Svenska soldater gjorde skillnad i Afghanistan

Utredningen om de svenska insatserna i Afghanistan under åren 2002–2014 överlämnades för en tid sedan till regeringen. Författaren och kolumnisten Johanne Hildebrandt, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och erfaren krigskorrespondent, önskar i en intervju en djupare analys och menar att det är förenklat att se Sveriges militära deltagande som misslyckat.

Hur ser du på Afghanistanutredningen?

– Det som är bra med utredningen är att den lyfter den totala politiska röran, bristen på samordning och otydlighet som funnits kring insatsen. Utredningens förslag att en särskild statssekreterare på UD bör få ett övergripande ansvar för dylika insatser är bra. Däremot saknas det en djupare analys av de säkerhetspolitiska frågorna. Det kan också nämnas att utredaren Tone Tingsgård själv varit inblandad i avgörande politiska beslut, då hon suttit för Socialdemokraterna i riksdagens försvarsutskott och även varit vice ordförande. Det är lite intressant att utredningen på så vis även omfattar henne själv.

Vad tänker du om att en av de övergripande slutsatserna i utredningen är att de svenska insatserna inte har haft någon avgörande påverkan?

– Sverige har skickat 500 soldater i halvåret till ett område stort som Norrbotten med 2,6 miljoner invånare. Hur förväntar man sig att insatsen skulle skapa hållbar fred och stabilitet i ett sådant stort område – när man från politiskt håll inte tillförde tillräckliga resurser? Det hade varit mer intressant om den svenska insatsen analyserades i kontext med hela den internationella insatsen, ISAF. Nu har man haft fluffiga mål och säger att vi inte har lyckats minska fattigdom, stärka demokrati och jämställdhet. Jag tycker att det är märkligt då man samtidigt utelämnar kontexten och avgränsar utvärderingen till samma år som insatsen avslutades. Hur såg det ut innan 2002? Vad har hänt sedan 2014? Talibanerna har återtagit områden, antalet döda och sårade har enligt FN nått rekordhöga nivåer och miljontals människor är på flykt.

Du var själv på plats i Afghanistan, bland annat 2010 när du följde de svenska soldaterna i kontingenten FS19, vilket du berättar om i din bok Krigare. Vad är din bild av insatsen?

– ISAF må ha gjort strategiska misstag på olika nivåer, men det jag såg var att svenskarna gjorde så gott de kunde, med de resurser de hade. Jag såg till exempel hur valarbetare som var måltavlor för talibanerna fick eskort av svenska militärer ut i bergen för att hämta valurnorna. Det gjorde skillnad. För alla de människor som kunde gå och rösta var det inget misslyckande att bli skyddade. Att säga att man inte har lyckats med den svenska insatsen, som dessutom var ytterst begränsad, är inte rättvist mot de soldater som riskerat sina liv i Afghanistan. Det är för grunt.

Vilka lärdomar kan Sverige dra av att ha deltagit?

– Sverige har fått inse att det här är verklighet, på liv och död. Man har varit i ett skarpt läge och tvingats hantera att vi har haft stridande soldater. Men om liknande insatser ska genomföras måste man kunna lita på att politikerna har den kunskap och säkerhetspolitiska analysförmåga som krävs för att fatta den här typen av komplexa beslut, eftersom de bär det yttersta ansvaret. Det går inte att ge Försvarsmakten i uppdrag att skapa fred utan delmål eller politiskt slutmål. Skickar man personal till en krigszon så ska man stå bakom dem till 110 procent. Tyvärr var inte det fallet i Afghanistan.

Amelie Langby är ledarskribent för bland annat SNB