 hektar. Endast
sabotörer och för sitt utpräglat patriotiska sinnelag kända bönder måste lämna sina gårdar och ge sig iväg med vad de själva
orkade släpa på.
skattetrycket var högt under den första röda ockupationen, men
nu utökades det med att impediment indrogs i skatteobjekt. Bördan blev än tyngre, när bönderna förpliktades att till den röda
armen som tack för »befrielsen» gratis leverera alla slags livsmedel. Men den lettiske bonden med sin familj hungrade ännu
inte. Trots att han måste avvara ett och annat till skogsbröderna,
de till skogarna flyktade och modigt kämpande patrioterna, vilket
han i det här fallet gjorde beredvilligt. De två främmande ockupationerna hade lärt den lettiske bonden konsten att ge vad han behagade till sina förtryckare och sticka undan det mesta och det
bästa.
Arbetarna i de lettiska städerna hade det vida mer bekymmersamt. Månadslönen för den okvalificerade arbetaren var 300 rb,
för den kvalificerade 400-500 rb. Arbetsförmännen fick 600 rb i
månaden. Konstnärsyrkena behövde däremot inte klaga. Skådespelaren Janis Osis tjänade till exempel 2,500 rb pr månad och
hans kolleger Ed. Emilgis och Elfrida Pakule 3,000 rb var. Sovjet
behöver konstnärer för att kunna ersätta sina medborgares bristande vardagliga bröd med ögonfägnande skådespel. Men eftersom värdet på polismakten i Sovjet sätts ännu högre, så erhåller
NKVD:ministern i Sovjet-Lettland hela 8,000 rb månatligen och
hans avdelningschefer från 4,000 till 5,000 rb. En skrivmaskinsfröken hos NKVD får 1,500 rb, det är vackert så. Domarkåren
står däremot inte så högt i kurs. En undersökningsdomare får
nöja sig med 2,500 rb i månaden.
I livsmedelshänseende delas stadsinvånarna i proletariatriket i
5 klasser. Den lägsta kategorin utgörs av allt slags onyttigt folk:
gamla, arbetsodugliga och barn. De får 300 gram bröd dagligen
och 400 g socker och lika mycket fettämnen under en fyra veckors
period. De med fysiskt arbete sysselsatta tilldelas från 400 till
500gbröd pr dag samt 800 g socker, 800 g fett, l kg kött och l liter
brännvin under en fyra veckors period. Till de två högsta klasserna, A och B, hör NKVD:folket, företagsledarna, de bemärkta
konstnärerna och de nyttiga vetenskapsmännen. Ransonerna för
251
Stockholm-Riga och tillbaka
deras livsuppehälle är under samma tid: 600 g bröd, dagligen, vidare, för 4 veckor: 6 kg socker, 2 kg konfekt, 6 kg fettämnen, 14 kg
köttvaror, 10 kg fisk, 10 kg grönsaker, 2 kg frukt och 5 liter brännvin. Åtgången av livsmedel för dessa två klasser blir kanske inte
så stor, när de i huvudstaden Riga omfattar endast 2,000 personer.
Svarta börsen existerar naturligtvis och den är som på andra
håll i Sovjet tillåten. Priserna var på sista tiden i Riga följande:
socker, smör och fläsk, likvärdiga och lika mycket omtyckta,
200 rh pr kg; kött 100-120 rh pr kg, potatis 10 rh pr kg. Herrskodon, som en ganska begärlig vara, kostade 1,500 rh paret och
en herrkostyms notering låg mellan 4,000 och 6,000 rb.
Av de 1940-1941 till Sibirien deporterade fick endast några få
återvända, de som låtit sig omvändas till kommunism och inträtt
i sovjetpropagandans tjänst. Brev från de deporterade till deras
anhöriga och släktingar började anlända, men de var så gott som
uteslutande skrivna av kvinnor och innehöll vädjanden om hjälp
med kläder och pengar. Om ödet av de 500 lettiska officerare, som
1941 från Litene förts till Sovjet, har ingen hört något i Lettland.
I september i fjol blev en sällsam förordning offentliggjord. De
deporterades alla tillhörigheter och av dem brukad egendom skulle
nämligen, tills de själva kommit hem, överlämnas i deras kvarvarande anhörigas vård. Detta togs som ett tecken på att Sovjet
slagit in på en mildare ockupationspolitik. Tills i maj, när jag
lämnade Lettland, hade emellertid ännu ingen fått begagna sig
av denna möjlighet. Kanhända att förordningen, som flera liknande som aldrig kom till verkställighet, var resultatet av det
kaos som allt mera bemäktigat sig Sovjets överbyråkratiserade
statsapparat.
Medan den röda hären 1944 stod utanför Rigas försvarsverk,
spelade sovjetradion Lettlands nationalhymn 6 gånger om dagen.
När Riga fallit, var det inte längre nödvändigt att exekvera denna
hymn så ofta. Så småningom försvann den helt från programmet,
sedan blev den formellt förbjuden och nu ersätts den av Sovjets
nya nationalsång.
På det kyrkliga området har ju i Sovjet under de senare åren
inträffat en del förändringar. Hittills har de inte återverkat på
den lutherska kyrkans ställning i Sovjetlettland. Genom nationaliseringen av kyrkojord, -byggnader och -inventarier och genom
den mot kyrkan tillämpade ekonomiska politiken blir kyrkans
ställning mer och mer undergrävd. Församlingarna, som för öv- 252
Stockholm-Riga och tillbaka
rigt inte längre erkänns som juridiska personer, måste hyra sina
kyrkor och övriga lokaler och betala 1,50 rh i hyra pr kvm och
månad. Det elektriska ljuset betingar för dem en många gånger
högre taxa än för biografer. Följden har blivit att allt flera kyrkor
måste stänga.
Striden i Sverige om de internerade baltiska militärernas utlämnande till Sovjet gav genljud i Lettland. Arbetarna vid fabriker och verkstäder liksom allmänheten vid möten på öppna torg
uppmanades av auktoriserade kommunistiska talare att ansluta
sig till de av dem framlagda och mycket skarpt formulerade resolutionerna. Där yrkades att inte endast de 167 skulle av Sverige utlämnas till Sovjet utan att samtliga baltiska flyktingar
skulle tvingas att vända hem.
Sedan några av de internerade efter tvångstransporten till
Sovjet uppträtt i Moskvaradion, blev det fullständigt tyst om
dem. Olika rykten kom i omlopp att några av dem dömts till döden
och arkebuserats och att resten utspritts bland tvångsarbetslägren
i norra Ryssland. Men dessa rykten som rykten i Sovjet i allmänhet var omöjliga att kontrollera. I alla händelser, trots mitt livliga intresse för dessa hemtransporterade militärer och trots
gjorda efterforskningar beträffande deras öde kunde jag inte få
det minsta bevis för att någon av dem fått komma till sina
hem. Inte heller deras anhöriga har fått veta något om dem utöver
vad de hört genom Moskvaradion.
Det finns en skillnad mellan den röda ockupationen nu och för
fem år sedan. Sovjetryssarna tycks i allmänhet ha blivit något
humanare. De undv;iker dödsdomarna och de nattliga likvideringarna liksom massdeportationerna. Hur det blir längre fram,
kan ingen veta eller lita på. A andra sidan har den sovjetryska
administrationen blivit mycket mera kaotisk. Den ena myndigheten vet inte, vad den andra gör, och den ene tjänstemannen
skyller på den andre. Befolkningens passiva motstånd mot ockupationsmakten har å sin sida blivit betydligt mera kompakt och
sammansvetsat. Ingen, inte heller arbetarna, tror längre på de
sovjetryska löftena. Man gör vad man blir tvingad till, men
ingenting därutöver. Ibland kommer det till och med till öppen
opposition. Som dagarna före förstamajfestligheterna i år. Arbetarna vid metallverkstäderna Vairogs i Riga deklarerade frankt,
att de inte ämnade ställa upp till förstamajparaden på den grund
19-46428 Svensk Tidskrift 1946 253
Stockholm-Riga och tillbaka
att arbetarna tvingades därtill med hotelser och lockades med
extra ranson brännvin. Och de uraktlät mangrant att infinna sig.
Någon bestraffning blev det inte av. Ja, helt enkelt därför att det
råder brist på arbetskraft, i synnerhet är det ont om metallarbetare.
Ett annat exempel. För närvarande spelas det ganska mycket
rysk teater i Riga, och de olika ryska gästspelen är täta. Men
bänkraderna står för det mesta tomma. Publiken bojkottar
ockupationsmaktens konst. Endast partifolket och tjänstemännen
sin plikt likmätigt besöker dessa föreställningar. Men så släpptes
för en tid sedan den berömda lettiska sångerskan BrechmanStengels ur NKVD:fängelset och fick återvända till operan. När
hon efter befrielsen för första gången uppträdde i Tosca, var
operan fylld till trängsel av rent lettisk publik, och den beredde
henne efter varje akt sådana ovationer att de tycktes aldrig vilja
ta slut. Hon blev bokstavligen överhöljd av blommor. Detta var
både karakteristiskt och symboliskt.
Få letter vill förlika sig med ockupationen. Alla tror fast på
att liksom det blev slut på den första ryska ockupationen och på
den efterföljande tyska, så måste det komma ett slut även på den
andra ryska. Detta hopp stärker folkets uthållighet, men frågan
är ändå: hur länge detta pinade och prövade folk kan härda ut i
dessa drömmerier~
Till sist måste jag nämna en detalj. Solidariteten och samhörighetskänslan med litauer och ester har hos varje lett blivit till en
självklar sak och en samvetsplikt. Och träffar man därute, bakom
den täta järnridån, på någon litauer eller est, kommer man genast
underfund med att de känner och tänker på precis samma sätt.
Dessa tre folk har sammansvetsats till ett mycket fast folkblock.
254