Sven Fagerberg; Frihetens evangelium
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SVEN FAGERBERG:
Frihetens evangelium
Redaktionen har ställt två frågor
till Sven Fagerberg. Den första:
Hur bör ett kultursamhälle i vid
bemärkelse se ut? Den andra:
Vad kan moderaterna göra för
att vi skall närma oss detta mål?
Sven Fagerberg är författare.
l
en 1945 och 1946 hade jag förmånen att arbeta vid ett företag i
ngland. Det andra världskriget
gick mot sitt slut och följdes av det första
fredsåret Hitler var besegrad, men det
var en allmän förhoppning att också nå-
got annat, något negativt i det egna landet,
hade besegrats.
Alla, eller så gott som alla, hade bidragit till den väldiga satsning,som varit nödvändig för att vinna kriget. De gamla
klassgränserna hade suddats ut, det som
fungerat var personlig vilja och personlig
kompetens. Det gemensamma målet, att
värna landets frihet, hade samlat alla till
gemensamt och hängivet arbete.
Skulle man inte kunna arbeta gemensamt och hängivet också i fredstid? Det
var den fråga många ställde sig. Att återgå
till det gamla systemet, med en gynnad
överklass, som åtminstone delvis levde på
ärvda pengar utan att tjäna samhället, fö-
reföll orimligt.
Den politiska riktning som talade för
människornas lika värde och ett gemensamt arbete till allas bästa var socialismen. Det var naturligt, nästan självklart,
att drömma om socialistiska ideal i England 1945.
Churchill, den konservative ledaren
under kriget, fick vika för socialisten Attlee. Känslan bakom vänsterns förhoppningar bars upp inte bara av en allmän
idealism utan också av ett långvarigt och
djupt missnöje med den härskande klassen. Att härska är det svåraste av allt. Det
frihetsbegrepp, som en ideal härskare
skall förverkliga, är sällan förstått. ·Egen
fördel, egen fåfänga är lättare att begripa
sig på. Just i England, där den härskande
klassen var många generationer gammal,
hade förfallet hunnit längre än på andra
håll. Ättlingarna till de en gång driftiga
och dugliga hade bara lasterna kvar.
Det var dags för ett systemskifte, som
också kom. I romaner av konventionell
typ skildrades de ljusa stämningar som låg
till grund för det nya socialistiska experimentet, men det fanns också varningar.
För en insiktsfull bedömare var Sovjet redan då ett avskräckande exempel.
Socialisten Orwell skrev sin roman
Djurfarmen som en varning till
byråkratiska och maktlystna partibröder.
Djurfarmen skildrade i allegorins form situationen i Sovjet. Alla de vackra drömmarna hade resulterat i sin motsats.
Drömmarna hade inte haft någon praktisk styrka. Makten togs av de lägsta, de
dummaste, de grymmaste, av dem Orwell
kallar grisar. Det nya samhället blev ännu
sämre än det gamla.
Läs Djurfarmen, om ni inte har den i
fårskt minne! Det är en pricksäker,
skrämmande och roande skildring också
av dagens Sverige och dess makthavare.
Ni får möta Stig och Sten, Sigvard och
Harry, i all deras glans.
2
Benjamin Britten komponerade sin Vårsymfoni 1949. Han fyllde den med livsglädje, inspirerad av den tidens drömmar
om ett bättre och rättvisare samhälle.
Men inte heller dessa förhoppningar fick
någon gestalt i det praktiska livet. Som de
följande åren skulle visa blev misslyckandet stort; kulturellt, moraliskt och ekonomiskt. Det socialistiska Storbritannien
blev ett av de mest efterblivna länderna i
379
Europa, precis som Fackets Sverige är
just nu.
Missnöjet med socialismen i England
blev så starkt att Margaret Thatcher kunde vinna tre val i rad. Man har på sina håll
betecknat hennes senaste seger som en
räddning för Europa, som en definitiv
dödsstöt mot den murkna socialistiska
idevärlden. Sårlana funderingar kan vara
ett förhastat önsketänkande, men utan
tvivel vittnar de om en stor lättnad och ett
stort hopp.
3
För ungefär tjugo år sedan skrev Andrei
Sacharov tillsammans med några likasinnade ett berömt brev till de sovjetiska ledarna. Grundtanken var att Sovjet hade
stagnerat, såväl kulturellt som ekonomiskt, att en förbättring var möjlig endast
om den starka centrala styrningen ersattes av demokratiska processer. Utvecklingen mot ett modernt, högteknologiskt
samhälle kunde inte förutsägas och därför inte i detalj planeras. Den bara indirekt antydda slutsatsen blev att Partiet
och centralstyrningen var det största
hindret för en sund utveckling.
På den tiden fick man inte understå sig
att kritisera, men nu framförs Sacharovs
ideer med skärpa av Michail Gorbatjov. I
ett tal i januari detta år gick Gorbatjov så
långt att han öppet anklagade Partiet.
Gorbatjov har knappast något val. Att
Sovjet stadigt halkar efter är i dag ännu
tydligare än för tjugo år sedan. Enligt
uppgifter ijuninumret av The Atlantichar
exempelvis medellivslängden för sovjetiska män minskat med sex år till sextio under de senaste tjugo åren. Som orsak an- 380
ges en allt sämre sjukvård, en utbredd
alkoholism och apati. Ett annat exempel
på den dåliga sjukvården är att Sovjet ensamt bland industriländerna har en stigande spädbarnsdödlighet Den är nu tre
gånger så stor som i USA.
Mäter vi med ekonomiska mått är resultatet lika nedslående. I fråga om BNP
ligger Sovjet långt efter USA. Och Japan,
trots att det är betydligt sämre lottat beträffande folkmängd och naturtillgångar,
producerar ändå lika mycket som Sovjet.
I det kejserliga Ryssland var produktionen per arbetstimma mer än dubbelt så
stor som i Japan. Nu, efter 70 år av socialism, är situationen den omvända.
Statistik om energiförbrukning visar
också den sovjetiska industrins låga effektivitet. 1980 använde man i genomsnitt
ungefär tre gånger så mycket energi som i
Västeuropa för motsvarande produktion.
Det gamla Ryssland hade en betydande export av jordbruksprodukter.
Kollektiviseringen har medfört en sjunkande effektivitet med stora importbehov
som följd. En amerikansk jordbruksarbetare producerar sju gånger så mycket som
en sovjetisk.
Just i detta ögonblick hör jag en ilsken
röst på ett torgmöte: ”Vad kan en privat
jordbruksarbetare göra som en kollektiv
inte kan?” Naturligtvis ingenting. Men
han gör det inte.
Av den sovjetiska jordbruksarealen är
4% i privat ägo, en till synes obetydlig del
som emellertid svarar för 25% av den totala skörden. Dessa siffror är häpnadsväckande, men så står det faktiskt i The
Atlantic, som jag fortfarande citerar. Vill
vi räkna ut förhållandet mellan privat och
kollektiv effektivitet skall vi dividera 25/ 4
med 75/ 96. Resultatet blir 8. Den private
jordbrukaren är alltså åtta gånger så effektiv som den kollektive.
Överallt där den prövats är socialismen ett fiasko. Åndå vimlar det i Sverige
av hängivna och entusiastiska socialister,
frälsta som hitlerjugend, från ärrade professorer som Sven-Eric Liedman till ungdomspolitiker som Anna Lindh.
Hur kommer det sig? Hur är det möjligt att vara socialist i detta onådens år
1987?
Det är en fråga väl värd att begrunda.
4
En viktig aspekt på ett kultursamhälle är
förmågan att ge och ta emot information.
Våra tekniska möjligheter att sprida information har aldrig varit bättre än i dag.
Men därav följer inte att vi har ett informationssamhälle. Det väldiga utbudet är
ofta av tvivelaktig kvalitet. Och det är
mycket svårt att ta emot information,
även om den skulle vara korrekt och vä-
sentlig.
Vill vi förstå exempelvis en litterär text
räcker det ingalunda med förmågan att lä-
sa innantill. Orden är aldrig sig själva nog,
de vädjar hela tiden till mottagarens kunskap, erfarenhet, bildning, känslor. Det är
nödvändigt att mottagaren sätter in orden
i ett större sammanhang, att de upplevs
med en gemensam kultur som resonansbotten. Varje begrepp är mättat med innebörd av en lång tradition, som intuitivt
måste vara närvarande.
Det har tidigare funnits en gemensam
litterär kultur. En författare kunde flyktigt och elegant referera till grekisk myt
och grekiskt drama, till bibeln, till författare som Shakespeare, Goethe, Tegner,-
och räkna med att inte bara bli förstådd
utan också att en mäktig tradition skulle
sjunga sin sång och ge magisk glans åt det
sagda.
I dag är läget starkt försämrat. Våra socialister, som känner en sådan djup avsky
för krav på kunskap och bildning, har genom sin skolpolitik förhindrat den litterä-
.ra kulturens fortlevnad. De unga är numera i regel oförmögna att läsa ett seriöst litterärt verk. De saknar helt enkelt den
nödvändiga referensramen.
Samma tankegång gäller vilket område
man än väljer. Skall ett ekonomiskt meddelande förstås måste den som ger det
och den som tar emot ha en gemensam
ekonomisk kultur. Men en sådan kultur
finns inte. En svensk arbetare hade för
tjugo år sedan en högre levnadsstandard
än sina kollegor i andra industriländer.
Efter tjugo år av socialistisk fördelningspolitik och växande offentlig sektor har
han nu sjunkit ner till en av de sista platserna. Det beklämmande är att han inte
har den blekaste aning om varför det gått
honom så illa. Och ännu värre: inte heller
massmedia har den blekaste aning. Men
det beror väl på dessa klippare!
Så låg, eller obefintlig, är den ekonorniska kulturen i Sverige.
5
Litteratur, ekonomi, sport, film, politik –
inom alla områden behövs en gemensam
kultur för att vi på ett kreativt sätt skall
kunna tala med varandra. Mängden av information kan tyckas skrämmande, vi
seglar lätt vilse på ett världshav av fakta.
För att orientera oss behöver vi en kompass. Eller med andra ord: det räcker inte
med faktiska kunskaper, vi måste också
spana efter en ledstjärna.
381
En lärare sade, i början av sjuttitalet:
Här kommer jag med min gamla humanism och mina liberala ideer och vill att
ungdomen skall lyssna på mig. Men i ett
hörn ute på skolgården står en flicka och
säger: Följ mig och krossa kapitalismen!
Hon är pojkaktigt smal, hon är klädd i en
blommig jacka och blåa jeans. Hon lyfter
huvudet en aning uppåt, det finns något
oemotståndligt i hennes hållning- jag har
inte en chans. Ungdomen vill ha en klar
och fast ideologi, riktad mot konkreta
mål.
Jag försöker med en bild, fortsätter lä-
raren, jag säger att det måste finnas både
grundforskning och teknik. Man kan inte
uppfinna en bensinmotor utan vidare,
man måste ha vissa kunskaper i fysik.
Man kan inte uppfinna ett nytt samhälle
utan vidare, man måste veta mycket om
de människor som skall fungera i det.
Men i det samhälle den unga flickan talar
om finns inte många människor som får
fungera. Allt är bestämt på förhand, och
skulle några trådar lossna är det en utvald
elit som skall fatta alla beslut.
6
Frihet är det högsta, ondska det lägsta.
Vi befinner oss på en restaurang och
har fyra rätter att välja emellan: hönsfrikasse, griljerat kalvhuvud, stekt skädda
och inkokt knorrhane. Har vi då ett fritt
val?
Den frågan har inte något enkelt svar.
Om hönsfrikasse är vår älsklingsrätt känner vi oss fria, och denna känsla av frihet
skulle vi haft även om hönsfrikassen varit
den enda rätten på matsedeln. Men om
ingen av de fyra rätterna behagar oss upp- 382
lever vi ett tvång att äta något vi inte tycker om.
Är frihet en känsla? Det kan tänkas att
den individ är fri som känner sig fri. Man
känner sig fri och lycklig när man är bunden till den man älskar.
Friheten är aldrig absolut, den finns
alltid inom ett regelsystem. Man är fri att
gå på gatan om ordningsreglerna följs och
ingen sålunda utövar gatuvåld. En
schackspelare är fri att göra vilket drag
han vill, om han följer reglerna. Gör han
ett regelvidrigt drag blir spelet meningslöst.
Frihet för ett ekollon innebär inte att
det skall kunna utvecklas till montör eller
prokurist. Frihet för ett ekollon är att få
växa till en ek.
En människa är fri om hon får utveckla
sina inneboende anlag. Eken behöver utrymme, näring, sol och luft för att den
skall trivas. Det behöver människan
också.
Den som har möjlighet att utveckla sig
är alltså fri. Men jag vill gå vidare ytterligare ett steg. Det räcker inte att vi har möjlighet att utveckla oss, vi måste också göra
det. Den som fegt och slappt sätter sitt ljus
under en skäppa är inte fri.
Vi har alltså kommit till den paradoxala slutsatsen att frihet är ett tvång. Ett
tvång att följa sin genius.
7
Socialdemokraterna, S i det följande, är
frihetens fiende nummer ett i Sverige. I
stället för att stimulera varje människa till
att utvecklas efter sin art vill man ta makten över henne. Därför vill man göra alla
lika. Om alla fåren i hjorden reagerar på
samma sätt är det lättare att fösa dem åt
önskat håll. Ju mer människan centraldirigeras från vaggan till graven, som en robot, desto lättare är det att suga ut henne,
till förmån för Partiets och byråkratins
elit. Låt oss inte glömma att huvudsyftet
med Partiets verksamhet är att dess elit
skall äta på lyxkrog, bo i lyxlägenhet och
ha fria kärleksresor.
När man talar om frihet, säger Viola,
en kvinnlig kirurg, brukar legenden om
storinkvisitorn komma upp. Enligt den
fruktar människan friheten, hon vill i stället ha någon att dyrka och lyda.
Jag tycker mig minnas, säger jag, att
Kristus i Dostojevskijs berättelse på nytt
kommer till jorden för att frälsa människorna. Men storinkvisitorn fängslar
Kristus, som vill ge människorna frihet i
gåva. Friheten att älska, friheten att ha en
personlig gudsupplevelse.
Friheten att ha en personlig åsikt, säger
Viola.
storinkvisitorn vet att en sådan frihet
skulle skapa oro och ångest, säger jag. Frihet ställer ett stort krav på människan,
hon måste älska, hon måste i handling följa sin genius.
Jag brukar tänka på Kristi frihet som
förmågan och modet att tänka självständigt, utan beroende av allmänna opinionen, säger Viola. För dig, som inte har
skalpellens erfarenhet, är det kanske naturligare att tänka på en inre upplevelse,
en känsla.
Jag sätter min spontana känsla högre
än alla dogmer, svarar jag. Bokstaven dö-
dar, men anden ger liv, som kväkarna sä-
ger.
Du talade om handling, erinrar sig Viola. Det stämmer nog. Bara känslan räcker
inte, den är i sig själv ofruktsam. Det måste följa ett utlopp i handling, och därför
kan man tala om frihetens positiva former
som ett tvång.
Den som ingenting vill är inte fri, säger
jag. Vår vän konstnären är fri. Att måla är
vad han helst vill. Han är tvungen att må-
la, i det tvånget ligger hans frihet. Känslan
av frihet kommer när man gör vad man
helst vill, inom det givna regelsystemet.
Jag tror, säger Viola, att jag börjar
komma underfund med varför storinkvisitorn fruktade Kristus och den frihet han
ville ge människorna. Kristus ville befria
oss från lagen och byråkraterna, från
Skrymtare och Skriftlärde. Han krävde
att vi skulle tänka självständigt och ta vårt
eget ansvar, med kärleken som ledstjärna
till handling och mognad. Det var ett krav
som skrämde. Hur mycket enklare var det
inte att blint följ,a en Fiihrer, som i storinkvisitorns kyrka eller Hitlers Tyskland.
Att överlämna sig själv till lagen, eller i
Fackets händer, är lycka.
Det verkar som om vi på nytt har uppfunnit kristendomen, säger jag.
Inte kristendomen men möjligen Kristus, svarar Viola, den Kristus som arresterades, hotades med död på kättarbålet
och visades bort av Storinkvisitorn.
8
Frihet är det högsta, ondska det lägsta.
Vad är då ondska, motsatsen till frihet?
Om frihet är tvånget att följa sin genius
blir svaret enkelt. Ond är den som hindrar
en annan att utvecklas och mogna, att gö-
ra den insats i samhället som är möjlig.
Yeats sade att Staten och Kyrkan är
den mobb som skränar utanför vår dörr.
Om han levat i dag skulle han bytt ut den
maktlösa Kyrkan mot de desto mäktigare
Massmedia.
383
Vi behöver självfallet en stark stat,
stark nog att skapa de regelsystem som
krävs och stark nog att genomdriva deras
efterlevnad. Men lagom är bäst. över en
viss gräns blir Staten ond. Det råder inte
något tvivel om att den svenska staten
passerat denna gräns och blivit folkets
fiende.
En god herde klipper fåren, men han
flår dem inte. De som skapat det svenska
skattesystemet, i huvudsak S med benäget
bistånd av Facket, är flåbusar. Genomsnittssvensken är i dag ekonomiskt livegen, en stackare i Statens våld.
Jag nämnde att reallönen har utvecklats mycket dåligt för svenska arbetare.
Denna fråga borde bli en av huvudpunkterna i den kommande valrörelsen. Facket och S anser att det behövs mer fördelningspolitik, en hårdare beskattning av
sparande och kapital. Man har alltså för
avsikt att fortsätta med de dumheter som
orsakat det nuvarande läget.
Facket och S har skapat en enorm och
mycket kostsam offentlig sektor. Det är
arbetarna som betalar den med sina låga
löner. situationen skulle inte vara kritisk
om den offentliga sektorn arbetade effektivt, men det gör den inte. I den finns inget
utrymme för framgångens viktigaste faktor, företagaranda, inte heller för det privata arbetets motivation och uppoffringar. Den offentliga sektorn lider av samma
sjukdom som Sovjets kollektiva jordbruk.
Vidare har Facket och S skapat en skola där man hindrar begåvningarna att utvecklas. Självfallet är det just begåvningarna som förnyar ett samhälle på alla områden, inte bara det ekonomiska. Men
Facket och S har som ideal en mer än lovligt enfaldig egalitet, definierad av den egna nivån.
384
Samma attityd har också försvagat nä-
ringslivet. Man har motarbetat de dugliga,
de arbetsvilliga, de sparsamma. Man har
inte förstått hur svårt det är att arbeta i internationell konkurrens, att följa med i
den tekniska utvecklingen, att starta nya
företag som skapar nya arbetstillfällen.
Genom att kapa begåvningarna höjer
man inte de svaga, man sänker hela landet, just det som skett under Palmes epok.
Inte minst har man visat sitt förakt för
dugligheten genom att utnämna mot S lojala nollor till ledande befattningar. så-
dant är mer skadligt än man tror, hela
atmosfären förgiftas, arbetsglädjen sjunker och förnyelsen uteblir.
”Djupt för den höga dåren buga, så
djupt att han ej ser dig le,” skrev på sin tid
Leopold. Men dessa skaldens ord är inte
sanna. Den höga dårens lättja och stolligheter lockar inte fram leenden utan bitterhet.
9
Näringslivet är A-laget.
Regeringen Carlsson är B-laget.
Facket, Aftonbladet och SSU är
C-laget.
Man ser redan i skolan vilka som kommer att söka sig till C-laget, säger en lärare. Vi kallar dem faktiskt för C-laget.
De som hör till C-laget är människor ]jka mycket som andra. Men det är fel att
ställa upp med C-laget i EM, VM, OS och
Davis Cup. Lika galet är det att låta
C-laget blåsa upp den offent]jga sektorn
och forma skolan efter sin egen avbild.
Katastrofen b]jr fullständig om C-laget
också får makten över industrin genom
löntagarfonder etcetera.
Förr, när Rörelsen var en positiv kraft,
fanns det många begåvningar som inte
fick en högre utbildning. De gjorde i stället karriär på annat sätt, till exempel inom
Rörelsen. Denna begåvningsreserv finns
inte längre, och därav en viktig anledning
till Rörelsens dekadens.
Kranförarkonflikten är ett groteskt exempel på Fackets förfall. Marjasin, med
sin buttra viljestyrka, utklassade mediavalpen Malm, som sitter så vackert om en
TV-kamera finns i närheten men som inte
visade sig kunna något annat.
Svenska arbetare har i dag ingen som
helst glädje av Facket och S, som endast
tjänar sig själva och byråkratin. Allt förändras, mycket går över i sin motsats. Just
det sistnämnda har hänt Facket och Ssom
i dag är Det Onda.
Är jag galen som säger så? Ingalunda,
Facket och S söker mer än andra makt
över sin nästa.
Världen är full av tappade sagor. Facket och S hör till dem som tappat sin saga.
lO
För den som vill arbeta och skapa är frihet det högsta värdet. Men alla har inte
den viljan eller den förmågan. Då satsar
man i stället på en karriär som parasit.
I radio hör jag en kvinnlig författare intervjuas. Hon säger sig vara socialist och
börjar tala om ungdomens förfall. Det
upprör henne att ungdomar kan vara så
moraliskt ruttna att de vill bli egna företagare. Vad det gäller, förkunnar hon med
släpig röst, är att vi skall dela på den kaka
som finns.
Just dessa ord, som finns, karakteriserar bättre än några andra den ekonomiska
po)jtik som förs av S. När vildarna i Louisiana vill plocka frukten i ett högt träd
fålls det till marken, skriver Montesquieu,
”och likadant handlar en despotisk regering”. Längre än så har inte heller den eviga SSUaren, Ingvar Carlsson, kommit.
Högsta moral, sa Carlsson om stölden av
15 miljarder från landets åldringar. Dessa
pengar fanns ju, då tar man för sig. Carlsson upptäckte vidare att det fanns pengar
hos bankerna. Då stal han 600 miljoner,
som ett ”frivilligt bidrag”.
”Jag har hört att det finns pengar på
börsen,” sade Anna Lindh när hon tillfrå-
gades hur ett framfört reformförslag skulle finansieras.
Carlsson har retat sig på att jag järnställt honom med en maffiafigur. Men
vari ligger skillnaden? Maffian tar de
pengar som finns, under hot om våld.
Maffian säljer knark. Carlsson säljer sprit
och tobak och .tjänar också han grova
pengar. Maffian tar in väldiga belopp på
spel och vadhållning. Som Carlsson. Statens moral är verkligen ingenting att skryta med. Och varför skulle inte då den enkle mannen snatta i butik och fuska med
reseräkningar? Sådan herre, sådan dräng.
”Vildarna i Louisiana” betedde sig antagligen förnuftigt; i deras glesbygd var
återväxten inte något problem. Lika enkel
är inte situationen för Facket och S. Jag
upprepar än en gång: tjugo år av socialistisk fördelningspolitik och växande offentlig sektor har starkt försämrat arbetarnas situation. S förstod inte, och förstår
fortfarande inte, att plantering, vård och
återväxt är det viktiga om man vill skapa
välstånd. S har nöjt sig med att skörda.
Klasskillnaden blir alltmer markerad.
På den ena sidan har vi odlare och arbetare i många former. På den andra har vi de
nya herrarna, de nya utsugarna eller parasiterna. Vi hittar dem inom Facket och S.
385
Alla de byråkrater som inte gör ett hederligt dagsverke hör dit, och vem har inte
träffat dem? Alla de massmediamän och
akademiker som inte söker sanningen
utan nöjer sig med att rabbla den rätta
ideologin, hör också dit. Parasiterna lever
i lättja, de pratar och sammanträder i stället för att arbeta, de reser kors och tvärs
för att fördriva den leda lättjan skapar.
När skall den svenske arbetaren skaka
av sig alla de parasiter som lever på honom? Parasiten ser rosens gröna blad och
går till attack. På det hårda arbete som behövs för att bygga upp har han inte en tanke. Men yrka på fördelning kan vilken latoxe som helst.
11
Viola talade om behovet av en mänsklig
filosofi, ”en ledstjärna till handling och
mognad”. Vi har snuddat vid en för mig
viktig aspekt: friheten. En fördjupning av
frihetsbegreppet får vi genom att tränga in
i det förhållandet att världsförloppet inte
kan förutsägas, att världen inte är gripbar
med förnuftet. Jag har skrivit utförligt om
detta många gånger, exempelvis i Resan
till Jorden och den kommenterade upplagan av Höknatt, och skall inte göra det
igen, men låt mig med en bild visa vad jag
menar. Om vi lägger ett pussel finns det
bara en lösning. Vi kan få fram den sökta
bilden bara om vi lägger ihop de givna bitarna på ett enda, förutbestämt sätt. Men
antag att vi i stället vill måla en tavla! Då
finns inga givna bitar, ingen mekanisk metod att följa, ingen förutbestämd bild som
är den ”rätta lösningen”. Vi är fria att följa
vår genius.
S tror att världen är ett pussel, att det
finns en enda lösning som är korrekt.
386
Därför skall samhället organiseras och
styras, ju mer i detalj desto bättre, efter
den av ideologin förutbestämda bild man
vill få fram. Resultatet blir självklart ett
samhälle med utbredd apati, som i Sovjet,
eller ett samhälle där allt fler mår illa och
känner förakt för sina myglande herrar,
som i Sverige.
”I växande grad är det de nyttiga människorna som förföljs av de lata, obegåvade och grymma,” skrev Anthony Burgess
för några år sedan. Sanningen är ofta obehaglig. Vi blundar och håller händerna för
ögonen, vi skyller på kriser och konjunkturer, men det är vi själva som skapar vårt
elände. Det är de lata, obegåvade och
grymma som tagit över, också i Sverige.
Vem är i dag socialist? Ett svar på den
frågan är: den som inte förstår att världen
är ogripbar för förnuftet, att framtiden
måste få växa fram i mångfald och rikedom, utan en stupid ideologis tvångströja.
Framtiden skall vi måla med fantasins
pensel, inte med magisterns pekpinne.
12
En annan viktig aspekt på friheten och
världens natur får vi genom att betrakta
den fördelningskurva som först visades
oss av den store Gauss. Mäter vi exempelvis kroppslängden hos en befolkning finner vi för S störande variationer. Några är
korta, andra långa, de flesta någonting
mitt emellan. Men kroppslängden varierar inte hur som helst, den följer ofrånkomliga statistiska lagar, uttryckta i fördelningskurvans vackra klockform.
Andra egenskaper, som matematisk
intelligens, konstnärlig fantasi eller manuell skicklighet, varierar på samma sätt.
Det finns ingen rättvisa i världen, några är
begåvade, vackra, andra inte.
S har sedan länge fört en intensiv kamp
mot fördelningskurvan; man vill att de
medfödda orättvisorna skall utjämnas.
Det är en sympatisk och aktningsvärd
tanke, men den är dum. Kampen mot fördelningskurvan är hopplös. Man skall inte
arbeta mot naturlagarna utan med dem.
Därför skall, bland annat, undervisningen
differentieras på ett tidigt stadium, så att
alla får utlopp för sin förmåga att lära.
Människan har i dag stora vetenskapliga och tekniska resurser. Ändå lever betydande grupper i misär, i svält och fattigdom, med ett ständigt hot om våld av det
ena eller andra slaget. Enstaka människor
har hög intelligens och moral, men människan som art måste betecknas som dum
och orättfärdig. Någon annan förklaring
till vårt elände kan jag inte se.
Hur dum är egentligen människan? I
en tidningsnotis från en stad i USA läser
jag att en amerikansk flagga, värd 500
dollar, har stulits. Polisen beskriver i sin
rapport flaggan som ”röd, vit och blå,
med stjärnor och ränder”.
Rapportskrivaren tilltror alltså inte sin
nästa förmågan att känna igen det egna
landets flagga. George Steiner, en framstående litteraturkritiker, säger att en
tredjedel av de vuxna amerikanerna är
analfabeter. En annan tredjedel har den
tekniska förmågan att läsa men använder
den så gott som aldrig. De återstående nö-
jer sig i regel med enkla, tillrättalagda texter. Den inträngande analysen har en
mycket liten publik.
Woody Allen låter en av sina figurer,
en filmdirektör, säga att hans publik består av idioter. Får de bara se färgbilder
och höra rockmusik är de nöjda. Handling, ideinnehåll eller skådespelarkonst
har inte den minsta betydelse.
Är svensken lika dum? Jag kan inte se
något skäl varför Sverige, som med sådan
förtjusning importerar det sämsta av amerikansk produktion, från junk food till
skräpserier i TV, skulle befinna sig på en
högre nivå än USA.
Vi minns kanske ännu Stig Malms
ökända tal om finansvalpar inför en jublande SSU-kongress. En kuggfråga i detta
sammanhang: vem var dummast, Stig
Malm eller hans publik?
SSU-kongressen vädjade om frihet
från betyg och läxor, om förstatligande.
Vilka vill slippa betyg och läxor, de lata
och dumma, eller de arbetsamma och begåvade som villlära sig något och har förstått det ofrånkomliga värdet av återkoppling?
Och vem hoppas på förstatligande, den
som är arbetsam och vill göra en insats,
eller den som är lat och vill bli omhändertagen?
Rapporterna från SSU-kongressen
kostade mig en vaknatt. Det är ytterligt
plågsamt att svensk ungdom, till skada för
vårt land, kan vara till den milda grad
bakom flötet.
12
Alice Miller, en psykoanalytiker, intervjuades nyligen i TV. Hennes huvudtanke, i Freuds anda, är att barndomens upplevelser i hög grad präglar den vuxnes
agerande. Den som ”uppfostrats” på ett
brutalt sätt har som vuxen en stark tendens att själv vara brutal. Millers paradexempel är Hitler, vars svåra barndom
hon utförligt skildrat.
Rovdjuret människan, med mördarri- 387
ket jorden som hemvist, släpper understundom grymheten lös trots den bästa
barndom, men ofta har Miller rätt. Jag har
själv på liknande sätt funnit att upplevelser i barndomen mycket ofta bestämmer
det politiska val man gör som vuxen.
Har man vuxit upp i ett fattigt hem,
som Ingvar Carlsson enligt egen uppgift,
blir man i regel socialist. Har man vuxit
upp i ett kärlekslöst hem, som Olof Lagercrantz enligt egen uppgift, blir man
ofta socialist. Barnet upplever att föräldrarna inte räcker till och söker kompensation i en starkare och tryggare famn.
skickliga förledare lockar med den mäktiga socialistiska staten och blir ofta trodda.
Barndomens negativa prägling är
ohyggligt stark, de som kan frigöra sig och
se rationellt på sig själva och samhället är
ytterligt få. Därför har förnuft och analys
nästan ingenting med en valkampanj att
göra. Att vädja till känslor och önskningar
som inte blivit tillfredsställda ger däremot
framgång.
Om väljarna vore rationella skulle det
inte finnas några valkampanjer. Man
skulle bedöma partierna efter vad de uträttat och inte efter deras prat.
13
En god vän, X, läser upp tre exempel ur
en gammal räknebok. En husmor har
problem med inköp av barrved och
björkved, av kaffe och klenäter. En man
är trettio år äldre än sin son, för fyra år sedan var han sex gånger så gammal.
X finner dessa exempel krystade och
utan betydelse för det praktiska livet.
Vem kan bli intresserad av sådana duml
388
heter? Vilken usel undervisning fick han
inte i sin skola.
Jag, som är road av matematik, reagerar på ett annat sätt. Jag ser att problemen
skall leda till ekvationssystem med två
obekanta, och min enda reflektion blir att
problemet om åldrar är illa valt eftersom
det enklast löses med endast en obekant.
Låt oss införa termen fiktionsområde,
FO. Om jag stöter på ett matematiskt problem går jag in i ett matematiskt FO och
accepterar med förtjusning de spelregler
som gäller där. Min uppmärksamhet riktas sålunda mot matematiska samband. X
därenot, som saknar sinne för matematik,
betraktar problemen som information om
mänskligt vardagsliv och blir missnöjd.
Går jag på en film om äventyr i rymden
accepterar jag likaledes, med förtjusning,
det FO som gäller. Den av mig högt värderade Y anser däremot rymdfilmen som
enbart dum. Det finns ju i verkligheten
inga flygande tefat, inga marsmänniskor
med tre huvuden. Hur kan man roas av
sådant trams? Eller av spöket i Hamlet.
Socialismen är ett FO, som man präglas till i sin barndom eller som man medvetet går in i för att göra karriär. Spelreglerna är enkla och tilltalande. Mamma
Staten skall allt bestyra. Att man själv inte
lyckats så bra, i yrket eller med sin personliga utveckling, beror på ogynnsamma
yttre omständigheter. Dit hör exempelvis
skumma kapitalister, som man med glädje
hatar. Själv tillhör man emellertid den elit
som har en djupare insikt om ett rättvist
samhälle. Därför står man över de otrogna, om än aldrig så flitiga och begåvade.
Att man tar till en livslögn för att skaffa
sig självrespekt är helt i sin ordning. Men
om livslögnens ljuva dröm görs till realpolitik blir det katastrof.
Ett FO måste förr eller senare konfronteras med verkligheten. Om matematiken skall vara något annat än underhållning måste den ha en praktisk funktion.
Rymdfilmen och Hamlet måste ha en inneboende symbolik som säger något vä-
sentligt om vår inre verklighet.
Socialismens FO klarar inte en konfrontation med verkligheten. Ekonomiska och mänskliga katastrofer är dess resultat. Inga är så dåligt skickade att ta
hand om sin nästa som socialisterna.
Uhjälpen är tyvärr ett praktexempel. Med
hjälp av frikostiga gåvor vill man tvinga
sin egen verkningslösa ideologi, sin egen
livslögn på andra. Dessa stackars andra är
samtidigt utsatta för en skoningslös attack
från kommersiella krafter.
Resultatet är mer än bedrövligt; det så
kallade biståndet är antagligen ett brott,
ett grovt övervåld. All kultur måste komma inifrån, den är alltid av gör-det-självtyp. Också tredje världen måste ha frihet
att följa sin genius. Och varför skulle deras genius vara densamma som vår?
Den iranska revolutionen har utvecklat
en våldsam kraft. Det beror på att man
förkastat den västerländska cocacolakulturen och gått sin egen väg.
Sär ett fiasko i Sverige, i tredje världen.
Men vi skall för den skull inte förkasta
den ideella socialismens grundtanke: kärleken till nästan. Vi skall förverkliga den
genom att stimulera till frihet och kreativitet.
”Det är i känslans vatten intellektet
växer, till en näckros med djupa rötter,”
skriver Lars Fredin.
14
Hur ser ett kultursamhälle ut? Detaljerade recept hör dagspolitiken till. I de
många avsnitten ovan har jag försökt ange
några huvudpunkter: friheten att studera,
utvecklas och arbeta, kravet att den andre
skall respekteras i sin olikhet, kravet att
för rättskänslan giltiga lagar skall stiftas,
insikten att grova ekonomiska brott inte
får begås – även om de skulle godkännas
av riksdagens servila knapptryckare.
Mot ett sådant kultursamhälle står socialismen som en bitter fiende. Socialismen är detta sekels katastrof. Den ekonomiska utvecklingen hämmas och människans karaktär förstörs. Den enskilde berövas möjligheten att genom handling
skaffa sig självrespekt. Ledarna korrumperas snabbt. De snälla socialistiska fraserna blir för dem bara en metod att förleda massan. Den ena pampen efter den
andra avslöjas. Just när jag skriver detta
är Östen Johansson aktuell, helt förljugen
och totalt blind utanför sitt FO. Han tycks
inte ens förstå den kritik som riktas mot
honom. Men förvånande är inte detta
oförstånd; mygel med lägenheter, resor,
traktamenten etcetera har satts i system
inom S. Det anses att dessa förmåner
lockar ”begåvningar” till Rörelsen.
Våra politruker saknar kreativ energi,
de misstror fantasi och handlingskraft.
Deras likstelhet sprids ut i samhällskroppen. stagnation och förfall kan inte undvikas.
Lägg märke till att angreppet mot
Facket och S inte gäller de många medlemmarna. Angreppet gäller den styrande
eliten, det gäller dumheten, arrogansen,
omoralen, lyxbegäret och den klumpiga
maktlystnaden.
Den som tar skarpt avstånd från S be- 389
höver för den skull inte ta parti för en
marknadsekonomi av den typ vi har för
närvarande. Den som inte gillar Djurgården behöver inte älska AIK.
Det finns många brister hos dem som
agerar inom näringslivet. Låt mig i all
korthet peka på en enda: den alldeles för
svala kärleken till biosfären, ”den tunna
hinnan som skimrar av fårg”.
Men att en fri ekonomi är en nödvändig grund för frihet i djupare bemärkelse
står helt klart. Krossa den skändliga! ropade Voltaire i hat mot den katolska kyrkan. Krossa den Skändliga! ropar vi också
i dag.
Med syftning på S.
15
På kyrkans vita väggar sitter vapensköldar och epitafier som kackerlackor. Vad
har de där att göra? frågar jag en vaktmästare.
Jag har arbetat här i många år, svarar
han, och jag har grubblat just på den frå-
gan. Mitt svar är jakande. Symboler för
våld och skryt hör hemma i kyrkan. Just
här i kyrkan måste vi ha mod att se människan precis som hon är. Hur skulle vi annars kunna arbeta med våra svarta sidor?
Det är en intressant tanke; hur lätt nö-
jer man sig inte med sentimentala drömmar om en odödlig själ. Vi samtalar länge.
På trettitalet, när jag blev tonåring, säger
han, visste man knappt att det fanns politiska partier. I stället brydde man sig om
varandra, det var en äkta demokrati.
Och nu? frågar jag. Han vänder huvudet nedåt och gör en grimas. Jag vågar
knappt säga det, svarar han, men nu har vi
en politisk diktatur. I den här lilla byn
390
finns det fem kommunalråd, och då blir
det förtryck.
Den tanken hade redan Lao Tse; ju
mindre politik desto bättre. Jag hoppas
att M med kraft skall arbeta för en minskning av politikernas antal och makt. Privatisering innebär både mänsklig värme
och effektiv funktion.
16
Den som är naturvetenskapligt intresserad vill veta hur världen är beskaffad, han
söker en objektiv sanning. Mellan den attityden och S ligger en avgrund.
När jag lärde känna socialister blev jag
mer än förvånad över det faktum att dessa
människor inte sökte en objektiv sanning.
De tycktes helt sakna sanningsbegrepp.
Det viktiga för dem var att stärka partiets
makt.
Jag hoppas att M skall sätta sanningen
högt, att man objektivt, efter bästa förstånd, skall göra sitt bästa. Förledare som
vädjar till avund och hat kommer kanske
att vinna fler röster, men låt dem då göra
det. Sanningens röst är omistlig.
Respekt för kompetens är en form av
sanning. S sätter det servila krypandet
högre än kompetensen. Jag hoppas att M
skall föra kompetensens talan, oavsett
politisk färg.
Mod är en form av sanning. När skall
svenska borgare få mod att säga vad de
tänker, att kalla en buse för en buse? Man
säger sig vara försonlig, urban, måttfull –
och just därigenom trovärdig, men i grunden är man enbart feg och en medlöpare.
Geväret har man kastat på isen utanför
Sveaborg.
MsomiMod?
Dumhet är en oförmåga till sanning.
Dumhet är det grundläggande problemet.
En fräck och självgod dumhet styr Sverige. I en uppmärksammad artikel talade
Stig Strömholm om den idiotiseringsprocess som är i full gång. Sådana tankar,
drastiskt uttryckta, blir allt vanligare.
”Det är idioter som håller på,” säger en
granne. Han syftar på S och därmed likställda.
Hederlighet är en form av sanning. Om
höga, rättsvårdande ämbetsmän fuskar
som omogna skolpojkar är förfallet djupt.
S, med sina grymma lagar och sin egen
ohederlighet, har i grund förstört vår moral. Det fuskas överallt, med skatter och
bidrag, med reseräkningar och sjukintyg.
Det stjäls överallt, i butiker och på arbetsplatser. Bengt Öste sätter sina trovärdiga
ögon rakt i tittaren och ljuger: ”Det är försäkringsbolagens pengar engångsskatten
tar”.
Hederlighet, moral? Har inte dessa ord
en ton av inskränkt besserwisser, av sniken felfinnare? Jag syftar inte på något
högstämt eller högtravande, men det
finns en ärlighet i vardagen vi borde unna
oss.
Kanske är ömhet ordet.
I en mörk tid kan vi ha den glädjen av
varandra.
Frihetens evangelium
Redaktionen har ställt två frågor
till Sven Fagerberg. Den första:
Hur bör ett kultursamhälle i vid
bemärkelse se ut? Den andra:
Vad kan moderaterna göra för
att vi skall närma oss detta mål?
Sven Fagerberg är författare.
l
en 1945 och 1946 hade jag förmånen att arbeta vid ett företag i
ngland. Det andra världskriget
gick mot sitt slut och följdes av det första
fredsåret Hitler var besegrad, men det
var en allmän förhoppning att också nå-
got annat, något negativt i det egna landet,
hade besegrats.
Alla, eller så gott som alla, hade bidragit till den väldiga satsning,som varit nödvändig för att vinna kriget. De gamla
klassgränserna hade suddats ut, det som
fungerat var personlig vilja och personlig
kompetens. Det gemensamma målet, att
värna landets frihet, hade samlat alla till
gemensamt och hängivet arbete.
Skulle man inte kunna arbeta gemensamt och hängivet också i fredstid? Det
var den fråga många ställde sig. Att återgå
till det gamla systemet, med en gynnad
överklass, som åtminstone delvis levde på
ärvda pengar utan att tjäna samhället, fö-
reföll orimligt.
Den politiska riktning som talade för
människornas lika värde och ett gemensamt arbete till allas bästa var socialismen. Det var naturligt, nästan självklart,
att drömma om socialistiska ideal i England 1945.
Churchill, den konservative ledaren
under kriget, fick vika för socialisten Attlee. Känslan bakom vänsterns förhoppningar bars upp inte bara av en allmän
idealism utan också av ett långvarigt och
djupt missnöje med den härskande klassen. Att härska är det svåraste av allt. Det
frihetsbegrepp, som en ideal härskare
skall förverkliga, är sällan förstått. ·Egen
fördel, egen fåfänga är lättare att begripa
sig på. Just i England, där den härskande
klassen var många generationer gammal,
hade förfallet hunnit längre än på andra
håll. Ättlingarna till de en gång driftiga
och dugliga hade bara lasterna kvar.
Det var dags för ett systemskifte, som
också kom. I romaner av konventionell
typ skildrades de ljusa stämningar som låg
till grund för det nya socialistiska experimentet, men det fanns också varningar.
För en insiktsfull bedömare var Sovjet redan då ett avskräckande exempel.
Socialisten Orwell skrev sin roman
Djurfarmen som en varning till
byråkratiska och maktlystna partibröder.
Djurfarmen skildrade i allegorins form situationen i Sovjet. Alla de vackra drömmarna hade resulterat i sin motsats.
Drömmarna hade inte haft någon praktisk styrka. Makten togs av de lägsta, de
dummaste, de grymmaste, av dem Orwell
kallar grisar. Det nya samhället blev ännu
sämre än det gamla.
Läs Djurfarmen, om ni inte har den i
fårskt minne! Det är en pricksäker,
skrämmande och roande skildring också
av dagens Sverige och dess makthavare.
Ni får möta Stig och Sten, Sigvard och
Harry, i all deras glans.
2
Benjamin Britten komponerade sin Vårsymfoni 1949. Han fyllde den med livsglädje, inspirerad av den tidens drömmar
om ett bättre och rättvisare samhälle.
Men inte heller dessa förhoppningar fick
någon gestalt i det praktiska livet. Som de
följande åren skulle visa blev misslyckandet stort; kulturellt, moraliskt och ekonomiskt. Det socialistiska Storbritannien
blev ett av de mest efterblivna länderna i
379
Europa, precis som Fackets Sverige är
just nu.
Missnöjet med socialismen i England
blev så starkt att Margaret Thatcher kunde vinna tre val i rad. Man har på sina håll
betecknat hennes senaste seger som en
räddning för Europa, som en definitiv
dödsstöt mot den murkna socialistiska
idevärlden. Sårlana funderingar kan vara
ett förhastat önsketänkande, men utan
tvivel vittnar de om en stor lättnad och ett
stort hopp.
3
För ungefär tjugo år sedan skrev Andrei
Sacharov tillsammans med några likasinnade ett berömt brev till de sovjetiska ledarna. Grundtanken var att Sovjet hade
stagnerat, såväl kulturellt som ekonomiskt, att en förbättring var möjlig endast
om den starka centrala styrningen ersattes av demokratiska processer. Utvecklingen mot ett modernt, högteknologiskt
samhälle kunde inte förutsägas och därför inte i detalj planeras. Den bara indirekt antydda slutsatsen blev att Partiet
och centralstyrningen var det största
hindret för en sund utveckling.
På den tiden fick man inte understå sig
att kritisera, men nu framförs Sacharovs
ideer med skärpa av Michail Gorbatjov. I
ett tal i januari detta år gick Gorbatjov så
långt att han öppet anklagade Partiet.
Gorbatjov har knappast något val. Att
Sovjet stadigt halkar efter är i dag ännu
tydligare än för tjugo år sedan. Enligt
uppgifter ijuninumret av The Atlantichar
exempelvis medellivslängden för sovjetiska män minskat med sex år till sextio under de senaste tjugo åren. Som orsak an- 380
ges en allt sämre sjukvård, en utbredd
alkoholism och apati. Ett annat exempel
på den dåliga sjukvården är att Sovjet ensamt bland industriländerna har en stigande spädbarnsdödlighet Den är nu tre
gånger så stor som i USA.
Mäter vi med ekonomiska mått är resultatet lika nedslående. I fråga om BNP
ligger Sovjet långt efter USA. Och Japan,
trots att det är betydligt sämre lottat beträffande folkmängd och naturtillgångar,
producerar ändå lika mycket som Sovjet.
I det kejserliga Ryssland var produktionen per arbetstimma mer än dubbelt så
stor som i Japan. Nu, efter 70 år av socialism, är situationen den omvända.
Statistik om energiförbrukning visar
också den sovjetiska industrins låga effektivitet. 1980 använde man i genomsnitt
ungefär tre gånger så mycket energi som i
Västeuropa för motsvarande produktion.
Det gamla Ryssland hade en betydande export av jordbruksprodukter.
Kollektiviseringen har medfört en sjunkande effektivitet med stora importbehov
som följd. En amerikansk jordbruksarbetare producerar sju gånger så mycket som
en sovjetisk.
Just i detta ögonblick hör jag en ilsken
röst på ett torgmöte: ”Vad kan en privat
jordbruksarbetare göra som en kollektiv
inte kan?” Naturligtvis ingenting. Men
han gör det inte.
Av den sovjetiska jordbruksarealen är
4% i privat ägo, en till synes obetydlig del
som emellertid svarar för 25% av den totala skörden. Dessa siffror är häpnadsväckande, men så står det faktiskt i The
Atlantic, som jag fortfarande citerar. Vill
vi räkna ut förhållandet mellan privat och
kollektiv effektivitet skall vi dividera 25/ 4
med 75/ 96. Resultatet blir 8. Den private
jordbrukaren är alltså åtta gånger så effektiv som den kollektive.
Överallt där den prövats är socialismen ett fiasko. Åndå vimlar det i Sverige
av hängivna och entusiastiska socialister,
frälsta som hitlerjugend, från ärrade professorer som Sven-Eric Liedman till ungdomspolitiker som Anna Lindh.
Hur kommer det sig? Hur är det möjligt att vara socialist i detta onådens år
1987?
Det är en fråga väl värd att begrunda.
4
En viktig aspekt på ett kultursamhälle är
förmågan att ge och ta emot information.
Våra tekniska möjligheter att sprida information har aldrig varit bättre än i dag.
Men därav följer inte att vi har ett informationssamhälle. Det väldiga utbudet är
ofta av tvivelaktig kvalitet. Och det är
mycket svårt att ta emot information,
även om den skulle vara korrekt och vä-
sentlig.
Vill vi förstå exempelvis en litterär text
räcker det ingalunda med förmågan att lä-
sa innantill. Orden är aldrig sig själva nog,
de vädjar hela tiden till mottagarens kunskap, erfarenhet, bildning, känslor. Det är
nödvändigt att mottagaren sätter in orden
i ett större sammanhang, att de upplevs
med en gemensam kultur som resonansbotten. Varje begrepp är mättat med innebörd av en lång tradition, som intuitivt
måste vara närvarande.
Det har tidigare funnits en gemensam
litterär kultur. En författare kunde flyktigt och elegant referera till grekisk myt
och grekiskt drama, till bibeln, till författare som Shakespeare, Goethe, Tegner,-
och räkna med att inte bara bli förstådd
utan också att en mäktig tradition skulle
sjunga sin sång och ge magisk glans åt det
sagda.
I dag är läget starkt försämrat. Våra socialister, som känner en sådan djup avsky
för krav på kunskap och bildning, har genom sin skolpolitik förhindrat den litterä-
.ra kulturens fortlevnad. De unga är numera i regel oförmögna att läsa ett seriöst litterärt verk. De saknar helt enkelt den
nödvändiga referensramen.
Samma tankegång gäller vilket område
man än väljer. Skall ett ekonomiskt meddelande förstås måste den som ger det
och den som tar emot ha en gemensam
ekonomisk kultur. Men en sådan kultur
finns inte. En svensk arbetare hade för
tjugo år sedan en högre levnadsstandard
än sina kollegor i andra industriländer.
Efter tjugo år av socialistisk fördelningspolitik och växande offentlig sektor har
han nu sjunkit ner till en av de sista platserna. Det beklämmande är att han inte
har den blekaste aning om varför det gått
honom så illa. Och ännu värre: inte heller
massmedia har den blekaste aning. Men
det beror väl på dessa klippare!
Så låg, eller obefintlig, är den ekonorniska kulturen i Sverige.
5
Litteratur, ekonomi, sport, film, politik –
inom alla områden behövs en gemensam
kultur för att vi på ett kreativt sätt skall
kunna tala med varandra. Mängden av information kan tyckas skrämmande, vi
seglar lätt vilse på ett världshav av fakta.
För att orientera oss behöver vi en kompass. Eller med andra ord: det räcker inte
med faktiska kunskaper, vi måste också
spana efter en ledstjärna.
381
En lärare sade, i början av sjuttitalet:
Här kommer jag med min gamla humanism och mina liberala ideer och vill att
ungdomen skall lyssna på mig. Men i ett
hörn ute på skolgården står en flicka och
säger: Följ mig och krossa kapitalismen!
Hon är pojkaktigt smal, hon är klädd i en
blommig jacka och blåa jeans. Hon lyfter
huvudet en aning uppåt, det finns något
oemotståndligt i hennes hållning- jag har
inte en chans. Ungdomen vill ha en klar
och fast ideologi, riktad mot konkreta
mål.
Jag försöker med en bild, fortsätter lä-
raren, jag säger att det måste finnas både
grundforskning och teknik. Man kan inte
uppfinna en bensinmotor utan vidare,
man måste ha vissa kunskaper i fysik.
Man kan inte uppfinna ett nytt samhälle
utan vidare, man måste veta mycket om
de människor som skall fungera i det.
Men i det samhälle den unga flickan talar
om finns inte många människor som får
fungera. Allt är bestämt på förhand, och
skulle några trådar lossna är det en utvald
elit som skall fatta alla beslut.
6
Frihet är det högsta, ondska det lägsta.
Vi befinner oss på en restaurang och
har fyra rätter att välja emellan: hönsfrikasse, griljerat kalvhuvud, stekt skädda
och inkokt knorrhane. Har vi då ett fritt
val?
Den frågan har inte något enkelt svar.
Om hönsfrikasse är vår älsklingsrätt känner vi oss fria, och denna känsla av frihet
skulle vi haft även om hönsfrikassen varit
den enda rätten på matsedeln. Men om
ingen av de fyra rätterna behagar oss upp- 382
lever vi ett tvång att äta något vi inte tycker om.
Är frihet en känsla? Det kan tänkas att
den individ är fri som känner sig fri. Man
känner sig fri och lycklig när man är bunden till den man älskar.
Friheten är aldrig absolut, den finns
alltid inom ett regelsystem. Man är fri att
gå på gatan om ordningsreglerna följs och
ingen sålunda utövar gatuvåld. En
schackspelare är fri att göra vilket drag
han vill, om han följer reglerna. Gör han
ett regelvidrigt drag blir spelet meningslöst.
Frihet för ett ekollon innebär inte att
det skall kunna utvecklas till montör eller
prokurist. Frihet för ett ekollon är att få
växa till en ek.
En människa är fri om hon får utveckla
sina inneboende anlag. Eken behöver utrymme, näring, sol och luft för att den
skall trivas. Det behöver människan
också.
Den som har möjlighet att utveckla sig
är alltså fri. Men jag vill gå vidare ytterligare ett steg. Det räcker inte att vi har möjlighet att utveckla oss, vi måste också göra
det. Den som fegt och slappt sätter sitt ljus
under en skäppa är inte fri.
Vi har alltså kommit till den paradoxala slutsatsen att frihet är ett tvång. Ett
tvång att följa sin genius.
7
Socialdemokraterna, S i det följande, är
frihetens fiende nummer ett i Sverige. I
stället för att stimulera varje människa till
att utvecklas efter sin art vill man ta makten över henne. Därför vill man göra alla
lika. Om alla fåren i hjorden reagerar på
samma sätt är det lättare att fösa dem åt
önskat håll. Ju mer människan centraldirigeras från vaggan till graven, som en robot, desto lättare är det att suga ut henne,
till förmån för Partiets och byråkratins
elit. Låt oss inte glömma att huvudsyftet
med Partiets verksamhet är att dess elit
skall äta på lyxkrog, bo i lyxlägenhet och
ha fria kärleksresor.
När man talar om frihet, säger Viola,
en kvinnlig kirurg, brukar legenden om
storinkvisitorn komma upp. Enligt den
fruktar människan friheten, hon vill i stället ha någon att dyrka och lyda.
Jag tycker mig minnas, säger jag, att
Kristus i Dostojevskijs berättelse på nytt
kommer till jorden för att frälsa människorna. Men storinkvisitorn fängslar
Kristus, som vill ge människorna frihet i
gåva. Friheten att älska, friheten att ha en
personlig gudsupplevelse.
Friheten att ha en personlig åsikt, säger
Viola.
storinkvisitorn vet att en sådan frihet
skulle skapa oro och ångest, säger jag. Frihet ställer ett stort krav på människan,
hon måste älska, hon måste i handling följa sin genius.
Jag brukar tänka på Kristi frihet som
förmågan och modet att tänka självständigt, utan beroende av allmänna opinionen, säger Viola. För dig, som inte har
skalpellens erfarenhet, är det kanske naturligare att tänka på en inre upplevelse,
en känsla.
Jag sätter min spontana känsla högre
än alla dogmer, svarar jag. Bokstaven dö-
dar, men anden ger liv, som kväkarna sä-
ger.
Du talade om handling, erinrar sig Viola. Det stämmer nog. Bara känslan räcker
inte, den är i sig själv ofruktsam. Det måste följa ett utlopp i handling, och därför
kan man tala om frihetens positiva former
som ett tvång.
Den som ingenting vill är inte fri, säger
jag. Vår vän konstnären är fri. Att måla är
vad han helst vill. Han är tvungen att må-
la, i det tvånget ligger hans frihet. Känslan
av frihet kommer när man gör vad man
helst vill, inom det givna regelsystemet.
Jag tror, säger Viola, att jag börjar
komma underfund med varför storinkvisitorn fruktade Kristus och den frihet han
ville ge människorna. Kristus ville befria
oss från lagen och byråkraterna, från
Skrymtare och Skriftlärde. Han krävde
att vi skulle tänka självständigt och ta vårt
eget ansvar, med kärleken som ledstjärna
till handling och mognad. Det var ett krav
som skrämde. Hur mycket enklare var det
inte att blint följ,a en Fiihrer, som i storinkvisitorns kyrka eller Hitlers Tyskland.
Att överlämna sig själv till lagen, eller i
Fackets händer, är lycka.
Det verkar som om vi på nytt har uppfunnit kristendomen, säger jag.
Inte kristendomen men möjligen Kristus, svarar Viola, den Kristus som arresterades, hotades med död på kättarbålet
och visades bort av Storinkvisitorn.
8
Frihet är det högsta, ondska det lägsta.
Vad är då ondska, motsatsen till frihet?
Om frihet är tvånget att följa sin genius
blir svaret enkelt. Ond är den som hindrar
en annan att utvecklas och mogna, att gö-
ra den insats i samhället som är möjlig.
Yeats sade att Staten och Kyrkan är
den mobb som skränar utanför vår dörr.
Om han levat i dag skulle han bytt ut den
maktlösa Kyrkan mot de desto mäktigare
Massmedia.
383
Vi behöver självfallet en stark stat,
stark nog att skapa de regelsystem som
krävs och stark nog att genomdriva deras
efterlevnad. Men lagom är bäst. över en
viss gräns blir Staten ond. Det råder inte
något tvivel om att den svenska staten
passerat denna gräns och blivit folkets
fiende.
En god herde klipper fåren, men han
flår dem inte. De som skapat det svenska
skattesystemet, i huvudsak S med benäget
bistånd av Facket, är flåbusar. Genomsnittssvensken är i dag ekonomiskt livegen, en stackare i Statens våld.
Jag nämnde att reallönen har utvecklats mycket dåligt för svenska arbetare.
Denna fråga borde bli en av huvudpunkterna i den kommande valrörelsen. Facket och S anser att det behövs mer fördelningspolitik, en hårdare beskattning av
sparande och kapital. Man har alltså för
avsikt att fortsätta med de dumheter som
orsakat det nuvarande läget.
Facket och S har skapat en enorm och
mycket kostsam offentlig sektor. Det är
arbetarna som betalar den med sina låga
löner. situationen skulle inte vara kritisk
om den offentliga sektorn arbetade effektivt, men det gör den inte. I den finns inget
utrymme för framgångens viktigaste faktor, företagaranda, inte heller för det privata arbetets motivation och uppoffringar. Den offentliga sektorn lider av samma
sjukdom som Sovjets kollektiva jordbruk.
Vidare har Facket och S skapat en skola där man hindrar begåvningarna att utvecklas. Självfallet är det just begåvningarna som förnyar ett samhälle på alla områden, inte bara det ekonomiska. Men
Facket och S har som ideal en mer än lovligt enfaldig egalitet, definierad av den egna nivån.
384
Samma attityd har också försvagat nä-
ringslivet. Man har motarbetat de dugliga,
de arbetsvilliga, de sparsamma. Man har
inte förstått hur svårt det är att arbeta i internationell konkurrens, att följa med i
den tekniska utvecklingen, att starta nya
företag som skapar nya arbetstillfällen.
Genom att kapa begåvningarna höjer
man inte de svaga, man sänker hela landet, just det som skett under Palmes epok.
Inte minst har man visat sitt förakt för
dugligheten genom att utnämna mot S lojala nollor till ledande befattningar. så-
dant är mer skadligt än man tror, hela
atmosfären förgiftas, arbetsglädjen sjunker och förnyelsen uteblir.
”Djupt för den höga dåren buga, så
djupt att han ej ser dig le,” skrev på sin tid
Leopold. Men dessa skaldens ord är inte
sanna. Den höga dårens lättja och stolligheter lockar inte fram leenden utan bitterhet.
9
Näringslivet är A-laget.
Regeringen Carlsson är B-laget.
Facket, Aftonbladet och SSU är
C-laget.
Man ser redan i skolan vilka som kommer att söka sig till C-laget, säger en lärare. Vi kallar dem faktiskt för C-laget.
De som hör till C-laget är människor ]jka mycket som andra. Men det är fel att
ställa upp med C-laget i EM, VM, OS och
Davis Cup. Lika galet är det att låta
C-laget blåsa upp den offent]jga sektorn
och forma skolan efter sin egen avbild.
Katastrofen b]jr fullständig om C-laget
också får makten över industrin genom
löntagarfonder etcetera.
Förr, när Rörelsen var en positiv kraft,
fanns det många begåvningar som inte
fick en högre utbildning. De gjorde i stället karriär på annat sätt, till exempel inom
Rörelsen. Denna begåvningsreserv finns
inte längre, och därav en viktig anledning
till Rörelsens dekadens.
Kranförarkonflikten är ett groteskt exempel på Fackets förfall. Marjasin, med
sin buttra viljestyrka, utklassade mediavalpen Malm, som sitter så vackert om en
TV-kamera finns i närheten men som inte
visade sig kunna något annat.
Svenska arbetare har i dag ingen som
helst glädje av Facket och S, som endast
tjänar sig själva och byråkratin. Allt förändras, mycket går över i sin motsats. Just
det sistnämnda har hänt Facket och Ssom
i dag är Det Onda.
Är jag galen som säger så? Ingalunda,
Facket och S söker mer än andra makt
över sin nästa.
Världen är full av tappade sagor. Facket och S hör till dem som tappat sin saga.
lO
För den som vill arbeta och skapa är frihet det högsta värdet. Men alla har inte
den viljan eller den förmågan. Då satsar
man i stället på en karriär som parasit.
I radio hör jag en kvinnlig författare intervjuas. Hon säger sig vara socialist och
börjar tala om ungdomens förfall. Det
upprör henne att ungdomar kan vara så
moraliskt ruttna att de vill bli egna företagare. Vad det gäller, förkunnar hon med
släpig röst, är att vi skall dela på den kaka
som finns.
Just dessa ord, som finns, karakteriserar bättre än några andra den ekonomiska
po)jtik som förs av S. När vildarna i Louisiana vill plocka frukten i ett högt träd
fålls det till marken, skriver Montesquieu,
”och likadant handlar en despotisk regering”. Längre än så har inte heller den eviga SSUaren, Ingvar Carlsson, kommit.
Högsta moral, sa Carlsson om stölden av
15 miljarder från landets åldringar. Dessa
pengar fanns ju, då tar man för sig. Carlsson upptäckte vidare att det fanns pengar
hos bankerna. Då stal han 600 miljoner,
som ett ”frivilligt bidrag”.
”Jag har hört att det finns pengar på
börsen,” sade Anna Lindh när hon tillfrå-
gades hur ett framfört reformförslag skulle finansieras.
Carlsson har retat sig på att jag järnställt honom med en maffiafigur. Men
vari ligger skillnaden? Maffian tar de
pengar som finns, under hot om våld.
Maffian säljer knark. Carlsson säljer sprit
och tobak och .tjänar också han grova
pengar. Maffian tar in väldiga belopp på
spel och vadhållning. Som Carlsson. Statens moral är verkligen ingenting att skryta med. Och varför skulle inte då den enkle mannen snatta i butik och fuska med
reseräkningar? Sådan herre, sådan dräng.
”Vildarna i Louisiana” betedde sig antagligen förnuftigt; i deras glesbygd var
återväxten inte något problem. Lika enkel
är inte situationen för Facket och S. Jag
upprepar än en gång: tjugo år av socialistisk fördelningspolitik och växande offentlig sektor har starkt försämrat arbetarnas situation. S förstod inte, och förstår
fortfarande inte, att plantering, vård och
återväxt är det viktiga om man vill skapa
välstånd. S har nöjt sig med att skörda.
Klasskillnaden blir alltmer markerad.
På den ena sidan har vi odlare och arbetare i många former. På den andra har vi de
nya herrarna, de nya utsugarna eller parasiterna. Vi hittar dem inom Facket och S.
385
Alla de byråkrater som inte gör ett hederligt dagsverke hör dit, och vem har inte
träffat dem? Alla de massmediamän och
akademiker som inte söker sanningen
utan nöjer sig med att rabbla den rätta
ideologin, hör också dit. Parasiterna lever
i lättja, de pratar och sammanträder i stället för att arbeta, de reser kors och tvärs
för att fördriva den leda lättjan skapar.
När skall den svenske arbetaren skaka
av sig alla de parasiter som lever på honom? Parasiten ser rosens gröna blad och
går till attack. På det hårda arbete som behövs för att bygga upp har han inte en tanke. Men yrka på fördelning kan vilken latoxe som helst.
11
Viola talade om behovet av en mänsklig
filosofi, ”en ledstjärna till handling och
mognad”. Vi har snuddat vid en för mig
viktig aspekt: friheten. En fördjupning av
frihetsbegreppet får vi genom att tränga in
i det förhållandet att världsförloppet inte
kan förutsägas, att världen inte är gripbar
med förnuftet. Jag har skrivit utförligt om
detta många gånger, exempelvis i Resan
till Jorden och den kommenterade upplagan av Höknatt, och skall inte göra det
igen, men låt mig med en bild visa vad jag
menar. Om vi lägger ett pussel finns det
bara en lösning. Vi kan få fram den sökta
bilden bara om vi lägger ihop de givna bitarna på ett enda, förutbestämt sätt. Men
antag att vi i stället vill måla en tavla! Då
finns inga givna bitar, ingen mekanisk metod att följa, ingen förutbestämd bild som
är den ”rätta lösningen”. Vi är fria att följa
vår genius.
S tror att världen är ett pussel, att det
finns en enda lösning som är korrekt.
386
Därför skall samhället organiseras och
styras, ju mer i detalj desto bättre, efter
den av ideologin förutbestämda bild man
vill få fram. Resultatet blir självklart ett
samhälle med utbredd apati, som i Sovjet,
eller ett samhälle där allt fler mår illa och
känner förakt för sina myglande herrar,
som i Sverige.
”I växande grad är det de nyttiga människorna som förföljs av de lata, obegåvade och grymma,” skrev Anthony Burgess
för några år sedan. Sanningen är ofta obehaglig. Vi blundar och håller händerna för
ögonen, vi skyller på kriser och konjunkturer, men det är vi själva som skapar vårt
elände. Det är de lata, obegåvade och
grymma som tagit över, också i Sverige.
Vem är i dag socialist? Ett svar på den
frågan är: den som inte förstår att världen
är ogripbar för förnuftet, att framtiden
måste få växa fram i mångfald och rikedom, utan en stupid ideologis tvångströja.
Framtiden skall vi måla med fantasins
pensel, inte med magisterns pekpinne.
12
En annan viktig aspekt på friheten och
världens natur får vi genom att betrakta
den fördelningskurva som först visades
oss av den store Gauss. Mäter vi exempelvis kroppslängden hos en befolkning finner vi för S störande variationer. Några är
korta, andra långa, de flesta någonting
mitt emellan. Men kroppslängden varierar inte hur som helst, den följer ofrånkomliga statistiska lagar, uttryckta i fördelningskurvans vackra klockform.
Andra egenskaper, som matematisk
intelligens, konstnärlig fantasi eller manuell skicklighet, varierar på samma sätt.
Det finns ingen rättvisa i världen, några är
begåvade, vackra, andra inte.
S har sedan länge fört en intensiv kamp
mot fördelningskurvan; man vill att de
medfödda orättvisorna skall utjämnas.
Det är en sympatisk och aktningsvärd
tanke, men den är dum. Kampen mot fördelningskurvan är hopplös. Man skall inte
arbeta mot naturlagarna utan med dem.
Därför skall, bland annat, undervisningen
differentieras på ett tidigt stadium, så att
alla får utlopp för sin förmåga att lära.
Människan har i dag stora vetenskapliga och tekniska resurser. Ändå lever betydande grupper i misär, i svält och fattigdom, med ett ständigt hot om våld av det
ena eller andra slaget. Enstaka människor
har hög intelligens och moral, men människan som art måste betecknas som dum
och orättfärdig. Någon annan förklaring
till vårt elände kan jag inte se.
Hur dum är egentligen människan? I
en tidningsnotis från en stad i USA läser
jag att en amerikansk flagga, värd 500
dollar, har stulits. Polisen beskriver i sin
rapport flaggan som ”röd, vit och blå,
med stjärnor och ränder”.
Rapportskrivaren tilltror alltså inte sin
nästa förmågan att känna igen det egna
landets flagga. George Steiner, en framstående litteraturkritiker, säger att en
tredjedel av de vuxna amerikanerna är
analfabeter. En annan tredjedel har den
tekniska förmågan att läsa men använder
den så gott som aldrig. De återstående nö-
jer sig i regel med enkla, tillrättalagda texter. Den inträngande analysen har en
mycket liten publik.
Woody Allen låter en av sina figurer,
en filmdirektör, säga att hans publik består av idioter. Får de bara se färgbilder
och höra rockmusik är de nöjda. Handling, ideinnehåll eller skådespelarkonst
har inte den minsta betydelse.
Är svensken lika dum? Jag kan inte se
något skäl varför Sverige, som med sådan
förtjusning importerar det sämsta av amerikansk produktion, från junk food till
skräpserier i TV, skulle befinna sig på en
högre nivå än USA.
Vi minns kanske ännu Stig Malms
ökända tal om finansvalpar inför en jublande SSU-kongress. En kuggfråga i detta
sammanhang: vem var dummast, Stig
Malm eller hans publik?
SSU-kongressen vädjade om frihet
från betyg och läxor, om förstatligande.
Vilka vill slippa betyg och läxor, de lata
och dumma, eller de arbetsamma och begåvade som villlära sig något och har förstått det ofrånkomliga värdet av återkoppling?
Och vem hoppas på förstatligande, den
som är arbetsam och vill göra en insats,
eller den som är lat och vill bli omhändertagen?
Rapporterna från SSU-kongressen
kostade mig en vaknatt. Det är ytterligt
plågsamt att svensk ungdom, till skada för
vårt land, kan vara till den milda grad
bakom flötet.
12
Alice Miller, en psykoanalytiker, intervjuades nyligen i TV. Hennes huvudtanke, i Freuds anda, är att barndomens upplevelser i hög grad präglar den vuxnes
agerande. Den som ”uppfostrats” på ett
brutalt sätt har som vuxen en stark tendens att själv vara brutal. Millers paradexempel är Hitler, vars svåra barndom
hon utförligt skildrat.
Rovdjuret människan, med mördarri- 387
ket jorden som hemvist, släpper understundom grymheten lös trots den bästa
barndom, men ofta har Miller rätt. Jag har
själv på liknande sätt funnit att upplevelser i barndomen mycket ofta bestämmer
det politiska val man gör som vuxen.
Har man vuxit upp i ett fattigt hem,
som Ingvar Carlsson enligt egen uppgift,
blir man i regel socialist. Har man vuxit
upp i ett kärlekslöst hem, som Olof Lagercrantz enligt egen uppgift, blir man
ofta socialist. Barnet upplever att föräldrarna inte räcker till och söker kompensation i en starkare och tryggare famn.
skickliga förledare lockar med den mäktiga socialistiska staten och blir ofta trodda.
Barndomens negativa prägling är
ohyggligt stark, de som kan frigöra sig och
se rationellt på sig själva och samhället är
ytterligt få. Därför har förnuft och analys
nästan ingenting med en valkampanj att
göra. Att vädja till känslor och önskningar
som inte blivit tillfredsställda ger däremot
framgång.
Om väljarna vore rationella skulle det
inte finnas några valkampanjer. Man
skulle bedöma partierna efter vad de uträttat och inte efter deras prat.
13
En god vän, X, läser upp tre exempel ur
en gammal räknebok. En husmor har
problem med inköp av barrved och
björkved, av kaffe och klenäter. En man
är trettio år äldre än sin son, för fyra år sedan var han sex gånger så gammal.
X finner dessa exempel krystade och
utan betydelse för det praktiska livet.
Vem kan bli intresserad av sådana duml
388
heter? Vilken usel undervisning fick han
inte i sin skola.
Jag, som är road av matematik, reagerar på ett annat sätt. Jag ser att problemen
skall leda till ekvationssystem med två
obekanta, och min enda reflektion blir att
problemet om åldrar är illa valt eftersom
det enklast löses med endast en obekant.
Låt oss införa termen fiktionsområde,
FO. Om jag stöter på ett matematiskt problem går jag in i ett matematiskt FO och
accepterar med förtjusning de spelregler
som gäller där. Min uppmärksamhet riktas sålunda mot matematiska samband. X
därenot, som saknar sinne för matematik,
betraktar problemen som information om
mänskligt vardagsliv och blir missnöjd.
Går jag på en film om äventyr i rymden
accepterar jag likaledes, med förtjusning,
det FO som gäller. Den av mig högt värderade Y anser däremot rymdfilmen som
enbart dum. Det finns ju i verkligheten
inga flygande tefat, inga marsmänniskor
med tre huvuden. Hur kan man roas av
sådant trams? Eller av spöket i Hamlet.
Socialismen är ett FO, som man präglas till i sin barndom eller som man medvetet går in i för att göra karriär. Spelreglerna är enkla och tilltalande. Mamma
Staten skall allt bestyra. Att man själv inte
lyckats så bra, i yrket eller med sin personliga utveckling, beror på ogynnsamma
yttre omständigheter. Dit hör exempelvis
skumma kapitalister, som man med glädje
hatar. Själv tillhör man emellertid den elit
som har en djupare insikt om ett rättvist
samhälle. Därför står man över de otrogna, om än aldrig så flitiga och begåvade.
Att man tar till en livslögn för att skaffa
sig självrespekt är helt i sin ordning. Men
om livslögnens ljuva dröm görs till realpolitik blir det katastrof.
Ett FO måste förr eller senare konfronteras med verkligheten. Om matematiken skall vara något annat än underhållning måste den ha en praktisk funktion.
Rymdfilmen och Hamlet måste ha en inneboende symbolik som säger något vä-
sentligt om vår inre verklighet.
Socialismens FO klarar inte en konfrontation med verkligheten. Ekonomiska och mänskliga katastrofer är dess resultat. Inga är så dåligt skickade att ta
hand om sin nästa som socialisterna.
Uhjälpen är tyvärr ett praktexempel. Med
hjälp av frikostiga gåvor vill man tvinga
sin egen verkningslösa ideologi, sin egen
livslögn på andra. Dessa stackars andra är
samtidigt utsatta för en skoningslös attack
från kommersiella krafter.
Resultatet är mer än bedrövligt; det så
kallade biståndet är antagligen ett brott,
ett grovt övervåld. All kultur måste komma inifrån, den är alltid av gör-det-självtyp. Också tredje världen måste ha frihet
att följa sin genius. Och varför skulle deras genius vara densamma som vår?
Den iranska revolutionen har utvecklat
en våldsam kraft. Det beror på att man
förkastat den västerländska cocacolakulturen och gått sin egen väg.
Sär ett fiasko i Sverige, i tredje världen.
Men vi skall för den skull inte förkasta
den ideella socialismens grundtanke: kärleken till nästan. Vi skall förverkliga den
genom att stimulera till frihet och kreativitet.
”Det är i känslans vatten intellektet
växer, till en näckros med djupa rötter,”
skriver Lars Fredin.
14
Hur ser ett kultursamhälle ut? Detaljerade recept hör dagspolitiken till. I de
många avsnitten ovan har jag försökt ange
några huvudpunkter: friheten att studera,
utvecklas och arbeta, kravet att den andre
skall respekteras i sin olikhet, kravet att
för rättskänslan giltiga lagar skall stiftas,
insikten att grova ekonomiska brott inte
får begås – även om de skulle godkännas
av riksdagens servila knapptryckare.
Mot ett sådant kultursamhälle står socialismen som en bitter fiende. Socialismen är detta sekels katastrof. Den ekonomiska utvecklingen hämmas och människans karaktär förstörs. Den enskilde berövas möjligheten att genom handling
skaffa sig självrespekt. Ledarna korrumperas snabbt. De snälla socialistiska fraserna blir för dem bara en metod att förleda massan. Den ena pampen efter den
andra avslöjas. Just när jag skriver detta
är Östen Johansson aktuell, helt förljugen
och totalt blind utanför sitt FO. Han tycks
inte ens förstå den kritik som riktas mot
honom. Men förvånande är inte detta
oförstånd; mygel med lägenheter, resor,
traktamenten etcetera har satts i system
inom S. Det anses att dessa förmåner
lockar ”begåvningar” till Rörelsen.
Våra politruker saknar kreativ energi,
de misstror fantasi och handlingskraft.
Deras likstelhet sprids ut i samhällskroppen. stagnation och förfall kan inte undvikas.
Lägg märke till att angreppet mot
Facket och S inte gäller de många medlemmarna. Angreppet gäller den styrande
eliten, det gäller dumheten, arrogansen,
omoralen, lyxbegäret och den klumpiga
maktlystnaden.
Den som tar skarpt avstånd från S be- 389
höver för den skull inte ta parti för en
marknadsekonomi av den typ vi har för
närvarande. Den som inte gillar Djurgården behöver inte älska AIK.
Det finns många brister hos dem som
agerar inom näringslivet. Låt mig i all
korthet peka på en enda: den alldeles för
svala kärleken till biosfären, ”den tunna
hinnan som skimrar av fårg”.
Men att en fri ekonomi är en nödvändig grund för frihet i djupare bemärkelse
står helt klart. Krossa den skändliga! ropade Voltaire i hat mot den katolska kyrkan. Krossa den Skändliga! ropar vi också
i dag.
Med syftning på S.
15
På kyrkans vita väggar sitter vapensköldar och epitafier som kackerlackor. Vad
har de där att göra? frågar jag en vaktmästare.
Jag har arbetat här i många år, svarar
han, och jag har grubblat just på den frå-
gan. Mitt svar är jakande. Symboler för
våld och skryt hör hemma i kyrkan. Just
här i kyrkan måste vi ha mod att se människan precis som hon är. Hur skulle vi annars kunna arbeta med våra svarta sidor?
Det är en intressant tanke; hur lätt nö-
jer man sig inte med sentimentala drömmar om en odödlig själ. Vi samtalar länge.
På trettitalet, när jag blev tonåring, säger
han, visste man knappt att det fanns politiska partier. I stället brydde man sig om
varandra, det var en äkta demokrati.
Och nu? frågar jag. Han vänder huvudet nedåt och gör en grimas. Jag vågar
knappt säga det, svarar han, men nu har vi
en politisk diktatur. I den här lilla byn
390
finns det fem kommunalråd, och då blir
det förtryck.
Den tanken hade redan Lao Tse; ju
mindre politik desto bättre. Jag hoppas
att M med kraft skall arbeta för en minskning av politikernas antal och makt. Privatisering innebär både mänsklig värme
och effektiv funktion.
16
Den som är naturvetenskapligt intresserad vill veta hur världen är beskaffad, han
söker en objektiv sanning. Mellan den attityden och S ligger en avgrund.
När jag lärde känna socialister blev jag
mer än förvånad över det faktum att dessa
människor inte sökte en objektiv sanning.
De tycktes helt sakna sanningsbegrepp.
Det viktiga för dem var att stärka partiets
makt.
Jag hoppas att M skall sätta sanningen
högt, att man objektivt, efter bästa förstånd, skall göra sitt bästa. Förledare som
vädjar till avund och hat kommer kanske
att vinna fler röster, men låt dem då göra
det. Sanningens röst är omistlig.
Respekt för kompetens är en form av
sanning. S sätter det servila krypandet
högre än kompetensen. Jag hoppas att M
skall föra kompetensens talan, oavsett
politisk färg.
Mod är en form av sanning. När skall
svenska borgare få mod att säga vad de
tänker, att kalla en buse för en buse? Man
säger sig vara försonlig, urban, måttfull –
och just därigenom trovärdig, men i grunden är man enbart feg och en medlöpare.
Geväret har man kastat på isen utanför
Sveaborg.
MsomiMod?
Dumhet är en oförmåga till sanning.
Dumhet är det grundläggande problemet.
En fräck och självgod dumhet styr Sverige. I en uppmärksammad artikel talade
Stig Strömholm om den idiotiseringsprocess som är i full gång. Sådana tankar,
drastiskt uttryckta, blir allt vanligare.
”Det är idioter som håller på,” säger en
granne. Han syftar på S och därmed likställda.
Hederlighet är en form av sanning. Om
höga, rättsvårdande ämbetsmän fuskar
som omogna skolpojkar är förfallet djupt.
S, med sina grymma lagar och sin egen
ohederlighet, har i grund förstört vår moral. Det fuskas överallt, med skatter och
bidrag, med reseräkningar och sjukintyg.
Det stjäls överallt, i butiker och på arbetsplatser. Bengt Öste sätter sina trovärdiga
ögon rakt i tittaren och ljuger: ”Det är försäkringsbolagens pengar engångsskatten
tar”.
Hederlighet, moral? Har inte dessa ord
en ton av inskränkt besserwisser, av sniken felfinnare? Jag syftar inte på något
högstämt eller högtravande, men det
finns en ärlighet i vardagen vi borde unna
oss.
Kanske är ömhet ordet.
I en mörk tid kan vi ha den glädjen av
varandra.