Stoppa rundgången

En stor andel av de välfärdstjänster och bidrag som en individ får har samme individ bekostat själv i form av skatt. Denna rundgång skapar administration och minskar individers egenmakt. Varför inte växla sänkta skatter mot sänkta bidrag?

Långtidsutredningen räknade 2003 ut att åtta av tio skattekronor som en individ får i välfärdstjänster och transfereringar över ett livslopp betalas av individen själv. Mig veterligen har ingen lika omfattande undersökning av rundgången gjorts sedan dess, men några dramatiska förändringar lär knappast ha skett.

Detta visar att välfärdsstatens omfördelande effekt mellan individer är liten. Det som omfördelas är istället makt – från individen till den som styr över de olika transfereringssystemen. Och pengar över ett livslopp.

Det är dock inte självklart att omfördelningen över livsloppet i så stor utsträckning måste göras genom skatter och bidrag. Eget pensionssparande är ett exempel på att även individer själva kan klara av detta.

Ytterligare ökat eget ansvar – och därmed egenmakt – skulle kunna ges genom att sänkta skatter växlas mot sänkta bidrag.

I veckan publicerade Timbro en rapport skriven av Johan Kreicbergs med ett förslag om att öka grundavdraget. Det är en bra idé – varför ska den som har en mycket låg inkomst betala skatt? Och sedan få tillbaka en del av denna i form av barnbidrag, bostadsbidrag etc. Utgångspunkten borde istället vara att löntagare ska kunna leva på sin egen lön. Rapporten går dock inte närmare in på hur detta ska finansieras, men lämpligen kan det delvis göras genom minskade bidrag.

Ett exempel är det nämnda barnbidraget. 25 miljarder betalades i fjol ut i totala barnbidrag.

När bidraget infördes var det med argument om att öka nativiteten, minska barnfattigdomen och omfördela mellan hushåll med och utan barn. Frågan är hur relevanta dessa argument är idag. Framför allt är Sverige ett betydligt rikare land än 1948 när det allmänna barnbidraget infördes. Barnfattigdomen har därför minskat väsentligt alldeles oavsett barnbidragen. Ökade möjligheter till planerat barnafödande och senare barnafödande ger också blivande föräldrar ökade möjligheter att ekonomiskt planera utgifterna för barn lika väl som man planerar exempelvis sin egen pension.

Studiemedlen är ett annat exempel. Regeringen valde att backa från förslaget om att minska bidragsandelen och istället öka låneandelen. Det hade annars varit ett steg i rätt riktning och hade lämpligen kunnat kombineras med en borttagen värnskatt. En skatt vars statsfinansiella nytta är obefintlig, men som drabbar de som genom kostsamma utbildningsår skaffat sig en högre lön.

Barnbidraget är ett generellt bidrag som delas ut lika oavsett inkomst. Det finns tekniska fördelar med detta som rör tröskeleffekter och administrationskostnader. Men är detta verkligen tillräckliga argument för att den som har barn ska få utbetalningar om tusentals kronor per år, oavsett om denne har en inkomst på 10 000, 25 000 eller 100 000 kronor i månaden. Varför ska en medelinkomsttagare få bidrag för att ta hand om sina egna barn?

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.