Större än alltsammans

Fanny och Alexander är ett älskat verk som i år, på sitt trettioårsjubileum, bland annat spelas upp på Dramaten och som nyligen hittat hem till Uppsala stadsteater. Vad är det som får oss att tycka så mycket om detta udda Bergmandrama? Joakim Tholén skriver om en kärleksfull hyllning till livet.

”Vi Ekdahlare är inte komna till världen för att genomskåda den, tro aldrig det. Vi är inte utrustade med apparater för dylika exkursioner” ¬– så sammanfattar Ingmar Bergman delar av sin livsfilosofi genom den glädjetårade, och något överförfriskade, restaurangdirektören Gustav Adolf Ekdahl i epilogen till Fanny och Alexander.

Berättelsen om den uppsaliensiska sekelskiftesfamiljen och deras jakt på mening mellan teaterpjäsernas författade klokskap och familjesammankomsternas förbrödrande samvaro. Ett av allmänheten älskat men likväl underskattat verk som i år, på sitt trettioårsjubileum, bland annat spelas upp på Dramaten och som nyligen hittat hem till Uppsala stadsteater – båda uppsättningarna med strålande recensioner. Nog råder det något av en Bergmanhysteri bland landets kulturkofte-kretsar. Det får en onekligen att ställa sig frågan om vad är det är som får oss att älska detta så udda Bergmandrama mer än många andra?

Kanske är det för att den trots sin lågmälda ton, döljer en imponerande rikedom. Man kan nästan alltid vara säker på att något nytt ger sig till känna var gång man återvänder till dess scenerier. För vid sidan om sitt frodiga fabulerande och rika persongalleri, finner man nästintill obegränsat av nyanser och tänkvärdheter. Vare sig man talar om vardagens bekymmer eller storpolitikens stridigheter.

Till att börja med, är det något så besynnerligt som en nyanserad skildring av en borgerlig familj i sekelskiftesmiljö. Det vill säga just ett sådant drama som Svenska Nyhetsbyrån nyligen eftersökte i en ledartext. Många av oss minns de klassiska scenerna. Ingen jul är så lycklig som den hos Ekdahls. Ingen död så sorglig som Oscars. Och ingen tid så grym som den hos biskop Vergérus. Har man inte lagt någon av scenerna på minnet, lär knappast karaktärer som släktens härförare Helena Mandelbaum, den förbittrade professor Carl Ekdahl eller den mystiske ockraren Isak Jacobi ha passerat en förbi. I Bergmans pjäs lämnas stereotypa klassförhållanden och manusbyggen åt sidan. Karaktärerna blir aldrig slavar under berättelsen, utan driver den framåt på egen hand. Det är helt enkelt levande människor som betraktaren möter och deras kamp mot sina mindre älskvärda drag, är vad som kanske gör dem så älskvärda.

Men vid sidan om själva berättandet, finns där också något som man skulle kunna kalla för en bergmansk livssyn. Förutsatt att man tar det för denne skribents synnerligen subjektiva tolkning av saken. Pjäsen för nämligen en nära dialog med den senare August Strindberg. På så vis blir den en del av densamma tradition som återfinns i bland annat Till Damaskus och Ett Drömspel. Kanske enklast uttryckt genom människans jakt på mening i en värld som ofta känns så hopplöst meningslös. Helt enkelt hur man finner något gott bland allt det onda. En slags esoterisk existentialism som bland annat levandegörs genom den unge Alexanders vandringar mellan dröm verklighet.

Bergmans sammanfattar sina svar på denna jakt efter mening i Gustav Adolfs hyllningstal till den lilla människan. Enligt Bergman är det genom våra berättelser som vi finner mening. Genom dem blir vi en del av ett sammanhang. Först då kan världen bli fattbar och vi tillåts med gott samvete klaga över livets enformighet. Men det är samtidigt genom den leda som tryggheten medför, vi blir rastlösa och skapar något nytt. Om vi skulle berövas våra sammanhang, blir vi vansinniga och börjar slå vilt omkring oss, som Bergman uttrycker det. Något som förr eller senare sker, eftersom den stora världen är grym och vi kan aldrig ta vår tillvaro för given.

Det är därför som människan inte ska skämmas för att njuta av den lilla världen. Den goda maten, det milda leendet eller fruktträden som blommar. Helt enkelt vardagen. Den ska man odla och göra det bästa av. Slå rot så länge man kan eftersom det är vad som gör livet levnadsvärt. Kanske sammanfattas det hela bäst i att berättandet blir människans verktyg för att skapa något gott i en värld som ibland tycks hopplöst ond. Men för att kunna berätta, måste människan i sin tur leva.

Kan då denna pjäs bidra med något till den borgerliga idédebatten? Det vore väl fräckt att försöka sig på att politisera det hela. Men man kan åtminstone finna en allmängiltig sensmoral att bära med sig på vägen. Kanske det att pragmatism aldrig kan existera utan tradition. Att sammanhang är en förutsättning för framsteg. Om en människa berövas sina sammanhang, blir hon just vansinnig. Börjar slå vilt omkring sig som en rotlös fanatiker. Helt enkelt måste bandet mellan dåtid, samtid och framtid alltid göra sig gällande i det borgerliga tankegodset, eftersom sammanhang är själva förutsättningen för alla goda framsteg. Det är en viktig lärdom för både liberaler och konservativa. Vare sig man vill förstå missnöjespopulismens framväxt eller den oroande utveckling som sker i borgerliga ungdomsförbund där klassisk bildning förkastas i framstegens och relevansens namn.

”Jag håller en liten kejsarinna i mina armar. Det är fattbart men ändå omätligt. En dag bevisar hon att jag har fel i allt det som sagt. En dag härskar hon inte bara över den lilla världen utan alltsammans. Alltsammans!”– Så sammanfattar Gustav Adolf Ekdahl sitt hyllningstal, hållandes i sin nyfödda dotter. Vad som i slutändan får oss att älska Fanny och Alexander spelar kanske ingen roll. Vare sig man finner behållningen i dess tankegångar eller levande berättande, erbjuder den något för alla. Själv kommenterade Bergman sitt verk med att en glad gubbe skrivit en gladlynt berättelse. Och nog ligger det något i den saken.

För visst finns det något stort i att en av världens störste regissörer, som så ofta återkom till sina dämoner, på sin ålders höst författar en kärleksfull hyllning till livet, människan och hennes aldrig upphörande jakt på mening. Tidlösa ting som troligen lär locka ung som gammal i många generationer framöver. Det blir på så vis något av ett modernt storverk. Och om ni frågar mig, är det större än alltsammans.

Joakim Tholén arbetar som tillförordnad politisk redaktör vid Västerviks-Tidningen och går Svenska Nyhetsbyråns skribentskola.