Sverige är världsbäst på tjänsteresor

Vidlyftig representation är en svensk nationalsport – det var helt enkelt det enda sättet att belöna medarbetarna när världens högsta marginalskatter gjorde löneökningar så gott som menlösa. Per Heister skriver om varför vi inte bör förvånas över weekendresor och gåslever på firmakortet.

I början av 90-talet stod jag längst bak i en dörröppning tillsammans med Anne Wibble och lyssnade på hur SACO presenterade ett förslag om ett nytt och rimligare skattesystem. Pressträffen inleddes med en anekdot om hur skatteprofessorn varit på en intressant och tung skattekonferens i Colombia. Från Tyska universitet kom en professor, ett par stycken amerikanska toppuniversitet hade skickat var sin professor, en fransk, en britt var också där. Och 9 svenskar.

Med marginalskatter på 85 % gick ju vid den tiden nästan allt av en löneökning för relativa höginkomsttagare i skatt. Och precis som alla regleringar och bidragsystem så ger höga skatter incitament att finna mer effektiva och lönsamma sätt att få – och betala ersättning. Sveriges extremt höga skatter skapade en hel kultur av ”fringisar” obeskattade sätt att få och betala ersättning. Det var allra synligast för den anställde som slapp 85 % i skatt men man skall inte förringa att arbetsgivaren ju slipper betala 35-40 % ovanpå det i form av sociala avgifter. Win-win på firman helt enkelt.

På 80-talet brukade amerikanska besökare förvånas över att de såg så många Porschar på gatorna i Stockholm, och att det var så tätt mellan de fina franska restaurangerna. Det gick inte ihop med deras bild av att Sverige var ett grått socialistiskt träsk av tråkighet. De förstod bättre när vi förklarat att dyra tjänstebilar och generösa möjligheter till representation på krogen var effektivare än att betala ut högre lön till förtjänta medarbetare. De hade ju noterat att de nästan aldrig såg familjer, barn och ganska få kvinnor på restaurangerna.

Högskattesverige utvecklade en tradition och kultur av fifflare. Hellre en tjänsteresa med kul upplevelser än löneförhöjning. Hellre en resa än arvode för politiska uppdrag. Tjänsteresor och konferenser blev en livsstil. Eftersom Sverige var världsbäst på höga skatter blev vi också världsbäst på att åka på ”tjänsteresor” utomlands. Vi fick betalt i upplevelser istället för lönekuvert.

Och sådana traditioner har en tendens att sitta kvar. Varför skall vi sluta åka på tjänsteresor om vi kan, bara för att skatterna sjunkit med 20 %. I valet mellan mer i plånboken och tjänsteresa kan vi ju välja båda.

Och de här vanorna är ju särskilt utbredda bland de grupper i samhället som var och är föremål för de högsta skatterna. Tjänsteresor är ju inte tillgängliga för den vanliga arbetaren på fabriksgolvet utan ju flexiblare tillvaro och ju starkare incitament – och större marginaler i privatekonomin att undvika beskattningen ju större chans att man kan åka på tjänsteresa. Och alla som har chansen tar för sig. Har man inte chansen i jobbet kan man ju ta den via sina politiska förtroendeuppdrag, via engagemang i kyrkan, i föreningslivet. Och man börjar lära sig att åka på konferens tidigt. Ungdomsorganisationer får statsbidrag för sådant.

När nu svenska kyrkans personal och förtroendevalda också fångats med fingrarna i syltburken så är det naturligtvis journalistik mot öppet mål. Liksom i alla andra sammanhang där det finns möjligheter att finna finansiering av ”team-building”, att svetsa samman en grupp för att man måste skära ned, för att man har varit särskilt duktiga, eller för att man har nyanställt eller slagit samman är det lätt att sätta ihop ett program som journalister kan göra indignationsjournalistik kring. Sveriges radios granskning av kyrkan är ju på det sättet ganska platt. Om 99 anställda och förtroendevalda lägger 7000 per person på en veckas resa tyder det ju inte på excesser. Men ”mer än en halv miljon” låter blodigt. Och bortser man från hur mycket den där personalen kostar i löner, arbetsgivaravgifter, skatter och redskap som arbetsplats, telefon och dator som är nödvändiga för jobbet så kan man dra på rätt hårt när man intervjuar pensionärer med rollator om vad de tycker om detta fantastiska slöseri.

Och det är lättare att göra indignationsjournalistik ju större belopp det handlar om. Privatplan för direktörer ligger i topp men snart därefter kommer naturligtvis sprit i idrottsklubbar. I kyrkan räcker det ju med beloppen, men reportaget blir alltid bättre med en konjak och cigarr.

Och grunden för detta är perversa skatter som gjort svenska folket till skattefifflare. Och den incitamentsstruktur, den kultur och de traditioner som skapades av marginalskatter på 85 % försvinner ju inte för att man sänker skatten på en extrainkomst på 55 %. Antagligen är vi svenskar för evigt förtappade.

Det tar aldrig slut, det kommer att bli många fler reportage om fåniga tjänstereseprogram som skattemyndigheterna måste sitta och kontrollera. Och så kommer en del att bli av med jobb och uppdrag för att de gjort som alla andra gör.

Per Heister är politisk tjänsteman EPP-gruppen, Europaparlamentet