Striden står i skuggorna

SÄPO talar klarspråk i sin årsrapport för 2017: hoten mot Sverige är större än de varit på många år. Gamla fiender står sida vid sida med nya, men blir allt svårare att identifiera. Amanda Wollstad undrar om politiken hänger med i den nya normalbilden.

“Our enemies are no longer known to us. They do not exist on a map. They are not nations. They are individuals. But look around you, who do you fear? Can you see a face, a uniform, a flag? No, our world is not more transparent now, it is more opaque. It’s in the shadows. That’s where we must do battle. So before you declare us irrelevant ask yourselves, how safe do you feel.”

Som så många andra filmfranschiser återuppfanns James Bonds äventyr under 2000-talet. Filmerna blev mörkare, i synnerhet i jämförelse med Pierce Brosnans lätt farsartade matinéäventyr i slutet på 90-talet. Utvecklingen toppades kanske när Sam Mendes tog över regissörsstolen för ”Skyfall”, där Daniel Craigs Bond allt mer cyniska 007 kallas tillbaka till London för ett fall där själva skuggvärlden spelar en av huvudrollerna, och MI6 hotas både inifrån och uppifrån.

En av de starkaste scenerna, i vart fall för den som uppskattar det politiska spelet lika mycket som de noggrant koreograferade actionsekvenserna, utspelas under en hearing inför en parlamentarisk kommitté, där Dame Judi Denchs M ska försvara sitt arbete och i förlängningen det underrättelseorgan hon leder.

MI6, med sitt hemlighetsmakeri och sina 00-agenter, anses av de folkvalda som sitter med makten vara en kvarleva från en annan, mindre upplyst tid. En onödig utgiftspost med alldeles för lite insyn.

Parallellerna till verkligheten behöver kanske inte påpekas.

M fortsätter, som en sann brittisk byråkrat, med att citera ett stycke poesi – ett utdrag ur lord Tennysons Ulysses:

“We are not now that strength, which in old days moved Earth and Heaven. That which we are, we are. One equal temper of heroic hearts, made weak by time and fate, but strong in will. To strive, to seek. To find and not to yield.”

Skyfall kom ut i oktober 2012. Drygt två år senare invaderades Ukraina, och sedan dess har geopolitiken gjort något av en come back.

Men inte ens gamla fiender spelar enligt reglerna längre när den uniformerade personalen kastar sina flaggor och invasioner sker under postmodernistiskt klingande begrepp som interventioner och självständighetsomröstningar.

Parallellt lever den namnlösa, landlösa kvar i skuggorna, tills de en vacker aprileftermiddag kryper ut i ljuset och sprider död och skräck i sin väg. För fanatiker i grupperingar utan vare sig medborgarskap eller medlemskap betyder markförluster i Mellanöstern föga, och med tillbakadrivandet av den så kallade Islamska Staten kommer knappast lugnare dagar för Europa.

”Säkerhetsläget i vår del av världen har försämrats och hoten mot Sverige är större än de varit på många år”, inleder förre SÄPO-chefen Anders Thornberg Säkerhetspolisens årsrapport för 2017. Rubriken är ”ny normalbild”.

Antalet individer i de våldsbejakande extremistiska miljöerna uppges ha ökat från hundratals till tusentals, i de våldsbejakande islamistiska grupperna – men också i vit maktmiljö och den autonoma vänstern.

Den traditionella underrättelseinhämtningen fortsätter. Var tredje rysk diplomat verkar under täckbefattning och ryskt spionage utgör fortsatt det största underrättelsehotet mot Sverige. Parallellt med de relativt konstanta dubbelspelande diplomaterna nyttjar främmande makt i allt större utsträckning ”icke traditionella källor” i takt med att friheten att resa, leva och arbeta över gränserna kommer allt fler till del. Utan bakgrund i – eller formell koppling till – utländska underrättelsetjänster är inte ens riksdagen stängd för den hugade.

Därtill tillkommer den digitala arenan, där en skicklig agent inte ens behöver lämna sängen för att tillskansa sig andra rikens hemligheter. Bortsett från terrorattentatet på Drottninggatan har ingen enskild händelse under de senaste året, måhända decenniet, haft sådan inverkan på svensk säkerhet som turerna kring Transportstyrelsen. Först nu har det börjat komma ut vilken skada inte minst Försvarsmakten åsamkats när militära fordon och hemliga identiteter röjts, något som med stor sannolikhet drabbat även de civila organen.

Svårigheterna att hålla hemlig information just hemlig oroar inför höstens val, vilket SÄPO sedan länge börjat förbereda för. ”Det svenska valsystemet är robust, decentraliserat och manuellt – och på så sätt svårt att påverka.” skriver Tornberg. Men också att det ”inte går att utesluta att främmande makt kommer att utnyttja den svenska valrörelsen för att stärka motsättningar i samhället och försöka försvaga det demokratiska styrelseskicket”. Också på detta område är vi en del av vår omvärld, och på intet sett förskonade från de påverkanskampanjer som drabbat så många före oss.

SÄPOs årsrapport är i sin helhet måhända inte upplyftande läsning, men väl upplysande. I tidens anda blir de organisationer och myndigheter som sörjer för Sveriges säkerhet och självständighet allt mer transparenta. Till del av ren självbevarelsedrift; inte heller våra folkvalda är alltid speciellt intresserade av att ta in de varningar och riskanalyser som presenteras för dem. Att ta höjd för hoten är skrämmande och dyrt, därför tystar man hellre budbäraren. Till attacken är ett faktum, då felet istället tillskrevs samma analytiker, fast då för att de inte skrek tillräckligt högt.

Ändå framstår säkerhetspolisen närmast återhållsam i jämförelse med sina nordiska kollegor, som än tydligare beskriver övade kärnvapensanfall mot Bornholm, uppköp av flygbasnära sommarstugor på den finska landsbygden och hur främmande makt rekryterar mullvadar i norsk byråkrati, politik och näringsliv.

Den samlade bilden är tydlig. SÄPO och deras militära kollegor har visat sig allt annat än irrelevanta. Våra folkvalda bör dock fortfarande fråga sig hur säkra de egentligen känner sig.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift