Sven Malmström; Innovationerna och samhället

l
t
——~——~~~——-
SVEN MALMSTRÖM:
Innovationerna och samhället
Den ekonomiska och sociala politiken bär
skulden till att industrin i stor utsträckning
försummat sin tekniskaförnyelse, skriver
civilingenjör Sven Malmström, som har
livslång erfarenhet av praktiskt engagemang
i industrin också omfattande teknisk
utveckling med stark anknytning till den
akademiskaforskningen. För att möta de
ökande produktionskostnaderna har man
koncentrerat sig på de mest lönsamma
bitarna i produktionen och inte kunnat satsa
på vidareutveckling av nya produkter.
Marknadsekonomin måste återinfO’Tas så att
väsentligtfO’Tbättrade möjligheter tilllönsamt
företagande åstadkommes. Men om vi skall
kunna konkurrera måste vi också ta vara på
våra begåvningar ty utan överlägsen
kunskap får vi intefram konkurrenskraftiga
produkter.
Vårt näringsliv befinner sig i kris, den djupaste och mest svårbemästrade sedan industrialismens genombrott för över hundra år
sedan. Orsakerna ligger till stor del utanför
det svenska samhället och består i strukturella förändringar på industrins marknader,
t ex ny konkurrens för våra traditionella basnäringar. Järngruvorna har förlorat kunder
till nya fyndigheter av hög kvalitet, ofta i
avlägsna länder. Dessa kan erbjuda lägre
priser tack vare billiga oceanfrakter, att man
har dagbrott och låga löner. På samma sätt
har vår textilindustri, skoindustrin och delar
av vår verkstadsindustri, särskilt varven, fått
övermäktig konkurrens från nyindustrialiserade länder sådana som Korea, Taiwan,
Singapore, Brasilien m fl. Oljeprisernas
enorma stegring har drabbat Sverige särskilt
hårt eftersom vår industri är energiintensiv
och eftersom vårt klimat gör energibehovet
stort också utanför industrisektorn.
Krisen har analyserats i en rad undersökningar, av Boston Consulting Group, av regeringens ”Särskilda Näringspolitiska Delegation” (Bjurelkommitten), av Styrelsen för
Teknisk Utveckling (STU) och av lngeniörsvetenskapsakademien (IVA), vars studie
”Kunskap och Konkurrenskraft” går särskilt
djupt i sin analys av de strukturella krisorsakerna.
Däremot har IVA nästan helt avstått frän
att diskutera krisorsaker, som ligger inom
det svenska samhället, t ex de som bottnar i
den politik vi fört och de sociala förändringar som blivit följden. Denna underlåtenhet
är förklarlig eftersom IVA:s kompetens i
första hand är tekniskt och ekonomiskt vetenskaplig, men ändå beklaglig, ty genom
egna åtgärder har samhället förvärrat nä-
ringslivets kris i sådan grad att den hotar att
utveckla sig till en samhällskris.
är IVA-studien nu förs ut i debatten synes det mig nödvändigt att också ta in den
sociala utvecklingen. Varje debattör kommer att göra det från sin utgångspunkt, som
i mitt fall utgörs av ett livslångt praktiskt
engagemang i industrin också omfattande
teknisk utveckling, som haft stark anknytning till den akademiska forskningen och
som huvudsakligen bedrivits i små företag.
Som en röd tråd genom krisdebatten går
kravet på nya, konkurrenskraftiga produkter och effektivare produktionsmetoder,
dvs det som brukar kallas ”tekniska innovationer”. Med särskild kraft förs kravet fram
av de anställda i krisdrabbade varv, stålverk
och textilföretag. Anspråken är förståeliga.
Inför företagens oförmåga att snabbt och
elegant, på de drabbade orterna, helst inom
de drabbade företagen, skaffa fram alternativ produktion övergår kraven i demonstrationer och politisk påtryckning under rop
som ”Vi kräver jobben kvar, vi flytt’ int’!
Marknadsekonomin är bankrutt, kan inte
skaffa oss vad som behövs: alternativ produktion”.
Alltså kräver man samhällsingripanden
för att motverka marknadskrafterna. Inför
trycket och det faktiska nödläget tvingas politikerna låta staten gå in med massivt kapitalstöd, ofta som ägare eller delägare. Därmed, tycks många intala sig, är problemen
ur världen och överlevnaden säkrad.
Eller är den inte? Hittills har vår industri
genom att skapa inkomster för sig själv och
sina anställda kunnat betala för samhällets
133
välfärdsanordningar och möjliggjort vårt
folks höga levnadsstandard. Kan den verkligen fortsätta härmed om den inte i sig själv
är lönsam? Eller, för att ur minnet citera
Arne Lundberg: ”Hittills har industrin burit
upp vårt samhälle. Tror någon att samhället
kan bära upp industrin?”
Samhällets ekonomiska politik
som krisorsak
I själva verket bär samhällets ekonomiska
och sociala politik en stor del av skulden till
att de etablerade industriföretagen i stor utsträckning försummat sin tekniska förnyelse. Detta är en naturlig reaktion från företagen på de ökande kostnaderna, den vikande
lönsamheten och den minskade soliditeten.
När ett företag förlorar marknad därför att
dess produktion blir för dyr, försöker det
uppehålla konkurrenskraften genom att
koncentrera sina resurser till de produktsektorer som bedöms ha de bästa utsikterna att
öka lönsamheten. Eftersom det ofta gäller
att överleva under de närmaste åren ser man
huvudsakligen till den kortsiktiga lönsamheten. Allt som ligger på sidan om de utvalda
områdena och allt som inte ger snabb återbä-
ring skärs bort. Därmed försvinner ofta de
värdefullaste projekten, de som visserligen
under de närmaste åren kommer att dra
pengar, men som i gengäld på längre sikt
kan ge överlägsen lönsamhet och fortsatt utveckling. Under sådana omständigheter kan
det inte bli tal om att avsätta resurser för att
få fram alternativ produktion att hållas i beredskap om huvudsatsningen skulle misslyckas.
——————–……………..
134
Vi skulle idag ha haft den nödvändiga alternativa sysselsättningen, både för arbetskraft och kapital, om det fått fortsätta att
vara ekonomiskt lönande och på annat sätt
lockande för enskilda att sätta igång och driva ny verksamhet, så som det gjordes fram
till en bit in på 60-talet. Mindre företag,
grundade på nya produkter, skulle kunnat
suga upp den arbetskraft och det kapital
som på ett naturligt sätt frigjorts ur företag
under konkurrenstryck och med dess hjälp
snabbt kunnat utveckla sig. Att vi idag inte
har en dylik utveckling beror på tidigare
samhällsingripanden inom skatte-, finansoch arbetsmarknadspolitiken, vilka motverkat nyetablering, företagsdrift och arbetskraftens omställning till nya uppgifter.
Våra svårigheter att komma ur krisen beror sålunda inte på för mycket marknadsekonomi utan på för litet. Vårt näringsliv
kan inte varaktigt komma ur sin kris om vi
inte på viktiga punkter återställer marknadsekonomin, särskilt genom att åstadkomma
väsentligt förbättrade möjligheter till lönsamt företagande.
Om vi lyckas därmed kommer de etablerade företagen att få större utrymme för nya
investeringar, både materiella i effektivare
produktionsmedel och immateriella i nya
produkter. Ändå viktigare är att det då
spontant kommer att nybildas innovationsföretag som är baserade på ny teknik och
som en gång i framtiden kan hjälpa till att
bära upp vår ekonomi. För drygt en mansålder sedan var Alfa-Laval, L M Ericsson och
ASEA sådana innovativa nyetableringar.
Har vi några sådana i dag? Kanske, men de
är av naturliga skäl svåra att urskilja under
startperioden. De arbetar under mycket
större svårigheter än sina föregångare, varför många inte kommer att orka ända fram.
Några tycks dock vara på väg, se tex ~
Pharmacia Diagnostics, Pharmacia Fine Chemicals, LKB, Gambro och några till.
lnnovationema – vårt långsiktiga hopp
Vårt höga kostnadsläge gör det omöjligt för
oss att bedriva ren priskonkurrens på de
internationella marknaderna, adderar tiD
våra strukturellt betingade svårigheter ocb
förvärrar vår kris. Det är svårt att
ändra vårt kostnadsläge gentemot uua””a.’•
Vad vi måste sträva efter är att hålla
dernas ökningstakt lägre än i övriga ·
nom fortsatt rationalisering och
het i krav på löner och nya
former.
Det kommer emellertid
Nyindustrialiserade länder,
Det återstår ett enda kon
för oss: överlägsenhet hos våra
dukter med nyttigare funktioner än
eller med flera nyttiga funktioner, eller
samma funktioner till ett lägre pris,
med större driftsäkerhet eller lägre
kostnader. Sådana fördelar kan vi uppnå
nom innovationer, och de behövs inom
delar av vår industri. För att nå dem måste vi
ha en aktiv nyutveckling, baserad på uppfinningar och nya forskningsresultat, kompletterad med ingående marknadskunskap. Den
som följer den naturvetenskapliga och tekniska forskningens framsteg och inser hur
de kan tillämpas, kanske på ett nytt område,
far ett betydelsefullt försprång vid deras utnyttjande.
Överlägsen kunskap – ett grundvillkor för
överlägsna produkter
För att tillvarata uppfinningar och forskningsresultat krävs det folk med gedigna
grundkunskaper och förmåga att hålla dessa
levande och aktuella i takt med den fortsatta
utvecklingen samt, framför allt, överlägsenhet i att tillämpa kunskaperna.
Det är därför som både IVA-studien och
Bjurelrapporten lägger så stor ·vikt vid utbildningen av våra ungdomar. Olika individer har olika förutsättningar för studier.
Olikheterna har ett positivt värde som måste
tillvaratas genom att anpassa utbildningen
efter dem. För välståndsutvecklingen är de
matematiska, naturvetenskapliga och tekniska begåvningarna särskilt viktiga, för den
kulturella motsvarande humanistiska. Vi behöver en mindre likformig, mera differentierad utbildning, där studiernas inriktning,
omfattning och takt anpassas efter elevernas
olika förutsättningar, vilket i sin tur förutsätter att man övergår till mindre klasser som
är mera homogent sammansatta, inte bara
ifråga om elevernas intresseinriktning (vilket vi i viss utsträckning redan har), utan
också ifråga om deras begåvning.
135
En omläggning enligt detta mönster behö-
ver inte och får inte gå ut över omsorgen om
de minst begåvade eleverna. Om de, som
avsikten är, får samma hjälp som hittills, blir
deras situation snarast bättre, eftersom de
slipper ifrån den ständiga jämförelsen och
direkta konkurrensen med sina bättre lottade kamrater. Risken för utslagning blir
mindre än i det nu tillämpade systemet. Inte
heller behöver omläggningen medföra praktiska svårigheter och inte heller några oöverstigliga ekonomiska.
Mot mitt resonemang brukar anföras att
det går stick i stäv mot vår nuvarande skoldoktrin för vilken de sammanhållna klasserna är en kärnpunkt.
Detta tar jag med ro, eftersom detta system övertygande bevisat sina nackdelar.
Därutöver brukar anföras att de föreslagna
åtgärderna dels är onödiga, eftersom begåvningarna klarar sig bra utan stöd, dels odemokratiska, eftersom de ger vissa elever förmåner framför andra. Dylika invändningar
visar att man inte förstått eller velat förstå
innebörden av mina argument: Det är inte
fråga om hur det kommer att gå för enskilda
individer utan hur det skall gå för vårt samhälle. Vad jag ivrar för är att samhället skall
tillvarata sin värdefullaste tillgång, begåvningen hos dess ungdom. Den behövs mer
än något annat för att ge vårt samhälle fortsatta utvecklingsmöjligheter och resurser att
hjälpa sina egna behövande medlemmar liksom andra, mindre lyckligt lottade samhällen samt frihet att välja sin egen utvecklingsmodell.
Vi tillämpar f ö redan selektiv utbildning,
nämligen för barn med musik- eller idrotts- ——————–……………..
136
begåvning. Varför är det då så svårt att godta samma system för exempelvis matematiskt eller litterärt begåvade?
Vad den förmenta bristen på demokrati
beträffar så bör det observeras att inget
barn, hur begåvat det än är, får någonting
gratis. Specialutbildning av detta slag kan
förvisso ge ekonomiska resultat också för individen, men i så fall fordras en stor arbetsinsats av honwn, ofta också risktagande och
försakelse. Samhällets vinst blir ändå som
regel större än individens.
En sann demokrati bör utmärkas av en
strävan att ge alla individer, oberoende av
socialt ursprung och ekonomiska omständigheter, samma möjlighet till utbildning avpassad efter de individuella förutsättningarna.
Hur långt utbildningen för måste däremot
bli beroende på individens egen insats.
För att få överlägsna produkter är det också viktigt att den tekniska och naturvetenskapliga forskningen får ökade resurser och
att man förbättrar kontakten mellan forskningen och näringslivet. De åberopade studierna innehåller en rad förslag i den riktningen.
Nischpolitik
Överlägsenheten får inte bara omfatta produkternas funktion och kvalitet utan också
sakkunskap om deras användningsområ-
den, ty därigenom kan man bygga ut sin
tillverkning till en enhetlig produktlinje, vilket i sin tur gör det möjligt att bygga upp en
effektiv försäljningsorganisation, vilket ytterligare stärker konkurrenskraften.
l själva verket gör man klokt i att då man
väljer nya produkter ta mera hänsyn till tilllämpningsområdet än till den enskilda produkten. Området bör vara en s k nisch. Det
gör inte så mycket om marknaden i enskilda
länder är begränsad, ty då blir risken mindre för övermäktig konkurrens från storföretag, men området bör vara statt i utveckling
och gärna fordra hög teknisk specialisering.
Det är dessutom viktigt att vi på nära håll
har hög kunskap om området, t ex vid forskningsinstitutioner eller hos användare.
Alfa Laval’s ursprungliga område, separation av vätskeblandningar genom centrifugering var en gång en sådan nisch. Den har
utnyt~ats med stor skicklighet, och det är en
betydande styrkefaktor för det moderna
Alfa Laval att strängt hålla sig till ett definierat produktområde, livsmedelsteknik, låt
vara att det inte är helt kongruent med det
ursprungliga.
Då det gäller att bygga upp nischer och att
utnyt~a nya uppfinningar och forskningsresultat har nybildade eller små företag betvdande fördelar framför konsoliderade, eftersom dessa i allmänhet är bundna till näva
produktprogram. Därmed blir det ett viktigt
samhällsintresse att uppmuntra nyetablering av företag och att ge nyetableringarna
stöd under uppbyggnadsperioden.
Ett innovationsvänligt samhällsklimat
Det behövs mer än välutbildad ungdom, geniala uppfinningar och kvalificerade forsk·
ningsresultat för att få igång ett industrielk
nyskapande. Det behövs ett samhällsklimat,
som främjar nyskapandeL Visserligen tycb
våra politiker tro att innovationer kan skapas genom att inrätta statliga verk och olika
utvecklingsfonder. Det går inte. Dessa organ
kan i bästa fall ge ett stöd till innovationsverksamheten, aldrig själv åstadkomma den.
Innovationer skapas inte av byrådirektö-
rer i reglerad befordringsgång. Lika fåfänglig är fackets förhoppning att hux flux kunna åstadkomma dem genom demokratiska
beslut i MBL-kommitteer. Sårlana låter sig
inte entusiasmeras av ideer, arbetar inte
övertid, gör inte uppoffringar, fruktar det
okända, tar inga risker.
Detta är just vad som behövs för att skapa
innovationer. Deras bästa grogrund är ett
samhälle som ger frihet och möjlight;t åt
kunniga och initiativrika personer att under
stort ekonomiskt risktagande men samtidigt
med chanser till stor ekonomisk vinst driva
fram ideer som de tror på.
Entreprenörens roll
Den viktigaste förutsättningen för industrieUt nyskapande är tillgången på sådana individer, entreprenörer. Vi har i själva verket
gott om ämnen till entreprenörer och samhället tillhandahåller frikostigt risker – däremot inte drivkraft för entreprenörskap.
Det går an om entreprenören in spe är anställd i ett företag, om innovationen passar
in i detta företags program och om han lyckas övertyga sin företagsledning att den bör
tas upp.
Oddsen är mycket svårare om innovationen inte passar i något existerande företag – vilket är det normala fallet – ty då
ställs stora krav på entreprenören. Han måste vara så övertygad om idens bärkraft, så
137
entusiastisk, så besatt av den att han är beredd att satsa hela sin kapacitet för att genomföra den. Han måste avstå från en trygg
anställning, goda löneförmåner, karriärmöjlighet, en riskfri och bekväm tillvaro med
regelbunden fritid. I stället får han lång arbetstid, fritiden inskränks eller försvinner,
lönen går ned till en bråkdel av vad han varit
van vid eller vad han kan påräkna som industrianställd. Han tvingas satsa sitt eget kapital och ta personlig borgen för ytterligare
krediter. För att lyckas måste han ha en rad
positiva egenskaper: teknisk och administrativ skicklighet, uthållighet, förmåga att arbeta med små resurser och att leda och entusiasmera sina medhjälpare. Misslyckas han
förlorar han allt vad han satsat.
Även om han lyckas är skillnaden himmelsvid mot att bli kvar i den trygga anställningen. Vårt skattesystem gör det omöjligt
att genom en hög framtida lön kompensera
de uppoffringar som han måste utsätta sig
själv och sin familj för under uppbyggnadsperioden. Skulle framgången bli så stor att
han får möjlighet att ta ut kompensation,
uppvägs detta ofta av att han råkar ut för en
förmögenhetsskatt. Den kan tvinga ägaren
till orimliga löneuttag, så höga att företagets
vidare utveckling, ja, to m dess existens hotas.
Lagstiftning och innovationsklimat
Vi har ett orättfärdigt, destruktivt skattesystem, som i kortsynt dogmatism bestraffar
det industriella nyskapande som är nödvändigt för vårt samhälles fortsatta utveckling.
En enda materiell belöningsmöjlighet
–
138
återstår för en framgångsrik entreprenör,
men den ligger långt inne i framtiden. Om
han någon gång helt eller delvis kan sälja sitt
företag, får han behålla den största delen av
realisationsvinsten, ty dess beskattning är
ännu rimlig. Samtidigt förlorar han emellertid helt eller delvis kontroll över företaget,
vilket kan minska hans intresse eller möjlighet att driva det vidare och vilket kan leda
till att företaget misslyckas.
Samhället måste i sitt eget intresse ändra
skattesystemet, i första hand genom att sänka marginalskatterna. Det är mig obegripligt
att massmedia och politiker, även skattelättnadernas tillskyndare, beskriver marginalskatteförslaget som en reform ägnad att gynna de högavlönade. I själva verket är det en
rättvisereform, avsedd att ge alla, om inte en
jämlik, så dock en någorlunda rimlig ersättning för extra insatser utöver det som normalt fordras av honom mellan kl 9 och 5.
För närvarande är behållningen på ersättningen för extrainsatser ytterligt ojämlik. I
l978 års skatteskalor, med en antagen kommunalskatt på 27 %. med bortseende från
förmögenhets- och fastighetsskatter samt
egenavgifter (som gör förhållandena ännu
ojämlikare), sjunker behållningen efter skatt
på varje extratjänad 100-lapp kraftigt med
totalinkomsten. Det blir inte bättre om man i
stället räknar ut hur mycket man får behålla
för l timmes merarbete om man antar samma timinkomst som i det ordinarie arbetet.
Så här ser det ut:
Årsinkomst
kr
Nettobehållning kr:
50000
60000
80000
100 000
150000
per extra
tjänade l00 kr
52
38
24
20
15
för l timmes
merarbete
13: 00
Il: 40
9: 60
10:00
11 : 25
I de vanligaste inkomstskikten sjunker alltså
nettotimersättningen för merarbete ju högre lön man har d v s ju mer fordrande, ansträngande eller på annat sätt mera kvalificerat arbetet är. Ännu vid inkomster på
150 000 kronor per år får man mindre ersättning för en extratimme än om man
tjänar 50 000.
Att en marginalskattesänkning också resulterar i sänkning av den totala skatten och
att sänkningen uttryckt i absoluta krontal
blir högre för högre inkomster är en bieffekt, som är matematisk och därmed oundviklig och som snarast minskar orättvisorna i
samhället, nämligen så länge vi håller oss till
principen att ett större eller mera kvalificerat arbete skall berättiga till en högre ersättning.
Om marginalskattesänkningens föresprå-
kare i stället för att visa hur stora de absoluta
skattesänkningarna blir, visade den ugämnande effekten mellan olika inkomstskikt på
behållningen efter skatt av varje extraiiitjänad krona, skulle marginalskattesänkningens syften bli klara och därmed lättare
att godta, åtminstone för sinnen som är mottagliga för rationella argument.
Det är inte bara skattelagarna som bel!&
ver reformeras för att vi skall få ett innovationsvänligt samhällsklimaL
Uncleedet J
decenniet har vi fått ett batteri av lagar som
direkt försvårar nyetablering och drift av
små företag, t ex lagen om fåmansbolag.
Denna lägger skatt på en rad åtgärder som i
större företag får passera och som för en
legitim nyetablerare ter sig som naturliga
besparingsåtgärder.
Andra exempel är bestämmelserna om
minsta aktiekapital och lagen om anställningsskydd, vilken drabbar småföretagare
särskilt hårt. Av samma klass är skyldigheten
att i nästan obegränsad omfattning lämna
uppgifter och tillhandahålla ~änster åt myndigheterna, och den hotande lagen om fackföreningsfonder.
Lagstiftarna är naturligtvis inte i princip
etableringsfientliga. De nämnda lagarna har
tillkommit i det vällovliga syftet att förhindra skattefusk och skatteflykt. Däri har de
möjligen varit effektiva men samtidigt har
de vållat den samhällsnyttiga, legitima nyetableringen och företagsdriften avsevärda skador, antagligen uppvägande de positiva effekterna.
Det är populärt i massmedia och bland
politiker att anklaga tekniker och företag för
att i kortsynt profitsyfte utveckla produkter
med negativa bieffekter för miljö och livskvalitet. Med samma rätt kan politikerna anklagas för lagar med negativa sidoeffekter.
Jag har i några tidigare uppsatser föreslagit
att nya lagar likaväl som nya produkter skall
utsättas för en ingående prövning av eventuella skadliga biverkningar innan de godkänns.
Det gläder mig att en riksdagsledamot nu
kommit till samma slutsats och föreslagit en
sådan regelmässig prövning. Jag föreställer
139
mig att den kan genomföras genom att förstärka lagberedningen med teknisk, ekonomisk och sociologisk sakkunskap, som ger
kompetens att utreda icke juridiska konsekvenser av förslagen.
Det ekonomiska klimatet
Innovationsverksamhet fordrar stora ekonomiska insatser.
l nnovationsprocessen, innovationskedjan,
utgår från tekniskt och vetenskapligt kunnande skapat genom forskning, både den
dagsaktuella och den som pågått sedan generationer. Innovationskedjan startar genom
att någon får en ide till en ny produkt. På
basis av sitt kunnande inser han, mer eller
mindre plötsligt, hur ett problem kan lösas.
Innovationskedjans idefas drar sällan stora
kostnader även om uppfinnaren ofta kan få
brottas länge med olika ideer innan han hittar den förlösande.
Om problemet är tillräckligt viktigt, lösningen tillräckligt mycket bättre än redan
kända lösningar, om dessutom den ovan omtalade entreprenören finns till hands (det
kan, men behöver inte vara uppfinnaren,
och är det oftast inte) och om han dessutom
kan skaffa fram pengar, sätter han igång
nästa steg, den tekniska utvecklingen. Detta
innebär att han bekräftar idens bärkraft
med experiment, kompletterar sitt kunnande med vissa bestämda undersökningar
(”tilllämpad forskning”) och att han börjar
konstruera och bygga prototyper, vilka han
provar och ändrar tills han blir belåten.
Detta steg kan dra avsevärda kostnader,
men här ställer samhället upp med ett effekJ
l
f
140
tivt stöd via STU, inte bara ekonomiskt utan
också genom teknisk rådgivning. Villkoren
brukar vara rimliga, i varje fall så länge STU
behåller sin dubbla uppgift i sikte: dels att
utveckla innovationer, dels att stödja utvecklingen av innovationsföretag. En invändning
kan vara att STU i allmänhet fordrar 50 %
medfinansiering, vilket kan vara svårt att
åstadkomma för en fristäende entreprenör
utan egen förmögenhet eller bankmässiga
säkerheter.
Finansieringen blir betydligt svärare i de
därnäst följande stegen som bestär i den slutliga utvecklingen till en produktionsprototyp, förberedelser för produktion, igångsättning och drift av produktionen samt
marknadsintroduktion, vilken i ett nygrundat innovationsföretag också måste omfatta
uppbyggnad av en försäljningsorganisation.
Detta steg är det dyraste och här är samhällsstödet otillräckligt, antagligen beroende
på att steget är svårt att bedöma och svårt att
sköta.
Fram till 1978 fanns det en ansats till ett
sådant stöd, nämligen Statens Utvecklingsfond, SUFO, men den upplöstes och ersattes
med RUFO, de regionala utvecklingsfonderna. Dessa kan visserligen stödja innovationer, men deras huvudsyfte är regoinal utveckling. De är inte alltid utrustade ~– ed den
speciella kompetens som fordras för att hantera innovationer.
Folkpartiregeringen inrättade ”Industrifonden” med ett startkapital på 300 Mkr.
Den har inte börjat sin verksamhet. Att
döma av förarbetena är den avsedd för stora
projekt i etablerade företag och därmed inte
i första hand av intresse för nyetableringar.
Sveriges Investeringsbank har utvecklingsfrämjande uppgifter men tycks av sina
erfarenheter ha letts till en politik som endast i undantagsfall medger stöd åt nyetablerade småföretag.
IVA-studien ”Kunskap och Konkurrenskra”rt” påpekar dessa brister och föreslär ett
antal åtgärder, t ex inrättande av en innovationsfond parallell med Industrifonden, införande av en ny företagstyp, ”tekniska utvecklingsföretag” och med uppgift att stödja
innovationsbaserade småföretag tekniskt,
administrativt och ekonomiskt, vidare sk
”teknikupphandling” också i en form avpassad till innnovationsföretag under utveckling.
Ett gemensamt drag i IVA:s olika förslag
är att man förordar en samverkan mellan
samhällets organ och det privata näringslivet, i princip innebärande att båda deltar i
finansieringen dock med huvudbördan på
samhället, under det att näringslivet tar huvudansvaret för drift och administration där
man har överlägsen sakkunskap och erfarenhet.
Beredskap för fortgående strukturella ändringar
Den svenska krisen tycks huvudsakligen
bero på strukturella ändringar i omvärlden.
Dessa ligger utom räckhäll för oss. Vi måste
genom olika samhällsingripanden lindra de
svårigheter och det lidande som krisen
åstadkommer, men detta har vi bara räd till
på kort sikt. Sä fort som möjigt måste vi
ställa om vår industri efter de nya omständigheterna.
Omställningen borde ha börjat för länge
sedan, och om vi hade förutsett krisen –
vilket vi kunde ha gjort eftersom skriften
stod på väggen sedan många år – och handlat därefter, så hade många av våra kostnadsslukande räddningsaktioner aldrig ens behövt ifrågasättas. strukturella förändringar
måste vi leva med. Lärdomen av den nuvarande krisen blir då att vi ständigt måste
studera förändringarna, tolka dem och kontinuerligt anpassa oss till dem.
Det behövs ett organ för detta ändamål,
gärna ett där staten och näringslivet samverkar: IVA föreslår att man i anslutning_ till
regeringens kansli inrättar en speciell fond
för strukturstudier, ledd av en styrelse i vilken skall ingå olika intressenter inom förvaltning och näringsliv, däribland arbetsmarknadens organisationer. Fonden skall
uppdraga studiernas genomförande åt olika
existerande organ, sådana som Industrins
Utredningsinstitut, Institutet för Internationell Ekonomi, Studieförbundet Näringsliv
och Samhälle, STU, fristående konsultföretag, forskningsinstitutioner, IVA, KVA,
mfl.
Sammanfattning
Sveriges nuvarande kris har utlösts av strukwrella ändringar i omvärlden, men har fördjupats av den samhällspolitiska utvecklingen inom landet, eftersom denna försenat
och försvårat vårt näringsli-vs anpassning till
de nya omständigheterna. En anpassning är
nödvändig för att det svenska samhället skall
ha råd att uppehålla sin standard, att ge
social välfärd till sina egna medlemmar och
141
stöd till andra samhällen och för att vi skall
få frihet att själva välja vår utvecklingsväg.
För att behålla sin konkurrenskraft blir de
svenska företagen i långt högre grad än tidigare hänvisade till att konkurrera genom
överlägsen kvalitet hos sina produkter, dels i
utförande men också ifråga om konstruktiv
elegans och funktionell effektivitet. Dessa
fördelar kan bara uppnås genom tekniskt
nyskapande. Samhället måste med kraft
främja sådan verksamhet bl a genom
• .en bättre utbildning av våra ungdomar,
särskilt i tekniska och naturvetenskapliga
ämnen. Därvid måste man i högre grad än
hittills söka tillvarata och utveckla olika individuella anlag
• ett ökat stöd till den naturvetenskapliga
och tekniska forskningen
• en nära samverkan mellan näringsliv
och forskning under ömsesidig hänsyn till
de olikartade målen och arbetsvillkoren, syftande till att ge näringslivet möjlighet att
utnyttja institutionerna resultat och resurser
• ett innovationsvänligt samhällsklimat
som på nytt gör det lockande och lönsamt att
nyetablera för innovation och som ger den
etablerade industrin utrymme för långsiktig
produktförnyelse
• konkret stöd i olika former för innovationsutveckling t ex enligt IVA:s förslag
• en utvidgad lagrådsberedning i syfte att
undersöka möjliga sidoeffekter av nya lagar
• ett fortlöpande studium av pågående
strukturella förändringar för att få en bättre
beredskap mot kriser liknande den nuvarande.
______________________…………
142
Härtill vill jag lägga en önskan att få tillbaka den stora samhällstillgång som utgjordes
av det pragmatiska samarbetet mellan nä-
ringslivet och arbetstagarnas organisationer
och som kom till uttryck i saltsjöbadsavtalet
1938. Detta samarbete har antagligen betytt
mera än någon annan produktionsfaktor för
den ekonomiska styrka och det välstånd som
Sverige utvecklade fram till 1960-talets slut.
Då började dels kriser sätta in, dels hårdnade attityden mellan arbetsmarknadens
parter.
Om vi lyckas uppfylla dessa olika villkor så
kommer Sverige varaktigt ur sin kris. Dessutom kommer vi att få, kanske inte ett jämlikare samhälle, men ett rättvisare, och en
som har resurser och säkert också vilja att ge
sina sämst lottade medborgare ojämförligt
mycket bättre levnadsvillkor än vad det helt
jämlika samhället förmår.
Är det egentligen inte dit man syftar då
man ropar på ökad jämlikhet?
Pärmarför årgång 1979
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor 25: – på postgiro 7 27 44-6.
l_