Svenska kyrkan är en frikyrka bland andra

Nu diskuteras valet av ny ärkebiskop i Svenska kyrkan av biskopar och präster. Det är helt i sin ordning, men diskussionen förs som om Svenska kyrkans storhetstid inte var förbi. Det är dags att inse att Svenska kyrkan idag är en frikyrka bland andra, menar Eli Göndör.

Antje Jackelén är vald till Sveriges ärkebiskop och åsikter om hennes lämplighet har varierat bland kyrkans medlemmar vilket ligger i saken natur. Biskopar och präster tycks däremot diskutera situationen som om Svenska kyrkans storhetstid inte var förbi. De som oroar sig för att Jackeléns nominering skall leda till ytterligare splittring inom kyrkan har inte följt utvecklingen och ser inte att Svenska kyrkan inte har någon möjlighet att återta den ledande position den en gång haft.

Redan frikyrkornas entré på den svenska trosarenan innebar ett ifrågasättande av en homogen kristen gemenskap. Trosrörelsen blev visserligen hårt kritiserad från olika håll men så småningom ansågs pingströrelsen redo för svenska finrum. Tidningen Dagen etablerade sig och KD grundades som ett genuint kristet parti vilandes på det man kallade för kristna värdegrunder. Ur detta växte ytterligare församlingar fram av människor som inte kände sig hemma i Svenska kyrkan av olika anledningar eller som upplevde att pingströrelsen krupit allt för nära det protestantiska normkorset. Livets Ord bildades och utsattes för samma frenetiska kölhalning som pingstförsamlingarna tidigare utsatts för och så småningom har den rörelsens förskjutning mot mitten lett till att nya församlingar tillkommit vars medlemmar tycker annorlunda.

Samtidigt har invandringen till Sverige bidragit med nya religiösa alternativ. Katolska kyrkan växer stadigt, medan ortodoxa kyrkor och moskéer blir ett allt vanligare inslag i stadsbilden. Inget av dessa samfund gör anspråk att vara rikstäckande, medvetna om att det ändå inte skulle tas på något större allvar. I princip följer Sverige världen i sin utveckling av religiositet. Stora församlingar splittras och mindre församlingar etableras. Religiositeten hos individer finns kvar men behovet att under hela livet tillhöra samma församling har minskat. Framförallt byter människor gärna församling om någon annan bättre tillfredsställer de religiösa behoven.

Trots kyrkans slutliga separation från staten i Sverige lagstadgades att Svenska kyrkan ska ses som en rikstäckande evangelisk-luthersk kyrka. Förståelsen av vad det kan innebära hindrar nog framför allt kyrkans ledning från att se hur det faktiskt ligger till. I vad som tycks vara en föreställning om att behöva täcka in alla religiösa uppfattningar i Sverige inom svenska kyrkans ramar uttrycks sådant som ger intryck av att vilja tillfredsställa alla. I god ordning tillfredsställer det inte någon. Det i sin tur leder till fortsatt splittring och minskning av antalet medlemmar. Visserligen hade det skett ändå även om ambitionen varit att tillfredsställa en mindre grupp. Det hade dock varit mer i enlighet med den roll Svenska kyrkan trots allt har. Svenska kyrkan är en frikyrka bland andra. Varken mer eller mindre. Och kanske är det på tiden att inse just det. Om inte annat skulle det kunna leda till en mer genomgripande tydlighet från dess företrädare. (SNB)

Eli Göndör är fil.dr. i religions historia med inriktning mot islamologi och Mellanöstern.