Brittiska valet: Kan Cameron rädda landet ur dubbla krisen?

Vinden blåste tories väg i brittiska valet, men gav inte tillräckligt många nya mandat för att Cameron skulle kunna bilda majoritetsregering. Det gör att till den ekonomiska krisen fogas nu också en politisk, även om liberalerna till slut kommer att backa upp en konservativ minoritetsregering, skriver Mats Johansson i en aktuell kommentar till valresultatet.

LONDON. Utgången av det brittiska valet var väntad, särskilt av den som på goda grunder trodde att medieintresset för liberalernas Clegg var överdrivet och inte skulle räcka ända fram till ett ändrat valbeteende hos särskilt många väljare. Landet är, tills valsystemet reformeras, fånget i en gammal ordning som ter sig alltmer bisarr – inte leder det som ofta påstås till ”en stark regering”, om den bara har en tredjedel av röstarna bakom sig, en fjärdedel av väljarna.

Oavsett vem som nu får den otacksamma uppgiften att åtgärda landets ekonomiska härdsmälta blev valet ett magnifikt valnederlag för socialdemokraterna som parti och för Gordon Brown som person. Det vore perverst om den store förloraren skulle kunna sitta kvar.

En lustig sak hände den givne premiärministern David Cameron för en tid sedan. På väg att flytta in i premiärministerbostaden på Downing Street ville toryledaren säga några allvarsord till de brittiska väljarna om landets usla ekonomi. Det skulle krävas ansvarstagande och åtstramning för att rädda landet ur krisen, sade Cameron.

Det skulle han inte ha sagt. Raskt försvann en stor del av ledningen i opinionsmätningarna, ty många väljare ville inte höra dåliga nyheter. Budskapet stämde inte med förväntningarna på nya tories med nytt ledarskap, nya visioner, nya paroller, nytt program och – nya väljare i sikte. Plötsligt lät man som det gamla vanliga överklasspartiet som ville straffa underklassen.

Vinden blåste ändå tories väg, men gav inte tillräckligt många nya mandat för att Cameron skulle kunna bilda majoritetsregering. Det gör att till den ekonomiska krisen fogas nu också en politisk, även om liberalerna till slut kommer att backa upp en konservativ minoritetsregering. Det blir så när man inte fått ett tydligt förändringsmandat från väljarna.

En vecka kan vara en oändlig tid i politiken, särskilt om det är sista veckan före ett val och särskilt om man som de tre stora partierna har försökt undvika valrörelsens viktigaste ämne: ekonomin. Ingen av partiledarna har velat spilla dyrbar kampanjtid på fler dystra besked om nedskärningar; inte Gordon Brown som ansvarig för eländet, inte David Cameron som fick smäll på fingrarna, inte Nick Clegg som aldrig haft något ekonomiskt ansvar.

Men nu går det inte att låtsas som om det regnar längre; i fullt solsken håller Storbritannien åter på att sjunka ner i havet, som på 70-talet när IMF fick ingripa med krisaktioner i brist på politisk reformvilja.

Tonen sattes i måndags förra veckan av Financial Times – vem annars? – som på sin förstasida förkunnade att det väntade ”brutala val kring underskott”. För att tvinga partierna till besked hade tidningen själv räknat ut vad som krävdes för att komma till rätta med årets budgetunderskott på cirka 1 800 miljarder kronor:

– fem procents lönesänkning i offentlig sektor

– frysning av alla bidrag under ett år

– behovsprövning av barnbidragen

– indragna fattigbidrag till värme och tv-avgift

– stängning av en fjärdedel av fängelserna

– nej till två nya hangarfartyg

– indragna busskort för pensionärer

– stopp för infrastrukturinvesteringar

Med mera. Föga överraskande visade en opinionsmätning ringa stöd från dem som skulle komma att drabbas, och de dominerar många av de valkretsar som brukar växla majoritet.

Inte blev läget lättare för partierna dagen efter när en tankesmedja, Institute for fiscal studies, visade hur stora hålen var i respektive partis budgetalternativ, störst för ”ansvarstagande” tories. Det blev ingen höjdardag för David Cameron som föredrog att tala om annat; behovet av gröna parker, livskvalitet och visionen om det goda samhället, ”Big Society”, vad det nu kunde betyda.

I tv-sändningarna dominerade hans försök att övertala en far till en handikappad son att tories skolreform med friskolor enligt svensk modell vore bra för hans son som då skulle kunna välja något annat än en normal skola – fast just trygghet om en vanlig skolplats för sonen var vad fadern önskade.

Sådant drar inte så många röster i television. Den avslutande tv-debatten om ekonomin gav heller inte större klarhet om vad som nu väntar britterna i form av ekonomisk sanering.

Synd på ett land som skulle ha behövt en stark reformregering för att sanera statens ekonomi efter det socialdemokratiska maktinnehavet och få fart på tillväxten efter finanskrisen.

Men ingen ska säga att valrörelsen inte präglats av allvar och dysterhet. Det roligaste har varit tories storaffischtavlor med en bild på Gordon Brown till texten ”Jag har dubblat skulden. Låt mig göra det igen!”. Humorn har de i alla fall kvar. Och skulden.

Mats Johansson, riksdagsledamot (m), är styrelseordförande i Svensk Tidskrift.

(Detta är en uppdatering av en artikel som publicerades den 30 april.)