Sven Fagerberg; Tjugo punkter om valet

SVEN FAGERBERG:
Tjugo punkter om valet
Mycket behöver ändras i Sverige. Sven
Fagerberg berör kultur, utbildning,
löntagarfonder, inflation och mycket
mera i sina tjugo punkter om vad valet
/985 gäller.
Sven Fagerberg är författare.
Tidens orm byter sitt skinn, sade en gång
Tegner. Ute i naturen sker det vaije år, i
det politiska livet mera sällan. Vad valet
gäller är om tidens orm äntligen skall
byta sitt skinn.
Det är dags att krypa ur socialismens
döda skal, dess byråkratiska pansar.
2
Med ”Sverige” avses våra nya herrar,
det socialistiska, parasitiska etablissemanget av Fack, Massmedia och Socialdemokrati. Med Sverige avses de utsugna, det vill säga de arbetande och
levande människorna.
3
Sverige har ingen statsminister. Den
gode ledarens stol står tom.
Mycket krävs av en god ledare. En
viktig synpunkt är att han, som Axel
Oxenstierna, skall hålla huvudet kallt i
kritiska lägen. Olof Palme klarar inte ens
en enkel debatt i riksdagen utan att råka i
affekt. När Palme tvingades avskeda
Rainer utnämnde han honom i affekt till
en ny, hög post. I skam fick Palme ta
tillbaka sin överilade handling.
En god ledare inger förtroende och respekt. Enkla män som Reagan och Mondale har också i svensk TV debatterat
sakligt och värdigt. Invektivens paddor
hoppar ur PaJmes mun.
En god ledare har verklighetskontakt,
han förstår vad som händer omkring honom. Han är en tjänare och inte en herre.
Palme betraktar verkligheten som i en
spegel, han ser bara sig själv.
En god ledare skapar framtidstro och
livsglädje. Palme inger olust. ” Palmeknappen” har i folkmun blivit ett ber 304
grepp. Man stänger av TV eller radio för
att slippa den psykiska belastning det innebär att se och höra ”statsministern”.
Valet kan ge oss en statsminister. Det
är dags att definitivt trycka på palmeknappen.
4
Sverige har ingen utrikesminister. Palme
är visserligen utrikespolitiskt intresserad, men han saknar förmågan att genomskåda. Palme har ett i och för sig
sympatiskt intresse för frihetsrörelser:
Vietnam, Cuba, Iran, Nicaragua, men
längre än till en gymnasial entusiasm har
han inte nått.
Palme ser allt i svart och vitt. Han är
blind för de nämnda revolutionernas
dubbla ansikte, deras innebörd av ett
nytt, kanske hårdare förtryck.
I affären Rainer begick Palme två
överilade handlingar, dels den första utnämningen, dels den andra. Misstagen
gick att rätta till.
Palme beskyllde, i en för honom karakteristisk förvirring, de borgerliga partierna för opålitlighet i utrikespolitiken.
Det var ett oerhört övergrepp, som i en
politiskt mogen demokrati skulle betytt
hans fall.
I utrikespolitiska sammanhang är
överilade uttalanden och handlingar
mycket svåra att rätta. Palme, affekternas man, är därför själv den utrikespolitiska säkerhetsrisken.
CarlBildtär kunnig, klok och sansad.
5
Det sägs ibland att Sverige har en finansminister. Han ser gullig ut i TV och är
landets mest citerade poet.
Folkhumorn talar i stället om en inflationsminister. Den stora devalveringen
var ett ödesdigert misstag, eftersom den
inte följdes upp med en hård kostnadskontroll. I huvudsak är vi tillbaka i samma konkurrensläge som när regeringen
Palme trädde till. Tre år av möjlig uppbyggnad är förlorade. Resultatet av ”finansministerns” mödor är en ökad utlandsskuld, en dålig budget, en helt i
onödan försvagad valuta, och detta under en högkonjunktur. Under en högkonjunktur är det bekvämt och närliggande
att rulla tummarna, men det är då man
skall förbättra sin ställning.
Den förda skattepolitiken är en katastrof. Varje långsiktig tanke saknas, i
stället har vi bevittnat ett hysteriskt krattande efter pengar, efter det mest närliggande.
”Finansministern” måste också ta ansvaret för löntagarfonderna, det största
klippet, det största ekonomiska brottet i
svensk historia. Skatterabatten, detta
ovärdiga pajaseri, är likaledes hans sak.
Hans illa genomtänkta förslag att flytta
pengar mellan kommuner är inte bättre.
Panikåtgärderna i maj bevisade ett
fiasko. Prisstoppet var fegt och dumt, ett
lönestopp hade varit modigt och klokt.
Ryktet att Sverige skulle ha en finansminister är överdrivet.
6
Bristen på långsiktigt tänkande är socialdemokratins största svaghet. Man menar
väl och gör fel. Jag har ofta undrat över
varför socialisterna tycks helt oförmögna att förutse resultatet av sina
handlingar. Man önskedrömmer i stället
för att tänka. Kan man inte tärika? Blir
man socialist för att man inte kan tänka?
Hur skönt är det inte för skalder att få
sova.
En metafor, en bild: Barnet får hundra
kronor i veckopeng. Barnet köper godis
och förstör sina tänder. Det var inte meningen! Men det var resultatet.
Barnet saknar livserfarenhet och lyssnar inte. Socialisten saknar erfarenhet av
ansvar och kreativt arbete, två av det
långsiktiga tänkandets förutsättningar.
7
Socialist blir den som saknar förmåga till
långsiktigt tänkande. Däremot kan man
vara skicklig i det kortsiktiga eller taktiska tänkandet, en förmåga av helt annan art.
Socialisten Harry Schein är ett typiskt
exempel. Han publicerade för någon tid
sedan ett schackparti i Svenska Dagbladet, ett i och för sig oskyldigt och underhållande jippo; det har ju sitt intresse att
se hur en entusiastisk amatör beter sig.
Schackspelet visar på ett utomordentligt sätt skillnaden mellan kortsiktigt och
långsiktigt tänkande, mellan taktik och
strategi. I det taktiska var Schein inte
dålig, men om det strategiska, om
schackspelets inre struktur, hur man
långsamt och metodiskt bygger upp en
tällning, hade han inte en aning. Han
kunde inte förutse följderna av sina
handlingar på sikt. Den blinde pojke,
som var Scheins motståndare, utnyttjade
litet valhänt hans strategiska misstag
men såg ändå längre och vann till slut.
Socialdemokratisk politik är en serie
av lösa hugskott. Det duger inte mot en
sådan svårspelad motståndare som
Verkligheten. Valet kan ge oss en klok,
långsiktig politik. Det låter som en from
förhoppning, men vi skall inte utesluta
möjligheten att det kan finnas mod och
samarbetsvilja kvar i landet.
305
8
Vi skall inte heller utesluta möjligheten
att svenska arbetare kan förstå nödvändigheten av en långsiktig, ekonomisk politik. Fackets och socialdemokratins propaganda har visserligen nästa löneutbetalning som riktpunkt, men tanken att
man inte skall äta upp utsädet, att man
måste spara för att kunna investera, att
man måste vara konkurrensduglig i fråga
om sina kostnader är fullt begriplig.
Bondfångeriets grundprincip är att offren skall vara en smula dumma och mycket giriga. Stämmer det verkligen på den
svenske arbetaren? Jag tror att han i stället anser att han skall vara solidarisk
med sitt företag, att han som japanen
skall ha del i dess vinst.
Insikten att det lilla fåtal, som har möjlighet att föra den ekonomiska utvecklingen framåt, det vill säga företagarna,
måste vårdas och stimuleras, böljar också slå igenom. Arbetskraft finns överallt
i överflöd. Det som saknas är företagare.
Socialdemokratin är i synnerhet hantverkarens och småföretagarens värsta fiende
Svensk industri har emellertid syndat
svårt mot sina arbetare och tjänstemän.
De har inte gjorts delaktiga i arbetets
ekonomiska resultat. Det är absolut nödvändigt att de anställda får del av företagets eventuella vinster, resultatet av den
gemensamma ansträngningen.
Vinstandel utöver avtalsenlig lön bör
beskattas avsevärt lägre än vanlig arbetsinkomst; detta är det bästa motgiftet
mot socialisering, fackliga övergrepp
och låg arbetsmoral. Att genom skattelindringar stimulera till individuella
vinstandelssystem är det viktigaste en ny
regering kan göra för att främja ekono- 306
misk demokrati.
Facket, som får sitt skadliga inflytande förminskat, kommer visserligen att
rasa, liksom de inom SAF infiltrerade
socialisterna. Men det är av största vikt
att de av Facket skapade, konstlade motsättningarna mellan arbetare och företag
överbryggas. Annars har Rörelsen under
en borgerlig regering, liksom förra gången, en klar chans att sabotera alla saneringsförsök.
Vi vet att den chansen kommer att tas.
Palme sätter alltid det egna intresset före
landets.
9
”Mordet på Strindberg” lyder rubriken
till en insiktsfull ledare i Östgöta Correspondenten. Syftningen är på TV:s
största satsning och största fiasko, serien om Strindbergs liv. Och tanken är
att Strindberg till den grad förlöjligats
inför alla dem som tidigare inte kände till
honom att han blivit omöjlig som författare.
”Sverige” har ensidigt satsat på en
kultur för alla, som vanligt en välment
men kortsynt tanke. Man har uppmuntrat det halvdana och medelmåttiga, det
avundsamma och socialistiskt närliggande. Det växande, det avvikande, det
kvalitativt högtstående, allt det som har
framtid i sig, har motarbetats. Resultatet
är en bedrövlig kioskkultur, på vilken
Strindbergsserien är ett typexempel.
Manusförfattaren, fången i sin surögda
natur, i sin plebejiska ”samtid”, har saknat varje resurs att gestalta ett geni som
Strindberg. Utan sitt geni är Strindberg
bara en pratbubbla. Det är synd att manusförfattaren inte i stället fick i uppdrag
att skildra en journalist i skandaltidningen Fäderneslandet. Då hade det blivit liv
och inkännande, en fläkt av verklighet.
Men inte heller huvudrollens innehavare eller de olika avsnittens regissörer
kunde lyfta sig ur ”Sveriges” förgudning
av nollan. Också de, liksom den administrativa ledningen, är ansvariga för det
pinsamma pekoralet. Socialdemokratins
långvariga kamp mot den begåvade människan, socialismens fiende nummer ett,
har verkligen burit frukt. skräpkulturen
genomsyrar oss, vi kan inte annat.
lO
Strindberg var för svår, men den socialdemokratiska skräpkultur vi har lyckas
man bättre med. TV:serien ”Lösa förbindelser” skildrar, oavsiktligt och i
bild, på ett lysande sätt den socialdemokratiska planlösheten, den totala bristen
på kreativ innebörd. Den ena scenen staplas utan sammanhang på den andra,
ingen gammal garderob förblir ovittjad
på sitt nerdammade innehåll. Som en till
synes ändlös binnikemask ringlar sig serien fram, helt meningslös, utan en skapande tanke.
”Lösa förbindelser” är till skillnad
från Strindbergsserien en avsiktlig
skräpproduktion, mycket närmare publiksmaken. Men binnikemasken är en parasit, den suger i sig det som kunde varit
levande ögonblick, verklig näring. Binnikemaskens mål är avloppet.
Också med högkulturen är det illa
ställt. Min kontakt med Operan och Dramaten har tyvärr blivit flyktig sedan jag
lämnade Stockholm, men insiktsfulla bedömare försäkrar mig att standarden aldrig varit så låg som nu. Receptet för en
förnyelse, efter en borgerlig valseger, är
enkelt. Det dödliga vänsterideologiska
trummandet måste bort och ersättas med
en satsning på kvalitet, från skolans första klass och uppåt.
Il
De flesta barn är skolmogna vid sex års
ålder. Under året mellan sex och sju har
barnet en stor förmåga och ett mycket
stort intresse att inhämta kunskaper. l
många kulturländer böljar därför undervisningen vid sex års ålder, men inte i
”Sverige”. I sitt förakt för barnet låter
man det gå sysslolöst.
Enligt en nyligen framlagd socialdemokratisk motivering skulle en skolstart
vid sex års ålder öka arbetslösheten
bland ungdomen. Därför skall barnen
också i fortsättningen slösa bort ett av
sina viktigaste år.
Man tar sig för pannan. Är ”Sverige”
ett dårhus? Vad är det för människor,
som styr oss?
12
En kulturell förnyelse måste bölja i skolan. Alla, utom ”Sveriges” flumpedagogiska experter, vet att skolan har en avgörande betydelse för vår andliga och
materiella välfärd.
Förvirrade jämlikhetsideologer fanns
redan i det gamla Grekland. Deras
främste företrädare var Prokrustes, en
man som gav resande natthärbärge. Men
jämlikheten krävde att alla skulle ligga i
sängar av samma längd. Därför högg
Prokrustes av benen på dem som var för
långa. De korta drogs ut till det rätta
måttet.
Socialdemokratins skolpolitiker är ivrigt sysselsatta med att lägga de i fråga
om teoretisk begåvning kortvuxna på
sträckbänken. Varför denna tortyr, var- 307
för detta förakt för andra utbildningsvä-
gar? Vilken ödets ironi är det inte attjust
Rörelsen i sina handlingar visar det
största föraktet för kroppsarbetet.
Verklig jämlikhet, till skillnad från socialdemokratins prokrustesideal, innebär att valje barn får just den undervisning, som passar honom eller henne.
Därför är grundskolans sammanhållna
klasser den största tänkbara dumhet.
Första steget mot en förnyad, verklig
skola är att bryta upp de sammanhållna
klasserna. I den gamla trettitalsskolan
skedde det redan efter fjärde skolåret,
ett system som fungerade utmärkt. Faktum är att det var elever från den skolan,
och inte Facket, som skapade välståndet
i Sverige.
Inte mer än ungefår en tredjedel av en
årskull svenska barn har fallenhet för
teoretisk undervisning på en någorlunda
kvalificerad nivå. Denna för landets välstånd och kultur helt avgörande grupp är
den mest eftersatta och missgynnade,
den mest ojämlikt behandlade i socialisternas skola. Av med huvudet!
Den teoretiska begåvningen är en
utomordentligt viktig resurs. Vi måste på
nytt lära oss att respektera den utan avund, precis som vi, utan att för den skull
känna oss mindervärdiga, gläds åt framstående konstnärer eller idrottsmän.
Men det är inte bara meningslöst utan
också skadligt att trycka teoretisk undervisning på dem som saknar den nödvändiga kombinationen av intresse och naturliga förutsättningar. Japanska mödrar, antagligen ambitionens topp i den
här världen, driver inte sällan sina barn
till självmord för att de inte lyckas tillägna sig teoretisk undervisning. Så långt
går det sällan i Sverige, men socialdemo- 308
kraterna tvingar, genom sina sammanhållna klasser, mängder av barn att känna sig misslyckade, ett verkligt brott.
De teoretiskt begåvade måste långsamt sållas fram ur skolsystemet och få
undervisning av kvalificerade lärare, så-
väl inom naturvetenskap som humaniora, båda är ju lika viktiga för att uppnå
mänsklig balans. Men vi måste ha klart
för oss att kvalificerad undervisning är
omöjlig i sammanhållna klasser.
Samtidigt som undervisningen förbättras för de mest missgynnade, de teoretiskt begåvade, måste det bli en självklarhet att denna grupp på intet sätt ur
mänsklig synpunkt är bättre än någon
annan.
”Allting är heligt. ”
13
Socialdemokraternas politik har som
syfte att göra skolan och därmed Sverige
till en idyll, där vi kan nojsa med varandra och ha trevligt utan att behöva bekymra oss om fasaväckande matematiska
teorem eller fysikaliska besynnerligheter.
Men idyllen räcker ingenstans i dagens
värld. Vill vi behålla vårt välstånd måste
vi kunna konkurrera med högt utbildade
japaner, amerikaner, västtyskar. Kvalificerad undervisning i naturvetenskapliga
och tekniska ämnen är ett livsvillkor.
Socialdemokraterna, som inte längre
är demokrater utan socialister, har nyligen framlagt ett förslag som går ut på att
utbildningen för högstadiets lärare skall
försämras. Behåller man de sammanhållna klasserna är detta förslag logiskt;
ingen kvalificerad undervisning kan ske
om flertalet elever är likgiltiga för den
kunskap, som skall meddelas.
Men låt oss hoppas att förnuftet segrar, att de sammanhållna klasserna snart
är ett minne blott. Då blir lärarutbildningen på nytt viktig.
Den ideale läraren har personlighet
och intelligens, intresse för sitt ämne och
goda kunskaper. Utan fördjupade kunskaper i åtminstone ett ämne väcks inte
hos läraren den engagerade insikt, som
rycker eleverna med sig.
14
Betyg är en självklarhet. En av naturens
viktigaste principer är återkoppling. Resultatet av vaije process måste snabbt
utvärderas och föranleda ändringar i beteendet. Betygen är skolans sätt att ge
återkoppling. Betyg betyder information, intresseinriktning, stimulans, livsglädje.
Demokrati är omöjlig utan betyg. Det
är ont om utbildningsplatser som leder
till goda jobb, det är också ont om goda
jobb. Betyg är den mest objektiva och
därför den mest demokratiska urvalsmetoden. Alternativ av typ personliga bedömningar är klart sämre. De leder till
fjäsk och inställsamhet, till maktmissbruk av de bedömande.
Det är trist att få dåliga betyg om man
ansträngt sig. De i första hand praktiskt
begåvade skall så snart som möjligt slussas över till för dem lämpad undervisning, långsammare och mera konkret.
Då har också de möjlighet att få goda
betyg, och de slipper att ständigt känna
sig underlägsna dem som har större teoretisk begåvning. Denna underlägsenhet
markeras för övrigt även om betyg inte
ges; barnen lär sig snabbt sin plats i den
ofrånkomliga rangordningen.
l en kindergarten, och bara där, behövs inga betyg. ”Varför slår de inte
bollen till varandra?” frågade på fullt allvar en professor när han såg en pingpongmatch. Varje vunnen eller förlorad
boll är ett betyg. Bara när man anstränger sig och får återkoppling känner man
livsglädje och utvecklar sin förmåga,
bara då utvecklas också själva spelet.
Varför socialdemokraterna så affektladdat är emot betyg är inte svårt att
förstå. Att kasta ut deras fördärvbringande skolpolitik är måhända valets huvudfråga.
15
Stödet till pressen måste förändras. Det
kan vara riktigt att lämna understöd under en uppbyggnadsperiod, säg i fem år,
men den tidning eller tidskrift som därefter inte kan klara sig själv, genom insatser från uppdragsgivare och läsare, bör
läggas ner.
Permanent stöd är ett otyg. Det hindrar återkoppling och förnyelse. Man
fruktar visserligen att en del av A-pressen skulle gå under utan stöd. A-pressen
är utsatt för infama attacker från radions
ekoredaktion, som varje dag i sin tidningskrönika läser upp de mest pekoralistiska inslag man kunnat finna. Men i
grunden är A-pressens journalister inte
sämre än de andra. Lösningen är enkel:
laxera bort den ideologiska binnikemasken. Det är den folk inte vill ha.
Vårt behov av trycksvärta är för övrigt
inte så stort som pressen vill få oss att
tro.
16
Samma tankegång gäller u-hjälpen: permanent stöd är skadligt. Får ett land exempelvis permanent livsmedelshjälp för- 309
faller det egna jordbruket i stället för att
förnyas.
Även i svensk press skymtar nu den
tanken att u-hjälpen i sin hittillsvarande
form är skadlig. Tjugofem år av u-hjälp
har ingenting förbättrat.
Att tvinga på andra exempelvis det
”svenska” kulturmönstret är ett brott.
Varje folk måste få följa sina egna traditioner och utveckla sin egen kultur. Hjälten Theseus slog obarmhärtigt ihjäl
Prokrustes; också vi måste äntligen förstå att de andra verkligen är annorlunda,
att de har rätt till sina egna liv.
Det är emellertid en utomordentligt
svår uppgift att stimulera ett främmande
folk till den egna aktivitet, som ensam
ger självrespekt och livsglädje. Samtidigt
måste det främmande landet skyddas
mot den exploatering av hänsynslösa politiker och industrimän, som nu sker.
En ny kompetens behövs inom u-hjälpen. Slöfocksattityden att mäta u-hjälp i
antalet okunnigt satsade kronor måste
ersättas med strategiskt tänkande.
Flickan i ”Lösa förbindelser” , som
vill resa till Afrika för att frälsa det, bör
stanna hemma.
17
Privatisering är ett nyckelbegrepp om urholkningen av det svenska välståndet
skall stoppas och övergå i en förbättring.
Det finns faktisk folk som inte förstår
att exempelvis en privat läkare är bättre
än en opersonlig institution. ”Vad kan
den private läkaren göra som institutionen inte kan?” skriker hetsigt en kommunist i lokalradion.
I teorin finns naturligtvis ingen skillnad, men i praktiken är den desto större.
Det är ett faktum att läkningsprocesser
310
påverkas av psykologiska faktorer. En
viktig sådan är att patienten känner sympati och förtroende för läkaren. Därför
skall patienten ha rätt att välja sin läkare,
rätt att under åren etablera ett vänskapsförhållande , såsom sker i all affärsverksamhet.
” Nu har jag fått den där ögoninflammationen igen!” säger jag i telefonen efter att ha väntat några sekunder på att få
kontakt.
”OK, jag ringer in ett recept. Och sedan tittar du upp för en kontroll när det
passar dig. ” På några minuter befriar
privatläkaren sin patient från en besvärlig krämpa. Institutionen skulle varit
långsammare.
Många andra skäl talar till privatläkarens förmån. Sjukvård, skolor, daghem
och andra former av service bör privatiseras så långt det finns behov. Den som
arbetar för egen räkning är, i genomsnitt,
betydligt effektivare, kunnigare och vänligare än den av institutionen anställde.
Mängder av utmärkta personer arbetar
inom institutionerna, men det finns också andra erfarenheter. Egenföretagaren
har bara sin kompetens som argument.
Han har inte råd att vara slapp, slö och
likgiltig, att snobba med en arrogant ton.
Privat service är inte ett privilegium
för de rika. Finansieringen är inget problem. Patienten, skolbarnet, åldringen
etcetera dirigerar bara själv de medel
som ändå skall betalas ut till önskad mottagare.
Men usch och fy och hu så hemskt!
säger ”socialministern” på tal om privatisering. Den private arbetar för ”profit. ,
Naturligtvis gör han det, och just därför har han en motivation att vara bättre.
Och hur är det, ” socialministern”?
Säljer Ni inte Er själv för pengar? För
lön, fria resor och middagar, för kalfaktor och Maktens alla andra förmåner?
Eller jobbar Ni möjligen gratis?
Är det skillnad? Javisst. Det finns
många skäl till köer, men bara en anställd är lat nog att dröna bort sin tid.
Har Ni förresten tänkt på hur mycket
pengar, hur mycket administrativt grums
som kan sparas genom privatisering?
Men trots ”socialministern” går det
framåt. En hoppfull händelse inträffade
nyligen utanför Vatikanen. Inne i den
står Laokoon-gruppen, den berömda
skulptur, som visar några män i kamp
mot slingrande ormar. Moderna betraktare mediterar ofta framför den; de
tänker på det av socialismen gastkramade och dödligt hotade Europa.
En ensam svensk turist hör plötsligt
två herrar tala svenska. Det är tjänstemän från radion, på kamouflerad nöjesresa, mycket stolta över att de, på andras bekostnad, reser individuellt och inte
i grupp. Följande dialog utspinner sig,
med den ensamme som förste talare:
”Jag söker Laokoon-gruppen. Kan ni
hjälpa mig?”
”Tyvärr inte. Vi reser privat. ”
18
Den höga arbetslösheten bland ungdomen är ett resultat av socialdemokraternas byråkrati och förvirrade jämlikhetsideologi. Problematiken får sin belysning
i följande, sanna lilla historia.
Jag hade köat i två år för att få en
erkänt duktig man, en egenföretagare,
att göra vissa målningsarbeten.
”Varför anställer du inte en lärling?”
frågade jag. ”Det finns ju hur mycket
jobb som helst. Och dina gedigna yrkeskunskaper borde föras vidare till nästa
generation. ”
Han lyfte handen och mätte upp några
centimeter mellan tummen och pekfingret. ”Om jag anställde någon skulle jag
få så här mycket papper att gå igenom
och fylla i. Jag vill ha min fritid till annat.
Anställer jag någon jag inte trivs med
kanjag inte avskeda honom, för vantrivsel är inte en giltig anledning. Dessutom
finns det ingen ungdom, som gör skäl för
den lön Facket begär. Aldrig en anställd!”
l USA ökades under 70-talet antalet
jobb med ett netto av 20 miljoner. I Västeuropa skedde ingen ökning alls. En
farsk undersökning visar att tendensen
är densamma under 80-talet. De flesta av
de nya jobben har kommit till inom små-
företag och servicenäringar.
Det usla resultatet i Västeuropa beror
på att Facket och socialdemokratin är
starka. Facket fruktar det lilla företaget,
där det inte behövs. Det fruktar ungdomen, framåtsträvande, vetgirig, nyfiken,
pigg att satsa. Inte skall ungdomen få
förstöra för de etablerade!
Därför sprutar man sitt förlamande,
byråkratiska gift över det som vill växa.
Scargill är ett tidens tecken. Facket
har aldrig haft ett så lågt anseende som
nu. Scargill nämns ofta i den internationella debatten som en symbol för Fackets intellektuella förfall ; den svenska
löntagarfondsdebatten är ju okänd utomlands. Man jämför dagens amerikanska
och västeuropeiska Fack med medeltidens skråväsen, stelt och utvecklingshindrande i sitt oförstånd.
”En utbränd tändsticka.”
311
19
Jag har gett ett exempel på ekonomisk
demokrati: individuella vinstandelar. Ett
annat är en fungerande börs. l socialistländer arbetar företagen som skyddade
verkstäder, utan insyn. Effektiviteten är,
som vi alla vet, skrämmande låg. Det
bästa för ett lands näringsliv är om företagens verksamhet kan observeras av
alla. Av det skälet behövs en fungerande
börs.
Socialdemokraterna har gjort sitt
bästa för att sätta börsen ur funktion.
skatteläget var destruktivt redan när inflationsministern trädde till. Sedan dess
har han hopat nya skatter över aktieägandet.
”Framtidsministern” utropade triumferande i en debatt att fru Anderson, som
köpt aktier i Volvo, inte hade någon
makt över detta företag. Därför behövdes löntagarfonder. Genom att rösta
på representanter till fondernas styrelser
skulle fru A få makt över Volvo.
Så talade Zarathustra! Men han glömde att fru A redan hade röstat genom att
köpa just Volvo. Därigenom hade hon
visat sitt förtroende för det företaget.
Något annat sätt att rösta på ett meningsfullt sätt kan hon aldrig få. Ledamoten i
fondstyrelsen, som enligt en rad likartade intervjuer, ”skall bölja läsa handelssidan och titta på det här med aktier” , är
redan ett stående skämt.
Antag nu att fru A tycker Volvos nya
modeller är dåliga. Kanske är det bättre
med ett tryggt investmentbolag som Custos. Då skall hon sälja Volvo och köpa
Custos. Tusentals andra aktörer på aktiemarknaden köper och säljer. Utbud
sänker kurserna, köpintresse höjer dem.
Valje dag får företagsledningarna sitt be- 312
tyg i form av betalkurser.
Till bilden hör att de börsnoterade fö-
retagen är intensivt bevakade av kunniga
journalister. Årsberättelser och delårsrapporter granskas noga, andra viktiga
händelser rapporteras och kommenteras. Experternas analyser och allmänhetens ” röstning” är en mycket viktig form
av ekonomisk demokrati.
Men för att allmänheten skall kunna
rösta genom omplacering måste alla
skatter i detta sammanhang bort. Det får
inte kosta pengar att rösta! Alltså ingen
realisationsvinst vid omplaceringen och
ingen omsättningsskatt. Det sistnämnda
är ett groteskt vänsterpåfund, lika galet
som om man skulle betala omsättningsskatt när man sätter in pengar på sin
bankbok.
Ett brett aktieägande är ett viktigt inslag i en demokratis ekonomiska liv. De
skatter som reglerar aktieägandet är i
ovanligt hög grad konfiskatoriska och
avslöjande totalitära. En genomgripande
omarbetning i förenklande och stimulerande syfte är nödvändig. Logiska grodor måste tas bort, exempelvis beskattningen av utnyttjade inköpsrätter, som
ju mycket väl kan leda till förlustaffärer,
som Volvos utförsäljning av det bankruttmässiga STC, eller den underliga bestämmelsen att en förlust på en aktie
som innehavts i mer än två år inte får
dras av till sitt fulla värde. Logiken krä-
ver i stället att förlusten räknas upp; de
kronor som för länge sedan betalades in
var ju mycket värdefullare än de nuvarande.
Ju bättre börsen fungerar desto svårare blir det att göra klipp.
Hela skattesystemet är för övrigt
hopplöst tillkrånglat och förlamande.
Vilka mängder av psykisk energi slösas
inte bort på alla dessa galenskaper! Ingenting speglar bättre den socialdemokratiska planlösheten och röran än skattesystemet. Riktlinjer för en förnyelse
bör vara dels förenkling, dels stimulans
till sparande och kreativt arbete.
20
Jag har alltid varit partipolitiskt obunden. Vadjag ovan sagt uttrycker personliga uppfattningar, utan hänsyn till partipolitiska program.
Den grundtanke jag arbetar efter har
med skiljelinjen mellan parasitism och
kreativitet att göra. Parasiter tycks finnas överallt. Vilda som tama djur har
parasiter inuti och utanpå. I trädgården
kryllar gröna löss på rosorna, svarta på
jasminerna, vita på rhododendron.
Vad parasiterna har för funktion vet
jag inte, kanske testar de livsviljan hos
sina värdar eller offer, kanske är de bara
ett otyg utan positiv funktion. Också det
mänskliga samhället har sina parasiter,
såväl till höger som till vänster. Just nu
har parasiterna till vänster en katastrofal
övervikt.
Valkampanjen är i full gång. Socialdemokraterna är ovanligt tomhänta, de har
bara sitt osakliga självberöm och sitt hat
till moderaterna att komma med. Trots
detta är de oerhört starka. Det trummas
för dem på alla håll, inte minst i de ”borgerliga” tidningarna, som ju har den i
särklass största läsekretsen. De numera
välkända, speciellt avdelade socialdemokratiska insändarskribenterna, producerar dagligen sina alster. Reportage och
artiklar i samma anda, på samma nivå,
fyller sidorna vaije dag. Tingsten är ett
minne blott.
Kanske är det så att den genomsnittlige journalisten, som hafsar från det ena
jobbet till det andra, från brandplatser
till domstolar, från den ena boken till den
andra, med 85-procentig sannolikhet blir
socialist. Ingen fördjupning, ingen insikt
om långsiktiga, kreativa principer blir
möjlig i den eviga röran på tingens yta.
Sådan insikt får man bara genom eget,
kreativt arbete.
Journalistens bristande självrespekt,
grundad på insikten om de undermåliga
prestationer som orsakas av själva arbetsformen, förträngs till det omedvetna, där den enligt en känd psykologisk lag omvandlas till hat mot det fördjupade, det insiktsfulla. Någon annan
förklaring till massmedias förfall kan jag
inte komma på.
Ändå tycks vänsterpropagandan i
massmedia endast ha en marginell effekt
på valutgången – vore propagandan effektiv skulle 95 % rösta rött. Därför finns
det hopp att alltfler skall sakligt bedöma
partiernas meriter, att man inte bara
skall se skuggan i sin egen vardag utan
också fråga sig vad det är som kastar
skuggan.
Den gamla skiljeli~en mellan rika och
fattiga gäller inte längre. Välfärdsstaten
är svårt korrumperad; den verkliga skiljelinjen går mellan lata och arbetsamma. De nya herrarna, lättjans kravmaskiner, är de nya utsugerna, så galna
313
efter makt att de, som Scargill, offrar sitt
lands välfärd för att behålla sina positioner och öka sin makt.
”Föraktlig gör sig den som fikar efter
makt.” Vår ”kejsare” är naken, det ser
varje barn, men borde inte vi vuxna också öppna ögonen? Det borde inte vara
fritt fram för demagogi och falska löften,
för den på sikt till ett totalitärt samhälle
ledande vänsterpolitiken.
Ingen är människa utan sanningen.
Speciellt hoppas jag på ungdomen. Jag
minns min egen ungdom. Vi skrattade
bort vår tids herrar och byggde välståndets Sverige, det Sverige, som den nu
regerande generationen är i full färd med
att förstöra. Men många tecken tyder på
att det kommer en ny, obändig ungdom,
en ungdom som genomskådar det slappa
etablissemanget med dess griniga funktionärer och i stället satsar på humorn
och livet.
PaJmes unkna luft av angiveri och
tvångsanslutning, av byråkrati och
pampfasoner går att skratta bort redan i
höst:
Feghet eller ansvar,
Lättja eller utveckling,
Förmynderi eller frihet,
Robot eller människa,
”Sverige” eller Sverige,
att icke leva eller leva,
det är frågan.
~——~——————–~ ~