Svensk utrikespolitik i det nya världsläget
1948
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SVENSK UTRII(ESPOLITIK
I DET NYA VÄRLDSLÄGET
VÄRLDSUTVECKLINGEN efter krigets slut och särskilt under
1947 och 1948 har åter gjort utrikesfrågorna dominerande inom
politiken. Spänningen mellan de båda stora maktblocken, som allt
tydligare avtecknat sig under de tre sista åren, har blivit starkare;
det tredje världskrig, som ingen ens ville tänka sig efter Hiroshima
och Nagasaki, framstår numera som en allt annat än osannolik
möjlighet. För de mindre stater, som hittills stått utanför de akuta
konflikterna, är det en bjudande nödvändighet att ompröva sin
utrikespolitik inför denna hotande utveckling och det nya maktläge, som blivit en följd av krigets utgång.
Det är fyra olika möjligheter för en svensk utrikespolitik, som
teoretiskt kunna uppställas som medel för att söka trygga vårt
oberoende, vår territoriella integritet och vårt fria statsskick efter
det andra världskriget: medlemsskapet i en mellanstatlig säkerhetsorganisation, en nordisk sammanslutning, den gamla neutralitetspolitiken och medlemsskap i ett västblock. Några av dem kunna
på olika sätt kombineras, men för överskådlighetens skull diskuteras de här var för sig.
Det första av dessa alternativ måste i dagens situation sägas
vara helt fiktivt. Det är uppenbart, att Förenta nationerna sakna
varje chans att med sin nuvarande konstruktion, vilken svårligen
kan ändras, spela någon egentlig roll för att skapa fred och säkerhet gentemot den fara, som nu hotar. Den möjligheten finns naturligtvis, att Sovjet på det ena eller andra sättet lämnar FN och att
organisationen sedan kan fungera som stomme för en sammanslutning till skydd mot den röda imperialismen. FN skulle då otvivelaktigt få en viss, sannolikt ej ringa moralisk och propagandamässig betydelse; det är också uppenbart, att dess användning på
sådant sätt mycket väl skulle motsvara dess ursprungliga syften.
Men det är lika tydligt, att organisationen rent realpolitiskt sett
i sådant fall endast skulle vara en form av ett västblock.
Det nordiska försvarsförbundet var vid 1930-talets slut särskilt
173
Svensk utrikespolitik i det nya världsläget
inom vida kretsar av den yngre generationen den efterlängtade
lösningen av vårt försvarsproblem. Utvecklingen har sedan dess
gått i en annan riktning. Finland har fallit bort som självständig
maktfaktor. Den militära uppryckning i Danmark och Norge, som
man ivrigt väntade som en frukt av ockupationens bittra läxor,
uteblev till stor del efter befrielsen. De försvarsvindar, som börjat
blåsa i Norge under de sista månaderna, kunna ej rubba själva
faktum, att våra bägge grannländer ännu så länge ha sitt försvar
i ett snarast sämre skick än på våren 1940, om man bortser från i
och för sig berömvärda förstärkningar av den omedelbara kuppberedskapen. Våra egna beska erfarenheter från 1936-1943 vittna
vältaligt om hur lång tid det kräver att få ut något effektivt av ett
försvar, som dock aldrig någonsin ens tillnärmelsevis var nere på
den nuvarande danska eller norska nivån. Under sådana förhållanden skulle en nordisk blockbildning knappast under nu överskådlig tid kunna innebära annat, än att vi efter vår fattiga förmåga finge söka bispringa våra båda grannar. Det nyss uppflammade intresset i Norge för ett försvarsförbund förtjänar dock allt
beaktande. Det är självfallet ett svenskt förstarangsintresse, att
de tre nordiska rikena samlas kring en gemensam politik, så att de
ej riskera att under en akut kris drivas in på skilda vägar. Uttalanden från tongivande norskt håll visa, att en sådan möjlighet
ej kan anses utesluten. Det är likaledes ett viktigt svenskt intresse,
att försvars- och försörjningsproblemen såvitt möjligt lösas gemensamt i Norden. En sammanslutning mellan de tre nordiska
staterna är alltså synnerligen önskvärd, låt vara att dess önskvärdhet icke får skymma blicken för hur begränsat dess värde för vår
egen yttre säkerhet måste vara under åtskillig tid framåt. Ett
nordiskt försvarsförbund får sannolikt från början inrikta sig på
uppgifter av mera begränsad art, än man förr tänkte sig. Även
dessa begränsade uppgifter kunna knappast i l ä n g d e n lösas
utan hjälp utifrån.
Därtill kommer, att det förefaller, som om de senaste årens militärtekniska utveckling avsevärt försämrat utsikterna för små-
stater och kombinationer av sådana i händelse av krig mot stormakter och även i ej ringa grad minskat värdet av de stora avstånd och de därmed sammanhängande möjligheter till försvar
på djupet, som man tidigare – och då säkerligen med all rätt –
hållit för en av de främsta vinsterna av ett nordiskt försvarsblock.
Neutraliteten i händelse av ett stormaktskrig är alltjämt Sveriges officiella linje, till vilken alla våra stora partier åtminstone
174
·.·.
Svensk utrikespolitik i det nya världsläget
i februari anslöto sig. Man kan till dess förmån åberopa – förutom den nära nog mystiska folkvilja, om vilken jordbruksministern ordar i sin bekanta storpolitiska broschyr – de gynnsamma
erfarenheterna från två lyckligt överståndna världskrig. Man menar, att samma gunstiga chanser sannolikt skulle stå en svensk
neutralitetspolitik till buds ännu en tredje gång.
Men har inte läget successivt skiftat till det sämre? Den gamla
neutralitetspolitiken byggde på tvenne så att säga axiomatiska
förutsättningar. Den ena var, att en övervägande sannolikhet talade för att den, som ville vara neutral, också verkligen finge förbli det, förutsatt att han med nödtorftiga militära maktmedel markerade sin goda vilja att hävda neutraliteten, så som skedde vid
flera tillfällen särskilt under 1800-talet. Den andra var, att den
neutrales verkliga livsintressen ej berördes av krigets utgång, med
andra ord att de krigförande parterna i huvudsak kunde anses stå
på samma plan, politiskt, rättsligt och moraliskt. Vem som än segrade, skulle läget efter kriget i stort sett vara detsamma för den
neutrale, om ock med vissa mer eller mindre angenäma förskjutningar i maktbalansen och de geografiska förhållandena.
Frågan är nu, om någon av dessa förutsättningar längre kan
anses bestå. Redan Belgiens och Greklands öden under det första
världskriget visade på ett skrämmande sätt, hur de neutralas ställning ändrats till det sämre sedan 1800-talet. Det andra världskriget och dess omedelbara förhistoria med den långa serien av överfall mot smärre stater, vilka otvivelaktigt intet hellre önskade än
bevara sin neutralitet, synes- för den som villse-ha ådagalagt,
att utsikterna att få förbli i fred under ett storkrig äro särdeles
ovissa för en stat i utsatt strategisk läge. Vad åter angår den andra
förutsättningen, råder ju intet tvivel om att de neutralas och bland
dem vår egen fortsatta tillvaro som fria rätts- och kulturstater helt
och hållet hängde på att Hitler ej vann andra världskriget.
Om man betraktar det krigsfall, som nu synes hota, förefaller
det, som om samma olycksbådande förhållanden föreligga i ytterligare skärpt form. Att vårt geografiska och strategiska läge är
vida mera utsatt under ett ryskt-anglosaxiskt krig än under kampen mellan Tyskland och dess fiender, är väl evident, hur man
sedan i detalj må bedöma följderna av vårt läge >>Under kulbanan»
och hur mycket man än må hoppas, att ett krig i första hand skulle
söka sin huvudskådeplats vid Medelhavet och i Främre Orienten
-en lokalisering, som ju inte är på något sätt axiomatisk. Att vi
över huvud taget lämnades i fred förra gången, berodde till stor del
175
Svensk utrikespolitik i det nya världsläget
på att västmakterna hade mycket svårt att sätta igång ett skandinaviskt företag utom under krigets första skede, då de emellertid
saknade både de materiella resurserna och den nödiga beslutsamheten för att utföra de operationer i norr, vilka faktiskt planerats,
medan tyskarna åter av hänsyn till sin egen krigshushållning
mycket ogärna ville störa det svenska näringslivets rytm och riskera, att järngruvorna för lång tid gjordes obrukbara. Intetdera
fallet föreligger i händelse av ett tredje världskrig. Vi veta därjämte, att man på ledande nazistiskt håll under krigets senare
skede livligt beklagade, att man inte trots allt gjorde upp räkningen med Sverige, medan tid var. De remarkabla »avslöjandena»
här i Sverige på våren 1945, då man från socialministern och ända
långt ned på samhällsstegen nästan kapplöpte om att visa, att man
i verkligheten på mer eller mindre betydelsefullt sätt bidragit till
krigets lyckliga utgång genom att lämna de blivande segrarna
sitt bistånd, ha väl knappast gjort det mera lockande för en krigförande diktaturstat att lämna oss i ostörd ro på sin ena flank, om
han anser sig veta, att en vida övervägande svensk opinion är på
hans fienders sida, medan han själv under krigets tidigare skeden
har möjligheter att oskadliggöra oss. Minnena av den politik, som
svenska riksintressen föranledde oss att föra under vinterkriget,
kunna måhända påverka Moskva i samma riktning.
Vad den andra förutsättningen- situationen efter det eventuella
krigets slut – angår, kan väl ingen, som vill kalla saker och ting
vid deras rätta namn, numera bestrida, att den östra parten denna
gång utmärkes av ungefär samma hänsynslöshet och förakt för
folkrätten som sin motsvarighet i söder 1939-1945. De senaste
månadernas händelser borde, om inte tidigare tilldragelser gjort
det, ha övertygat envar om konsekvenserna för de små fria nationerna av en rysk seger över anglosaxarna eller ett remispel, som
lämnar Sovjet som herre över kontinenten.
Situationen skulle alltså vara den, att vi i händelse av ett försök
att vara neutrala måste räkna med dels en mycket stor risk att
trots allt bli överfallna redan under ett tidigt skede av kriget, dels
vårt försvinnande som fri stat i händelse av en rysk seger. En av
det andra världskrigets klaraste lärdomar är vidare, att det gång
på gång visat sig, hur liten effekt även en stormakts hjälp åt en
överfallen småstat får, om den ej är planerad och förberedd utan
måste improviseras vid överfallet. Norge, Holland-Belgien och
Grekland liksom den tilltänkta västmaktshjälpen åt Finland under
vinterkriget äro exempel härpå. Ej heller får det glömmas, att ett
176
Svensk utrikespolitik i det nya världsläget
separat överfall på ett politiskt isolerat Sverige, utan något omedelbart storkrig inte hör till det otänkbara.
En allmän västeuropeisk sammanslutning, beredd att taga de
yttersta konsekvenserna, är sannolikt det bästa, för att ej säga
enda, medlet att åstadkomma jämvikt och därmed uppnå, vad vi
alla önska och hoppas på: e n f r e d l i g a v v e c k l i n g a v d e n
h o t a n d e k o n f l i k t e n. En isolerad politik, som möjliggör
den beryktade kronärtskocktaktikens användning, har ej osannolikt
rakt motsatt verkan. Allmän anslutning till ett västeuropeiskt försvarssystem kan med hänsyn härtill ej, som somliga förfalskare
påstå, vara »krigsaktivism» utan det bästa sättet att undvika ett
krig.
Men om anslutningen till ett västblock torde vara den i princip
riktiga politiken för de mindre europeiska staterna, bland dem
Sverige, följer dock ej därav, att den vägen kan utan vidare beträdas. Man möter genast praktiska betänkligheter. Västblocket
är ännu ingalunda färdigt. Visserligen ha de fem västeuropeiska
staternas samgående skapat en viktig kärna för en större organisation, men deras ställning till Amerika är ännu inte fastslagen
och klart preciserad. Allmänheten vet ej heller, om man i ett färdigbildat västblock över huvud taget är villig att medtaga de nordiska staterna med därav följande utvidgning av blockets politiska
och militära förpliktelser. Har man måhända på sina håll redan i
all stillhet avskrivit oss såsom osäkra tillgångar~ Vissa uttalanden
från officiellt svenskt håll skulle göra en sådan utveckling rätt lätt
att motivera. Och framför allt: är man i väster i stånd att garantera oss en effektiv hjälp i händelse av ett överfall, ej blott en sen
uppståndelse efter den slutliga segern~ Vad en flerårig rysk ockupation skulle innebära, torde de flesta nu kunna föreställa sig.
Polens och Greklands öden 1939-45 stå som avskräckande exempel, och vad vi veta om Englands, Frankrikes och i viss mån även
U.S.A:s militära maktmedel just nu, är ingalunda i allo förtroendeväckande. Det skulle i alla händelser nödvändigtvis bli fråga
om omfattande och mycket grannlaga förhandlingar, där den
tredje berörda partens eventuella reaktion är okänd. Det bör dock
hållas i minne, att Turkiets och Greklands förbindelser med västmakterna hittills ej ådragit dem något ryskt angrepp.
En annan väsentlig fråga är, om det svenska folket över huvud
taget kan tänkas vilja slå in på en annan kurs än den hävdvunna
neutralitetspolitikens. Jordbruksministern har kategoriskt förnekat detta. Man kan ej bortse från folkets instinktiva tvekan in- 177
•’
Svensk utrikespolitik i det nya världsläget
för en svensk blockpolitik. Men all sannolikhet talar för att det här
mindre är en fråga om folkviljan än om vad främst regeringen
och därjämte övriga partiledningar själva hissa för signaler. över
huvud taget får man oftast intrycket av flykt från ansvaret, när
de ledande politikerna i våra dagar med deras stora, delvis okunniga och i många fall också ganska ointresserade väljarskaror
skylla det ena eller andra på folkviljans orubblighet. Att tänka
sig, att opinionen i frågor av denna art skulle mogna snabbare ute
bland de breda massorna än i de ledande politiska kretsarna, vore
väl med förlov sagt rätt naivt. Det är på ledarviljan och ledarförmågan, i första hand hos regeringen, som det kommer an. Skulle
de stora partierna finna en annan utrikespolitik motiverad av
lägets förändringar, blir det nog inte »folket», som gör svårigheter. Risken ligger snarare i de politiskt dirigerandes farhågor
för att av andra partiers agitatorer bli misstänkliggjorda som
»aktivister», detta alltid lika oklara och lika tacksamma invektiv.
Läget är f. n. ur många synpunkter oklart. Man kan ej förundra
sig över att opinionen på många håll alltjämt är rätt nymornad.
Mycket vore dock vunnet, om man ville avlysa det rent dogma~
tiska sättet att se på vår utrikespolitik, som om neutraliteten under
alla omständigheter vore den enda trygga och välbetänkta möjligheten, medan allt annat är äventyrligt och farligt. Det gäller här
inte att välja mellan något rätt riskfritt och något oerhört äventyrligt; det gäller ett val mellan alternativ, som alla bjuda på
mycket stora risker, och där man har att så kallt som möjligt väga,
vilket alternativ som i olika lägen erbjuder de minsta riskerna på
lång sikt. Man har därvid att besinna, att läget och bedömningen
därav kan växla samt att utvecklingen kan vara snabb.
Vissa åtgärder borde under alla omständigheter omedelbart vidtagas. Dit höra effektiv kuppberedskap och en allmän förstärkning av svaga punkter i försvaret, lagring av vissa krigsviktiga
förnödenheter, utrensning av kommunisterna och deras medlöpare
från alla ömtåliga poster, andra säkerhetsåtgärder mot den röda
femte kolonnen på olika områden av samhällslivet samt, ej minst,
en diplomatisk hållning, som gör det fullt klart för Västern, att
vi stå helt fria mot Ryssland och ämna fortsätta att göra det. Den
nuvarande utrikesministerns tal och åtgärder ha lämnat rum för
åtskilliga tvivel i det avseendet. Sådana tvivel bestå ännu och
de kunna komma att stå oss mycket dyrt.
178
I DET NYA VÄRLDSLÄGET
VÄRLDSUTVECKLINGEN efter krigets slut och särskilt under
1947 och 1948 har åter gjort utrikesfrågorna dominerande inom
politiken. Spänningen mellan de båda stora maktblocken, som allt
tydligare avtecknat sig under de tre sista åren, har blivit starkare;
det tredje världskrig, som ingen ens ville tänka sig efter Hiroshima
och Nagasaki, framstår numera som en allt annat än osannolik
möjlighet. För de mindre stater, som hittills stått utanför de akuta
konflikterna, är det en bjudande nödvändighet att ompröva sin
utrikespolitik inför denna hotande utveckling och det nya maktläge, som blivit en följd av krigets utgång.
Det är fyra olika möjligheter för en svensk utrikespolitik, som
teoretiskt kunna uppställas som medel för att söka trygga vårt
oberoende, vår territoriella integritet och vårt fria statsskick efter
det andra världskriget: medlemsskapet i en mellanstatlig säkerhetsorganisation, en nordisk sammanslutning, den gamla neutralitetspolitiken och medlemsskap i ett västblock. Några av dem kunna
på olika sätt kombineras, men för överskådlighetens skull diskuteras de här var för sig.
Det första av dessa alternativ måste i dagens situation sägas
vara helt fiktivt. Det är uppenbart, att Förenta nationerna sakna
varje chans att med sin nuvarande konstruktion, vilken svårligen
kan ändras, spela någon egentlig roll för att skapa fred och säkerhet gentemot den fara, som nu hotar. Den möjligheten finns naturligtvis, att Sovjet på det ena eller andra sättet lämnar FN och att
organisationen sedan kan fungera som stomme för en sammanslutning till skydd mot den röda imperialismen. FN skulle då otvivelaktigt få en viss, sannolikt ej ringa moralisk och propagandamässig betydelse; det är också uppenbart, att dess användning på
sådant sätt mycket väl skulle motsvara dess ursprungliga syften.
Men det är lika tydligt, att organisationen rent realpolitiskt sett
i sådant fall endast skulle vara en form av ett västblock.
Det nordiska försvarsförbundet var vid 1930-talets slut särskilt
173
Svensk utrikespolitik i det nya världsläget
inom vida kretsar av den yngre generationen den efterlängtade
lösningen av vårt försvarsproblem. Utvecklingen har sedan dess
gått i en annan riktning. Finland har fallit bort som självständig
maktfaktor. Den militära uppryckning i Danmark och Norge, som
man ivrigt väntade som en frukt av ockupationens bittra läxor,
uteblev till stor del efter befrielsen. De försvarsvindar, som börjat
blåsa i Norge under de sista månaderna, kunna ej rubba själva
faktum, att våra bägge grannländer ännu så länge ha sitt försvar
i ett snarast sämre skick än på våren 1940, om man bortser från i
och för sig berömvärda förstärkningar av den omedelbara kuppberedskapen. Våra egna beska erfarenheter från 1936-1943 vittna
vältaligt om hur lång tid det kräver att få ut något effektivt av ett
försvar, som dock aldrig någonsin ens tillnärmelsevis var nere på
den nuvarande danska eller norska nivån. Under sådana förhållanden skulle en nordisk blockbildning knappast under nu överskådlig tid kunna innebära annat, än att vi efter vår fattiga förmåga finge söka bispringa våra båda grannar. Det nyss uppflammade intresset i Norge för ett försvarsförbund förtjänar dock allt
beaktande. Det är självfallet ett svenskt förstarangsintresse, att
de tre nordiska rikena samlas kring en gemensam politik, så att de
ej riskera att under en akut kris drivas in på skilda vägar. Uttalanden från tongivande norskt håll visa, att en sådan möjlighet
ej kan anses utesluten. Det är likaledes ett viktigt svenskt intresse,
att försvars- och försörjningsproblemen såvitt möjligt lösas gemensamt i Norden. En sammanslutning mellan de tre nordiska
staterna är alltså synnerligen önskvärd, låt vara att dess önskvärdhet icke får skymma blicken för hur begränsat dess värde för vår
egen yttre säkerhet måste vara under åtskillig tid framåt. Ett
nordiskt försvarsförbund får sannolikt från början inrikta sig på
uppgifter av mera begränsad art, än man förr tänkte sig. Även
dessa begränsade uppgifter kunna knappast i l ä n g d e n lösas
utan hjälp utifrån.
Därtill kommer, att det förefaller, som om de senaste årens militärtekniska utveckling avsevärt försämrat utsikterna för små-
stater och kombinationer av sådana i händelse av krig mot stormakter och även i ej ringa grad minskat värdet av de stora avstånd och de därmed sammanhängande möjligheter till försvar
på djupet, som man tidigare – och då säkerligen med all rätt –
hållit för en av de främsta vinsterna av ett nordiskt försvarsblock.
Neutraliteten i händelse av ett stormaktskrig är alltjämt Sveriges officiella linje, till vilken alla våra stora partier åtminstone
174
·.·.
Svensk utrikespolitik i det nya världsläget
i februari anslöto sig. Man kan till dess förmån åberopa – förutom den nära nog mystiska folkvilja, om vilken jordbruksministern ordar i sin bekanta storpolitiska broschyr – de gynnsamma
erfarenheterna från två lyckligt överståndna världskrig. Man menar, att samma gunstiga chanser sannolikt skulle stå en svensk
neutralitetspolitik till buds ännu en tredje gång.
Men har inte läget successivt skiftat till det sämre? Den gamla
neutralitetspolitiken byggde på tvenne så att säga axiomatiska
förutsättningar. Den ena var, att en övervägande sannolikhet talade för att den, som ville vara neutral, också verkligen finge förbli det, förutsatt att han med nödtorftiga militära maktmedel markerade sin goda vilja att hävda neutraliteten, så som skedde vid
flera tillfällen särskilt under 1800-talet. Den andra var, att den
neutrales verkliga livsintressen ej berördes av krigets utgång, med
andra ord att de krigförande parterna i huvudsak kunde anses stå
på samma plan, politiskt, rättsligt och moraliskt. Vem som än segrade, skulle läget efter kriget i stort sett vara detsamma för den
neutrale, om ock med vissa mer eller mindre angenäma förskjutningar i maktbalansen och de geografiska förhållandena.
Frågan är nu, om någon av dessa förutsättningar längre kan
anses bestå. Redan Belgiens och Greklands öden under det första
världskriget visade på ett skrämmande sätt, hur de neutralas ställning ändrats till det sämre sedan 1800-talet. Det andra världskriget och dess omedelbara förhistoria med den långa serien av överfall mot smärre stater, vilka otvivelaktigt intet hellre önskade än
bevara sin neutralitet, synes- för den som villse-ha ådagalagt,
att utsikterna att få förbli i fred under ett storkrig äro särdeles
ovissa för en stat i utsatt strategisk läge. Vad åter angår den andra
förutsättningen, råder ju intet tvivel om att de neutralas och bland
dem vår egen fortsatta tillvaro som fria rätts- och kulturstater helt
och hållet hängde på att Hitler ej vann andra världskriget.
Om man betraktar det krigsfall, som nu synes hota, förefaller
det, som om samma olycksbådande förhållanden föreligga i ytterligare skärpt form. Att vårt geografiska och strategiska läge är
vida mera utsatt under ett ryskt-anglosaxiskt krig än under kampen mellan Tyskland och dess fiender, är väl evident, hur man
sedan i detalj må bedöma följderna av vårt läge >>Under kulbanan»
och hur mycket man än må hoppas, att ett krig i första hand skulle
söka sin huvudskådeplats vid Medelhavet och i Främre Orienten
-en lokalisering, som ju inte är på något sätt axiomatisk. Att vi
över huvud taget lämnades i fred förra gången, berodde till stor del
175
Svensk utrikespolitik i det nya världsläget
på att västmakterna hade mycket svårt att sätta igång ett skandinaviskt företag utom under krigets första skede, då de emellertid
saknade både de materiella resurserna och den nödiga beslutsamheten för att utföra de operationer i norr, vilka faktiskt planerats,
medan tyskarna åter av hänsyn till sin egen krigshushållning
mycket ogärna ville störa det svenska näringslivets rytm och riskera, att järngruvorna för lång tid gjordes obrukbara. Intetdera
fallet föreligger i händelse av ett tredje världskrig. Vi veta därjämte, att man på ledande nazistiskt håll under krigets senare
skede livligt beklagade, att man inte trots allt gjorde upp räkningen med Sverige, medan tid var. De remarkabla »avslöjandena»
här i Sverige på våren 1945, då man från socialministern och ända
långt ned på samhällsstegen nästan kapplöpte om att visa, att man
i verkligheten på mer eller mindre betydelsefullt sätt bidragit till
krigets lyckliga utgång genom att lämna de blivande segrarna
sitt bistånd, ha väl knappast gjort det mera lockande för en krigförande diktaturstat att lämna oss i ostörd ro på sin ena flank, om
han anser sig veta, att en vida övervägande svensk opinion är på
hans fienders sida, medan han själv under krigets tidigare skeden
har möjligheter att oskadliggöra oss. Minnena av den politik, som
svenska riksintressen föranledde oss att föra under vinterkriget,
kunna måhända påverka Moskva i samma riktning.
Vad den andra förutsättningen- situationen efter det eventuella
krigets slut – angår, kan väl ingen, som vill kalla saker och ting
vid deras rätta namn, numera bestrida, att den östra parten denna
gång utmärkes av ungefär samma hänsynslöshet och förakt för
folkrätten som sin motsvarighet i söder 1939-1945. De senaste
månadernas händelser borde, om inte tidigare tilldragelser gjort
det, ha övertygat envar om konsekvenserna för de små fria nationerna av en rysk seger över anglosaxarna eller ett remispel, som
lämnar Sovjet som herre över kontinenten.
Situationen skulle alltså vara den, att vi i händelse av ett försök
att vara neutrala måste räkna med dels en mycket stor risk att
trots allt bli överfallna redan under ett tidigt skede av kriget, dels
vårt försvinnande som fri stat i händelse av en rysk seger. En av
det andra världskrigets klaraste lärdomar är vidare, att det gång
på gång visat sig, hur liten effekt även en stormakts hjälp åt en
överfallen småstat får, om den ej är planerad och förberedd utan
måste improviseras vid överfallet. Norge, Holland-Belgien och
Grekland liksom den tilltänkta västmaktshjälpen åt Finland under
vinterkriget äro exempel härpå. Ej heller får det glömmas, att ett
176
Svensk utrikespolitik i det nya världsläget
separat överfall på ett politiskt isolerat Sverige, utan något omedelbart storkrig inte hör till det otänkbara.
En allmän västeuropeisk sammanslutning, beredd att taga de
yttersta konsekvenserna, är sannolikt det bästa, för att ej säga
enda, medlet att åstadkomma jämvikt och därmed uppnå, vad vi
alla önska och hoppas på: e n f r e d l i g a v v e c k l i n g a v d e n
h o t a n d e k o n f l i k t e n. En isolerad politik, som möjliggör
den beryktade kronärtskocktaktikens användning, har ej osannolikt
rakt motsatt verkan. Allmän anslutning till ett västeuropeiskt försvarssystem kan med hänsyn härtill ej, som somliga förfalskare
påstå, vara »krigsaktivism» utan det bästa sättet att undvika ett
krig.
Men om anslutningen till ett västblock torde vara den i princip
riktiga politiken för de mindre europeiska staterna, bland dem
Sverige, följer dock ej därav, att den vägen kan utan vidare beträdas. Man möter genast praktiska betänkligheter. Västblocket
är ännu ingalunda färdigt. Visserligen ha de fem västeuropeiska
staternas samgående skapat en viktig kärna för en större organisation, men deras ställning till Amerika är ännu inte fastslagen
och klart preciserad. Allmänheten vet ej heller, om man i ett färdigbildat västblock över huvud taget är villig att medtaga de nordiska staterna med därav följande utvidgning av blockets politiska
och militära förpliktelser. Har man måhända på sina håll redan i
all stillhet avskrivit oss såsom osäkra tillgångar~ Vissa uttalanden
från officiellt svenskt håll skulle göra en sådan utveckling rätt lätt
att motivera. Och framför allt: är man i väster i stånd att garantera oss en effektiv hjälp i händelse av ett överfall, ej blott en sen
uppståndelse efter den slutliga segern~ Vad en flerårig rysk ockupation skulle innebära, torde de flesta nu kunna föreställa sig.
Polens och Greklands öden 1939-45 stå som avskräckande exempel, och vad vi veta om Englands, Frankrikes och i viss mån även
U.S.A:s militära maktmedel just nu, är ingalunda i allo förtroendeväckande. Det skulle i alla händelser nödvändigtvis bli fråga
om omfattande och mycket grannlaga förhandlingar, där den
tredje berörda partens eventuella reaktion är okänd. Det bör dock
hållas i minne, att Turkiets och Greklands förbindelser med västmakterna hittills ej ådragit dem något ryskt angrepp.
En annan väsentlig fråga är, om det svenska folket över huvud
taget kan tänkas vilja slå in på en annan kurs än den hävdvunna
neutralitetspolitikens. Jordbruksministern har kategoriskt förnekat detta. Man kan ej bortse från folkets instinktiva tvekan in- 177
•’
Svensk utrikespolitik i det nya världsläget
för en svensk blockpolitik. Men all sannolikhet talar för att det här
mindre är en fråga om folkviljan än om vad främst regeringen
och därjämte övriga partiledningar själva hissa för signaler. över
huvud taget får man oftast intrycket av flykt från ansvaret, när
de ledande politikerna i våra dagar med deras stora, delvis okunniga och i många fall också ganska ointresserade väljarskaror
skylla det ena eller andra på folkviljans orubblighet. Att tänka
sig, att opinionen i frågor av denna art skulle mogna snabbare ute
bland de breda massorna än i de ledande politiska kretsarna, vore
väl med förlov sagt rätt naivt. Det är på ledarviljan och ledarförmågan, i första hand hos regeringen, som det kommer an. Skulle
de stora partierna finna en annan utrikespolitik motiverad av
lägets förändringar, blir det nog inte »folket», som gör svårigheter. Risken ligger snarare i de politiskt dirigerandes farhågor
för att av andra partiers agitatorer bli misstänkliggjorda som
»aktivister», detta alltid lika oklara och lika tacksamma invektiv.
Läget är f. n. ur många synpunkter oklart. Man kan ej förundra
sig över att opinionen på många håll alltjämt är rätt nymornad.
Mycket vore dock vunnet, om man ville avlysa det rent dogma~
tiska sättet att se på vår utrikespolitik, som om neutraliteten under
alla omständigheter vore den enda trygga och välbetänkta möjligheten, medan allt annat är äventyrligt och farligt. Det gäller här
inte att välja mellan något rätt riskfritt och något oerhört äventyrligt; det gäller ett val mellan alternativ, som alla bjuda på
mycket stora risker, och där man har att så kallt som möjligt väga,
vilket alternativ som i olika lägen erbjuder de minsta riskerna på
lång sikt. Man har därvid att besinna, att läget och bedömningen
därav kan växla samt att utvecklingen kan vara snabb.
Vissa åtgärder borde under alla omständigheter omedelbart vidtagas. Dit höra effektiv kuppberedskap och en allmän förstärkning av svaga punkter i försvaret, lagring av vissa krigsviktiga
förnödenheter, utrensning av kommunisterna och deras medlöpare
från alla ömtåliga poster, andra säkerhetsåtgärder mot den röda
femte kolonnen på olika områden av samhällslivet samt, ej minst,
en diplomatisk hållning, som gör det fullt klart för Västern, att
vi stå helt fria mot Ryssland och ämna fortsätta att göra det. Den
nuvarande utrikesministerns tal och åtgärder ha lämnat rum för
åtskilliga tvivel i det avseendet. Sådana tvivel bestå ännu och
de kunna komma att stå oss mycket dyrt.
178