Svensk skola i fritt fall

Per Kornhall
Barnexperimentet: Svensk Skola i fritt fall
Leopard Förlag 2013

Per Kornhall har blivit en av Sveriges flitigaste skoldebattörer. Hans debattbok Barnexperimentet är rolig och värdefull läsning även för dem som inte delar författarens motvilja mot friskolor. Han går igenom nedbrytningen av det svenska skolsystemet sedan 80-talet och visar på konkreta åtgärder som skulle kunna förbättra den svenska skolan.

Det är vid läsning av boken uppenbart att Per Kornhall, idag skolstrateg i Upplands-Väsby och före detta undervisningsråd vid Skolverket, ogillar två saker: flum och friskolor. Jag har vid läsning helt enkelt valt att bortse från att Kornhalls uppfattning om friskolor avviker från min. Han påstår inte heller att friskolereformen från början på 90-talet är grundproblemet, snarare att den var ett av flera symptom på en mer grundläggande förändring av den svenska skolan som byggde på en föreställning om värdet av decentralisering, mångfald, konkurrens och individualisering.

Till bokens kvaliteter hör att författaren är en vass polemiker som verkligen kan illustrera sina poänger. Exempelvis finns i boken en bilaga som säger oerhört mycket om varför svensk skola misslyckas medan den finska skolan lyckas. Det är kursplanerna för biologi årskurs 7-9 från Finland och Sverige.

Den finska kursplanen har ett pregnant, välformulerat och konkret språk. Jag skulle med ledning av det korta dokumentet kunna lägga upp undervisningen. Den skulle på grund av mina professionella brister som lärare bli usel, men arbetet skulle kunna utvärderas på ett meningsfullt sätt. Betygskriterierna är kristallklara.

Den svenska kursplanen är skriven på den värsta sortens offentligsektorprosa. En blandning av politiskt snömos, konsultsvammel och dagisspråk. Det är närmast omöjligt att få en överblick över vad eleverna skall lära sig. De skall ”känna”, ”tycka” och kunna ”diskutera” saker. Slående är att det knappast finns några konkreta kunskapskrav, medan däremot kraven på en niondeklassares förmåga att ”resonera” sannolikt ligger över förmågan hos de flesta svenska riksdagsledamöters.

Det är uppenbart att det svenska dokumentet är skrivet av ideologer (i ordet sämsta bemärkelse) som glömt bort att det i grunden handlar om barn i lägre tonåren.

Texterna visar också problemet med svensk skola i blixtbelysning. Vi har sedan 80-talet gått från ett enhetligt skolsystem som var regel- och centralstyrt till ett målstyrt skolsystem, men utan att ens formulera tydliga mål.
Ett traditionellt statligt ledningssystem med tydliga regler, Skolöverstyrelse, länsskolnämnder, skolchefer i varje kommun och statligt anställda skolinspektörer, rektorer och lärare har ersatts med otydliga mål som i praktiken skall uppnås av tusentals skolor (kommunala och enskilda) helt utan samordning. I bästa fall har kommunala skolor stöd hos en kompetent förvaltning, vilket för friskolornas del motsvarar en seriös skolkoncern med resurser för att samordna, utveckla och upprätthålla kvalitén. I sämsta fall är de enskilda skolledarna helt ensamma om sina problem och därtill sakna alla kvalifikationer för sina uppgifter. För att vara rektor i dag duger det med ”viss pedagogisk kompetens”, vilket betyder att vem som helst kan bli rektor; vem har inte ”viss pedagogisk kompetens”?

Medan Skolöverstyrelsen en gång genom regler och inspektioner ansvarade för att alla gjorde rätt (naturligtvis med varierande framgång) vägrade Skolverket inledningsvis att svara när kommunerna frågar om hur de skall göra. Generaldirektören hade enligt Kornhall nämligen gett order om att medarbetarna inte fick svara på frågor från skolor eller kommuner. I dag är detta annorlunda, men det säger en del om den ideologi som vägledde reformerna för drygt 20 år sedan.

Bilden av den svenska skolans utveckling är att vi först hade en vänstervåg under 60- och 70-tal som avsatte institutionella resultat under 80-talet och ledde till en medelklassens revolution i form av friskolorna och fritt skolval. Föräldrar med intresse för sina barns framtid var i början av 90-talet benägna att rösta för möjligheter att välja bort dåliga skolor. Friskolereformen sammanfaller således i tid med att flumpedagogiken får fullt genomslag och resultaten börjar försämras – en försämring som pågår fortfarande. Friskolorna och det fria skolvalet har enligt Kornhall knappast motverkat försämringen. Valfriheten har ökat till priset av minskad likvärdighet. Sveriges sämre resultat i internationella undersökningar beror till stor del på att de svagaste eleverna har blivit ännu svagare, medan de bästa eleverna ligger kvar på samma nivå.

Detta är en grundläggande ideologisk motsättning. Bör valfriheten minskas för att det eventuellt gynnar vissa grupper eller ger större likvärdighet? Är det bra eller dåligt att duktiga elever från miljonprogramområden (läs invandrartjejjer) kan välja att gå på prestigegymnasier i Stockholms innerstad? Hade det varit bättre med ett system med ett fåtal riktiga privatskolor?

Svaret är mindre självklart än vad Kornhall tycker. Likaså är han möjligen en aning för nostalgisk kring skolan på 60- och 70-talet. Trots allt fanns det ett skäl till att friskolorna blev politiskt möjliga trots hårt motstånd.
Kornhall skriver på det sätt man skriver när man vet att texten inte kommer att glädja något mäktigt särintresse och man till sist bestämt sig för att strunta i detta för att säga vad som måste sägas. Mot den bakgrunden är det intressant att Kornhall är erkännsam mot en del inslag i den nuvarande regeringens politik.

Med reservation för att jag naturligtvis inte har kontrollerat alla bokens faktauppgifter känns faktaunderlaget genuint. Sannolikt är fakta och statistik väl valda, Per Kornhall har ett eget ideologiskt ärende, men det finns inget skäl att ifrågasätta källorna.

Även om jag inte håller med om alla slutsatser kan jag rekommendera boken till alla som är intresserade av skola. Dessutom är boken välskriven och rolig. Kornhall är mästare på sarkasmer, ironi och citat som illustrerar det vansinne som präglat många pedagoger och skolideologer de senaste decennierna.

Magnus Nilsson är konsult och fritidspolitiker i Solna. Under våren publicerades hans rapport Forntiden är inte vad den borde vara: vår nostalgiska skoldebatt (Timbro).