Sven Lindgren; Bryt de offentliga monopolen
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SVEN LINDGREN:
Bryt de offentliga monopolen
Socialdemokraterna har fastnat i sin
ologiska syn på fri tjänsteproduktion.
Det framgår av det slutbetänkande som
nyligen avlämnades av 1983 års
demokratiberedning. Då det gäller
tekniska tjänster är beredningen enig om
att kommunerna bör söka den
lämpligaste lösningen rent praktiskt i
valet mellan tjänsteproduktion i egen
eller privat regi. Men då det gäller
produktionen av ideella tjänster som
vård, omsorg och utbildning anser
beredningens socialistiska majoritet att
de offentliga monopolen skall kvarstå.
Moderaterna har reserverat sig mot
detta. De vill att kommuner och
landsting alltid skall välja den
lämpligaste lösningenför att tillgodose
medborgarnas krav på god service och
valfrihet och då måste
servicemonopolen brytas. Debatten om
privatisering har blivit alltför
onyanserad. Det gäller inte antingen
privat eller offentligt huvudmannaskap.
Det viktiga är att nå de driftformer och
välja det huvudmannaskap som ger bra
service till rimliga kostnader och där
konsumenterna själva står för valet.
Kommunalrådet Sven Lindgren har
varit moderat ledamot av /983 års
demokratiberedning.
Det brukar anses som självklart, att konsumenternas ställning stärks om utbudet
av varor och tjänster präglas av mångfald såväl när det gäller kvalitet som
priser. Det anses också klarlagt, att konkurrens mellan olika producenter är en
förutsättning för att få till stånd ett varierat utbud.
Dessa principer är så viktiga, att de
har lagfästs i en mycket omfattande konsumentlagstiftning. Denna lagstiftning
ingår som en självklar del i samhällets
ansträngning att stärka konsumenten
gentemot producentledet. Den offentliga
tjänsteproduktionen sker däremot i huvudsak i en monopolsituation, som, om
den förekom i privat regi, skulle stämplas som olaglig. Detta förhållande leder
till att konsumenternas – medborgarnas
– ställning gentemot de offentliga producentintressena är utomordentligt svag.
Ett s k brukarinflytande, som 1983 års
demokratiberedning lanserat, inom den
offentliga sektorns ramar innebär ingen
verklig förändring. Det måste finnas alternativ. Servicemonopolen inom offentlig sektor måste brytas.
Marknadsekonomin är överlägsen
planekonomin inte bara i den varuproducerande sektorn utan också i tjänstesektorn. Både privat och offentlig tjänsteproduktion skall därför enligt min uppfattning erbjudas medborgarna på en
marknad, där deras önskemål som konsumenter sätts i centrum.
Om man lyckas frigöra sig från socialistiska och andra dogmatiska skäl mot
privatisering och alternativa driftformer,
kan man finna starka fördelar med att
tillåta privata skolor, daghem, servicehus, sjukhem och arbetsförmedlingar vid
sidan av de allmänna.
– Produktionen sker under konkurrens
– Konkurrensen ger insyn, valmöjlighet
och därmed bättre service
– Konkurrensen trimmar organisationen
– Marknadsavkänning ger mått på kvalitetskrav och betalningsvilja
– Kostnadsmedvetandet ökar hos både
politiker och allmänhet
– Större effektivitet ger lägre kostnader/
högre intäkter och möjlighet till lägre
skatter
Som ledamot av demokratiberedningen harjag haft rika tillfällen att observera
socialdemokraternas ologiska syn på fri
tjänsteproduktion. Beredningen förordar
enigt, att kommunerna, när det gäller
tekniska tjänster bör söka den lämpligaste lösningen rent praktiskt i valet mellan
tjänsteproduktion i egen eller privat regi.
Den offentliga
tjänsteproduktionen sker i
huvudsak i en
monopolsituation.
Beredningens socialistiska majoritet har
dock inte motsvarande prakti ka syn på
produktion av s k ideella tjänster såsom
vård, omsorg och utbildning. Där ska de
offentliga monopolen kvarstå, anser socialdemokraterna.
Jag anser inte att denna begränsning är
till fördel för konsumenterna/medborgarna och har tillsammans med den andre moderate ledamoten i beredningen,
kommunalrådet Lennart Pettersson,
Karlstad, anmält kraftigt avvikande me- .ning. Vi tycker nämligen, att kommuner
361
och landsting alltid skall välja den lämpligaste lösningen för att tillgodose medborgarnas krav på god service och valfrihet. Därför måste servicemonopolen
brytas.
Alternativa driftformer skall, enligt
vår mening, tillåta och uppmuntras
inom alla områden, så att medborgarna
– ” brukarna” – (detta hemska uttryck!)
ges en reell valfrihet. Behovet av valfrihet är ju störst inom verksamheter som
vård, omsorg och utbildning. Teknisk
försörjning är tämligen enkel ur intlytandesynpunkt. Sophämtning, för att ta ett
exempel, skall skötas effektivt på bestämda tider och till så låg kostnad som
möjligt. Valfriheten inom vård, omsorg
och utbildning har däremot en djupare
innebörd. l barnomsorgen har den enskilda föräldern ett långt större behov av
att kunna påverka och att kunna välja
den omsorgsform, som bäst passar det
egna barnet. Paradoxalt nog är demokratiberedningens benägenhet att öppna
verksamhet för alternativa (privata)
driftformer minst där behovet är störst.
Av detta har vi dragit slutsatsen, att majoritetens ställning tagande gjorts på
ideologiska mer än på praktiska grunder.
Det är – för att åter ta barnomsorgen
som exempel – inte föräldrarnas önskemål utan politikernas förmyndarskap
som prioriteras. Vi delar inte detta synsätt.
Produktion och finansiering
”Med privatisering följer att plånboken
blir styrande – inte behoven”, heter det
i den förenklade debatten. Såvitt jag vet,
finns det inget parti, som har föreslagit
att barnomsorg, sjukvård och utbildning
362
Offentlig produktion
Offentlig
finansiering
CD
Privat
finansiering
Privat produktion
uteslutande skulle finansieras med egenavgifter. Ett sådant system skulle leda
till orättvisor. Vi måste självklart, även
om tjänsteproduktionen kan ske i alternativa former, solidariskt finansiera den
sociala grundtryggheten och vården genom främst skatter och obligatoriska försäkringsavgifter grundade på inkomstens
storlek.
Vi måste hålla isär begreppen produktion och finansiering. Idag, när det nästan inte finns alternativa producenter till
det allmänna, är det plånboken som styr.
De rika kan åka utomlands för vård eller
utbildning. Vanliga medborgare har ingen sådan valmöjlighet. De blir av politikerna hänvisade till en viss barnstuga, en
viss skola, ett visst servicehus, en viss
läkare etc. Politiker och tjänstemän vet
bäst. Den enskilda människan har för det
mesta ingen valfrihet alls inom den offentliga sektorn. Den s k Dagmarreformen är ett utmärkt exempel på hur en
offentlig reglering ytterligare minskat
den enskildes valmöjligheter inom sjukvården.
Med ett system av solidarisk finansiering kan alla erbjudas större valfrihet
utan hänsyn till plånboken. Med en utbyggd obligatorisk sjukförsäkring, som
inkluderar privatläkare, kan alla betala
efter förmåga och få vård efter hälsotillstånd kombinerat med en rätt att välja
eller behålla den läkare man har förtroende för.
Alternativa driftformer
l den förenklade debatten om privatisering har själva huvudmannaskapet fokuserats på ett onyanserat sätt. Debatten
har handlat om antingen-eller. Antingen
tjänsteproduktion helt i offentlig regi eller helt privat. Det intressanta är inte ett
oreserverat stöd för den ena eller den
andra produktionsformen. Det viktiga är
att nå de driftformer och välja det huvudmannaskap, som på olika områden kan
ge medborgarna bra service till rimliga
kostnader och där konsumenterna själva
står för valet.
Behovet av förnyelse inom den offentliga sektorn är stort och när det gäller att
kombinera produktion och finansiering
finns det många olika möjligheter. (Se
figur.)
l. För det första finns det mycket att
göra inom ramen för ett bibehållet kommunalt huvudmannaskap, dvs där såväl
produktion som finansiering är offentlig.
Låt förvaltningar och institutioner bilda
egna resultatenheter (profit centers) i en
starkt decentraliserad organisation med
stark tillit till personalens förmåga att ta
initiativ’ att fatta beslut som gynnar dem
som efterfrågar deras tjänster, att ta ansvar för såväl personalfrågor, investeringar som ekonomi. För detta krävs ett
nytt ledarskap ute i kommunerna både
bland politiker och tjänstemän. Målstyrning i en decentraliserad organisation får ersätta regelstyrning och politisk
klåfingrighet.
2. För det andra bedriver kommunerna
idag verksamheter som är helt avgiftsfinansierade, dvs privatfinansierade. Vanliga exempel är renhållning, vatten- och
elförsörjning. Alla tre utgör exempel på
tjänster som vi måste ha. Denna tjänsteproduktion är regelmässigt icke subventionerad. De stora subventionerna kommer – märkligt nog – på områden, som
inte är lika angelägna för alla, som t ex
vattenförsörjningen är.
3. För det tredje finns det exempel inom
främst det tekniska området på privatisering inte bara vad gäller finansiering
utan också produktionen, t ex börsintro- 363
duktion av kommunala bolag. Flera
kommunala bolag skulle vara attraktiva
för enskilda ägare om bolagens aktier
bjöds ut till allmänheten. Det visar exemplet Roslagsenergi AB på OTC-Iistan.
Det enskilda ägarintresset kan förväntas
leda till en ökad effektivitet, vilket på
sikt är till fördel för konsumenten.
4. Slutligen villjag peka på möjligheterna
till kombinationen offentligt finansierad
privat tjänsteproduktion. Här ryms stora
potentialer när det gäller vård , omsorg,
utbildning m m. Alla är överens om kommunernas ansvar för att var och en garanteras en god social trygghet. Som
komplement kan dock alternativa driftformer bidra till en positiv utveckling
och erbjuda en helt annan valfrihet än
den som finns idag. För mig är det en
självklarhet att föräldrarnas önskemål
om hur barnomsorgen skall ordnas är
viktigare än politikernas ambitioner att
styra och ställa för dem. Med vilken rätt
och med vilken större insikt kan politikerna göra anspråk på att veta bättre än
föräldrarna och barnen själva?
Det är dags att marknadskrafterna –
dvs de enskilda människorna, de 8,3 miljoner svenskar, som utgör marknadskrafterna i vårt land – ges möjlighet att
påverka den offentliga serviceproduktionen direkt som konsumenter och inte
bara politiskt som väljare vart tredje år.
Bryt de offentliga monopolen
Socialdemokraterna har fastnat i sin
ologiska syn på fri tjänsteproduktion.
Det framgår av det slutbetänkande som
nyligen avlämnades av 1983 års
demokratiberedning. Då det gäller
tekniska tjänster är beredningen enig om
att kommunerna bör söka den
lämpligaste lösningen rent praktiskt i
valet mellan tjänsteproduktion i egen
eller privat regi. Men då det gäller
produktionen av ideella tjänster som
vård, omsorg och utbildning anser
beredningens socialistiska majoritet att
de offentliga monopolen skall kvarstå.
Moderaterna har reserverat sig mot
detta. De vill att kommuner och
landsting alltid skall välja den
lämpligaste lösningenför att tillgodose
medborgarnas krav på god service och
valfrihet och då måste
servicemonopolen brytas. Debatten om
privatisering har blivit alltför
onyanserad. Det gäller inte antingen
privat eller offentligt huvudmannaskap.
Det viktiga är att nå de driftformer och
välja det huvudmannaskap som ger bra
service till rimliga kostnader och där
konsumenterna själva står för valet.
Kommunalrådet Sven Lindgren har
varit moderat ledamot av /983 års
demokratiberedning.
Det brukar anses som självklart, att konsumenternas ställning stärks om utbudet
av varor och tjänster präglas av mångfald såväl när det gäller kvalitet som
priser. Det anses också klarlagt, att konkurrens mellan olika producenter är en
förutsättning för att få till stånd ett varierat utbud.
Dessa principer är så viktiga, att de
har lagfästs i en mycket omfattande konsumentlagstiftning. Denna lagstiftning
ingår som en självklar del i samhällets
ansträngning att stärka konsumenten
gentemot producentledet. Den offentliga
tjänsteproduktionen sker däremot i huvudsak i en monopolsituation, som, om
den förekom i privat regi, skulle stämplas som olaglig. Detta förhållande leder
till att konsumenternas – medborgarnas
– ställning gentemot de offentliga producentintressena är utomordentligt svag.
Ett s k brukarinflytande, som 1983 års
demokratiberedning lanserat, inom den
offentliga sektorns ramar innebär ingen
verklig förändring. Det måste finnas alternativ. Servicemonopolen inom offentlig sektor måste brytas.
Marknadsekonomin är överlägsen
planekonomin inte bara i den varuproducerande sektorn utan också i tjänstesektorn. Både privat och offentlig tjänsteproduktion skall därför enligt min uppfattning erbjudas medborgarna på en
marknad, där deras önskemål som konsumenter sätts i centrum.
Om man lyckas frigöra sig från socialistiska och andra dogmatiska skäl mot
privatisering och alternativa driftformer,
kan man finna starka fördelar med att
tillåta privata skolor, daghem, servicehus, sjukhem och arbetsförmedlingar vid
sidan av de allmänna.
– Produktionen sker under konkurrens
– Konkurrensen ger insyn, valmöjlighet
och därmed bättre service
– Konkurrensen trimmar organisationen
– Marknadsavkänning ger mått på kvalitetskrav och betalningsvilja
– Kostnadsmedvetandet ökar hos både
politiker och allmänhet
– Större effektivitet ger lägre kostnader/
högre intäkter och möjlighet till lägre
skatter
Som ledamot av demokratiberedningen harjag haft rika tillfällen att observera
socialdemokraternas ologiska syn på fri
tjänsteproduktion. Beredningen förordar
enigt, att kommunerna, när det gäller
tekniska tjänster bör söka den lämpligaste lösningen rent praktiskt i valet mellan
tjänsteproduktion i egen eller privat regi.
Den offentliga
tjänsteproduktionen sker i
huvudsak i en
monopolsituation.
Beredningens socialistiska majoritet har
dock inte motsvarande prakti ka syn på
produktion av s k ideella tjänster såsom
vård, omsorg och utbildning. Där ska de
offentliga monopolen kvarstå, anser socialdemokraterna.
Jag anser inte att denna begränsning är
till fördel för konsumenterna/medborgarna och har tillsammans med den andre moderate ledamoten i beredningen,
kommunalrådet Lennart Pettersson,
Karlstad, anmält kraftigt avvikande me- .ning. Vi tycker nämligen, att kommuner
361
och landsting alltid skall välja den lämpligaste lösningen för att tillgodose medborgarnas krav på god service och valfrihet. Därför måste servicemonopolen
brytas.
Alternativa driftformer skall, enligt
vår mening, tillåta och uppmuntras
inom alla områden, så att medborgarna
– ” brukarna” – (detta hemska uttryck!)
ges en reell valfrihet. Behovet av valfrihet är ju störst inom verksamheter som
vård, omsorg och utbildning. Teknisk
försörjning är tämligen enkel ur intlytandesynpunkt. Sophämtning, för att ta ett
exempel, skall skötas effektivt på bestämda tider och till så låg kostnad som
möjligt. Valfriheten inom vård, omsorg
och utbildning har däremot en djupare
innebörd. l barnomsorgen har den enskilda föräldern ett långt större behov av
att kunna påverka och att kunna välja
den omsorgsform, som bäst passar det
egna barnet. Paradoxalt nog är demokratiberedningens benägenhet att öppna
verksamhet för alternativa (privata)
driftformer minst där behovet är störst.
Av detta har vi dragit slutsatsen, att majoritetens ställning tagande gjorts på
ideologiska mer än på praktiska grunder.
Det är – för att åter ta barnomsorgen
som exempel – inte föräldrarnas önskemål utan politikernas förmyndarskap
som prioriteras. Vi delar inte detta synsätt.
Produktion och finansiering
”Med privatisering följer att plånboken
blir styrande – inte behoven”, heter det
i den förenklade debatten. Såvitt jag vet,
finns det inget parti, som har föreslagit
att barnomsorg, sjukvård och utbildning
362
Offentlig produktion
Offentlig
finansiering
CD
Privat
finansiering
Privat produktion
uteslutande skulle finansieras med egenavgifter. Ett sådant system skulle leda
till orättvisor. Vi måste självklart, även
om tjänsteproduktionen kan ske i alternativa former, solidariskt finansiera den
sociala grundtryggheten och vården genom främst skatter och obligatoriska försäkringsavgifter grundade på inkomstens
storlek.
Vi måste hålla isär begreppen produktion och finansiering. Idag, när det nästan inte finns alternativa producenter till
det allmänna, är det plånboken som styr.
De rika kan åka utomlands för vård eller
utbildning. Vanliga medborgare har ingen sådan valmöjlighet. De blir av politikerna hänvisade till en viss barnstuga, en
viss skola, ett visst servicehus, en viss
läkare etc. Politiker och tjänstemän vet
bäst. Den enskilda människan har för det
mesta ingen valfrihet alls inom den offentliga sektorn. Den s k Dagmarreformen är ett utmärkt exempel på hur en
offentlig reglering ytterligare minskat
den enskildes valmöjligheter inom sjukvården.
Med ett system av solidarisk finansiering kan alla erbjudas större valfrihet
utan hänsyn till plånboken. Med en utbyggd obligatorisk sjukförsäkring, som
inkluderar privatläkare, kan alla betala
efter förmåga och få vård efter hälsotillstånd kombinerat med en rätt att välja
eller behålla den läkare man har förtroende för.
Alternativa driftformer
l den förenklade debatten om privatisering har själva huvudmannaskapet fokuserats på ett onyanserat sätt. Debatten
har handlat om antingen-eller. Antingen
tjänsteproduktion helt i offentlig regi eller helt privat. Det intressanta är inte ett
oreserverat stöd för den ena eller den
andra produktionsformen. Det viktiga är
att nå de driftformer och välja det huvudmannaskap, som på olika områden kan
ge medborgarna bra service till rimliga
kostnader och där konsumenterna själva
står för valet.
Behovet av förnyelse inom den offentliga sektorn är stort och när det gäller att
kombinera produktion och finansiering
finns det många olika möjligheter. (Se
figur.)
l. För det första finns det mycket att
göra inom ramen för ett bibehållet kommunalt huvudmannaskap, dvs där såväl
produktion som finansiering är offentlig.
Låt förvaltningar och institutioner bilda
egna resultatenheter (profit centers) i en
starkt decentraliserad organisation med
stark tillit till personalens förmåga att ta
initiativ’ att fatta beslut som gynnar dem
som efterfrågar deras tjänster, att ta ansvar för såväl personalfrågor, investeringar som ekonomi. För detta krävs ett
nytt ledarskap ute i kommunerna både
bland politiker och tjänstemän. Målstyrning i en decentraliserad organisation får ersätta regelstyrning och politisk
klåfingrighet.
2. För det andra bedriver kommunerna
idag verksamheter som är helt avgiftsfinansierade, dvs privatfinansierade. Vanliga exempel är renhållning, vatten- och
elförsörjning. Alla tre utgör exempel på
tjänster som vi måste ha. Denna tjänsteproduktion är regelmässigt icke subventionerad. De stora subventionerna kommer – märkligt nog – på områden, som
inte är lika angelägna för alla, som t ex
vattenförsörjningen är.
3. För det tredje finns det exempel inom
främst det tekniska området på privatisering inte bara vad gäller finansiering
utan också produktionen, t ex börsintro- 363
duktion av kommunala bolag. Flera
kommunala bolag skulle vara attraktiva
för enskilda ägare om bolagens aktier
bjöds ut till allmänheten. Det visar exemplet Roslagsenergi AB på OTC-Iistan.
Det enskilda ägarintresset kan förväntas
leda till en ökad effektivitet, vilket på
sikt är till fördel för konsumenten.
4. Slutligen villjag peka på möjligheterna
till kombinationen offentligt finansierad
privat tjänsteproduktion. Här ryms stora
potentialer när det gäller vård , omsorg,
utbildning m m. Alla är överens om kommunernas ansvar för att var och en garanteras en god social trygghet. Som
komplement kan dock alternativa driftformer bidra till en positiv utveckling
och erbjuda en helt annan valfrihet än
den som finns idag. För mig är det en
självklarhet att föräldrarnas önskemål
om hur barnomsorgen skall ordnas är
viktigare än politikernas ambitioner att
styra och ställa för dem. Med vilken rätt
och med vilken större insikt kan politikerna göra anspråk på att veta bättre än
föräldrarna och barnen själva?
Det är dags att marknadskrafterna –
dvs de enskilda människorna, de 8,3 miljoner svenskar, som utgör marknadskrafterna i vårt land – ges möjlighet att
påverka den offentliga serviceproduktionen direkt som konsumenter och inte
bara politiskt som väljare vart tredje år.