Störande ideologi

Tony Samuelsson
Jag var en arier
Wahlström & Widstrand 2009

Även om det är en rätt värdelös vetenskaplig metod är kontrafaktisk historia en fascinerande genre, inte minst i film och litteratur. Tänk om-perspektivet kan få fantasin att dra iväg till de mest oväntade trakter.

Två favoriter – båda med nazistanknytning – är filmen Vaterland och Philip Roths roman Konspirationen mot Amerika. Den förra är en rätt vanlig thriller men utspelar sig i ett 1960-talets Tyskland som vunnit kriget, medan den senare beskriver vad som hade kunnat hända om flyghjälten och nazisympatisören Charles Lindbergh blivit amerikansk president i valet 1940.

I ny utkomna Jag var en arier spinner Tony Samuelsson vidare på traditionen. Precis som i Vaterland har Hitlertyskland vunnit kriget, men denna bok utspelar sig i delstaten Sverige, en del av Riket. Nationalsocialismen inte bara styr, utan genomsyrar samhället. Begrepp som kortskallar och judedräng är allmängods. Auschwitz var ett slagfält. Det anglosaxiska är lågt.

Så långt är det intressant och tankeväckande. Men ganska snart blir det enerverande och – för en liberalt sinnad och politiskt känslig läsare – tröttsamt provocerande.

Nej, nazismens motpol är inte kommunism. Nej, nazismen kan inte ses som enbart eller ens främst en borgerlig ideologi. Nej, det finns inga intellektuellt hållbara paralleller att dra mellan den europeiska välfärdsstatens utanförskapsmassor – ofta med utländskt ursprung – i storstädernas förorter och nationalsocialismens rastänkande. Och nej, muslimska självmordsbombare är inget propagandistiskt påhitt, utan enhögst verklig företeelse. Men det är sådant Samuelsson försöker suggerera fram. Och det går så där.

Före läsningen av Jag var en arier var Tony Samuelsson en för mig okänd författare. Lite research berättar om titlar som Gäst hos borgerligheten och Arbetarklassens bästa partytricks. Nedkletningsförsöket framstår som mer logiskt. Men det förstör boken.

Missförstå mig rätt. Marxister kan skriva bra romaner. Susan Alakoskis Svinalängorna och Åsa Linderborgs Mig äger ingen är två samtida svenska exempel. Men det är en sak att göra ideologi av mänsklig misär, det är en helt annan att göra nazitolkningar av sociala problem som de flesta västerländska länder brottas med.

Det är synd, för det intellektuella moraset skymmer två andra närbesläktade teman som Samuelsson behandlar på ett hyfsat sätt. Det första är kultur- och medieelitens kryperi. Vem har inte funderat över sitt eget mod? Skulle du dö för demokratin? Eller skulle du hålla dig undan och ligga lågt? Eller skulle du till och med offra humanism och samvete för ära och berömmelse? Kanske skulle du gå så långt att du faktiskt anslöt dig till massmördandet. Eller åtminstone blundade för det. Och visst vore det intressant att läsa en roman om vad den svenska kultureliten skulle gjort om fel sida vunnit kalla kriget och Sverige blivit annekterat av Sovjetunionen.

Det andra temat är det klassiska ”Vem kan man lita på?”. Vem är god och vem är ond? Var finns min lojalitet? Och vem är jag i förhållande till de konkurrerande ledarna och tankarna? Här förs tankarna till Jerker Vidborgs Svart krabba. Och vid en jämförelse faller Samuelssons text platt till marken.

Min rekommendation är således att läsa Jag var en arier som en spänningsroman. Som sådan duger den till att hålla en vaken en halvtimme kring midnatt. I övrigt finns det annan litteratur som är konstnärligt mer givande, intellektuellt mer spänstig och ideologiskt mindre kväljande.

Fredrik Segerfeldt är skribent och kom i våras ut med Gör ingen skada. Biståndets hippokratiska ed (Timbro).