Tysklands storkoalition varnande exempel

I Tyskland var idédebatten lam under hela valrörelsen och det var först efter valet i samband med koalitionsförhandlingarna som diskussionen om sakfrågor kom igång på riktigt. Kommer vi att få en liknande valrörelse här i Sverige, undrar Anders Ydstedt.

I Sverige är vi numera vana vid minoritetsregeringar och vi har ett budgetsystem som gjort att även minoritetsregeringar har kunnat föra en ansvarsfull ekonomisk politik, med alliansens förlorade omröstning om brytpunkten i höstas som ett memento för framtiden.

Opinionssiffrorna talar just nu för maktskifte precis som vid samma tid 2010. Störst hot mot fortsatt alliansstyre är dock att KD eller C inte klarar spärren kombinerat med ett växande SD som tar röster från alla. I detta nya politiska landskap finns ledarskribenter som framhåller koalitioner över blockgränserna. Till stöd för denna uppfattning finns de större partiernas trianguleringsstrategier, där partierna byter positioner i synen på till exempel skatter och effektivare statsförvaltning. Tyskland är ett varnande exempel på att nyss nämnda ledarskribenter har fel.

I Tyskland blev det till slut så som Merkel sannolikt eftersträvat under hela valrörelsen; en ny stor koalition. Den politiska debatten i sakfrågor fick ordentlig fart först efter valet när CDU, CSU och SDP skulle förhandla om agenda och ministerposter. Den gemensamma agendan finns i koalitionsfördraget ”Deutschlands Zukunft gestalten” som är på hela 185 sidor. SPDs ordförande Sigmar Gabriel kopplade tidigt greppet om förhandlingarna genom att ställa krav på en medlemsomröstning om koalitionsfördraget. SPD fick bland annat igenom krav på obligatoriska minimilöner och införande av en Tobinskatt. Som minister har Gabriel dessutom inrättat ett inre kabinett med alla SPD-ministrar och politiska tjänstemän. Kabinettet håller möten före alla gemensamma regeringsmöten för att säkerställa SPDs positioner. Av SPD-ministrarna är det bara utrikesminister Steinmeier som har en friare roll.

Både Frankfurter Allgemeine Zeitung och The Economist valde att beskriva den stora koalitionen med rubriken ”Die große stagnation”. Förväntningarna på reformer är nu mindre än noll även om reformbehov finns. Tyskland borde til exempel ta chansen att komma överens om ett demografiskt stabilare pensionssystem enligt svensk modell. Chansen är dessutom minimal att superminister Sigmar Gabriel ska hitta någon lösning på den omöjliga ekvationen Energiewende även om han kommer att göra allt för att åtminstone skapa en bild av att han sänker kostnaderna för hushåll och industri. Gabriels egen agenda är att hantera energipolitiken för att bana väg för sin egen kanslerkandidatur 2018. Och han har ett starkt kort på sin sida; energipolitiken kan knappast bli sämre vad den är. Till försvar för Merkels val av samarbetspartner kan möjligen anföras att en fortsatt CDU och FDP-regering skulle få problem att lotsa igenom sin politik i förbundsrådet. Något som förlamade hennes förra regering.

Helt klart är dock att det kommer bli mycket tråkigare att bevaka förbundsdagen. Med ”stor koalition” följer också ”liten opposition”. Bara Die Grüne och PDS står utanför. Den stora koalitionen (GroKo) har 48 minuter taltid i varje ärende mot 12 för oppositionen vilket gör att Berlin sannolikt får Europas tråkigaste debatter. Oppositionsledare är före detta DDR-kommunisten Gregor Güsi vilket dessutom talar för konstiga debatter.

Hur kunde det då bli så här? Liberala FDP hade svaga siffror i de sista opinionsundersökningarna inför valet samtidigt som Angela Merkel inledde en kampanj mot stödröstning på FDP. Budskapet var ”Zweitstimme CDU”, alltså att få väljarna att lägga båda sina röster på CDU (I tyska val lägger man en röst på parti och en på kandidat och det är fullt möjligt att sprida rösterna på två partier). Strategin fungerade. FDP fick lämna förbundsdagen och Merkel kunde bilda en stor koalition.

Frågan är om det finns någon risk för liknande utveckling i Sverige? Förhoppningsvis inte. Politisk debatt ska ske före val, inför och med väljarna och inte i interna partiomröstningar eller i slutna förhandlingsrum. Det blir så mycket mer spännande då och dessutom mer demokratiskt. Låt oss därför hoppas på en livlig valdebatt med mycket sakpolitik i år.

Anders Ydstedt är entreprenör, författare och styrelsordförande för Svensk Tidskrift.