Super-Sarko: EU-ordförande, actionhjälte och såpoperastjärna

Jag gick in i grammofonaffären, satte på mig hörlurar och lyssnade:

Du är min kick,
dödligare än afghanskt heroin,
farligare än det vita från Colombia
Du är min grabb
Jag rullar dig och röker dig

Carla Bruni, popstjärna, om sin make, Nicolas Sarkozy, på en CD, utgiven strax efter att paret ingick sitt överraskande äktenskap.

Det är ett sätt att se på den franske presidenten. Det finns fler.
För fransmännen är Sarkozy alltid i fokus, sedan han i maj 2007 vann presidentvalet. Men det senaste halvåret har han för det omgivande Europa också varit det mera än någonsin. Frankrike håller ju till den siste december ordförandeskapet i EU.

Hur har den 53-årige, högerpolitiske presidenten klarat EU-rollen?

När EU:s övriga 26 medlemsländer kommer med sitt utlåtande blir omdömet Godkänt. Men under förväntan.

Felet är naturligtvis Sarkozys eget. Det finns alltid förväntningar på honom – han kallas till vardags super-Sarko – att han ska vara en extraordinärt färgstark, beslutsfähig politiker.
Jag tror emellertid inte att den bilden är riktig.

Jo, det är alltid händelser kring honom, inomlands och utomlands, i hans officiella roller och i hans privatliv. Han har den egendomliga rollen att både spela sig själv i en actionfilm och i en såpopera.
Under sina nitton månader som president har han gjort utspel efter utspel. Under sina sex månader som EU-ordförande har han markerat att han söker handling.

Men för hans insatser i båda rollerna finns anledning att fråga om han får någonting gjort.
Han gav sig vid sitt ordförandeskaps början två stora uppgifter:

1) Sarkozy skulle under sin mandattid se till att Lissabonfördraget – som i praktiken är en konstitution – blev antaget och giltigt. Men ett land, Irland, sa i en folkomröstning nej till det och hade därmed torpederat fördraget, ty för dess giltighet krävs koncensus mellan unionens 27 medlemmar. ”Jag fixar det” sa Sarkozy. ”Vi hittar en utväg eller slänger ut Irland.”
Resultat: Ingen utväg har hittats. Visserligen har 24 länder ratificerat fördraget och två är på väg att göra det inom några veckor. Men 26 är inte 27. Konstitutionen är inte antagen. Dock: EU lunkar på.

2) Sarkozy skulle under sin mandattid se till att Europa tog ledningen i klimatfrågan och energiarbetet. En plan skulle ligga klar.

Resultat: Det bidde en tumme. Flera länder skruvade sig av obehag inför kraven att reducera koldioxidutsläppen. Klimatpaketet lades på is (!) och är olöst, när Fredrik Reinfeldt strax drar på sig EU:s ledartröja.

Uppfattningen under hösten bland Europas presidenter och premiärministrar har varit: ”Det finns viktigare frågor på agendan.”

Visst. Sant. Häpna och förbryllade har de ställts inför the credit crunch och recession, en finanskris som övergått i allmän ekonomisk kris med punkterat självförtroende och överallt ger en stigande arbetslöshet.

Detta har under perioden gett Sarkozy en ny uppgift:

3) Sarkozy la vid EU:s toppmöte i Bryssel i mitten av december fram ett EU:s krispaket, framtaget av kommissionärerna.

EU:s krispaket är värt motsvarande 2 000 miljarder kronor. Med skattesänkningar och investeringar ska det återställa förtroendet både hos konsumenter och på finansmarknaderna. Åtgärderna, som ska sätta fart på ekonomin i hela Europa, är ganska konventionella: investeringar i infrastruktur, byggande och miljöteknik. (Sarkozy ska också hantera ett inhemskt franskt krispaket om motsvarande 270 miljarder kronor. Han lovar det statsägda Renault mera hjälp än till och med vad amerikansk bilindustri väntar från kongressen.)

Resultat: EU-förslaget blir antaget – speciellt som varje land själv bestämmer vilka åtgärder som passar dem bäst att vidta. Sarkozy kan sola sig i glansen.

En svensk politisk bedömare sammanfattade Sarkozys sex månader: ”En trea på en skala från noll till fem. Han märktes men nådde inte särskilt långt.”
EU:s ordförandeskap är ju en stafett där pinnen var sjätte månad lämnas vidare. Om Sarkozys halvår kan ses som bara ett halvt lyckande (eller misslyckande) är det ett betyg han delar med de flesta av titelhållarna; bara sällan får en ordförandeperiod historiska dimensioner.

Sarkozys starka sida är att synas. ”Han viftar och flaxar i alla frågor”, sa en tidigare svensk Pariskorrespondent. Ibland har frågorna status och vikt; det var sålunda Sarkozy som tog initiativet till den ekonomiska krisens G 20-möte i Washington.

Sarkozy blir på EU-ordförandeposten också mindre glömd än till exempel företrädaren, Slovenien, på grund av sin modiga hållning mot Kina. Sarkozy hade annonserat att han vid en festlighet i Polen för Nobels fredspristagare avsåg att möta Dalai Lama. Kina slog tillbaka genom att med kort varsel – och i strid med diplomatisk etikett – dra sig ur ett sedan länge utlyst toppmöte mellan EU och Kina.
Konflikten skapade på fransk hemmaplan de rubriker som är Super-Sarkos livsluft. David mot Goliat. De inhemska ekonomiska åtgärderna har fått Frankrikes poetiskt lagda ledarskribenter att tala om en ”Kapten Mod som tar rodret när det blåst upp till storm”. Sarkozy valdes till president med stark majoritet och med mandat till ett radikalt förändringsprogram i ett sklerotiskt land. Hans popularitetssiffror sjönk snabbt – om detta berodde på det han försökte göra eller på att han misslyckades är en fråga som diskuteras i televisionens eviga babbelprogram.

Men de senaste månaderna har hans siffror åter stigit starkt. Fransmännen tycker till exempel, att Sarkozy visat sig tuff, när det gällt att bevara värdigheten kring sin egen person. Han gick oförfärat till angrepp mot den person som skapat en voodoodocka i form av presidenten. Dock förlorade han, gudskelov, denna sin kamp mot yttrandefriheten.

Han har kunnat värja sig mot en av sina fobier, Turkiets eventuella EU-medlemskap (det är inte särskilt aktuellt just nu) och han ser ut att kunna rädda de jättelika EU-subsidierna till franskt lantbruk för lång tid framåt.

Vad är det som driver honom, på gott och på ont? Jag minns från en fransk valrörelse den svenske Paris- och Brysselkorrespondenten Rolf Gustafsson, då TV, nu Svenska Dagbladet, karakterisera Sarkozys företrädare Jacques Chirac: ”Bara gas och ingen broms.”

Vad är i så fall Sarko? Turboladdad?!

Jag minns protesterna som mötte mig, när jag för en tid sedan höll föredrag för en svensk handelskammare i Sydfrankrike och sa: ”Sarko har en stubin i rumpan.” Utlandssvenskar tycker att han förtjänstfullt skiljer sig från den Chirac som blev en sådan besvikelse och den François Mitterrand vars reformer – främst 35-timmarsveckan och socialiseringen av banker – gav Frankrike motsatsen till utveckling.

Det fanns därför inget löje, när Sarkozy under valrörelsen i medier mekaniskt skildrades som ”en ny Napoleon”.

Napoleon stod för handling och valmanskåren tänkte inte: ”Vem fan vill vara Napoleon, en kortvuxen korsikan som förlorade sitt livs viktigaste match? Tänk själv: Sista slaget var Waterloo och sista resan gick till Sankt Helena.”

Med sina ständiga utspel och ingripanden är presidenten stundtals som Clark Kent, när denne rusar in i en telefonkiosk och kommer ut som Stålmannen.

Men ger rastlösheten några resultat? En veteran bland svenska diplomater, Göran Hasselmark, lever som pensionär i Frankrike och gjorde för en svensk månadstidning en sammanställning:
Sarkozy har gett sig på stort och smått. Han har, skriver Hasselmark, avskaffat arvsskatt för efterlevande makar, han har för att höja universitetens undervisningsnivå ökat deras självständighet, han har infört en minimiservice i transportväsendet för att minska olägenheterna vid strejker, avskaffat en del av de speciella förmåner som stora löntagargrupper åtnjutit, pension vid 50 år till exempel infört skattefrihet för övertidsarbete, påbjudit rökförbud på offentliga platser, slagit samman arbetsförmedlingar med arbetslöshetskassor, skärpt åtgärderna mot farliga återfallsförbrytare, skärpt kraven på familjeåterförening på immigrationsområdet, instiftat en union för alla länder runt Medelhavet, infört straffskatt på stora bilar och lanserat en plan för att bygga 500 000 lägenheter per år i fem år.

Samtidigt har han – under hårresande offentliga former – avslutat sitt andra äktenskap och – under ännu mera hårresande former – gett sig in i sitt tredje, nu med popsångerskan, fotomodellen och man-eatern Carla Bruni. Hånfullt kallades han ”President Bling-Bling”; det var för mycket Rolex på handleden, för mycket Ray-Ban på näsan.

Men Carla visade sig vara ett hemligt vapen. Vid statsbesöket i Storbritannien väckte hon beundran för sin grace, intelligens och klädsel.

Sarkozy har samtidigt satt punkt för Frankrikes reflexmässiga antiamerikanism. Han besökte Washington och talade inför kongressen. The London Times satte då rubriken: ”Je t’aime Amerique.” Ännu kvickare var Libération i Paris som publicerade en krambild på Bush-Sarko och satte rubriken: ”A FRENCH KISS.”

I den andan är det med Sarkozy på banan mycket i Frankrike, i Europa och i resten av världen som är bättre än det var under l’ancien régime.