Sven Lindgren; Idépolitiskt vacuum
1977
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SVEN LINDGREN:
Idepolitiskt vacuum
Universitetsadjunkten Sven Lindgren understryker i sin kritiska artikel att M oderata
samlingspartiet liksom dess ungdomsförbund
och Fria moderata studentförbundet saknar
idepolitisk profil. Detta betyder inte att de
saknar politisk profil – tvärtom. Partiet visade i den senaste valrörelsen att det kan driva sin strid mot socialismen, som man väl vet
vad den innebär. Men att analysera konservatismen ochfastslå var den står iförhållande till en mängd teoretiskafrågor av långsiktig betydelse är något annat. Visserligen
finns en arbetsgrupp inom partiet, men dess
medlemmar ärfullt upptagna av praktiskt
arbete och kan omöjligt hinna sysselsätta sig
med idepolitiskt programarbete, menarförfattaren.
Flera personer har uppmanat mig att precisera varför jag ser kritiskt på Moderata samlingspartiets idepolitiska profil. Det skulle
jag mycket kortfattat kunna göra genom att
konstatera att partiet helt enkelt saknar en
sådan profil. Min artikel kommer därför att
handla om den uteblivna idepolitiska profilen samt om Moderata Ungdomsförbundets
(M UF) och Fria Moderata Studentförbundets (FMSF) roll i sammanhanget. Låt mig
dock inledningsvis slå fast, att Moderata
samlingspartiet (M) ingalunda saknar politisk
profil. Partiet följer på ett förtjänstfullt sätt
upp och driver en rad praktiska och för partiet traditionella frågor. Det är de idepolitiska frågeställningarna som har en alltför
ringa plats i partiets inre liv.
Nu invänder naturligtvis många, som me·
nar, att· både MUF:s och M:s utåtriktade
kampanjer under de senare åren, framför
allt under valrörelsen 1976, varit starkt
ideinriktade till sitt innehåll. Mot en kollekti·
vistisk och allomfattande socialism har vi
ställt valfrihetens ”öppna samhälle” med individens rätt att bestämma över sig själv.
Självklart skall denna debatt betecknas som
ideologisk. Den hade föregåtts av en omfattande och enligt min mening också riktig
analys av socialismen. ågon motsvarande
analys av konservatismen gjordes dock inte.
Resultatet blev, att partiet mot socialismen
kom att sätta en starkt förenklad anti-kollektivistisk frihetslära. Allt starkare växte sig
föreställningen, att om vi bara kan ordna till
det med frihet och valfrihet så ordnar sig
nog resten av samhällsproblemen också. Detta sätt att föra ideologisk debatt passar bra
på torgmöten i en anti-socialistisk kampanj
och uppfyller väl kraven på ett taktiskt agerande för_röstmaximering på kort sikt, men
det fyller knappast de anspråk man bör kunna ställa på en idepolitisk debatt inom partiet
Debatten på 60-talet
En seriös och djupgående idedebatt har aldrig uppmuntrats från partiledningens sida,
Den ideologiska debatten inom partiet har
följaktligen varit svag under hela efterkrigstiden, Vid mitten av 60-talet gjordes dock ett
radikalt försök att med hjälp av kunskaper
inom modern samhällsforskning förutse och
analysera de problem vårt samhälle då stod
inför_ Förgrundsgestalter i detta arbete var
bl a Erik Anners och Gustaf Delin_ Partistämman i Karlstad 1967 upptogs av en debatt
kring framtidens politiska frågeställningar
och förutsättningar. ”Högerpartiet mot år
2000” var den paroll som inramade stämman. Men vad blev det av denna storslagna
satsning? Ingenting! Partiledningen förstod
inte att ta vara på detta värdefulla arbete. De
drivande männen bakom projektet lämnade
snart sina uppdrag, och resultatet av deras
arbete begravdes först i skrivbordslådorna
på Karduansmakargatan och kastades sedan
förmodligen i samband med flyttningen till
Gamla Stan.
Mot slutet av 60-talet aktiverades samhällsdebatten ideologiskt av vänsterorienterade
intellektuella. 1968 års studentrevolter runt
om i världen riktade sig främst mot det teknokratiska elitsamhället. De följdes av antikapitalistiska och antiimperialistiska demonstrationer till följd av bl a vietnamkriget
229
och den sedan några år intensiva u-landsdebatten.
Genom dessa aktioner växte insikten
bland många om behovet av en genomlysande och självprövande ideologisk debatt inom
Moderata samlingspartiet och dess ungdomsförbund. Fö•-sök gjordes att påverka
dess ledningar till initiativ i den riktningen.
Reaktionen uteblev till en bö1jan helt. Inte
ens FMSF – då Sveriges Konservativa Studentförbund – insåg sitt ansvar som pådrivare av den idekonservativa debatten. Först i
och med bildandet av Konservativt ldeforum, KIF, reagerade MUF och FMSF. Den
omedelbara reaktionen var att söka förlöjliga såväl KIF som de enskilda personer, som
via KIF arbetade för en mer omfattande
idedebatt inom partiet, ungdomsförbundet
och studentförbundet. Personligen utsattes
jag för resultatlösa försök till förlöjligande,
och man frågade varför vi inte inom partiorganisationen förde den debatt vi då förlagt
till KIF. Svaret var givet. Vi hade alla försökt
den vägen utan att få respons, och vi kände
att vi själva var tvungna att skaffa ett debattforum.
Efterhand ändrades taktiken gentemot
KIF. Det gällde nu att få bort organisationen
genom att tillmötesgå kraven på idepolitiskt
programarbete och diskussion inom partiet.
Som exempel kan jag nämna, att partistämman i Västerås 1972 biföll en motion av Birger Hagård med krav på idepolitiska aktiviteter i samverkan med KIF.
Allt detta såg förhoppningsfullt ut. Själv
fick jag möjligheten att leda den arbetsgrupp, som lade fram det idepolitiska program som antogs av 1973 års MUF-stämma.
230
För en gångs skull diskuterades inom MUF
vilken innebörd man skulle lägga i begreppet modern svensk konservatism. Man diskuterade människosynen, frihetsbegreppet
och jämlikheten. Man utvecklade den medborgarskapstanke som Anders Arfwedson så
förtjänstfullt hade presenterat i sin bok ”Moderat samhällssyn”. Man försökte sätta in
hela den praktiska vardagspolitiken i ett mer
långsiktigt ideologiskt sammanhang. Konservativt Ideforum hade till synes spelat ut
sin roll. Vi hade nått en önskad koppling
mellan ideologi och praktisk politik inom
MUF och arbetade för en spridning av denna upp i partiet. KIF:s verksamhet ebbade
långsamt ut.
En ny utveckling
Under 1975 kan en tydlig svängning konstateras inom ungdomsförbundet. ”Filosofin”
fick ge vika för enkla slagord om frihet.
Även i partiet, som aldrig riktigt hann ta
upp någon djupare ideologisk debatt, intog
snart dessa slagord en framträdande plats i
partiets utåtriktade verksamhet. Parollen
”Samverkan – Rättvisa – Ansvar” fick ge vika för den liberala slogan ”Valfrihet – Rätt
att bestämma över sig själv”. Valrörelsen
1976 stod – såvitt gäller (m) – mellan socialism och valfrihet. Taktiken var fulländad.
Den bidrog säkert till valsegern. Det beklagliga är bara att också den interna debatten
tenderar att stanna på denna nivå.
Vad berodde denna utveckling på? Det är
svårt att peka ut enstaka faktorer som orsak
till att den begynnande ideologiska debatten
inom MUF och M ersattes av en värdemässigt innehållslös valfrihetsdiskussion. Kanske är den främsta orsaken helt enkelt en
kortsiktig spekulation i röstmaximering.
Troligen utgör också FMSF en del av förklaringen. Dels hängde aldrig studentförbundet med i debatten om konservatismen i början på 70-talet, dels kom ledande studentpolitiker att få ett stort inflytande på partiledningen. När vidare en av FMSF:s vice ordfö-
rande blev förbundssekreterare i MUF skedde en omsvängning i liberal riktning inom
ungdomsförbundet. En ny idepolitisk arbetsgrupp tillsattes. Det programförslag,
som lades fram vid MUF-stämman i Ystad
I976, var klart liberalt orienterat och innehöll inga större djupsinnigheter eller insikter om de stora samhällsproblem som väntar
oss. Programmet antogs efter många justeringar av en knapp majoritet. Inte på någon
plats i det nya programmet omnämns orden
”konservativ” eller ”konservatism”.
Det jag hittills framhållit angående Moderata samlingspartiets idepolitiska profil kan
sammanfattas sålunda: ointresse hos partiet,
växande intresse inom MUF uppdelat på en
fraktion, som nöjer sig med att beteckna resonemanget kring valfriheten i det öppna
samhället som idedebatt, och en annan fraktion, som vill fördjupa debatten till att omfatta grundläggande värdeståndpunkter, samt
FMSF, som tagit steget bort från konservatismen och numera betecknar sig obundet liberalt.
Vad kommer att hända inom partiet? Partistämman 1975 uppdrog åt partistyrelsen
att tillsätta en idepolitisk arbetsgrupp med
uppgift att utarbeta ett förslag till ideologiskt program. Arbetsgruppen har nu skickat en första remiss – Samråd 77 – till alla
föreningar. Remissen hade mest karaktären
av probleminventering. Man kan därför ännu inte dra några slutsatser om vad programförslaget småningom kommer att innehålla.
Arbetsgruppens uppgifter
Partiledningen har fullföljt sin tradition att
hålla ”filosoferna” utanför det direkta partiarbetet. Arbetsgruppen, som leds av partiledaren och ekonomiministern Gösta Bohman, består så gott som uteslutande av personer som är strängt sysselsatta av den dagsaktuella politiken i partiet och kanslihuset.
Jag kritiserar ingen av dessa personer. De är
fönräffliga politiker och människor. Jag bara frågar: Har denna grupp av strängt sysselsatta toppolitiker tillräcklig tid för den
grad av eftertanke, som ett idepolitiskt programarbete förutsätter? Jag tvivlar på det.
Eu sätt att kompensera en sådan brist vore
kanske att till sig knyta en referensgrupp av
utpräglat ideintresserade personer inför det
fortsatta programarbetet.
Detjag önskar av både MUF:s och Moderata samlingspartiets fortsatta idepolitiska
arbete, är att man diskuterar teoretiska
spörsmål och de många stora ödesfrågor
mänskligheten står inför. Till de teoretiska
frågorna hör synen på människans natur,
jämlikhetsbegreppet, rättsbegreppet, statens
roll, frihet kontra trygghet, frihetens nödvändiga begränsningar etc. Grundläggande
är också utformningen av partiets syn på
den politiska demokratin och på politikens
231
förhållande till produktionen av varor och
tjänster i samhället. Partiet måste här, liksom
i alla andra politiska frågeställningar, ha egna värdeståndpunkter i den mångfald av
åsikter som bryts inom ramen för det öppna
samhället. Ståndpunkten ”valfrihet” räcker
inte! Den innehåller i sig ingen som helst
värdering.
Till ödesfrågorna hör knappheten på rå-
varor, energi och andra resurser, som med
all sannolikhet kommer att bli gränssättande
för hela vår hittillsvarande syn på vad som
egentligen är utveckling och civilisationsbyggande. Till de svåra problemen att få grepp
om hör orsakerna till bristen på gemenskap
människor emellan, bristen på respekt för
andras liv och egendom, alkoholism, narkomani, massornas ökade mottaglighet för indoktrinering av politikens och industrins
manipulatörer, den globala miljöförstöringen, överbefolkningen och svälten samt den
besinningslösa strävan att utveckla än mer
sofistikerade förintelsevapen i kapprustningens tjänst.
I samband med att MUF antog sitt nya
idepolitiska program, låtsades man inte ens
om att dessa problem föreligger. Eftersom
man brukar säga att ungdomsförbundet ligger före partiet, kan det således finnas skäl
att befara, att partiet i sitt idepolitiska arbete
kommer att göra sig skyldigt till samma intellektuella aningslöshet och låtsas som om problemen inte fanns, eller att de går att lösa genom att öka den enskildes valfrihet och genom att minska politikernas ansvarstagande.
Jag hoppas emellertid inte bli sannspådd på
den punkten.
Idepolitiskt vacuum
Universitetsadjunkten Sven Lindgren understryker i sin kritiska artikel att M oderata
samlingspartiet liksom dess ungdomsförbund
och Fria moderata studentförbundet saknar
idepolitisk profil. Detta betyder inte att de
saknar politisk profil – tvärtom. Partiet visade i den senaste valrörelsen att det kan driva sin strid mot socialismen, som man väl vet
vad den innebär. Men att analysera konservatismen ochfastslå var den står iförhållande till en mängd teoretiskafrågor av långsiktig betydelse är något annat. Visserligen
finns en arbetsgrupp inom partiet, men dess
medlemmar ärfullt upptagna av praktiskt
arbete och kan omöjligt hinna sysselsätta sig
med idepolitiskt programarbete, menarförfattaren.
Flera personer har uppmanat mig att precisera varför jag ser kritiskt på Moderata samlingspartiets idepolitiska profil. Det skulle
jag mycket kortfattat kunna göra genom att
konstatera att partiet helt enkelt saknar en
sådan profil. Min artikel kommer därför att
handla om den uteblivna idepolitiska profilen samt om Moderata Ungdomsförbundets
(M UF) och Fria Moderata Studentförbundets (FMSF) roll i sammanhanget. Låt mig
dock inledningsvis slå fast, att Moderata
samlingspartiet (M) ingalunda saknar politisk
profil. Partiet följer på ett förtjänstfullt sätt
upp och driver en rad praktiska och för partiet traditionella frågor. Det är de idepolitiska frågeställningarna som har en alltför
ringa plats i partiets inre liv.
Nu invänder naturligtvis många, som me·
nar, att· både MUF:s och M:s utåtriktade
kampanjer under de senare åren, framför
allt under valrörelsen 1976, varit starkt
ideinriktade till sitt innehåll. Mot en kollekti·
vistisk och allomfattande socialism har vi
ställt valfrihetens ”öppna samhälle” med individens rätt att bestämma över sig själv.
Självklart skall denna debatt betecknas som
ideologisk. Den hade föregåtts av en omfattande och enligt min mening också riktig
analys av socialismen. ågon motsvarande
analys av konservatismen gjordes dock inte.
Resultatet blev, att partiet mot socialismen
kom att sätta en starkt förenklad anti-kollektivistisk frihetslära. Allt starkare växte sig
föreställningen, att om vi bara kan ordna till
det med frihet och valfrihet så ordnar sig
nog resten av samhällsproblemen också. Detta sätt att föra ideologisk debatt passar bra
på torgmöten i en anti-socialistisk kampanj
och uppfyller väl kraven på ett taktiskt agerande för_röstmaximering på kort sikt, men
det fyller knappast de anspråk man bör kunna ställa på en idepolitisk debatt inom partiet
Debatten på 60-talet
En seriös och djupgående idedebatt har aldrig uppmuntrats från partiledningens sida,
Den ideologiska debatten inom partiet har
följaktligen varit svag under hela efterkrigstiden, Vid mitten av 60-talet gjordes dock ett
radikalt försök att med hjälp av kunskaper
inom modern samhällsforskning förutse och
analysera de problem vårt samhälle då stod
inför_ Förgrundsgestalter i detta arbete var
bl a Erik Anners och Gustaf Delin_ Partistämman i Karlstad 1967 upptogs av en debatt
kring framtidens politiska frågeställningar
och förutsättningar. ”Högerpartiet mot år
2000” var den paroll som inramade stämman. Men vad blev det av denna storslagna
satsning? Ingenting! Partiledningen förstod
inte att ta vara på detta värdefulla arbete. De
drivande männen bakom projektet lämnade
snart sina uppdrag, och resultatet av deras
arbete begravdes först i skrivbordslådorna
på Karduansmakargatan och kastades sedan
förmodligen i samband med flyttningen till
Gamla Stan.
Mot slutet av 60-talet aktiverades samhällsdebatten ideologiskt av vänsterorienterade
intellektuella. 1968 års studentrevolter runt
om i världen riktade sig främst mot det teknokratiska elitsamhället. De följdes av antikapitalistiska och antiimperialistiska demonstrationer till följd av bl a vietnamkriget
229
och den sedan några år intensiva u-landsdebatten.
Genom dessa aktioner växte insikten
bland många om behovet av en genomlysande och självprövande ideologisk debatt inom
Moderata samlingspartiet och dess ungdomsförbund. Fö•-sök gjordes att påverka
dess ledningar till initiativ i den riktningen.
Reaktionen uteblev till en bö1jan helt. Inte
ens FMSF – då Sveriges Konservativa Studentförbund – insåg sitt ansvar som pådrivare av den idekonservativa debatten. Först i
och med bildandet av Konservativt ldeforum, KIF, reagerade MUF och FMSF. Den
omedelbara reaktionen var att söka förlöjliga såväl KIF som de enskilda personer, som
via KIF arbetade för en mer omfattande
idedebatt inom partiet, ungdomsförbundet
och studentförbundet. Personligen utsattes
jag för resultatlösa försök till förlöjligande,
och man frågade varför vi inte inom partiorganisationen förde den debatt vi då förlagt
till KIF. Svaret var givet. Vi hade alla försökt
den vägen utan att få respons, och vi kände
att vi själva var tvungna att skaffa ett debattforum.
Efterhand ändrades taktiken gentemot
KIF. Det gällde nu att få bort organisationen
genom att tillmötesgå kraven på idepolitiskt
programarbete och diskussion inom partiet.
Som exempel kan jag nämna, att partistämman i Västerås 1972 biföll en motion av Birger Hagård med krav på idepolitiska aktiviteter i samverkan med KIF.
Allt detta såg förhoppningsfullt ut. Själv
fick jag möjligheten att leda den arbetsgrupp, som lade fram det idepolitiska program som antogs av 1973 års MUF-stämma.
230
För en gångs skull diskuterades inom MUF
vilken innebörd man skulle lägga i begreppet modern svensk konservatism. Man diskuterade människosynen, frihetsbegreppet
och jämlikheten. Man utvecklade den medborgarskapstanke som Anders Arfwedson så
förtjänstfullt hade presenterat i sin bok ”Moderat samhällssyn”. Man försökte sätta in
hela den praktiska vardagspolitiken i ett mer
långsiktigt ideologiskt sammanhang. Konservativt Ideforum hade till synes spelat ut
sin roll. Vi hade nått en önskad koppling
mellan ideologi och praktisk politik inom
MUF och arbetade för en spridning av denna upp i partiet. KIF:s verksamhet ebbade
långsamt ut.
En ny utveckling
Under 1975 kan en tydlig svängning konstateras inom ungdomsförbundet. ”Filosofin”
fick ge vika för enkla slagord om frihet.
Även i partiet, som aldrig riktigt hann ta
upp någon djupare ideologisk debatt, intog
snart dessa slagord en framträdande plats i
partiets utåtriktade verksamhet. Parollen
”Samverkan – Rättvisa – Ansvar” fick ge vika för den liberala slogan ”Valfrihet – Rätt
att bestämma över sig själv”. Valrörelsen
1976 stod – såvitt gäller (m) – mellan socialism och valfrihet. Taktiken var fulländad.
Den bidrog säkert till valsegern. Det beklagliga är bara att också den interna debatten
tenderar att stanna på denna nivå.
Vad berodde denna utveckling på? Det är
svårt att peka ut enstaka faktorer som orsak
till att den begynnande ideologiska debatten
inom MUF och M ersattes av en värdemässigt innehållslös valfrihetsdiskussion. Kanske är den främsta orsaken helt enkelt en
kortsiktig spekulation i röstmaximering.
Troligen utgör också FMSF en del av förklaringen. Dels hängde aldrig studentförbundet med i debatten om konservatismen i början på 70-talet, dels kom ledande studentpolitiker att få ett stort inflytande på partiledningen. När vidare en av FMSF:s vice ordfö-
rande blev förbundssekreterare i MUF skedde en omsvängning i liberal riktning inom
ungdomsförbundet. En ny idepolitisk arbetsgrupp tillsattes. Det programförslag,
som lades fram vid MUF-stämman i Ystad
I976, var klart liberalt orienterat och innehöll inga större djupsinnigheter eller insikter om de stora samhällsproblem som väntar
oss. Programmet antogs efter många justeringar av en knapp majoritet. Inte på någon
plats i det nya programmet omnämns orden
”konservativ” eller ”konservatism”.
Det jag hittills framhållit angående Moderata samlingspartiets idepolitiska profil kan
sammanfattas sålunda: ointresse hos partiet,
växande intresse inom MUF uppdelat på en
fraktion, som nöjer sig med att beteckna resonemanget kring valfriheten i det öppna
samhället som idedebatt, och en annan fraktion, som vill fördjupa debatten till att omfatta grundläggande värdeståndpunkter, samt
FMSF, som tagit steget bort från konservatismen och numera betecknar sig obundet liberalt.
Vad kommer att hända inom partiet? Partistämman 1975 uppdrog åt partistyrelsen
att tillsätta en idepolitisk arbetsgrupp med
uppgift att utarbeta ett förslag till ideologiskt program. Arbetsgruppen har nu skickat en första remiss – Samråd 77 – till alla
föreningar. Remissen hade mest karaktären
av probleminventering. Man kan därför ännu inte dra några slutsatser om vad programförslaget småningom kommer att innehålla.
Arbetsgruppens uppgifter
Partiledningen har fullföljt sin tradition att
hålla ”filosoferna” utanför det direkta partiarbetet. Arbetsgruppen, som leds av partiledaren och ekonomiministern Gösta Bohman, består så gott som uteslutande av personer som är strängt sysselsatta av den dagsaktuella politiken i partiet och kanslihuset.
Jag kritiserar ingen av dessa personer. De är
fönräffliga politiker och människor. Jag bara frågar: Har denna grupp av strängt sysselsatta toppolitiker tillräcklig tid för den
grad av eftertanke, som ett idepolitiskt programarbete förutsätter? Jag tvivlar på det.
Eu sätt att kompensera en sådan brist vore
kanske att till sig knyta en referensgrupp av
utpräglat ideintresserade personer inför det
fortsatta programarbetet.
Detjag önskar av både MUF:s och Moderata samlingspartiets fortsatta idepolitiska
arbete, är att man diskuterar teoretiska
spörsmål och de många stora ödesfrågor
mänskligheten står inför. Till de teoretiska
frågorna hör synen på människans natur,
jämlikhetsbegreppet, rättsbegreppet, statens
roll, frihet kontra trygghet, frihetens nödvändiga begränsningar etc. Grundläggande
är också utformningen av partiets syn på
den politiska demokratin och på politikens
231
förhållande till produktionen av varor och
tjänster i samhället. Partiet måste här, liksom
i alla andra politiska frågeställningar, ha egna värdeståndpunkter i den mångfald av
åsikter som bryts inom ramen för det öppna
samhället. Ståndpunkten ”valfrihet” räcker
inte! Den innehåller i sig ingen som helst
värdering.
Till ödesfrågorna hör knappheten på rå-
varor, energi och andra resurser, som med
all sannolikhet kommer att bli gränssättande
för hela vår hittillsvarande syn på vad som
egentligen är utveckling och civilisationsbyggande. Till de svåra problemen att få grepp
om hör orsakerna till bristen på gemenskap
människor emellan, bristen på respekt för
andras liv och egendom, alkoholism, narkomani, massornas ökade mottaglighet för indoktrinering av politikens och industrins
manipulatörer, den globala miljöförstöringen, överbefolkningen och svälten samt den
besinningslösa strävan att utveckla än mer
sofistikerade förintelsevapen i kapprustningens tjänst.
I samband med att MUF antog sitt nya
idepolitiska program, låtsades man inte ens
om att dessa problem föreligger. Eftersom
man brukar säga att ungdomsförbundet ligger före partiet, kan det således finnas skäl
att befara, att partiet i sitt idepolitiska arbete
kommer att göra sig skyldigt till samma intellektuella aningslöshet och låtsas som om problemen inte fanns, eller att de går att lösa genom att öka den enskildes valfrihet och genom att minska politikernas ansvarstagande.
Jag hoppas emellertid inte bli sannspådd på
den punkten.