Svårt att försvara Baltikum mot Ryssland

Bo Hugemark och Johan Tunberger
Trovärdig solidaritet?
– försvaret och solidaritetsförklaringen
Den nya välfärden, 2010

De välkända försvarsdebattörerna Bo Hugemark och Johan Tunberger lägger i utredningsserien ”Den nya välfärden” fram en lättläst, tankeväckande och provokativ debattbok, Trovärdig solidaritet – försvaret och solidaritetsförklaringen. Utgångspunkten är den deklaration som riksdagen antog i försvarets inriktningsproposition 2009:

”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför både kunna ge som ta emot militärt stöd.”

Men hur skall denna deklaration tolkas, hur pass känd är den bland svenska folket och vilka konsekvenser innebär det för vårt land?

Enligt författarna innebär solidaritetsförklaringen ett stort steg i svensk säkerhetspolitik, men mycket lite har hittills gjorts från politiskt håll att förklara vad den innebär och förankra den i det allmänna medvetandet. Det är en avgörande svaghet eftersom brist på förankring försvårar snabba beslut.

Insikten om detta finns hos försvarsminister Sten Tolgfors som på årets rikskonferens hos Folk och Försvar häromdagen ägnade mycket tid åt att förklara doktrinen. Men han såg den knappast som ett stort steg i svensk säkerhetspolitik utan snarare som en kodifiering av de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling – att vi bygger säkerhet tillsammans med andra. Vilket innebär att den svenska solidaritetsklausulen självfallet inte ska försvaga existerande andra europeiska och atlantiska åtaganden. Det rör sig om en process som måste ses i ett större sammanhang både geografiskt och tidsmässigt.

Med breda penseldrag redogör debattörerna för det dystra läget i dagens svenska försvar:

– Kraftfull reduktion av krigsförbanden, medan staber och stödfunktioner hittills påverkats lite.

– Få och splittrade förband lämnar östra Svealand och Gotland utan gard.

– Allt mindre eller rent obefintlig samverkan mellan civila och militära myndigheter

– En överårig och övertalig officerskår.

Författarna ifrågasätter om det idag verkligen finns organisatoriska och kompetensmässiga förutsättningar att leda en samordnad svensk försvarsoperation i närområdet. För den som lyssnade på försvarsministerns tal på Folk och Försvar kunde kontrasten knappast vara större. Talades det överhuvudtaget om samma försvarsmakt? Här finns två motpoler i bedömningen av vårt försvars förmåga.

Efter en genomgång av det planerade försvaret 2014 misströstar författarna. Visserligen klarar vi nuvarande internationella uppgifter, men inte försvarsuppgifter i det egna landet eller närområdet. En kraftfull produktivitetshöjning är nödvändig för att nå målet. Men det kräver en kulturrevolution inom försvaret och nedskärning av kostnader för industrisubsidier. Dock skriver författarna: ”Det hoppfulla med solidaritetsförklaringen är att det historiskt sett inte är ovanligt att en doktrinutveckling föregår en faktisk utveckling av försvarsresurserna.”

En central del i skriften är analysen av försvarsbehoven med två tänkta hot i närområdet: Arktis och Baltikum. En händelseutveckling som leder till ett ryskt militärt hot mot en eller flera baltiska stater ger enligt författarna inte en klar eller tydlig förvarning. Med nästan brutal uppriktighet skisseras vilka krav som kan komma att ställas på Sverige för att uppfylla deklarationen: svenska fredsbevarande markstyrkor i Baltikum i ett inledande skede för att i ett allvarligare skede övergå till direkt förstärkning av de baltiska försvarsstyrkorna, insats av rörliga eldkraftiga förband för motanfall, bryta angriparens luftherravälde, underlätta förstärkningar från andra stater.

Olika typer av insatsalternativ med bataljoner och brigader kräver förövning av befälskadrar, total interoperabilitet med Nato och tidigare samverkan med Natos förstärkningsstyrkor (t o m bataljonsnivå). Det är långt från dagens verklighet.

Författarnas scenarioutfrågning på Folk och Försvars konferens huruvida Sverige skulle kunna ingripa för att försvara ett baltiskt land som hotas av Ryssland, gav tyvärr inget klargörande svar. Försvarsministern varnade för hypotetiska spel och de agerande försvarspolitikerna undvek konkreta ställningstaganden. Handlingskraften är betydligt större när svensk trupp skall sättas in långt bort från närområdet, exempelvis i Afghanistan.

Hugemark och Tunberger drar slutsatsen att solidaritetsförklaringen i dag inte är trovärdig. Politiker och allmänhet måste göras medvetna om vad vi lovat och motiv för detta, Försvarsmakten måste rustas så att den kan lösa de operativa uppgifter som deklarationen medför och nödvändiga förberedelser göras med de stater vi vill ge militärt bistånd. Förankring och förberedelser är centrala.

Nog finns det anledning för moderaterna, när de inbjuder till samråd om ”Framtidslandet Sverige” att också diskutera vilken säkerhetspolitik som ska föras i en strategiskt allt viktigare Östersjöregion. Försvarsministern behöver ett mycket kraftfullare stöd från sina regeringskollegor om solidaritetsdoktrinen ska kunna förankras och genomföras.

Erik Hafström är reservofficer, försvarsdebattör och lokalpolitiskt aktiv moderat.