Svend Dahl: Bohman gav Moderaterna självförtroende

I sin avhandling om Moderaternas idéutveckling, Folkhemskapitalismen (1992), beskriver Stig-Björn Ljunggren ett möte sensommaren 1940. Högerpartiets dåvarande ordförande Gösta Bagge tog då emot en grupp konservativa studenter som ville ansluta sig till partiet, men var skeptiska till partiets ställningstaganden i vissa frågor. Inte minst ville man se en mer aktiv socialpolitik och att partiet skulle ansluta sig till tankarna på välfärdsstaten, vilket också skedde några år senare.

Bagge hälsade gruppen med orden “Mina herrar, jag har själv aldrig egentligen tyckt om Högern!”

Uttalandet sammanfattar den känsla som omgav högern under en betydande del av 1900-talet. Att vara höger, eller senare moderat, var inget man var stolt över, en del skämdes rentav. Högern uppfattades allmänt som ett parti som hörde en svunnen tid till, som en rest av ett fördemokratiskt Sverige som saknade politisk relevans när världens modernaste välfärdsstat skulle byggas. Dessutom hade de borgerliga framgångarna i planhushållningsstriden opinionsmässigt tillfallit Folkpartiet och Bertil Ohlin.

Det var en utbredd uppfattning, inte bara bland socialdemokrater, att Högerpartiet var ett parti som skulle hållas kort och inte tillåtas få inflytande över samhällsutvecklingen. Även inom Centerpartiet och Folkpartiet fanns en rädsla att svärtas ner av högern. Det var så det under 1960- och 1970-talet så viktiga begreppet mittenpolitik föddes – som ett sätt att markera för en vänsterlutande väljarkår att alternativet till socialdemokratiskt styre inte var synonymt med “högern”.

Resultatet blev ett parti med dåligt självförtroende som ängsligt sneglade vänsterut.

***

Ett träffande exempel är den debatt som under 1960-talet fördes om partinamnet, som många ansåg vara en belastning. I boken Mellan arv och utopi – moderata vägval under 100 år (2004), beskriver historikern Torbjörn Nilsson exempelvis hur Malmöhus läns högerförbund argumenterade för ett namnbyte med argumentet att “Högerpartiet är ett begrepp för 20- och 30-talets politik” och att det namnet stod i motsatsförhållande till “den sociala och framstegsvänliga politik partiet för i dag”.

Vid valet 1968 sattes stort hopp till försöken att med hjälp av partiledaren Yngve Holmberg profilera partiet som en nytt modernt högerparti. I stället tappade partiet nästan två procentenheter till 12,9 procent. Detta ledde till att ett namnbyte snabbt drevs igenom, och bara några månader efter valet hade högerpartiet i januari 1969 blivit Moderata samlingspartiet. Ett rött M blev partiets nya symbol.

Samma år antogs ett nytt handlingsprogram där partiet, med Stig-Björn Ljunggrens ord,  “deltog med liv och lust i byggandet av välfärdsstaten” och utan större invändningar slöt upp bakom det sena 1960-talets dominerande tankegångar om värdet av en växande stat.

Men inte heller de röda Moderaterna – som gått till val på parollen “samverkan, ansvar, rättvisa” – lockade väljarna. Valresultatet 1970 blev det sämsta någonsin för den svenska högern – 11,5 procent.

***

Gösta Bohman hade sannolikt aldrig skämts över att vara högerman. När han valdes till moderatledare i november 1970, två månader efter katastrofvalet, hade han en lång karriär som chef för Stockholms handelskammare, som riksdagsledamot sedan slutet av 1950-talet och som ordförande för Stockholmshögern under några år på 1960-talet, bakom sig.

Den extra partistämman hölls på Farsta gymnasium i södra Stockholm. För den betydande minoritet som röstade för att ge den sittande partiledaren Yngve Holmberg förnyat förtroende, symboliserade Bohman mycket av det man i sina moderniseringssträvanden försökt komma bort från – ett modernt högerparti kunde inte gärna ha en handelskammardirektör och reservofficer som partiledare. Men sannolikt var det också en och annan bland dem som röstade för Bohman som funderade på om den då 59-årige Bohman kanske snarare skulle ses som en tillfällig lösning innan någon yngre moderat tog över partiledarskapet.

Talande nog oroade sig även Dagens Nyheters ledarskribent på stämmodagen för vad ett val av Bohman skulle innebära och lovprisade samtidigt Holmbergs ”återhållsamhet” på skatteområdet.

Men i stället kom Gösta Bohmans partiledartid att lägga grunden för det parti Moderaterna är i dag, och inte minst för vad det än i dag innebär att vara moderat.

***

Grunden för denna ideologiska och politiska nytändning var insikten om att Moderaterna inte skulle låta sig definieras ideologiskt och politiskt av någon annan, oavsett om det handlade om Socialdemokraterna eller Centerpartiet och Folkpartiet.

Detta var tankar som Bohman utvecklat i ett antal interna tal under 1960-talet. Inte minst hade han konstaterat att det egentligen inte spelade någon roll hur mycket Moderaterna än anpassade sig till sina tilltänkta samarbetspartners eller lät sina valbudskap handla om partiets samarbetsvilja. De två andra borgerliga partierna skulle ändå markera avstånd. Eller som Bohman konstaterade på partiets ombudsmannakonferens 1965: “Vilken politik högerpartiet än väljer – utom möjligen en total självuppgivelse – kommer man ifrån folkparti- och centerpartihåll att använda som argument mot samarbete.”

Moderaterna skulle naturligtvis även fortsättningsvis sträva efter att bilda regering med C och FP, och skulle undvika att söka konflikt med dessa partier. Men i stället för att låta detta definiera vilket parti man var skulle Moderaterna mejsla ut en tydlig egen linje och konsekvent driva den.

Bakom detta rymdes två grundläggande tankar kring Moderaternas position. För det första fanns det, enligt Bohman, en överhängande risk att det politiska landskapet drev vänsterut om Moderaterna lät sig definieras av andra partier och inte förmådde hålla sin ideologiska linje. Det räckte därför inte för högern att fungera som ideologiskt släpankare, utan Moderaterna behövde inta positionen som ideologiskt ankarfäste – annars hotades äganderätten och marknadsekonomin av en allt radikalare socialdemokrati

För det andra såg Bohman en samhällsutveckling som skulle präglas av en tilltagande konflikt mellan å ena sidan socialdemokratisk kollektivism och en växande välfärdsstat, och å andra sidan individualism och en fri ekonomi. Medan de andra borgerliga partierna i betydande utsträckning accepterade den socialdemokratiska samhällsutvecklingen, hade Moderaterna genom att inta en tydlig och konsekvent position möjlighet att bli socialdemokraternas huvudmotståndare i denna konflikt.

Den bohmanska sammanflätningen av liberalism och konservatism gav Moderaterna en egen distinkt identitet – något för partiets aktiva och väljare att vara stolta över.

Men även Bohmans analys av samhällsutvecklingen och den tilltagande efterfrågan på ideologiska alternativ till socialdemokratisk kollektivism visade sig korrekt. Den som slog upp morgontidningen en majmorgon 1979 kunde notera att Moderaterna gått om Centerpartiet i Sifos väljarbarometer.

Några månader senare, i valet vid valet i september, blev Moderaterna största parti på den borgerliga sidan, en position partiet sedan dess kunnat försvara i varje val under drygt 40 års tid.

***

De förändringar som skedde under 1970-talet lade grunden till att Moderaterna i dag uppfattas som ett attraktivt parti för allt större delar av väljarkåren. För även om partiet 1979 blivit största borgerliga parti var Moderaterna så sent som i slutet av 1980-talet ett parti som betydande delar av väljarkåren avskydde.

I en studie publicerad i SOM-institutets antologi Regntunga skyar (2020) har statsvetaren Erik Vestin undersökt hur mycket väljarna sympatiserar med de olika partierna. Den tydligaste förändringen i partiernas sympatikapital under perioden 1986 fram till 2019 står Moderaterna för. Från att i slutet av 1980-talet haft ett sympatikapital som påminde om Vänsterpartiets har andelen väljare som avskyr Moderaterna minskat och man är i dag ett ganska omtyckt parti. Förändringen är synlig i alla väljargrupper, men särskilt stor är den bland arbetare. ”Moderaterna ses numera, på ett till synes ganska varaktigt sätt, som mer sympatiskt av bredare folklager”, konstaterar Vestin. Han understryker samtidigt att det vore förenklat att se denna förändring som Fredrik Reinfeldts verk, utan att den måste ses som resultatet av mångårig process där Reinfeldt blir den första att skörda frukterna fullt i form av bland annat väljarflöden direkt från Socialdemokraterna till Moderaterna.

Bakom denna utveckling finns förstås förändringar av Moderaterna sett till företrädare och tilltal, men minst lika viktigt lär vara de långsiktiga värderingsförädringarna i borgerlig riktning som ägt rum. Svenskar är i dag betydligt mer positivt inställda till företagande, låga skatter och valfrihet än för några decennier sedan. För båda dessa processer var Bohmans vägval avgörande.

***

1969 beskrev Olof Palme Moderaterna som ”en liten betydelselös sekt på högerkanten”. Även inom borgerligheten instämde många, och såg den socialdemokratiska samhällsutvecklingen som oundviklig. Men andra tider väntande.

Gösta Bohman gav Moderaterna ett politiskt och ideologiskt självförtroende som bidrog till att 1976 bryta 44 år av socialdemokratiskt maktinnehav. Men framförallt var det av avgörande betydelse för att den socialdemokratiska ideologiska och sakpolitiska hegemonin successivt skulle brytas under 1980- och 1990-talen.

Att inte tvivla på sin ideologiska kompass – oavsett vad politiska motståndare (och en och annan påstådd vän) säger – är och förblir nyckeln till långsiktig politisk framgång. Denna lärdom från Gösta Bohman är värd att dra sig till minnes i en tid när det i debatten återigen kastar epitet som “höger” och “konservativ” efter Moderaterna.

Svend Dahl är Fil dr i statsvetenskap och chefredaktör på Smedjan