Sven Fagerberg; Jacuzzi

SVEN FAGERBERG:
Jacuzzi
Vidstående text är ett kapitel ur ”Los
Angeles”, en roman under arbete.
Miljön är en villa i Los Angeles, i en av
stadens utkanter. Villan ägs av Fred, en
framgångsrik agent i filmbranschen.
Fred är amerikan, liksom lärarinnan
Viveka. Jenny Hassel, somförsöker
orientera sig efter ett misslyckat
äktenskap, ochförfattaren Ulf Bakke är
svenskar. Alla fyra bor i villan. Alla fyra
är frånskilda, kanske en nödvändig
förutsättning för det experiment i
samlevnad som pågår. Lamar Berg är
en pensionerad svensk industriman,
Lucia är Freds mexikanska
hushållerska, Eileen Vivekas sexåriga
dotter. Jag hoppas texten skall stå
någorlunda för sig själv.
SF
Lamar Berg hade kört sin hyrda bil på
gröna, slingrande vägar upp till Freds
villa. Han tryckte förväntansfullt på
ringledningens knapp; han hoppades att
Jenny skulle vara hemma.
Melodiska toner från ett litet klockspel
förkunnade hans ankomst. En ännu bättre melodi, Jenny själv, kom och öppnade.
”Stör jag?” frågade Lamar. ”Jag har
inget ärende, jag ville bara andas litet
frisk luft.”
Nej, Lamar störde inte. Jenny var ensam med Lucia, som tack vare sitt mexikanska modersmål kunde hjälpa henne
att stava sig fram i Lorcas dikter. ”Han
grävde en grop i marken för hennes hår- . knut i nacken.”
”Så vackert”, saLamar och tittade på
Jennys fritt hängande hår. ”Numera är
det enklare, ingen har längre en hårknut i
nacken. Men inte skall du byta poesi mot
en gammal farbror som jag. Låt mig bara
få sitta en stund ute i trädgården med en
tidning.”
”Åh”, sa Jenny, ”jag älskar överraskningar. Och Lorca kan vänta. Stor konst
är alltid en nyhet.”
Det syntes på Jenny att hon menade
vad hon sade. Lamar var, som alltid,
mycket välkommen. Hon lade en flaska
champagne på snabbkylning i frysen;
hon visste att Lamar tyckte om champagne. De gick ut i trädgården, där Jenny
satte på värmen i jacuzzin eller bubbelpoolen; hon visste att Lamar hade besvär med sin rygg, att de varma, masserande vattenstrålarna skulle göra honom
gott.
Lamarandades djupt och befriat, han
trivdes häruppe. En kolibri stod stilla i
luften framför en blomma i ett träd. Två
530
rovfåglar seglade över den obebyggda
dalgången nedanför, där hjortar och
skallerormar levde i den täta buskvegetationen.
”Vet du om”, sa Jenny, ”att man kan
segla ute i rymden med trycket från solen som vind?”
De kände solens hetta, solen var stark
och befallande, en farlig herre. Vattnet
lockade, det varma ijacuzzin, det svala i
poolen.
” Jag måste ju köra Sunset Boulevard
en bit för att komma hit”, sa Lamar.
”Och varje gångjag gör det tänker jag på
filmen med samma namn. Du har väl inte
sett den, du var inte född en gång när den
kom, omkring 1950, vill jag minnas.”
”Jodå”, sa Jenny, ”Fred har den på
video i sitt arkiv. En slocknad stjärna, en
ganska ruskig gammal vamp, slår klorna
i en ung man. Råttor springer i en tom
simbassäng. Vid midnatt, i spöktimmen,
begravs ett älskat sällskapsdjur, en
chimpans. Den sedelärande historien berättas av ett lik.”
”Jag minns Erich von Stroheim”, sa
Lamar. ”Han var en av min ungdoms
hjältar.”
”Jag undrar vad jag skall minnas om
jag blir gammal”, sa Jenny. ”Några dansare, några musiker, kanske Guarnerikvartetten.”
”Du vet förstås att jag betraktar dig
som en dotter”, sa Lamar allvarligt.
” Ibland undrar jag om Los Angeles är
din stora chans, ibland slår det mig att
Los Angeles kan vara den där gamla
vampen, som slår klorna i dig.”
”Här blommar rosorna på julafton”,
sa Jenny. ”Fred vill att jag skall stanna.”
” Jag förstår att du befinner dig i en
valsituation” , sa Lamar. ”Fred eller
Ulf.”
”Los Angeles eller Sverige”, sa
Jenny.
”Svenska folkets mesallians med TV
och Facket kunde vara mindre total”. sa
Lamar och rynkade plågad sin panna.
”Det senaste är ju att Facket fått rätt att
beskatta företagen. ”
”Löntagarfonder!” sa Jenny. ”Är inte
löntagare det mest typiska av alla nysvenska ord? Förr talade man om arbetare och tjänstemän. Tonvikten låg på insatsen, inte på avlöningen.”
”Det finns en tydlig tendens mot parasitism”, sa Lamar. ” Man skiljer inte på
negativ och positiv makt. Negativ makt
har Facket redan, det kan sparka sönder
den svenska industrin. Men man ön kar
sig också positiv makt, känslan att man
skapar något, att man uträttar något av
värde. ”
”Är inte det en riktig önskan?”
”Naturligtvis, livskänsla får man bara
genom aktiv medverkan i den pågående
utvecklingen. Man kan inte, som Facket
tror, köpa sig positivt inflytande. Det får
bara den som är arbetsam, fantasifull.
kunnig.”
”Minns du Fröding?” frågade Jenny.
”Han drömde hett om kvinnor, meningen älskade honom. Han måste köpa sig
kärlek. ”
” Som Facket vill köpa sig ära?”
Jenny sjöng:
”Jag köpte min ära för pengar,
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, l skorrande strängar.
sjung vackert om ära ändå.”
” Du är den enda jag känner som använder poesi”, sa Lamar. ”Kärlek är
inte till salu, inte heller inflytande av den
positiva sorten. Man kan inte köpa sig
självrespekt. Man kan inte köpa sig livsglädje.”
”Och därför blir fonderna ett fiasko.”
”Bara ännu ett misslyckat steg, en ny
besvikelse för Facket.”
”Ibland undrar jag hur ditt alternativ
ser ut”, sa Jenny.
Vattnet i jacuzzin hade blivit lagom
varmt. Lamar fick låna badbyxor ur
Freds garderob, Jenny krängde på sig sin
vita, hela baddräkt; det alltför nakna betraktade hon som vulgärt. Lamar satte
på sin golfmössa med vid skärm, den såg
avslagen ut mot Jennys solhatt, en blå
våg runt hennes hår. Ytreflexerna från
vattnet krävde dessutom solskyddande
kräm. Jenny smorde in Lamars ansikte
med varliga fingertoppar, inträngande av
Eros.
Jacuzzin var ungefär fyra meter lång
och tre meter bred, med en omkrets i
mjuka kurvor. De satt bekvämt på en
undervattensbänk, som löpte runt den
lilla bassängens lodräta vägg, med sina
fötter på botten och hakan just ovan
ytan. Cirkulationspumpen, som snurrade vattnet till uppvärmning och rening,
märktes knappast, men Jenny startade
också en annan pump, som kastade fram
starka och grova vattenstrålar i höjd med
de sittandes rygg. Det var en skön massage för trötta kroppar.
Lucia hade serverat champagnen och
ställt den inom behagligt räckhåll. ”Välkommen, Lamar”, sa Jenny och höjde
sitt glas. Vatten droppade från en bred
och hårig arm när han besvarade hennes
skål. Huden var ordentligt bränd ett
stycke upp på överarmen; Lamar spela- 531
de golf i kortärmad skjorta.
”Vet du inte, Jenny” , sa Lamar, ”att
du måste offra ditt vita skinn åt solen,
din broder? Annars kommer han inte tillbaka.
”Ah”, sa Jenny. ”Han kör sitt hölass
över himlen ändå.”
”Jag skulle kanske inte yttra mig om
solen”, sa Lamar. ”För egen del är jag
nöjd med att sitta här och titta på dig.
Vid min ålder är man trött på stök och
ståhej. Man inser att man har en själ och
förstår också att den speglas i unga kvinnor man tycker om. Det är en upplyftande tanke att den själ man har ser ut på
det viset.”
”Gamla herrar är alldeles för blygsamma”, sa Jenny. ”Det kan tänkas att
den unga kvinnan också ser sig speglad,
att det gläder henne att vara så klok.”
Två irländska settrar, av den storvuxna californiska sorten och magnifika
i sin rödbruna uniform, lekte med varandra i gräset. En av dem kom fram till
Jenny och nosade henne i örat. Jenny
drog den lekfullt i långa hår. Fred hade
inte tid med sina hundar, Lucia hade det
mexikanska föraktet för djuret. Som
vakthundar var de antagligen för snälla,
men de hade en livsviktig funktion som
varningssignal om skallerormarna skulle
komma in på tomten. Jenny älskade hundarna för deras egen skull, hon motionerade dem och skötte deras päls. Och
hundarna älskade henne tillbaka med sin
fyrfota kärlek.
”Jag hörde att Ulf sålt ett TV-manus”, sa Lamar.
”Ja, med Freds hjälp har herr Bakke
sålt sig för pengar”, skrattade Jenny.
”Han slösar bort sin själ på det förskräckliga Hollywood.”
532
”För sådana pengar säljer jag vad som
helst”, skulle Ulf ha svarat om han inte
varit hos Viveka på föreläsning.
”Men”, sa Lamar, ”är det inte nyttigt
för konstnären att ibland söka kontakt
med publiksmaken?”
”Jag tror det”, sa Jenny, ”men många
kan nog inte. Det finns en sådan ohygglig
isolering kring konstnären. Ju mer han
utvecklas, ju mer han tränger in i sin
egen värld, desto ensammare blir han.”
”Något liknande gäller oss företagsledare”, sa Lamar. ”Ju framgångsrikare vi
blir, desto färre vänner har vi kvar. Ingen är längre uppriktig och spontan, ingen
säger sin mening.”
”Jag läste nyligen en skildring från en
krets i Paris, där James Joyce umgicks”,
sa Jenny. ”Han brukade komma vid elvatiden på kvällen, ledd av sin sekreterare. Han hade inte ens ledsyn, han var
blind som Homeros i ödets ironiska parallell.”
”Kanske Homeros återfödd”, sa Lamar.
”Så snart Joyce kom in i rummet förändrades stämningen. En oerhörd sorgsenhet bredde ut sig. Den tröstlöshet,
som strålade ut från Joyce var så tung att
alla impregnerades och drogs med motståndslöst.”
”Var inte Joyce humorist?”
”Visst var han det. Han leddes fram
till pianot, han spelade och sjöng irländska folkvisor. Hans hustru stod
bredvid, utled på de irländska folkvisorna trots hans sagolika röst, utled på
hans nästan ständiga berusning. Hon
smädade sin man, han slutade spela,
satte sig i ett hörn och somnade.”
”Kan du tänka dig ett liv med Ulf?”
”Jag medger att lockelsen från konsten är stark”, sa Jenny. ” En skimrande
sopran, linjen i en dansares kropp har
något att säga.”
”Du brukar tala om livet som en form
av konst.”
”Det är Vivekas tanke.”
”Nu lever du häruppe, i en grupp av
fyra unga människor. Trivs du?”
”Fantastiskt”, sa Jenny. ”Jag har aldrig varit så glad.”
”Är ni uppdelade i två par?” frågade
Lamar.
”Vi är sex par”, sa Jenny. ”Ulf och
Fred har funnit varandra, fastän ingen
trodde det.”
”De behöver semester ibland”, föreslog Lamar.
”De gör saker tillsammans, ingen vet
vad”, sa Jenny.
”Viveka och jag är förstås också ett
par, för mig av det största värde. Många
kvinnor har sagt att famntag och barnafödande glidit dem overkligt förbi; de har
känt roboten i sig fungera. Vänskap med
en kvinna har haft en djupare innebörd.”
”Jag har märkt att Ulf och Viveka gärna talar med varandra”, sa Lamar.
”De beundrar varandra kolossalt. De
för ytterst subtila resonemang på tumanhand. Fred och Viveka har också intensiva möten, fast inte så ofta. Viveka är
inte van vid en sådan värme, en sådan
omtanke. Hon älskar Fred när det är nymåne. Han har lärt henne niga.”
”Jaha,” sa Lamar,” då återstår två
par: Jenny och Ulf, Jenny och Fred.”
”Vi har inte talat om Eileen,” sa
Jenny, ”trots att hon är mycket viktig.
Alla älskar Eileen, hon sätter fart på nå-
got vi alla har latent inom oss. Och därifrån är steget inte långt till en annan typ
av par: jag och mig själv, eller jag och
min genius, eller Jenny och iden om
Jenny.”
” För bara tio år sedan skulle jag inte
förstått vad du säger, men nu vet jag att
du inte bara sitter här bredvid mig. Du
finns också inom mig.”
”Ja, något finns därinne. Vad jag
egentligen vill är att detta något skall
utvecklas, konstnärligt, tekniskt, ekonomiskt, känslomässigt, men jag vet inte
riktigt hur.”
”Ulf kan inte ge dig trygghet.”
” Fred kan ge mig ekonomisk trygghet,
Ulf antagligen inre trygghet, han är ganska lik min genius. Häromdagen såg jag
en balett som hette Askungen, och jag
tyckte mig få en fingervisning. Den underbara Suzanne Farrell, som dansade
huvudrollen, drömde ingalunda om Prinsen. Hon ville bli ballerina.”
”Alltså varken Fred eller Ulf. Eller
också båda två.”
”Jag har läst i en helig skrift,” sa
Jenny, ”att trygghetsplanering tar död
på hopp och kärlek.”
”Jag förstår,” sa Lamar. ”Varken
hoppet eller kärleken har längre någon
funktion.”
”Egentligen är det fel att tala om par,”
sa Jenny, ”vi är en kvartett, en stråkkvartett. Viveka och jag är violiner, två
systrar. Ibland leder den ena, ibland den
andra. Ulf är en viola, nära besläktad
med oss, och Fred en ganska underbar
cello.”
” Du nämnde Guarnerikvartetten,” sa
Lamar. ”Till och med jag har hört den.
John Dover skaffade biljetter eftersom
någon på klubben sagt att den var världens förnämsta. Och jag vill säga att jag
njöt ohejdat, trots min obildning. Vilket
suveränt samspel var det inte, som i en
533
väl inkörd företagsledning.”
”Jag tror att det finns en stor trohet
mellan oss här i vilian,” sa Jenny. ”Vi är
inte fler än att vi kan veta allt om varandra och förlåta allt. Vi har vidgat den inre
kretsen till fyra. Det ger oss ökad kunskap och fler spegelbilder av oss själva.
Ökad kunskap om det egna jaget leder
till frigörelse av kreativa krafter, som
Louise Vinge säger i sin bok om Narcissus.”
”Hur länge håller er kvartett?” undrade Lamar.
”Vaije dag är den viktigaste,” sa
Jenny som Fred hade lärt henne. ” Balanchine, en av mina idoler, hade fem
hustrur. Alla älskade honom, också de
övergivna.”
”Jag tycker mig ana en erotisk frigjordhet hos er,” sa Lamar, ”och jag
tänker på trettiotalet, när jag var ung. Då
fanns en överlägsen kvinnogeneration,
sexuellt frigjord på ett naturligt sätt. Sedan hände något, jag vet inte vad, kanske var det kriget, men frigjordheten försvann, och när den så småningom återvände hade den en medveten, politisk
ton. Ibland var denna nya frigjordhet på-
trängande och vulgär, för det mesta var
den enbart ointressant, lika könlös som
hjärnlös.”
”Hjärnan, vår erogena zon,” citerade
Jenny.
”Ulf kan inte låta bli att tala om dig
och Viveka,” sa Lamar. ”Han berättar
ofta om er, om den första gången ni träffades, när ni på skoj kände er för, och
hur det sedan blev. När Ulf förstått att
varken du eller Viveka hörde till den nya
frigjordheten kände han sig som en tonåring inför sitt första möte. Han var
rädd, han kände en högtidlig skräck, som
534
inför en religiös handling. Hur skulle han
kunna älska någon, som var verkligt ny
och originell?”
”Det finns inte något märkvärdigt hos
mig eller Viveka,” sa Jenny. ”Ulf beskriver bara sitt eget sätt att se, sin egen
dröm.”
”Hur går det med sexualiteten i er
kvartett?” frågade Lamar. ”Kan en genomgripande känsla uppstå utan att
spränga sönder era relationer?”
”Vi talar aldrig om det sexuella,” sa
Jenny. ”Det är tabu hos oss, av instinkt,
fast tack vare Viveka vet vi att sexualiteten varit tabu i alla högtstående kulturer.
Den måste vara tabu för att kunna fylla
sin symboliska funktion.”
”Det håller jag med om,” sa Lamar.
”Man föraktar alltid den som säger för
mycket.”
”I synnerhet är det fel att vara talträngd om kärleken,” sa Jenny. ”Det
gäller att bevara och fördjupa mysteriet.
Jag vet om Ulf att kan ha varit hos Viveka, att han kan ha haft ett intimt samtal
med Fred, ett samtal som inte bara
intresserat honom utan också rört vid en
för honom vital punkt. Denna kunskap
om något som eventuellt har hänt men
som i klartext är tabu, skärper min känsla och min sinnlighet. Jag upplever Ulf
som förnyad och växande. Jag erkänner
gärna att det också hos mig finns rädsla
och högtidlighet – kanske just för att Ulf
eventuellt fått nya kvaliteter av en annan. Varje gång är den första.”
”Jag brukar tänka för mig själv att en
gud är på besök hos den som älskar,” sa
Lamar. ”Det är den guden man möter i
kärleken.”
”Och en gud är alltid tabu. Hans namn
får inte nämnas.”
”Eller hennes,” sa Lamar. ”Kvartetten späder alltså inte ut känslans styrka,
som jag fruktade.”
”Nej, min erfarenhet är den motsatta.
Och Eileen har det bra hos oss. Jag skulle vilja att mina eventuella barn hade
fyra föräldrar.”
Jenny hade stängt av den starka pumpen; de svävade tyngdlösa i det milda
vattnet. Lamar hade inte glömt att Jenny
frågat om hans alternativ. Den livsåskådning som fanns hos honom var inte resultatet av en lång mognadsprocess under
studier och arbetsår. Tvärtom, den hade
funnits från början, som en självklarhet,
och just därför hade han aldrig formulerat den i ord. l drömmen hade han sett
den som en ring av guld, orubblig i en blå
himmel, eller som en tuva av gräs, där
varje strå lyste i en egen färg.
Nu måste han försöka med ord. ”Häromdagen,” sade han, ”besökte jag en
utställning av datorer. Den var delad i
två halvor. I den ena fanns elektroniska
spel, i den andra undervisades man om
datorers konstruktion och programmering. Den som så önskade kunde för några timmar bli tilldelad en dator för egna
äventyr.”
”Dit måstejag gå,” sa Jenny.
”Det vimlade av glada och entusiastiska ungdomar. Här fanns ingen håglöshet. Från spelhalvan, där de flesta
trängdes, kom ett öronbedövande människobuller när egna eller andras bravader utlöste kommentarer och jubel.”
”Det där känner jag igen,”’ sa Jenny.
”Här spelar vi ofta elektroniska spel, det
är roligt att spela i grupp.”
”På Freds storbilds-TV är det förstås
nästan realistiskt att åka slalom på tid
och köra ikapp med bilar.” .
”Lucia är fenomenalt skicklig. Och
vilka glädjetjut kommer det inte från Eileen när hon prickar ett lömskt rymdskepp och gnistorna flyger.”
” Den andra delen av utställningen,”
sa Lamar, ”där den bakomliggande tekniken kunde studeras, var glest besökt.
Och det var tyst, bortsett från lågmälda
instruktörer.”
”All känsla behöver inte pulsera i hudens yta,” sa Jenny. ”Tanken kan ha en
hetare glöd.”
”Räknar jag i procent var det ungefär
åttiofem som spelade och femton som
hade vilja att förstå tekniken och som
dessutom, i några enstaka fall, kanske
hade resurser att föra den vidare.”
”De som hör till den förstnämnda
gruppen kallar jag åttifemmor,” sa
Jenny.
”Kära Jenny,” sa Lamar, ”måla i din
fantasi upp bilden av de glada åttifemmorna och de på ett annat plan lika
avundsvärda tänkarna. Där har du en
bild av mitt alternativ. Var och en sysslar av hjärtans lust med det han har förmåga att utföra. Ett bättre samhälle kan
vi aldrig få.”
”Sats nummer ett,” sa Jenny. ”Vi är
alla olika. Ett litet fåtal tycker om att
höra Viveka föreläsa. Alla de andra skut- ·
le bli håglösa, apatiska. Man skall inte
tvinga undervisning på någon.”
”Man kan fråga sig,” sa Lamar, ”varför de spelande åttifemmorna var så
glada. De elektroniska spelen ställde
krav på dem. De hade fått en uppgift att
lösa, en uppgift som krävde snabb reaktionsförmåga, gott handlag och faktiskt:
skapande fantasi.”
”Sats nummer två,” sa Jenny. ”Samhället skall ge en lagom svår uppgift, som
535
man med en viss ansträngning har förmå-
ga att lösa.”
”Genom poäng eller körtider fick åttifemmorna omedelbart besked om hur de
lyckats. De kunde tävla med varandra
eller med sig själva.”
”Sats nummer tre,” sa Jenny. ”Man
måste på ett begripligt språk få veta hur
man lyckats med sin uppgift. Livsglädjen
kräver att vi får betyg i en eller annan
form.”
”På tekniskt språk talar man om återkoppling,” sa Lamar. ”Ett enkelt exempel är en termostat som reglerar temperaturen i ett rum eller i ett kylskåp. Alla
förnuftiga processer måste styras genom
en återkopplingsfunktion. Signaler från
omgivningen måste kunna mottagas och
föranleda korrigeringar.”
”Vilka problem får inte en kvinna om
hennes signaler inte uppfattas,” sa
Jenny och drack sitt glas i botten.
”Socialdemokraternas stora svek är
mot människan själv,” sa Lamar. ”De
tror att man kan hoppa över kravet, uppgiften, ansträngningen och den av resultatet föranledda anpassningen till verkligheten. De tror att man kan servera
livsglädjen direkt. Men det går inte.”
”Jag är lycklig medan jag skriver,” sa
Jenny, ”men inte när jag läser mina
texter en vecka efteråt.”
”Då får du försöka igen,” sa Lamar.
”Det finns ingen större glädje än den
som åtföljer och bekräftar en skapande
handling. Jag förstår mycket väl att Fackets funktionärer också vill känna den
glädjen. De inser dunkelt att man inte
skall gå sysslolös genom livet, att det
organisatoriska arbetet för länge sedan
passerat den optimala punkten, att det
finns starka destruktiva inslag i den poli- 536
tik man för. l stället drömmer de om att
starta företag och skapa arbetstillfällen.
Men deras ide till giltig handling, att
köpa aktier för stulna pengar, är naturligtvis grotesk. Det finns inga genvägar.
Man kan inte smita från arbetet.”
Viveka, i mörk baddräkt med vassa
kilar i turkos och rött, kom fram till jacuzzin och gled ner i vattnet. Viveka
tyckte inte längre om sin baddräkt, men
hon hade glömt att köpa en ny.
”Och vad är er slutsats?” frågade
hon.
”Vi har konstaterat,” sa Jenny, ”att
monogamin är en egyptisk bur. Jag älskar Fred med min högra hjärnhalva och
Ulf med den vänstra. Med båda älskar
jag Eileen.”
Ulf var inte många sekunder efter Viveka. Han var klädd i lösa, kakifärgade
badbyxor, välsydda som om de kommit
från Rodeo Drive. Men han hade köpt
dem på rea i ett varuhus.
Ulf höll Eileen i handen. ”Jag kan
vara under vattnet längre än du,” sa Eileen, och snart låg de båda på bassängens botten. Ulf låtsades förlora och flöt
upp.
”Också Ulf skulle kunna bli succesförfattare ,” sa Viveka. ’ ’Han kunde byta
fiolen och oskulden mot handklaveret,
sätta på den röda kostymen och se till att
den satt bra.”
Eileen tog spjärn mot bottnen och sköt
upp ur vattnet, en säl utan fruktan. Efter
några häftiga andetag överblickade hon
situationen och fann den utan relevans.
Hon simmade till manöverpanelen och
tryckte ett lyckligt finger mot en knapp.
En kompressor startade. Luft med hög
hastighet blåstes in i vattnet, steg uppåt i
festliga bubblor och förvandlade ytan till
en dans av skummande sjungande leksaksskepp utan köl och spant.