Sven Fagerberg; Örnögat

SVEN FAGERBERG:
••
Ornögat
l dag är välfärdsstatens avigsidor välkända men färdriktningen
var tydlig – för den som kunde
se – redan i början av 40-talet.
Som ung student skrev då Sven
Fagerberg denna tidigare ej publicerade politiska novell.
SvT återger här avsnittet med
novellen ur Fagerbergs självbiografiska bok som utkommer i
höst.
Sven Fagerberg är författare.
S
om fjortonåring deltog jag i mitt
första politiska möte. Två socialdemokrater var inbjudna som talare. Jag lyssnade förvånad och förstod
snart att dessa människor saknade sanningsbehov. De var typiska egoister, typiska sekterister, intresserade endast av
framgång för sig själva och sitt parti. För
en ung människa, lidelsefullt intresserad
av matematik och teknik, föreföll de som
varelser från en annan och efterbliven
värld.
Några år senare hörde jag Ernst Wigforss tala, upprepade gånger. Wigforss,
högskattepolitikens fader, betraktas ju
som en av de stora ljusgestalterna. Jag
tyckte instinktivt illa om honom. I mina
ögon var han, under sin väna yta, förljugen, illvillig och maktgalen.
Jag har berättat om mitt första litterära
försök, novellen Ingmari, en av Vishetens
sju åldrar. Mitt andra försök är antagligen
novellen Ornögat, som jag hittade när jag
bläddrade igenom gamla papper för att
om möjligt göra minnet av min ungdom
mer levande.
Jag hade totalt glömt bort Ornögatoch
dess innehåll. Det är en ganska underlig
känsla att läsa en text som man vet att man
själv har skrivit men inte har den blekaste
aning om. Till en början förvånades jag av
namnet på huvudpersonen, Erwin. Varför
ett främmande namn som Erwin i en berättelse om svenska inackorderingsrum?
Först efteråt, i ett försök att förstå den
bakomliggande tanken, gick det upp för
mig att jag velat ge ett porträtt av ERNst
Wigforss.
Utkastet måste vara skrivet i början av
fyrtiotalet. Som det framgått av en dagboksanteckning var jag under mina studier i Stockholm inackorderad, i likhet
— – —-··-
396
med dc flesta på den tiden. Ofta var det äldre damer, kanske änkor, kvarboende i en
stor våning, som försörjde sig genom att
hyra ut möblerade rum. Mat ingick nästan
aldrig,” i så fall talade man om
helinackordering.
Såhär lyder Ornögat, min första uppgörelse med den socialdemokrati som
förvandlat mitt älskade Sverige till en
vindsvåning med kaninburar:
Jag satt på en stol i uthyrningsbyrån
och väntade. Jag hade suttit där en god
stund och kön hade vuxit bakom mig
och minskat framför mig och nu var det
snart min tur. Det fanns inte mycket att
intressera sig för, jag satt och hängde
och tittade ibland mot ingången, där
den ena olycksbrodern efter den andra
trädde in.
Det var ont om möblerade rum, och
priserna hade gått i höjden. Inackorderingstanterna började bli besvärliga
och frågade om man hade fast anställning. Och ni har väl inte sällskap? Moralen steg i takt med priserna.
Grå och modlösa, med grumliga
ögonvitor, satt mina medtävlare bredvid mig. De var inte till någon större
glädje, och det var i brist på annat som
min blick sökte sig mot ingången, där
kanske någonting kunde röra sig. Av
det skälet var det min blick som först
mötte hans. Han hade stuckit in huvudet genom dörren och mönstrade nu
försiktigt dem som satt i kön. Det var
en gammal mans huvud med vackert
vitt hår och ett snällt uttryck i ansiktet.
Här har vi en pensionär, som inte vågar
sig fram, gissade jag. Det fanns ett ivrigt
och forskande uttryck i hans blick, när
den löpte över dem som satt i kön. Han
letar väl efter en bekant, tänkte jag och
såg på hans tunna streck till mun.
Den gamle mannen flyttade sin blick
bort till en disk, där den kvinnliga chefen för uthyrningsbyrån satt. När hon
började bläddra i sina papper steg han
in i rummet, gick fram till mig och lämnade ett kort. Hyr direkt av innehavaren, stod det. Vackert vindsrum att dela
för trettio kronor i månaden.
Jag tittade förvånat på honom. Han
log rart och nickade så vänligt med sitt
vita huvud att jag reste mig upp och
följde honom. För säkerhets skull tog
han mig i armen. Sålunda sammanfogade gick vi nedför trapporna och började promenera mot Östermalm. Under
tiden berättade han om rummet och
beskrev dess fördelar på ett så medryckande sätt att jag blev fast övertygad
om att detta rum var det bästa jag kunde få. Det avgörande skälet till att jag
följt med var annars det låga priset, min
finansiella ställning var inte den bästa.
Men nu, under inflytande av hans vältalighet,. förändrades mitt motiv. Jag
började tro att rummet verkligen var
bra. Visserligen var priset misstänkt
lågt, men en sådan uppriktighet och
värme som strömmade från honom när
han prisade sitt rum måste betyda att
jag gjort ett fynd.
Kalla mig Erwin, sade min vägledare, det är ett hederligt namn även om
det är utländskt.
Inte brydde jag mig om att han hade
ett utländskt namn, det berodde väl
bara på att hans mamma råkat läsa en
tysk roman när han skulle döpas. Själv
var han så svensk man kunde önska sig,
jag tänkte på en björk med vit stam när
löven fallit av.
Han berättade att han kommit från
Småland till Stockholm för tjugo år sedan och försökt sin lycka som försäkringsagent. Han fortsatte med den ena
episoden efter den andra. Det var helt
vanliga händelser, men hans med
känsla laddade språk gav ett intryck av
att de var märkliga, kanske till och med
väsentliga. En sak förvånade mig litet
grann, det var hans många frågor om
skytte. Kunde jag skjuta? Jag kom direkt ur beredskapen och svarade ja.
Tyckte jag det var roligt, och var jag
skicklig?
Jag sade som det var. I det militära
hade jag lärt mig att skjuta med det
mesta, från armepistol och gevär till
granatkastare och tunga haubitser.
Speciellt intresserad eller skicklig hade
jag aldrig varit, med handeldvapen
hörde jag i regel till de sämsta. I själva
verket saknade jag nog den passion för
enformighet som behövs om man skall
bli en bra skytt.
Jaja, svarade Erwin belåtet. Bror
min som bodde i rummet före dig var
bra på pistol, men han måste flytta.
Han brukade träffa örnögat före mig.
Vi stannade framför ett hus som låg
på Strandvägen borta vid Djurgårdsbron. Vi åkte upp i hissen så långt det
gick och sedan var det bara en trappa
kvar. Rummet var lika trevligt som
Erwin hade sagt. Det var långt och
smalt och möblerat med djupa fåtöljer
och ett skrivbord vid fönstret så att
man kunde sitta och se på vattnet i Nybroviken när man inte skrev utan tänkte. I vardera ändan av rummet fanns en
alkov med draperi så att man kunde vara ostörd när man skulle sova.
Jag antog genast Erwinserbjudande
397
och betalade en månadshyra i förskott.
Det ryckte till i Erwin när han fick se
pengarna, han stoppade fort ner dom i
plånboken och började bläddra i en
tidning som låg på bordet.
Har du hört det sista? frågade han.
Jag blev upprörd i morse när jag läste
det. De bättrar sig aldrig, de måste utrotas. Nu ska du få höra: En säkerligen
enastående händelse inträffade på söndagen i Lilla Brunneby på sydöstra
Öland. En havsörn dök ner på en häst
som var på hemväg till stallet och anföll
den med stor häftighet. Hästen reste sig
på bakbenen och försvarade sig så
framgångsrikt att den anfallande fågeln
sparkades till döds. Den mätte två meter mellan vingspetsarna.
Det är typiskt, förstår du, sade
Erwin när han läst notisen till slut. De
där rovdjuren vill alltid kalasa på nyttiga varelser. Det präktiga arbetsdjuret
är på väg hem efter en dag på åkern,
och då kommer örnen för att slita köttet ur kroppen. Jag har hatat dom sedan jag var liten. Jag har skjutit fyra
stycken och krossat åtta ägg. Det bästa
är att smyga sig på boet när honan ligger och ruvar. Man smyger sig försiktigt fram mot stammen. Örnarna ser en
på långt håll och hanen sätter sig i
säkerhet. Men honan ligger kvar om
man är försiktig, hon vill inte överge äggen. När man är framme vid boträdet
tar man en gren och bultar på stammen.
Honan blir rädd och flyger upp, då har
man chansen att skjuta. Blir det bom
klättrar man upp och tar äggen. Femton meter klättrade jag en gång, femton
meter på en glatt furustam. Det gick
med ett tjärat rep. Två ägg hade dom,
så den mödan kom till nytta. Jag kasta- 398
de dom från boet så det stänkte i backen. Det finns folk som samlar på ägg i
små lådor, men jag krossar dom ögonblickligen.
Hanen är svårast att få tag på, han
håller sig undan och kommer bara till
boet när ingen är i närheten. Han är
dum, må du tro, har man skjutit bort
honan för honom fortsätter han att slä-
pa mat till boet i alla fall. Han tror att
ungarna ska kläckas och behöva mat.
Ska vi ta en match och fira din flyttning? frågade Erwin. Det var hans hobby att skjuta luftpistol. Inte hade jag tid
eller lust att skjuta luftpistol, men eftersom det var första gången och han såg
så ivrig ut ville jag inte säga nej. Erwin
tog fram en träskiva, ungefär en meter i
fyrkant, och hängde upp den på ena
kortväggen. Vi sköt från ett avstånd på
sju steg, lagom för luftpistol.
Erwin öppnade en bok som handlade om örnar och klippte ut en profil av
ett örnhuvud och satte upp den på trä-
skivan med fyra häftstift. Jag har gott
om bilder, sade han, jag köpte hela restupplagan. Det gäller att träffa ögat, den
som sätter pilen mitt i ögat har vunnit.
Vi skjuter varannan gång, jag börjar.
Han stoppade in en blåtafsad pil,
klippte med ögonlocken och lade an.
Hans snälla gammalmansmin försvann
i ett grin, hela ansiktet förvreds i fulhet
och det öppna ögat stänkte av hat.
Handen var inte stadig längre och trots
sin anspänning träffade han fem centimeter under ögat.
De är grymma fåglar, sade han, de
tänker bara på sig själva. Nu är det din
tur.
Jag siktade slarvigt med avsikt, och
det satt nog tjugo hål i papperet innan
Erwin lyckades träffa ögat, men då var
det en fin träff mitt i pupillen. Spänningen hos Erwin hade stegrats efter
varje skott, svetten hade börjat rinna i
pannan, men nu var han lugn och trött.
Han pustade nöjd och lade in pistolen i
en papplåda.
En morgon senare fångades jag upp
av portvaktens breda rygg när jag kom
springande nedför trapporna. Han
nickade åt mig och vi slog följe mot Nybroplan.
Hur trivs han bland kaninerna? frå-
gade portvakten. Jaså, har han inte sett
kaninerna än. Hela vinden är full av
dom, det är en riktig farm. Nej, inte lö-
nar det sig, omkostnaderna är för stora
här, mitt inne i stan. Erwin fick ärva
pengar efter en onkel i Tyskland, och
då köpte han vinden och satte upp
kaninfarm. Folk äger sina lägenheter i
det här huset och han övertalade allihop att sälja sina vindskontor. Han har
en sådan övertalningsförmåga att ingen
står honom emot.
Allt gammalt skräp som låg på vinden köpte han upp, det lönar sig inte att
samla på sånt där, sa han till dom. Det
blir billigare om ni inte köper något
nytt förrän det gamla är alldeles utslitet, och då behöver ni inga vindskontor.
Det är kanske inte så trevligt med
kaninerna, men folket i huset bryr sig
inte om vad som händer däruppe. Ingen har ju längre något ärende dit. Och
det kan vara onödigt att sätta honom
på Beckomberga, han är ofarlig och gör
ingen skada. Jag driver med honom
ibland och säger att om det inte fanns
örnar och andra fiender till kaninerna
skulle jorden bli alldeles full av kaniner
och gräset skulle ta slut innan det hann
sätta frö och både växtlighet och kaniner skulle dö ut. Då ler han saktmodigt
och säger att världen kommer närmare
sin bestämmelse ju fler kaniner det
finns, och eftersom varje kanin har sin
bur är det ingen fara för gräset, och
stammens storlek går lätt att kontrollera efter vårdarens önskan.
Jag visste inte om jag skulle tro på
portvaktens historia. Den verkade
orimlig, men alldeles otänkbar var den
kanske inte. Jag frågade inte Erwin, jag
ville inte att han skulle veta att man
pratade bakom hans rygg. Förr eller senare skulle jag väl vara hemma när han
matade kaninerna, mina tider var oregelbundna.
Vi förde ett lugnt liv uppe på vinden.
Erwin satt ofta och skrev, han var tyst
och stillsam och störde mig inte. Visserligen blev han litet orolig på kvällen
varje tisdag och fredag, men då tog vi
en match med luftpistolen. Jag lät honom träffa örnögat före mig, och sedan
höll han sig lugn till nästa gång. Var
fjärde vecka gjorde vi ett uppehåll i
skjutandet, men de tre andra veckorna
sköt vi regelbundet två kvällar.
Erwin skrev noveller som publicerades i veckotidningen Husliga Härden.
Man måste skriva enkelt och spännande, sade han, enkelt så att alla förstår
och spännande så att livet får innehåll. I
all ringhet ger också jag ett bidrag till
kulturen, den kultur som omfattar alla
och därför är den enda betydelsefulla.
Erwin hade inga anspråk på originalitet, han hämtade sina uppslag ur
Grevinnan och Gatsoparen, en tysk sedeskildring från artonhundratalets senare hälft. Erwins intresse för kvinnor
och kärlek var rent litterärt. Nämnde
399
jag något om mina väninnor fick jag bara ett medlidsamt leende till svar. Så-
dant där duger att skriva om, sade han,
men du skulle ana hur det känns att
dansa örndansen när man skjutit en ruvande hona.
Fram på höstkanten, när vädret slog
om, blev Erwin sjuk i halsfluss, och då
fick jag se kaninerna. Den första dagen
skötte han om dem själv, men den andra dagen steg hans feber, han kände sig
svag och olustig. Då berättade han om
kaninerna och bad mig att mata dem.
Det ville jag inte neka till. Jag fick
nyckeln som hängde i ett snöre runt
hans hals, öppnade den tunga dörren
bakom ett tredje draperi och gick ut på
vinden. Det var en stor vind, nära tio
meter bred och trettio meter lång. Den
var full av kaninburar i prydliga rader
med halvmeterbreda gångar emellan.
Han hade tagit näten från skiljeväggarna i de gamla vindskontoren och använt dem till fönster i burarna. Trä-
stommarna var gjorda av bitar från
gamla möbler och tornlådor som hyresgästerna hade samlat under sina liv.
Tunna strimlor av dagsljus silade in
genom ett par öppningar i taket, men
det var väl sörjt för belysningen: några
dussin lysrör hade monterats in. Temperaturen var behaglig, det fanns gott
om elektriska element, styrda av termostater.
Jag hittade säcken med foder och
öste in en skopa i varje bur. Jag räknade
inte burarna, men det var nog mer än
tvåhundra. Alla kaninerna satt snällt
och väntade på att maten skulle ramla
ner. Deras ögon lyste svagt röda, som
slocknande kol.
Det fanns lappar på varje bur som
400
angav hur länge kaninen hade bott på
vinden. Jag märkte att de äldsta var
nakna, pälsen hade ramlat av dem i den
goda värmen, men de nya såg rätt pigga
ut.
Jag läste manuskriptet en gång till för att
se vilka paralleller till den socialistiska
världen jag kunde finna. Att Erwin var
försäkringsagent stämde ganska väl; socialdemokratin satsar ju på trygghet, inte
på skapande. Visst skall man vara försäkrad, men hela livet är det inte.
Den tyska onkel Erwin ärvt var förstås
Marx. Vindskontoren som sålts till Erwin
syftade väl på den undergivna människans hjärna med dess samling av livsodugligt skräp. Den tyska sedeskildringen
från artonhundratalets senare hälft, med
dess gatsopare och grevinnan som markörer för klasskillnad, kunde inte vara nå-
got annat än Das Kapital. Och luftpistolen? Ett leksaksvapen, en papperstiger.
Det framgår tydligt att Erwins socialism, med dess hat till örnar och dess
vurm för kaniner, är en ersättning för ett
uteblivet kärleksliv. Två kvällar i tre av
månadens veckor måste han skjuta med
sin pistol. Det är hans behov av våld, som
kräver en utlösning.
Det har sagts att djuren ofta avreagerar
sin aggressivitet i parningsakten, att kyssen är en kvarleva av bettet. Kanske är sadismen en animal rest, ett minne av hanens styrkedemonstration i släktets tjänst.
sexualitetens andra aspekt, instinkten
att vårda, är ju också socialismens andra
aspekt. Men vad händer när vården inte
syftar till att avkomman skall kunna klara
sig på egen hand?
I dag är välfärdsstatens avigsidor väl
kända, men min lilla skiss, inte ens renskriven, visar att färdriktningen redan då,
ifyrtitalets början, var fullt tydlig. De röda
ögonen, ”som slocknande kol”, är en kontrastreferens till ett av de otaliga citaten i
Ulysses, men annars tycks jag ha eftersträ-
vat en mycket enkel stil.